Charmant

På tal om det. Vår första lägenhet i Montpellier var från förra sekelskiftet någon gång. Fantastisk takhöjd och fin stentrappa. Kokplattan i köket och de obehandlade träplankorna på badrumsgolvet var mindre charmigt, men då var vi nyförälskade studenter och kände oss bohemiska och dessutom uppskattade vi att bo mitt i staden. I nästa lägenhet hade vi riktig spis. Men en stor, grönblinkande apoteksskylt alldeles utanför sovrumsfönstret, vilket gjorde att vi alltid hade ett skimrande grönt discoljus i lägenheten. Men allt har sin charm.

Letar desperat

Det är frustrerande, tidsödande och känns ibland fullkomligt hopplöst.

Lägenhetsjakt. Man har en bild, eller en rätt bra idé i alla fall, om hur det ska se ut. Som man efterhand helt får lägga åt sidan precis som de spydiga kommentarer man vill haspla ur sig vid möten med giriga hyresvärdar som kallar mögel i badrummet för "en viss charm med äldre fastigheter" och dragiga fönster "blir ju bra till sommaren, vintern är ju kort här".

Haha. Varför kan det inte bara vara enkelt?

Dialekt

Ett tecken på att man bott i södra Frankrike för länge är att man säger apéro istället för apéritif.
Det ska jag undvika att göra när jag kommer till Paris där man inte har mycket till övers för den sydländska accenten. De nasala snobbarna. Som känns igen på att de alltid har en liten tröja knuten över axlarna när de kommer ner mot medelhavet. Här uttalar man till exempel vin som väng. Utan nasaliteten. Pain heter päng och demain dömäng.

Fast ärligt talat, jag anstränger mig mycket. Jag skulle vilja prata som Jacques Chirac. Sofistikerat och poetiskt.

Lördagsrusning

Montpellier är helt galet fullt med människor. La place de la comédie är skådeplats för en syndikalistisk rödflaggande manifestation, en demonstration för bättre pensionsvillkor och ett Amnestyjippo för befriandet av palestinska fångar. Har folk inget bättre för sig en lördagseftermiddag, liksom? Plus hundratals fikande, shoppande, sollapande helgnjutare, fyra gatumusikanter och ett gäng kids i lacosteoveraller som dansar breakdance.
Vi tänkte försöka rycka vår vän P från Amnestydemonstrationen för att slå oss ned med en apero på en terass någonstans, men till en början såg vi honom inte. Sedan insåg vi att han är en av dem som ligger utsträckt på marken, under vita lakan och spelar torterad. I timtals. Mitt på ett torg i stekande sol. Han kan behöva en drink om en stund. En kall öl åtminstone.

Jävla skitinternet

Funkar fortfarande inte. Och jag som är lite beroende är rätt sur.

L'internet

Internettrubbel. Och leverantörerna vill ha 15 dagar på sig för att fixa.
Så jag är hänvisad till ett hyfsat sunkigt internetcafé. Som egentligen inte är ett café, men de har en liten kyl med läskburkar för en euro.

On the road

När man varit borta från Sverige länge ser man det lite på ett annat sätt. Jag satt på Arlanda i går, drack grönt the och åt en ostfralla (Jo, man måste passa på), och betraktade alla människor. Alla svenskor med nyblonderat hår och stuprörsjeans, och alla svenskar med jeans, kavaj och halsduk. Som pratar svensk-engelska i öronsnäckan och dricker starköl i loungen. Den trevlige mannen med mellanösternbrytning som tar hutlöst betalt för de torra ostfrallorna och mineralvattnet. Och som ber om ursäkt för det.

Jag drabbas alltid av en märklig känsla när jag reser iväg, och den här resan har jag ändå gjort så många gånger, men det handlar om att lämna någonting bakom sig. Bitterljuvt och vemodigt. Att alltid längta tillbaka. Lite. Men att ha valt någonting annat.

Sedan genomgick jag en kris inne på damtoaletten när jag tryckte för hårt på tuben med min dyra japanska concealer, och jag fick torka Kanebofoundation från spegeln med toapapper. Gick sådär.

Planet till Paris var fullt med helgshoppande svenskar, och fransmän och fransyskor som besökt Europas hetaste huvudstad. SAS-personalen envisades till fransmännens och fransyskornas förvåning att ropa ut all information på svenska och engelska. Det fanns inte en engelsman i planet. Men vi skandinaver gillar ju när man pratar engelska med oss. Det gör inte sydeuropéeer.

Väl i Paris drabbades jag av ytterligare en känslostorm när en man i täckjacka och toppluva klev in i RER-tåget med sitt dragspel och sjöng den vackraste sång jag någonsin hört. Övergivet, ensamt och hjärtslitande, på ett östeuropeiskt språk jag inte kunde identifiera. Jag rördes till tårar och tömde mina fickor i hans toppluva.

