torsdagen den 31:e januari 2008

L'air du temps

Jag hann inte mer än att slå mig ner på en terrassen med min tidning innan servitören - le garçon - tjänstvilligt böjde sig över min axel och ville veta vad jag önskade. Med ett bonjour mademoiselle till och med.
Alla som någonsin satt son fot i södra Frankrike vet att man vanligtvis möts av ett slött oui - ett oouaaaii- och en servitör som har blicken fäst i fjärran. (Fransmännens... arrogans är ju annars en del av medelhavskustens charm, n'est pas?)
Häpet bad jag om en crème - att be om en café au lait är att avslöja att man definitivt är utsocknes, alltså ber man om en crème, och får en café au lait - och en halv minut senare var den serverad.
Bör man misstänka att café Riche har skickat sina servitörer på charmkurs? Men det som verkligen fick mig att undra vad som har hänt var le garçon som servererade sektionen bredvid. Une garçonne. En tjej. I vit skjorta och slips. Det är snudd på revolutionerande i ett land vars beteckning för servitör är garçon, pojke!

Soleil du matin


onsdagen den 30:e januari 2008

Vous ou tu

Jag pratade med en mycket trevlig finländska på telefon idag, och efter att ha hittat lite gemensamma nämnare ("Nämen vad lustigt, jag har också arbetat i Taiwan") frågar hon om vi inte kan säga du till varandra. Nu när vi ska ha en dejt och allt. Självklart kan vi göra det. Det här hade varit otänkbart för henne att fråga om hon inte visste att även jag var en skandinav som aldrig riktigt vant sig vid duandet och niandet i Frankrike. Nu slapp jag fundera på det, och det är enklast när det är klart från början vad som gäller. Det är dessutom svårt att gå från att vara vous med någon till att bli tu.
Reglerna kring detta är ganska svävande, men att inte behärska koderna gör att man kan känna sig fullkomligt inadekvat. Jag och min svärfar säger ni till varandra, men min frisör och jag använder du. För vissa är niandet ett avståndstagande, för andra ett teckan på respekt och artighet.
Min japanske vän säger däremot att franskan är en barnlek; japanskan har tolv olika sätt att säga "jag" på. Beroende på vem man talar med. Ett faux-pas ses inte med blida ögon. Och även i Frankrike bör man nog, när man inte är säker, gardera sig med ett "Bonjour, Madame/Monsieur! Comment allez-vous? "

Stockholm après Elle

Skandinavien är hett i Frankrike; men mellan blänkande reklambilder för hundslädåkning och midnattssolskryssningar i nordnorge är det vår vackra huvudstad som lockar mest.
I franska Elle - varje måndag för varje fransyska med självaktning -
har man vikt en sida tendance till les spots stars de Stockholm .
Ah oui, även fransmän och fransyskor har kapitulerat inför anglifieringarna. Ca fait chic. Lika chict som adresserna de föreslår. Marie Laveau och Sturehof för en bit mat, Modernity för stolar signerade Arne Jacobsen, och Gamla lampor på Almlöfsgatan för att inhandla Jacobsenlampan som matchar... Glamour!

Oh, om man känner sig överväldigad av all denna designhype så
kan man alltid slinka in på Riche, för en toast... Scargen.

tisdagen den 29:e januari 2008

Betydelsen av att vara lång

Thérèse tipsade om den här artikeln. Om nödvändigheten för mäktiga män att dölja sin längd.
Det verkar vara en känslig fråga för ledare som Sarkozy, Putin och Berlusconi, så till den milda grad att de manipulerar fotografer, köper platåskor och gör sin morfologi till en väl förborgad statshemlighet.
Tom Cruise lär ha stått på en låda när han gifte sig, Sarkozy när han fotograferades med George Bush.
Och det är väl just det som gör det till en stor grej? Dags att avdramatisera och acceptera på ett (mer manligt?) vis.
Ärligt talat, jag tror att jag skulle ha svårt att ta en man i platåskor eller på
en låda på allvar.

måndagen den 28:e januari 2008

Ur en hobbypsykologs perspektiv

Är det inte jätteintressant att jag och min tvillingsyster - som har en pappa vars mor aldrig kunde se honom som en vuxen människa - oberoende av varandra, har lyckats snärja varsin man, från olika delar av världen - en norrlänning och en sydfransos - men vars gemensamma nämnare är att bägge har mödrar som har exakt samma beteende som min farmor?

