fredagen den 29:e februari 2008

Sommarbröllop?

Någon som har friat idag? Eller blivit friad till? Annars är det ju fyra år till nästa gång?

Jag har precis druckit ett glas vin, en favorit; Montepulciano d'Abruzzo, ett toskanskt rött, och nu ska jag krypa till sängs - tidigt ikväll, vi ska bort i morgon kväll -
med en kopp te och ett nytt korsord. Jag är galen i korsord, jag kan inte sluta.

Till kolhydraternas försvar

Nu har jag gått och retat upp mig en hel förmidddag på råden om den här lowcarbhighfat-kosten. Nu menar jag inte att vi ska följa livsmedelsverkets helt galna rekommendationer om åtta skivor fullkornsbröd om dagen, det ska vara roligt och omväxlande att äta också - men att kolhydraterna inte har gjort någonting för att förtjäna den här totala diaboliseringen. LCHF, jag är emot. Voila pourquoi:

Primo. Det finns tusen ekologiska anledningar till varför vi bör minska vårt intag av kött. Att producera ett kilo kött är otroligt energikrävande jämfört med att producera vete eller potatis. Och jag tycker att vi, trots vikthets och utseendefixering bör ta hänsyn till vår planet.

Secundo. Har ni någonsin försökt att gå ut och springa utan skymten av en kolhydrat i kroppen? Som föredetta anorektiker och kolhydratfobiker kan jag upplysa om att det går...sådär.

Tertio. Grönsakspaj och rödvin. Risotto. Nybakat bröd. Pastasallad med pinjenötter och soltorkade tomater. Ugnsbakade rotsaker. Ska jag fortsätta?

Quarto. I Asien äter man ris -yes, carbs- flera gånger om dagen. I Italien är basmaten pasta och ris - carbs. I Frankrike bröd -carbs-, i snitt ett par hundra gram baguette om dagen. USA är det land där man äter mest animaliska proteiner i världen (och lightprodukter). Nu tiotusenkronorsfrågan: Vilka är smalast? Hm.

Quinto. Jag äter bröööd (Jojo, living on the edge). Och jag väger 52 kilo.

Vi kan göra ett experiment. En person. En månad. Eller valfri tid. En kost bestående av enbart ris, rotfrukter och potatis. Bara kolhydrater - jag riktigt kan känna hur LCHF-anhängare ryser av fasa - , inga proteiner. Inget fett. Okej, vi kan slänga in havregrynsgröt i obegränsad mängd också. Pour le plaisir. Om den personen i slutet av tidsperioden har gått upp i vikt - under förutsättning att inte ha varit undernärd innan - är jag beredd att tro på doktrinen du blir fet av kolhydrater.

LCHF

"Från början var jag väldigt fundersam men efter ett tag började allt låta vettigt."
Säger Blondinbella som propagerar för LCHF-kost. Mycket lite kolhydrater, mycket animaliskt fett.

Citat: Kolhydrater gör dig fet (sic).

Hjärnan behöver i och för sig kolhydrater för att fungera. Men det kanske är irrelevant i sammanhanget?

torsdagen den 28:e februari 2008

Human touch

På flera av stormarknaderna har de börjat med självbetjäning i kassorna. Vilket innebär att man scannar sina egna grejer för att sedan betala i en automat. Det här tar förbannat lång tid eftersom:

a) ingen förstår hur man gör
b) streckkoderna funkar inte
c) automaten spottar envist ut ens sedlar
d) en fd kassörska, numer kundkontrollant, kontrollerar att man inte försöker smyga förbi någonting oscannat

Men min största invändning är ändå kommunikationen. Den mänskliga interaktionen. De där små konversationerna man har när man väntar på att kortmaskinen ska acceptera köpet.
Men jag har också haft riktigt ensamma perioder då kassörskor har varit min enda mänskliga kontakt. Hade jag under dessa perioder, då jag kände mig fullkomligt inkapabel till allt, utsatts för en automat hade jag förmodligen reducerats till tårar. På fläcken.

Ett rum med insikt

Härligt med byggarbetare utanför sovrumsfönstret. Då försover man sig inte. Och man kliver förhoppningsvis upp i förståndig pyjamas.

tisdagen den 26:e februari 2008

St-Rémy de Provence

Hos mig är det bara regn, så jag muntrar upp mig med lite bilder från St-Rémy i stället. Ordet pittoresque måste ha skrivits in i ordböckerna med St-Rémy i tankarna, och det är svårt att förstå hur Nostradamus, femtonhundratalets domedagsprofet, kunde växa upp i denna solskensidyll och plågas av undergångstankar?
St-Rémy var även tillflyktsort för Van Gogh, som efter sin öronincident tillbringade ett år i asile här, utan att hämta sig från sin depression. Något bättre gick det för
Prinsessan Caroline av Monaco som bodde här i flera år, med sina jetset-barn, les Casiraghis.
Besöker man St-Rémy kan man följa i Nostradamus fotspår, eller varför inte Carolines, och vandra längs de små gatorna och beundra alla tjusiga hôtels particuliers och vackra innergårdar. Eller helt enkelt bara sätta sig ned i skuggan av en platan, ta en kaffe och vila blicken på les Alpilles, Provences blåtonade berg.
Kanske skriva en dikt, eller måla en akvarell? Det är något med Provence som lockar fram våldsamma
artistiska tendenser hos mig...

Tips


Skönhetstips för torr hud. Uppsnappat i Femme Actuelle.

Havregryn i badet.

Okej. Men kan någon annan göra rent badkaret efteråt? Och skura bort grötresterna?

Mardi

Den här tisdagen verkar bjuda på:

Oupphörligt regn
Administrativt strul
Omutbara byråkrater
Nummerlapp med nummer 612 och upplysningen " Det är din tur om cirka 73 minuter".