Jag älskar TGV-tågen med sina breda, bekväma fåtöljer, bordslamporna och fina gardiner. Halvnio åkte jag från Paris, ner mot mitt Medelhav (helt otroligt; 80 mil på tre timmar), och jag satt först i baren med en sandwich och tjuvlyssande på middagsätande resenärer, när jag sedan gick till min plats räknade jag till 8 exemplar av Stieg Larssons sista bok uppslagna i knät på andlösa läsare. I min vagn. Larsson kicks ass.

Grau du roi

Bilder hos Nejma i Marocko

Påsklov

Det här är lyxledigt. Jag ligger i pappas soffa i tjocka sockar och lyssnar på brasans sprakande och kollar på Ally McBeal. Och doktorsserier. Ett helt klart underskattat nöje.

Yrsel

Det är så mycket som händer nu, och, tror jag, förändringar som är på gång att jag känner mig yr. Och den här svindeln gör mig helt inkapabel att samla mina tankar. Jag blundar. Och försöker att ta det lugnt.

Minnestripp

Andra saker är svåra att slänga. Mina tåspetsskor i rosa slitet siden som påminner om blödande tår och tyllskira drömmar. Tårar. Min balettlärare hette Ramone, han var från Argentina och för kallade tår i pluralform för tårar. En tå, flera tårar. Alla tårarna genom golvet. Och vi pressade lydigt tårna hårt i parkettgolvet där eftermiddagssolen sken in genom fönstren på dansstudion.

Böcker. Jag har kartongvis, men jag kan aldrig göra mig av med böcker. De ska jag frakta ned till Frankrike så fort jag kan.

Att rensa upp bland gamla kläder, brev, leksaker och allt som kantat livet fram till nu är en riktig nostalgitripp. Klänningar från skolavslutningar, farmors gamla punchservis, en hög med gamla foton - då kan man bli kvar på vinden en hel förmiddag - gamla brev och tusen saker som exploderar av minnen.

Feng Shui

Jag rensar i lådor och garderober, och jag försöker att göra det med så mycket zenbuddistisk sinnesstämning som möjligt. Jag är skoningslös. Och det är ganska skönt. Jag har alltid sparat så mycket och har hur mycket kläder som helst, men nu slänger jag utan att blinka. Feng shui är mitt ledord!
Jeans i storlek 25 som, let's face it, jag aldrig aspirerar på att komma i igen: Bort. En kavaj jag betalat massor för men som jag aldrig använt: Bort. En Kookaïklänning som är hur snygg som helst men som får mig att se ut som jag är 1.20 lång: Bort.
Jag drabbades av en impuls att verkligen minimera min garderob, i stil med att bara ha kvar ett par jeans, två toppar, en klänning och en jacka, men det skulle jag förmodligen ångra.
Nu ska jag ge mig på en till kartong!

Långfredag

Det här är en riktig ego-semester! Idag har jag fikat flera timmar på fiket Kopparhatten med en mycket kär vän som jag inte har träffat på flera år, men det som är så härligt med J är att tiden som går under de långa perioder då vi inte se inte spelar någon roll när vi ses.
Sedan har jag ätit trerättersmiddag på tu man hand med mamma, och nu sitter vi med påskägg och fransk choklad och tittar på Let's dance. Vem hade trott att Tony Richardsson kunde dansa? Och vem är killen som sjunger med Carola? Och vem farao är Karl-Petter? Man inser att man missar lite saker under sitt liv i exil...

Nu blir det en slow foxtrot och jag blir lite sugen på att anmäla mig och C till en danskurs. Salsa kanske? Tango?

Skärtorsdag

Lång hundpromenad i solsken och gnistrande snö... Vi såg fyra rådjur som skuttade fram över åkrarna, alldeles intill. Det är verkligen underbart att andas dalaluft igen! Jag har saknat det mer än vad jag trott.

Väderrapport

I Montpellier hade vi över 20 grader i går. När mitt tåg anlände till Gare de Lyon i Paris i förmiddags öste regnet ner utanför tågfönstret. Jag kommer ut på gatan. Hagelstorm och kastvindar.

Det är i sådana här stunder jag inser varför jag vill bo vid Medelhavet.