Är inte det jätteintressant?

(Och en outsinlig källa till frustration.)

Eller - tanken slog mig just - är det vanligare än man tror att mammor till män knappt anser dem vara kapabla att välja sina egna strumpor? Skrämmande.

Ain't no substitute for milk


Är det någon som dricker sojamjölk? Jag testade det för första gången idag. Värmd i morgonkaffet. Som förvandlades till en tjock, grynig, gråbrun sörja. Fullständigt odrickbart.
Att dricka mjölken varm helt själv gick bra. Men jag undrar om jag inte har sett ställen i Sverige som serverar typ sojamjölkslatte? Vad är hemligheten? Eller dricks den av renlevnadsmänniskor som dricker groddjuice och vant sig vid konstiga konsistenser?

Min café au lait à la soja påminde förresten kraftigt om när jag och F, en gång i tonåren, blandade Bailey's med 7-up. Kids, don't try this at home: Blandningen jäste och flaskan sprängdes.

Så jag känner mig lite skeptisk till
sojamjölk.

Mes bottes pas intellos et la conduite

Söndagkväll är biokväll.

C drar på
sig sin svarta sammetskavaj (oh que si, sammetskavajer är boho-chic i ett enda plagg) med orden:

- Jag tar min lite pseudointellektuella kavaj.
- Gör så.
Jag tar mina inte-alls-intellektuella-stövlar, säger jag och drar förtjust på mig mina nya favoriter.
-Okej. Kör du?
-Förlå
t? (Nämen... Han kan väl inte mena... ? Är han galen?)
-Eh... Kör du????
-Nä. Jag har ingen som helst lust att sabba mina nya 200-euros-stövlar. Kommer inte på fråga.

Bilkörning och lyxiga mockaklackar är, som alla vet, något som bör undvikas om klackarna ligger en varmt om hjärtat. En tumregel: Ju svårare man har att gå i ett par skor, desto mer bör man undvika bilkörning.

söndagen den 27:e januari 2008

fredagen den 25:e januari 2008

La femme bottée


En grej till. Som jag knappt vågar tala om. Jag har köpt världens snyggaste stövlar. Stövlarna i mitt liv. Mina drömmars stövlar. Stövlarna som får alla andra stövlar att blekna bort. The boots. Les bottes.
Svart sammetsmjuk mocka, hög klack. Når nästan över knäna.
De l
åg i en hylla i sin kartong, och i rea-röran hade de glömts bort. Ett par kvar. Storlek 37.
Jag kände mig som Askungen när jag provade underverken.
Okej. Håll i er. Priset. Mer än 200 euro.

Jag tänkte att det kan aldrig bli vi. Och stod en stund med kartongen i famnen och tänkte p
å hur snygga de här stövlarna skulle vara till allt i min garderob. Ärligt talat, de här bootsen skulle vara snygga till en jutesäck.

Och ser en liten skylt där stövlarna st
ått. Vide-stock. 80 % rea. Wooha!

We were meant to be.

Bootcamp

Jag har en svåger som är helt galen. Franck kliver upp klockan fyra på morgnarna för att springa runt berget Pic Saint-Loup, sedan dricker han en halvliter pressad citron innan han cyklar till jobbet... Ett mysterium för oss vanliga dödliga som ständigt doppar morgonrocksärmen i kaffemuggen och knappt kan formulera en fras över croissanterna.
Franck är ökänd i släkten för sina killer-walks; som vanligtvis börjar med att vi ska ta en sväng med hunden och slutar 4 timmar senare, då vi stelfrusna och uthungrade anländer hem. Han är en maratonlöpare med extremt dåligt lokalsinne.
I morgon har han planerat en utflykt till les Gorges d' Heric (bilden). Långpromenad säger Franck. Och det innebär förmodligen att det kan vara läge att packa frystorkad mat, överlevnadsfilt och nödraket.

Så om ni inte hör någonting mer från mig är jag förmodligen hopplöst förlorad i de sydfranska bergen.


Spring-leggings, bieffekt

En oväntad men trevlig effekt av spring-leggingsen - trots att jag var rädd att de skulle strypa all blodtillförsel till mina fötter - är att de fungerar som shapeup-tights med liftingeffekt.
Man ser hur fit ut som helst. Trevligt.