Postitivt tänkande, positivt tänkande!

måndagen den 25:e februari 2008

La touche suédoise

Man åker till ikea för att handla några värmeljus, och tre kvart senare befinner man sig med en fullpackad vagn med allehanda småmattor, orkidéer, åtta vaser, ett par sidbord, tre bäddset och en badrumsvåg. En vitlökspress, en vattenkanna och ett trepack vispar.
Men inte i kväll. Inte en pryl. Jag orkade liksom inte. Hela grejen kändes oinspirerad och trist, och pepparkakor och glögg på rea är ju fruktansvärt charmlöst. Jag gillar inte Ikea längre.
Och i vartenda demonstrationsrum; minst en detalj i furu. (Personligen inreder jag hellre hela lägenheten i violett plexiglas än l
åter ens en smörkartongshållare i furu komma över min tröskel.)
La touche scandinave. Och givetvis charmiga prickar över vokalerna på alla dessa infantila möbelnamn.
Reflektion från en fransyska: Alltså de här outtalbara namnen... Varför? H&M kallar ju inte sina linnen för Kvörka och sina leggings för Gosig?
Egen reflektion: H&M har ocks
å fattat värdet av att byta ut kollektioner från och till. Ivar och Billy har gjort sitt.

Ikea har verkligen blivit en jättesuccé sedan de öppnade i Montpellier - tidigare var man tvungen att åka till Marseille, men nu pryder den blå klossen sin plats på Odysseum. Och folk vallfärdar. Ikeas varumärke måste vara ett av de starkaste i världen. Helt otroligt. Svenskar världen över förknippas numer med gör-det-själv-hyllor i wellpapp och tvättkorgar i plast.
Jag tyckte inte att det var det minsta lustigt när jag var p
å
middag hos min vän R i Tokyo, och hans fästmö dukade fram maten på underlägg från ikea, och tände värmeljus i hållare från ikea. Ja, svenska, va?, säger hon. Mm. Fast väldigt Made in China.
Jag tycker inte heller att det är roligt om folk kommer hem till mig och kan peka ut och benämna varenda möbel jag har.

Jag vägrar högtidligen ikea.

Aj

Det här blir ju värre och värre. Idag kan jag inte lyfta armen. Överdosering av tigerbalsam?

söndagen den 24:e februari 2008

Väskfraktur

Jag bär alltid runt fyrahundra saker i min väska. Anteckningsblock, plånbok, telefon, ipod, fem läppglans, pocketbok och handkräm, äpplen, pennor till förbannelse, mynt i fyra valutor som skramlar på botten... Och nu har jag drabbats av en inflammation i axeln. Aspirin, tigerbalsam, antiinflammatoriska tabletter... och väskförbud.

Innebär detta en framtid med ryggsäck? Eller midjeväska? Nej, jag har svårt att se mig som en person med midjeväska. Jag skrattar åt midjeväskor. På franska säger man dessutom "banane".

För min skull

Plastikkirurgi och skönhetsoperationer har verkligen, som man säger, demokratiserats.
Nips och tucks är inte längre en hobby som enbart societetsdamer ägnar sig åt, och jag är inte säker på att jag gillar den här utvecklingen. I Frankrike är det inte längre något man bör hålla tyst om, utan det talas vitt och brett om näsoperationer, fettsugningar och överarmslyft. I samtliga medier; magasin och tidningar är det så gott som varje vecka reportage om de bästa ingreppen, vad det kostar, och vittnesmål av kvinnor vars liv förbättrats på olika nivåer (jobb, sex, självförtroende....). Det talas om "snabbisar", att kila in till sin (jo, självklart har man en egen) läkare på lunchen för lite botoxpåfyllning, och
plastikkirurger uttalar sig om vikten att göra "små" ingrepp tidigt - allt för att skjuta fram åldern för det stora ansiktslyftet.

I Frankrike har det också blivit vanligare med bröstförstoringar, även om jag tror att uppfattningen om fransk, finlemmad elegans har bromsat det något, och alla dessa lyfta tuttar i grapefruktmodell som jag ser på stränderna i dag fanns definitivt inte där för fem år sedan.
Jag som inte har passerat rutan plastikkirurgi, och inte har några planer på att någonsin
göra det (men jag har köpt hela grejen med rynkkrämer, *rodnar skamset*) kan känna ett visst obehag inför den här attityden.
Trots att, som alla opererade säger i kör, jag gjorde det för min skull. Men bör man inte fundera på vad det är i samhället som gör att man för sin skull låter sig skäras i?
Eller är det allt för mycket nervgift bakom pannan som gör att man har svårt att relativisera? Jag skulle kunna nämna tusen saker jag skulle vilka för min skull - men att lägga mig på ett operationsbord och skäras upp med skalpell kommer ganska långt ner på listan. Långt efter att skaffa hund, träffa vänner och familj oftare, sluta umgås med människor som inte får mig att må bra och se till att äta ordentligt. Jag har svårt att se vad C-kupa eller nya ögonlock skulle kunna göra?

No smoking

Gissa var alla rökare som tidigare gjorde det i princip omöjligt (jag är jättekänslig mot cigarettrök) att sitta inomhus på caféer sitter nu? På terrasserna och trottoarserveringarna. Vilket gör det outhärdligt för ickerökare att sitta där nu, i synnerhet om stället har markiser och parasoll som stänger in röken. Borde man inte ha förbjudit rökning på caféer och barer inomhus såväl som utomhus?

Paris

En magnifik Juliette Binoche, en miserabel Romain Duris och ett poetiskt Paris.
I sin nya film (Paris, kort och gott) betraktar Cédric Klapisch la ville lumière - och människorna som lever där- ofta uppifrå
n, från ett fönster i en lägenhet på Montmartre eller från Eiffeltornet. En vacker film. Och rolig. Och sorglig. Se den när den kommer till Sverige! Andra franska filmer som ni måste se om ni inte gjort det än är filmversionen av Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, och La môme, vars svenska titel var La Vie En Rose. Hyr och njut.

lördagen den 23:e februari 2008

Helg

Lördag morgon med favoritfrukost: Kaffe med mjölk, naturell yoghurt med solrosfrön och banan, fullkornsbröd (som inte är en självklarhet i baguettens förlovade land) med honung, kiwijuice och två jättekoppar grönt te.
Nu: Strandpromenad med picknickkorg. De har lovat 16 grader och sol.
Hos er? ;)

fredagen den 22:e februari 2008

Gäsp

Hjälp. Vad trött jag är. Nästan omöjligt att kliva upp, och det här är märkligt. Jag är en otroligt morgonpigg människa, som med ett leende kliver upp halvsju och fixar frukost, bakar scones, dammsuger lägenheten och gör tusen saker.
Men nu. Kroppen ville inte röra sig i morse, och ögonen vill inte riktigt öppnas.

Förkylning på gång? Idag blir det vitlök och honung. Det hjälper mot det mesta.

torsdagen den 21:e februari 2008

Självbehärskningens drottning

En av prövningarna i ett äktenskap är lunch med svärföräldrarna. Och den obligatoriska politiska debatten mellan la crème de broccolis och brickan med Roquefort. Men det gick lysande.

- Jag var lugn och behärskad, va?
- Ja, absolut. Lugn och fin.
-
Trots att din pappa har såååå fel. Men jag var lugn.
- Mm. Jag är så stolt över dig.

Politiskt korrekt

För att vara politiskt korrekt finns det ord man ska använda istället för andra ord. Ni vet; yttekniker, arbetssökande, etc.

Och: High Net Worth Individuals (HNWI).

För att undvika det där ordet... miljonär.

Jämställdhet

Idag vill jag prata om jämställdhet ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Jo, det är precis så spännade som det låter.

Jag har precis läst syrrans pärla till D-uppsats, där hon skriver om svenska pars jämställdhet /uppdelning av föräldraledighet. Och bakom den socialkonstruktivistiska diskursen och snacket om könade identiteter (det mest osexiga uttryck jag någonsin hört) så var det verkligen intressant att läsa om hur viktigt det är för svenska par -som rent objektivt inte verkar särskilt jämställda- att änd
å upprätthålla en jämställd fasad, och säga att vi är jääättejämställda. Verkligen.
För mig som bor i Frankrike är det intressant att jämföra med franska par. Här är det ingen som skulle få för sig att säga att man är ett jämställt par - möjligtvis kan man sträcka sig till modernt - det hotar på något sätt den kvinnliga/manliga identiteten. En jämställd man är mindre manlig, och en jämställd kvinna mindre kvinnlig/feminin med ordens alla traditionella betydelser.
Det finns givetvis mängder med unga par - för det handlad mest om sådana-
som lever i förskräckligt traditionella förhållanden - rena stereotyper med en misogyn snubbe som inte kan koka ett ägg och en gnatig brud som klagar på att hon får plocka strumpor efter honom - i Frankrike. Men jag har sett minst lika många sådana par i Sverige.
I Europa lever man nog fortfarande med illusionen att Sverige är ett land där man lever i perfekt jämställdhet och harmoni, men jag börjar tro att det bara är på papperet. I stadgade lagar om diskriminering och lika värde. Och i diskursen och fasaden som svenska män och kvinnor envetet håller fast i.
Och att svenskar kan säga att fransmän och italienare är cro magnons med machoattityd, och fransyskor och italienskor kvinnorna som feminismen glömde.

Nu. Morgonkaffe.

Nostalgi

Jag slog på radion och möttes av Tracy Chapmans Baby can I hold you. Som direkt följdes av Prince's Purple Rain. Hade de lagt till Elvis Always on my mind också så hade jag reducerats till tårar.

onsdagen den 20:e februari 2008

Svensk film behöver en blodtransfusion

Det är klart att man kunde frukta att Stieg Larssons trilogi skulle bli filmer - vilka jag kategoriskt kommer att undvika att se.
Rollbesättningen känns ju fräsch och ny.
Min bild av Lisbeth Salander skiljer sig ganska mycket från Noomi Rapace. Och min Mikael Blomkvist ser inte ut som Mikael Nyqvist.
Men okej, man vill göra film. Det kan jag förstå. Vad jag däremot inte kan förstå är att Sverige bara har en handfull skådisar som figurerar i varenda svensk film jag sett sedan jag var tolv. Vad är det fr
ågan om? Har teaterhögskolan stängt? Finns det inga andra?

Mikael Nyqvist? Check.
Lena Endré? Check.
Marika Lagercrantz? Check.
Peter Haber? Check.
Helena Bergström? Nix. Hoppsan, en liten miss i castingen? Klart Helena m
åste vara med!

Oh, som wild card: Sven-Bertil Taube. Spännande.

Fransk elegans

Jag ser mig själv som en tolerant person, övertygad om vikten av biologisk mångfald.
Men. Jag skulle bara vilja be personer som envisas med att paradera längs shoppingstråken i sydfrankrike med joggingoverallsbenen hårt nedstoppade i tubsockarna att sluta med det. Illico presto.
Dessa personer brukar även ha delvis rakade huvuden och flera guldringar i öronen. Men det låter jag passera, jag är en tolerant och vänlig människa. Det är instoppningen i tennisstrumporna jag vänder mig mot.

Annan reflektion. Det borde vara förbjudet att använda sig av underlagskräm i nyansen orange. Men det går inte en dag utan att jag ser en morotstonad tjej/kvinna på bussen eller i snabbköpet. Det är inte en smickrande kulör för någon. Fond de teint stryyyyyks ut. Och den ska vara hudtonad. I sin egen hudton, inte Barack Obamas.