Spring-leggings

Nu är det slut med att lufsa runt kvarteret iklädd stora velourbrallor. Jag har köpt ett par jogging-leggings. Som blanka långkalsonger i svart och turkost.
Men det är ett plagg som förpliktar. Att åtminstone ha en air av
sportive professionnelle...

Älskling, jag repade bilen

Det tog lång tid innan jag kom över min fobi för att köra bil i Frankrike. Jag var livrädd varje gång jag satte mig bakom ratten, och djupt tacksam varje gång jag oskadd tog mig från punkt A till punkt B. Att köra bil i södra Frankrike är minst sagt... ganska rockigt.
Men jag kom över det, och började tycka att det var roligt att kasta mig ut i trafiken med min lilla Fiat. Men efter ett års bil-celibat (i Taiwan bör man ha suicidala tendenser för att ge sig ut på vägarna) blev jag lite stressad.
Och det första jag gör är att backa in i en stolpe. Eller mer än att backa, liksom linda bilen runt en stolpe.

Quel horreur! Så pinsamt.
Min enda tröst är att ingen såg mig. C tycker i och för sig att jag kunde lämnat en lapp på stolpen.
Det vore ju jävligt roligt, sade jag.

torsdagen den 24:e januari 2008

Gym suédoise

A.k.a Friskis och Svettis har infiltrerat Frankrike. De flesta fransmän och fransyskor jag känner skrattar rått åt konceptet. Kolla den här! Känns Penelope Jolicoeurs tolkning av Friskis igen?

"Visst, musiken är funky, men det är ändå förvillande likt främlingslegionens träningspass. "

Haha! Personligen har jag aldrig tagit mig igenom alla dessa bisarra armhävningar; framåt, bakåt, sidlänges, med en arm...
I ett aldrig tidigare sett tempo, och med en polkagrisfärgad instruktör som skriiiiiiiker uppmuntrande till de församlade.

Cinéma

Går inte folk på bio längre? Teleramas filmfestival inleddes i går och vi tänkte gå på Ozons senaste. Vi var typ tolv i Royals största salong (Jag och C fick förmodligen ner medelåldern med femton år). Som bitar av drivved på ett öppet hav. Okej, Royal är gammal och sliten, med vinröda sammetsfåtöljer med askkoppar i armstöden, och affischer med Fellini och Bergman på väggarna. Men så ska det väl vara på bio?

Sedan pratade jag med Marion som också varit på bio. Fast på Multiplex; en monsterbiograf med tjugo hitech-salonger, 15 fastfoodställen, gigantiska popcornmuggar och tusentals parkeringsplatser. Och ett aldrig sinande utbud av retuscherade, förutsägbara hollywoodfilmer. Där var det fullt.

Trots att jag är i en speciell situation, eftersom jag varit totalt svältfödd på europeisk film under ett år, så vidhåller jag att det är trevligare att gå på gamla dammiga biografer. Och det är väl bäst att passa på, så länge de finns kvar? Eller är det jag som är hopplöst gammalmodig och ute? Jag misstänker att det är så, eftersom min medpublik (samtliga tolv) på Royal bar tweedkavajer, promenadskor och små scarves. Och betalade seniorpris.

onsdagen den 23:e januari 2008

Nico och Carla

Hetaste samtalsämnet mellan osten och desserten i Frankrike är givetvis republikens presidents lilla amourette med toppmodellen Carla Bruni.
Det är många frågetecken kring detta, men det största mysteriet är ändå hur det är möjligt att catwalk-Carla, som mäter 180 cm över havet, och Sarko, som på Napoleonvis kulminerar på 168 cm, ser lika långa ut på bild?

Ruta ett

På något sätt befinner jag mig på ruta ett just nu; återkomsten till Frankrike innebär en nystart och en morgondag som är ett veritabelt oskrivet blad.
Och tror ni att det gör mig euforisk och optimistisk? Nix. Jag blir matt av bara tanken på allt som måste falla på plats, och vill helst krypa in under täcket och stanna där tills allting ordnat sig.
Sömnterapi kanske man kan kalla det. Eller verklighetsflykt.
Whatever.





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...