Post

Gissa vad som kom med posten idag? En av kartongerna från Taiwan! Den ser ut att ha rest långt, och har nog öppnats ett par gånger på vägen, men det är okej. Den är tillbaka!

L'ile de beauté


tisdagen den 19:e februari 2008

Självdistans

Ett skämt jag hörde på radion i dag:

En trespråkig person är en person som talar tre språk. En tvåspråkig är en person som talar två språk. Och en person som talar ett språk är en fransman.

Det var väl ganska kul?

Jag och Alain

Jag är helt förbisprungen. På det tekniska planet.

Jag skulle handla en ny mobiltelefon, min gamla nokia har nämligen dragit sin sista suck.
Försäljaren hette Alain (telecombranschen är ung och hipp, där kör vi med förnamn), bar randig skjorta och, allt eftersom vår bekantskap fortskred,
ett allt mer uppgivet, plågat ansiktsuttryck.

- Vad letar du efter exakt?
- En mobiltelefon. Det trodde jag vi var på det klara med, ni säljer inte direkt gummistövlar.
- Ja. Men vad vill du kunna göra med telefonen?
- Ringa.
- Jo. Men vill du ha en som är specialiserad på musik, eller på foto? Vill du ha Internet eller teve?
- Ni har ingen som rostar bröd och kokar kaffe? Eftersom mitt skojiga skämt gick stackars Alain helt förbi, fortsätter jag med en seriösare ton:
- Nej, alltså. Jag vill nog bara kunna ringa.

Sedan tror jag att Alain skämtar när han visar hur man byter musik på en telefon, genom att skaka den frenetiskt i luften. Jag dunkar honom i ryggen och säger bien sûr, bien sûr. Men det visar sig att han är seriös och jag säger vad de hittar på och känner mig som sextio år gammal.


Tre kvart senare. Jag har känt och tittat på samtliga telefoner, och ställt smarta frågor (Ni har inte den här i vinrött?, Har ni ingen större?), Alain skrattar allt mer ansträngt och jag tar en ur högen. En blank, platt liten skönhet med taktila knappar, radio, mp3-spelare, wap, bluethooth och kamera. Nu ska jag bara lära mig hur den funkar.

måndagen den 18:e februari 2008

Moderna tider

Bakgrund: Frankrike är ett land med stor arbetslöshet, korrumperade politiker, och förorter där det varje natt brinner hundratals bilar.

Landets president Sarkoléon föresl
år en reform: Det ska bli obligatoriskt för skolelever att resa sig vid tonerna av La marseillaise.

Kanon. Det känns som att vi är p
å rätt väg. Nu ordnar det sig nog. Bravo.

Le weekend i St Christophe d'Alliers

La source. Stugan där vi bodde. Och där jag hade kunnat stanna.

Cakes à la maison med getost och valnötter värmda på kaminen. Blir man inte alldeles tårögd?

Moi, en lysande neonpinne och ett välfyllt barbord på armslängds avstånd. Woha!

Och landskapet där vi hann med en isvindspinad promenad innan vi åkte hem på söndagen. Så underbart.

I mean please. Ett helt hus fullt med forskare, ingenjörer och arkitekter. Och inte en som vet hur man får tyst på en brandvarnare (utlöst av ljusen p
å födelsedagstårtorna). Jag imponerade stort med mina kunskaper i ämnet - Tournez-le, bon sang! - vilket förärade mig ett extra glas champagne. Och en extra neonpinne för att sätta guldkant på mina schyssta moves på dansgolvet. Jag vaknade även upp till insikten att någon spraymålat mitt hår orange. Det var länge sedan jag hade så roligt!

Ensemble, c'est tout

Partyn i all ära, men det är någonting med att sova över. Och smyga nerför trapporna i sin pyjamas för att hämta kaffe/aspirin/detoxté och man hittar 25 hålögda personer kring köksbordet. Med samma idé. Man reflekterar ett ögonblick över huruvida man ska gå bordet runt och morgonpussa allas kinder eller inte. Och man kommer fram till att inte. Att bespara människor sådant som morgonandedräkt/skäggstubb (Nej, inte jag, men jag nämner det ändå. FYI) kan vara en fin gest.
Men man får en helt annan relation till människor sedan man samlats kring en burk nutella och letat kaffefilter tillsammans. Djupare på något vis.

söndagen den 17:e februari 2008

Senare samma kväll: My blonde moment

Ähum. Jag har lite svårt att motivera den där peruken. Blondes have more fun? Det kändes helt rätt igår kväll.

Bisonsafari

Vi hade inte riktigt väntat oss a) snö b) en nästan lappländsk solnedgång c) att bli utdragna på bisonoxespaning i fransk urskog. Insvepta i tjocka filtar kurade vi ihop oss i vagnarna - ska man närma sig en bisonoxe ska man se till att ha en häst mellan sig och honom, hästen döljer människodoften- och kikade förtjust på dessa imponerande varelser. I Frankrike har man inte haft bisonoxar sedan medeltiden, men nu har man en rätt stor stam i bisonreservatet. Jag är efter helgens eskapader något av en expert på rasen bison, och har ni minsta kunskapslucka i ämnet kan jag stå till tjänst. Frågor i kommentarsfältet.

fredagen den 15:e februari 2008

Pyjamasparty

Vi är bjudna på 30- och 35-årsfest i helgen. I Saint-Christophe-de-Quelque-chose-whatever, en by i mörkaste Lozère som vi inte har lyckats lokalisera på någon karta än. Där ska finnas en stor stuga, mat och vin. Rimfrost på träden och lurviga kossor (jo, det är norrut vi ska). Jean-Michel har även utlovat helkroppsmassage och inhyrd DJ, men det tror vi är ett försök att övertyga oss om att det är värt resan dit.
Det blir nog snarare att klä sig varmt än snyggt, tror jag, men jag helgarderar mig med sidentunika och snowjoggings. Jag tar även med mig en burk snabbkaffe, eftersom jag av erfarenhet vet att det finns människor som inte tänker på de mest elementära, fundamentala nödvändigheterna här i livet, i.e morgonkaffe.
Hur som helst, i Lozère är man fullkomligt avskärmad från den virtuella världen. Okontaktbar.
Men jag berättar allt sen. C'est une promesse...

En kvinnas doft

Jag har deodorant med vaniljdoft, peeling som luktar riven mandel, hudkräm med kokosnöt och schampoo med honungs- och avocadodoft. Därutöver vaxremsor med choklad och kakao och fotkräm med pepparmynta.

Sedan tycker jag att det är konstigt att jag går runt och är sugen på mazariner och pina colada. Jag bör nog undvika de här nya
krämerna med rödvinsdoft. Crushed cabernet, någon?

On my radar

Man vet att man kör för fort när ens medpassagerare krampaktigt griper tag i ens arm och med darr på rösten säger "nu lyfter vi nog snart".
Men att hålla hastighetsgränserna i Frankrike är lite av en utmaning. Man blir ett hinder i trafiken, och får stå ut med ilskna tutningar och kommentarer som "hittar du inte treans växel?" Hoho.
Men snart är det slut med fortkörningar. De franska vägarna är hädanefter nedlusade med fartkameror och radar. Något som får min svärfar - nyss fyllda 73 - att bli tårögd och immig bakom glasögonen och sorgset deklarera att nu kan man ju inte ge sig ut och köra längre. I synnerhet som illasinnade trafikpoliser nu har rätt att konfiskera ens bil om man överskrider fartgränserna, eller kör med mer än 0.8 promille i blodet. Skandalöst.
Men Nico's regering ska ta tag med hårdhandskarna i ociviliserade trafikanter.
Jag som kommer från en plats där en blinkning från en mötande bil betyder "Se upp för älgen/renen/traktorn" har insett att samma signal här betyder "Varning; poliser med kikare i buskarna".
Fartkamerorna är ganska dolda, men guide Michelin har alla utmärkta på sin karta, så att man i god tid kan planera en inbromsning.
Alltid något...?

torsdagen den 14:e februari 2008

Amore, amore, amore

Hm. Vill jag äta italienskt i morgon och gå på teater med mannen i mitt liv?

- Italienskt var då? (Kom ihåg att jag surar i riktig primadonnastil.)
- Bistro Romain. Laxcarpaccio. Antipasti. En karaff chianti.
- Okej. Om du vill.

Ah, ce n'est pas beau, l'amour? Äktenskapet räddat.

L'amour, l'amour, l'amour

Inte en rad blir skriven på den här bloggen i kväll. Det skulle ju avslöja att jag satt framför datorn en sådan här kväll i stället för att dricka champagne och kuttra förälskat med mannen i mitt liv.

Men jag surar, och det gör jag med stil. Jag har demonstrativt dragit på mig min joggingoverall i plysch - vad skulle jag haft, liksom? Strumpebandshållare? -
, och sitter och muttrar över ett korsord. Som gick sådär, och voila anledningen till att jag befinner mig här, med er. Och uppger sublima, storstilade fnysningar vid bara tanken på romantik.

Jag gillar i alla fall inte Saint Valentin.

Happy valentine

Kommer ni ihåg hur det var varje 14e februari på högstadiet och gymnasiet? När elevrådet under lektionstid - vilket innebar att även skolledningen tog del i konspirationen- delade ut rosor.
Det fanns alltid en Karin eller Josefin som fick bukettvis med rosor - till sin egen stora förvåning givetvis. Uppspärrade ögon och ett "En till? Till mig?"
. Och andra som aldrig fick. Rosutdelningen fick alla att hoppas och vilja och längta, och läraren att, efter ett par minuter av viskningar, avundsjuka blickar och spelad likgiltighet, säga att sådärja, nu räcker det. Nu återgår vi till andragradsekvationerna. Även om andragradsekvationer tedde sig gräsligt oviktiga i skuggan av rosorna och korten.
Sedan var det alla-hjärtans-dagfest i någon lokal någonstans där det bara spelades kärlekssånger och alla (jo, gymnasietjejer har en tendens att se ut som små kloner av varandra) hade pyttesmå linnen, push-upbehåar för 79 kronor på h&m, och hjärtdekaler på strategiska ställen. Jag gick alltid hem sent på natten och kände mig ganska olycklig.

onsdagen den 13:e februari 2008

And stuff that dreams are made of

Ungt (jo, va?), skötsamt (joooooo...) par önskar lägenhet.

Hon vill ha:
Schackrutigt golv i sekelskiftesköket
Kylsk
åp i retrodesign. Vinrött
Badkar med lejonfötter
Franska fönster med morgonsol
Franska fönster med kvällssol
Parkett i salongen med öppen planlösning, stuckatur, kakelugn och synliga takbjälkar

När hon till
åter sig att drömma ocensurerade drömmar och fritt fantisera.

Oh, monsieur mäklare, nämnde jag vinkällare? Fyra meters takhöjd och annat som drömmar vävs av.

Macarons

Franska macarons har inget som helst att göra med makaroner. Det är små mandelkakor med fyllning som är... alldeles, alldeles oemoståndliga. Tydligen någon sorts nationalkaka från Lorraine, men här i södra Frankrike har vi helhjärtat adopterat de små underverken. Finsmakandet känner inga regionala gränser.
Oh, jag har ett förslag! Vi kan byta ut la le cassoulet (une horreur best
ående av vita bönor kokta i gåsfett med korv och ankbröst - traditionell rätt här i sydväst. Nix, inga lightversioner. ) mot des macarons! Ouiiiiiiiiii!

Date

Jag: Du kan väl passa på att ta en öl med Joël i morgon kväll?
Han: Nej. Det är alla hjärtans dag i morgon.
Jag: Okej. Och du menar att han skulle tycka att det var suspekt om du ringde då
?
Han: Jag menar bara att jag tänkte vara med dig.
Jag: Aaaah...

Har han planer tro?

Grammatik

Facebooka. v. att -

Jag facebookar, du facebookar, han/hon facebookar.

Un oeil


måndagen den 11:e februari 2008

Toujours mademoiselle

Mitt i någon sorts ålderskris (sovränderna i ansiktet slätar liksom inte ut sig förrän efter frukost, och den här åldersbetingade psykosen gör att jag till och med tar veckotidningsråd som "undvik att sova på sidan eller på magen, att sova på rygg motverkar rynkor " på allvar. Och funderar på hur det är möjligt att undvika att sova på sidan, hav överseende med mina långa parenteser, tack) är det lugnande att jag fortfarande föräras med manliga leenden och ett "Et mademoiselle?". Det är mig främmande att rätta till snedsteget med en harkling och ett "C'est Madame".
En grej som handlar om bekräftelse antar jag. Jag är trots allt en ganska ytlig varelse.

Men en undran. Om man får finnar av rynkkräm, är det för tidigt att börja då?

Zen

Den stillheten. Den ensamheten. Den känslan av att tiden inte rör sig.
Det landskapet.

Att tänka. Att tänka att jag ändå p
å något vis kräver en udd av osäkerhet i mitt liv. Att jag älskar oskrivna blad. Att förutsägbarheten skulle äta upp mig inifrån. Att det är den som hindrar oss från att lyfta. Samtidigt som jag alltid säger att det är den jag vill ha. Absolut trygghet. Säkerhet. Cértitude. Jag säger att det är det jag vill, men jag tror inte att jag menar det.
Utan min rädsla - egentligen är jag rädd för allt, det är så mycket som skrämmer mig - skulle jag inte ha någon vilja att övervinna den.
Det är sv
årt ibland, att se sig själv som en person som formats och konstruerats - som vi har format och konstruerat - genom all den tid som runnit förbi. Hade vi kunnat göra det annorlunda?
Förmodligen. Men det gjorde vi inte, och det fanns nog en mening med det.

Blicken över vinodlingarna som vetter ner mot medelhavet. De säger att vin som växer s
å får en speciell smak. Luften är saltare och minimala saltkristaller lägger sig över vinrankorna. Havsvattnet har gett jorden en smak av hav. Vinet får en sälta blandat med den specialla sötma som druvor i sydfransk sol får. Samma druvor någon annanstans kan aldrig uppnå samma smak. Exquis.

Le marché du Samedi



söndagen den 10:e februari 2008

Sarkozy junior

Det här är Jean, han är 22, och presenterar sig i de lokala valen i Frankrike i mars.
Jag vet inte om han rent praktiskt kan bli borgmästare i Neuilly-sur-Seine, förmodligen är han för ung. Men det kanske pappa Nico kan fixa, när han har fixat färdigt Carlas musikstudio i Elyséepalatset?

För övrigt har Jean 3956 vänner på facebook.

Café Terrasse och Vincent Van Gogh

I går var jag i Arles, en charmig stad i hjärtat av den mytiska plats som kallas Provence... Vem börjar inte drömma om soldränkta terasser, långluncher under vinrankorna, och det speciella provencalska ljuset, bara vid tanken på det? Jag gör det i alla fall, precis som Vincent Van Gogh gjorde. Fast egentligen var det så att det var hans vän Toulouse-Lautrec som rekommenderade honom att flytta - eller lockade honom med löften om absint och evig sommar, vad vet jag? Hur som helst, han installerade sig i Arles där han målade flera av sina mest berömda tavlor. En av dem är Terrasse du café le soir, som föreställer ett café som ligger på solsidan av Place du Forum, alldeles bakom arenan. Caféet finns där fortfarande, men har bytt namn. Till Café Van Gogh. Givetvis. Kommer man till Arles kan man dricka cafe där. Det är trevligt.

Hur många pussar?

Varje gång jag är i Paris och träffar någon jag känner, eller en ny bekant, uppstår samma situation. Vi börjar kindpussas - faire le bisous - och efter två pussar slutar le parisien/la parisienne att pussa medan jag fortsätter tills jag inser att det blir bara två.
P
å passionerade Korsika var det omvänt; där gäller fem bacios. Minst. I kyligare Finistère pussas man däremot inte i onödan, där är det bara en.
Här i Montpellier gäller tre bises. Vänster-höger-vänster, och någon som slutar pussas efter bara två avslöjar sig som alcasien eller parisare.
Kindpussandet är ett fenomen helt utan logik, och mellan mass-pussarna i Calvados och Loire (fyra) och sn
åljåparna i Deux-Sèvres är det lätt att förlora sig. Combien-de-bises.free.fr är en hjälpsam sida om man är osäker, vilket även fransmännen är många gånger.
Och som kvinna är det en sak, men för män uppstår ett helt annat bryderi; att pussas eller inte pussas. I södra Frankrike; ofta, i norr; sällan.

lördagen den 9:e februari 2008

Kom heeeeeeeeeem

Jag är medveten om att jag har skåpen fulla med kläder - trots att jag gick i skytteltrafik mellan min garderob och röda korsets lokaler innan jag åkte till Taiwan, för att rensa, rensa, rensa. Feng Shui skulle bli min nya filosofi och varje plagg jag skänkte gjorde mig allt mer harmonisk och balanserad.
Jag har saker i mina gömmor som fortfarande har etiketterna kvar, fästa med en liten säkerhetsnål i nacktyget, och saker jag glömt att jag hade; och en garderob som jag nästan undviker att öppna eftersom det riskerar att svämma över.

Men det spelar ingen roll. Jag vill ha mina kläder tillbaka. Inte dem jag efter moget övervägande gett bort, förstås, utan de jag skickade från Taiwan.
Mina mest använda, ingångna kläder. Mina äldsta jeans som format sig efter mig, och mina nyaste, vita.

Det här är ju karma alldeles bakvänt. Jävla skit.

fredagen den 8:e februari 2008

Saint Valentin

Jo, jo. Snart dags igen för alla hjärtans dag, något som ingen tillåts glömma. Den som inte handlat choklad, vin, underkläder - allt med röda inslag och hjärtan för kung och fosterland - eller bokat bord på någon trevlig, intim restaurant med en speciell Menu St Valentin (Oh, priset är speciellt också, tro mig) bör åtminstone, tminstone, det är väl det minsta man kan begära - ha beställt femtio tulpaner från holland eller ett speciellt valentinäpple, odlat ad hoc, från Tokyo. Eller planerat att tapetsera vardagsrummet med tre miljoner geléhjärtan, vad vet jag?
Jag blir lite matt av hysterin kring den här dagen. Blir det inte bara mer och mer?
Men om sanningen ska fram s
å kommer jag förmodligen att äta middag med levande ljus, och hitta ett litet paket någonstans. Så insnärjd är man ändå i allt det här. Så lättköpt och hjärntvättad. Suck.
Ska vi inte bara ta och strunta i det?

torsdagen den 7:e februari 2008

Rouen

Vid närmare eftertanke... Montpellier är inte så dumt.

Medelhavsmentalitet

Jag har sökt ett jobb i Rouen. Så det talar jag om för C (som man gör när man har varit tillsammans så länge att man slutat vara mystisk, undflyende och hemlighetsfull).

- Jag har sökt ett jobb i Rouen.

- I Rouen?
- Ja?
- Vet du var det ligger, Rouen?
(Upprört, som om jag avslöjat att jag skulle vilja bo i en underjordisk håla utan dagsljus.)

Det här är så tyyyypiskt sydfranskt. Människor på rivieran tenderar att tycka att Belgien börjar strax norr om Lyon och de
kallar människor som råkar bo i Lille eller Calais lite nedlåtande för nordister. Eller helt enkelt belgare. Fransmän och fransyskor har, trots Tintin, Mannekin Pis och Moules-Frites, inte mycket till övers för belgarna. Eller Belgien. Eller Rouen.

Okej, nu ska jag genast kolla upp var exakt Rouen ligger.

Dagen efter kvällen före

Födelsedagsfest på ett trevligt auberge i Lunel... Jättegod mat (auberginer och musselterrin till förrätt, sedan torskfilé i olivolja med karamelliserade tomater, och mangosallad med grädde/fryst nougat till efterrätt), och roligt att återse våra vänner samlade kring ett bord, det är svårare än man kan tro att synkronisera vuxna människors liv. Oh, plus en ny spännande bekantskap i form av Delphine, J-M:s nya fiancée, vuxna människor har ju även en tendens att gå nya vägar och bilda nya konstellationer... Det är det som är intressant. Hon var även homeopat och det här kan jag ha drömt, kanske (ni vet vad vin kan göra), men hon tipsade om att äta pollen varje morgon. Pollen? Snälla, har ni minsta tendens till hösnuva - undvik!

Men ett par (Okej, tre. Och aperitif.) glas vin till middagen och jag är helt ur form nästa dag. Dessutom vaknade jag klockan fem utan att kunna somna om.
Bara stora doser kaffe som hjälper. Starkt. *Rusar till kaffebryggaren*

onsdagen den 6:e februari 2008

Pauvre Nico

Si tu reviens, j'annule tout!

Om du kommer tillbaka så ställer jag in.
Det är innehållet i ett sms som Nico ska ha skickat till Cécilia en vecka innan bröllopet med Carla. Oh la la, pauvre Nico, det är klart att han inte har tid med futiliteter som statsekonomi, hållbar utveckling eller arbetslöshet när det bara är fnurror och missförstånd med les amours...

Och jag gnuggar händerna och räknar kallt med att vinna mitt vad. Mandatperioden ut? Inte en chans.

Strejk

Idag blockerar taxichaufförerna in- och utfarter till sta'n. Omöjligt att ta sig någonstans.
Förra veckan strejkade Air France och alla postkontor.

Det gör mig galen -något som ofta förklaras med min disciplinerade, skandinaviska sida -
men i Frankrike strejkar man först, diskuterar sedan. Peut-être.

Tålamod, ma belle, tålamod. Att strejka är en demokratisk rättighet. Men varför kan de inte strejka på Rue du Faubourg Saint-Honoré istället för i min rondell? Det skulle förmodligen vara effektivare.

Afternoon tea

När caféägare undviker att skriva priser kan man utgå från att det är dyrt. Kom jag på sedan jag betalat 4 euro för en té - kinesiskt sådant i och för sig, men ändå... (Kan vara ett tecken på den stora mängd rika engelsmän i stråhatt som finns i trakterna, exempelvis Peter Mayle et al. )
Jag betalade min te, givetvis utan att blinka , som om jag tycker att det är helt normalt, och som om jag gladeligen betalar astronomiska summor för lite varmt vatten och en nypa téblad.

söndagen den 3:e februari 2008

Söndagspromenad i Camargue

Utsikt från taket på kyrkan i Saintes Maries de la Mer.

Undertecknad i samma kyrka, söker skydd mot vinden...

Saintes Maries de la Mer (vacker som en tavla) är vit och blå...

...och pistasch och kräm och lite hallon.

Befinner man sig i Camargue bör man anamma den traditionella hatten...

Och klappa sådana här...

Och smygspana på de envist skygga flamingosarna...

Och äta en paëlla och dricka vin i Aigues-Mortes.

Ungefär så kan en perfekt söndag se ut. Jag lovar att jag ska berätta hela den fantastiska legenden om sällsamma Saintes Maries de la Mer... Men tills dess kan ni fundera på stadens namn som säger en hel del.
Och p
å pluralformen av flamingo. En flamingo två flamingi? Flamingor? Flamingos? Flamingosar?

lördagen den 2:e februari 2008

Hjärtliga lyckönskningar

Efter att ha varit utan presidenthustru sedan i november då Cecilia Sarkozy stormade ut genom dörrarna på Elyséepalatset har Sarko stadgat sig och fått sin toppmodell - som ryktesvis var klädd i svart, man vet inte så noga, minsta paparazzo hölls på armslängds avstånd.

Nyhetssändningen som annonserade att Carla Bruni nu officiellt är Frankrikes första dam kapades för reklamavbrott. Först ut: Reklamen för nya Lancia där presidentens nyblivna hustru förföriskt smeker eldsflammor längs sidorna på bilen.

Fransmännen och fransyskorna är ganska trötta på Cirkus Sarkozy, och hans popularitet når dagligen nya lågvattenmärken. Besök på disneyland, handgemäng med strejkande fiskare, att låta Libyens president defilera genom Paris med fyrtio vita limousiner, och nakenbilderna på Carla... En udd av smaklöshet.
Jag undrar om hans rådgivare helt har förlorat förståndet, eller helt enkelt har sagt upp sig?

Mais Monsieur Le President de la Republique; hjärtliga gratulationer. I alla fall.
Vid middagsbordet slog vi vad om hur länge det håller. Jag tippar tre månader, C tror att det räcker mandatet ut. Faut voir.

Erreur de type grave

Jag menar påfågelsmönstrad. Inte papegojmönstrad. Mitt sinne för zoologi är på halvflagg. Mitt sinne för faux-pas vad gäller mode är något skarpare. Självklart går jag inte på junibröllop i papegojmönstrat (hawaiiskjorta, kanske?).

Men jag är möjligtvis förvirrad i sorgen över min duvblå paisleymönstrade sidenklänning. Den påfågelsmönstrade.

Urgent

Kära posten i Taiwan,

För snart tre månader sedan lämnade jag två kartonger i Era (inbillade jag mig) kompetenta händer. Dessa dyrgripar skulle sändas från Ert postkontor i Zhong-Li, Taiwan (ROC) till Montpellier, Frankrike.
Inga problem, sade Ni (så uppfattade jag det i alla fall, men ni kan säkert ha sagt precis vad som helst) och fick mig att betala många tusen taiwandollar.

Nu undrar jag stillsamt: Vad farao har hänt med mina kartonger?

Kartongerna innehöll bland annat min grönvita femiotalsklänning med korsettliv, min blå papegojmönstrade sidenklänning som passar utmärkt att gå på junibröllop i, skorna jag gifte mig i, min broderade tunika med paljetter från Filippa K, min röda klänning med guldskärp utan vilken mina guldsandaler inte kan känna sig kompletta, och min nästan nya sommarklänning i engelsk brodyr. Plus tjugo kilo osorterade klädesplagg.
Dessutom en bunt fina underkläder från Dim, Chantelle och Kookai. Mitt trick på slutet av min sejour var nämligen att använda mina äldsta och mest trådslitna trosor som jag sedan slängde efter hand. Allt för att spara plats i resväskan. Det var där Ni kom in i bilden.
Nu hoppas jag att Ni förstår min förvirring och hopplöshet. Vilket Ni på taiwanvis leende säkert gör?

Okej? Sogetthoseboxesoverhereorelse. Pronto. Annars skickar jag Peking på er.
Are we clear on that?

Vänligen, Sara Thibault

Önskas

Vi har sett ut en soffa på Habitat. Nu måste vi bara hitta en bra lägenhet att ställa den i.

Place Sainte Anne


Det är någonting som har hänt med mimosaträden och som gör att de ser gröna ut. Ljuset kanske? Mimosan brukar ju vara lika gyllene som ginkoträden i Osaka - och på mina foton ser dem liksom... neongröna ut. Ni får försöka föreställa er hur det ser ut med gula träd tills jag har lärt mig photoshop.

fredagen den 1:e februari 2008

Mannen som kunde tala med bloggar

D hävdar att han tycker att min blogg är smart och vacker.
Min blogg rodnar av förtjusning.

En blogg behöver höra det ibland. Att den är smart och vacker.

Oväntat

Mina fötter har hittat tillbaka till sina gamla stråk och turer; från gränderna i gamla Ecusson, från byggnaderna i Haussmanstil, och kaféerna med olikfärgade markiser kring la grande place, genom Antigone, förbi marknadsstånden - där jag med ögonen äter allt jag ser ; marinerade oliver, bihonung med rosenblad, färsk getost och pain de campagne - och längs med floden Lez.
Som förr. Och ändå inte.
Jag kan inte säga annat än att min blick har förändrats. Ett år i Asien gör saker med människor. Det är så tyst och stilla. Jag har svårt att vänja mig vid det. Till en början kändes det som att befinna sig i en spökstad. Dumt, när man tänker på att Montpellier har 400.000 invånare. Byggnaderna har krympt, åldrats. Den gamla kontinenten -som de säger over there - känns gammal.
Det är märkligt, och mycket befriande, att se något med nya ögon. Jag hade inte riktigt förväntat mig det. Jag hade inte heller förväntat mig att sakna Taiwan. Eller att mina fötter konstant skulle leda mig till de kinesiska kvarteren bakom järnvägsstationen, till de asiatiska restaurangerna och mataffärerna. Eller att jag skulle säga Ni Hao till den häpna kvinnan bakom kassan på Quick (Quick var en one-off, det ska inte upprepas).
Asien gör märkliga saker med människor.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...