Resandets olidlighet

Jag gillar inte att resa. Eller, jag älskar att resa, men jag står inte ut med själva transporterandet. Och ärligt talat, att flyga blir mindre och mindre roligt. Med undantaget att flyga i Asien. I Asien känns det fortfarande lyxigt att flyga. I Europa blir man behandlad som en kriminell. Av med jacka, skärp och stövlar. Stövlarna? Skojar du? Jag behöver hjälp med att dra av mig mina stövlar. Kroppsvisitering. Metalldetektor. Ser jag ut som en terrorist?
Dessutom är det ju bara spel för gallerierna. Jag smugglade med mig både handkräm, nagelsax och vattenflaska genom säkerhetskontrollen. Och ni inser ju vilken skada man skulle kunna åstadkomma med lite handkräm och en nagelsax.
Och om jag får komma med ett gott råd - undvik London. För guds skull, undvik London. Där måste man packa upp sitt handbagage och hålla det i famnen samtidigt som man försöker att inte tappa bort sina skor, hålla i sina byxor med en hand (skärp accepteras inte) och plocka isär sin dator med den andra.
Om man sedan accepteras på flygplatsen kan man roa sig med att dricka kaffe för astronomiska summor. En kopp te? 3,50 euro. Som hittat. Och vänta vänta vänta.
Sedan köa för att stiga på planet, köa för att kliva av, köa för att få sin resväska och däremellan sitta med knäna i hakan och en kostymklädd snubbe bredvid som lägger beslag på armstödet och läser Financial Times. Toppa med en skrikande bebis och hans storebror som under hela resan utgjorde ett hot mot min mockajacka med sin polkagrisklubba.

Och nu sitter jag på Arlanda, väntar på tåget och irriterar mig på ett mycket ofranskt tangentbord. Det tar en evighet att skriva. Men nu är jag snart framme.

Packar

TGV-biljetter, flygbiljetter, kartan över Paris snåriga metrosystem, RER, Charles de Gaulle, jag hatar Charles de Gaulle, det måste vara världens hemskaste flygplats. Och fulaste. Där jag alltid förirrar mig i snigelformade terminaler och hamsterglastunnlar omringad av japaner med vuitton-kassar och hela bling-blingklaner från mellanöstern på släktutflykt.
Och SAS flyg går i från någon sorts underjordisk bunker utan dagsljus och -mon dieu- utan taxfree. Det enda man kan roa sig med är att spana in indiern som Spielberg gjorde en film om. Han har tydligen aldrig fått visum och har bott på CDG i flera år. Han har en kundvagn med sina ägodelar i och sover på en bänk. Jag brukar alltid se honom när jag flyger SAS via Paris. Filmen med Catherine Zeta-Jones och Tom Hanks blev väl ingen succé, The Terminal, tror jag att den hette, och den verkar inte ha förändrat livet för den man till vilkens liv rättigheterna köptes.

Nu ska jag slänga ned det sista, ladda telefonen och min i-pod. Göra frukostmackor att äta på tåget, och krama mycket på min man eftersom jag åker som gräsänka.

Godnatt!

Tokyonostalgi

Ordlös onsdag hos Nejma. Klicka här.

Min bloggpersonlighet

Du tror att du är på väg att bli något stort. Du definierar dig själv som modell (ja, du har ju låtit en fotograflärlig ta några photoshoots på dig i en studio), du är en blivande skådespelerska (hey, du har trots allt sökt till ett antal dokusåpor och medverkat som statist i "Smala Sussie"), betraktar dig själv som konstnär (eftersom dina verk medverkade på skolans vernissage) och hävdar att du jobbar "med mode" (fast du i verkligheten jobbar som butiksbiträde i kassan på Lindex). Eventuellt drömmer du om att bli designer av något slag och sitter hemma och knåpar ihop egna smycken eller syr egna kläder. Eller varför inte journalist? Du har för fasicken fått flera krönikor publicerade i lokaltidningen! När du går ut dricker du bubbel eller Cosmopolitans eftersom öl "är för losers". I bloggen skildrar du ofta hur många gratisprylar och inbjudningar till diverse evenemang som dimper ner i brevlådan.

Jag är en wannabebloggare. Testet finns här för bloggare som vill veta vad de egentligen är för bloggtyper.

Maman

Den här tio meter höga bronsspindeln pryder sin plats under skyskraporna på Roppongi Hills i Tokyo, och jag tog bilden när vi var där i december. Konstnären heter Louise Bourgeois, en fransyska född 1911 i Paris. Hennes verk är surrealistiska och återkommande teman är femininitet, maskulinitet och sexualitet. De mest kända är just hennes figurer av Maman - den hotfulla jättespindeln, med marmorägg i en säck under magen, som tycks kunna spricka när som helst. Den existerar i 6 bronsexemplar, ett utanför Tate modern i London, och jag har för mig att ett finns (i alla fall temporärt ) i Stockholm, men jag har inte hittat någon information om det?
Bourgeois är väldigt aktuell nu, Centre Pompidou i Paris tillägnar henne en retrospektiv utställning som pågår fram till andra juni i år och som visar verk skapade mellan 1938 och 2007. Den här utställningen tänkte jag verkligen försöka att se, och en museihelg i vackra Paris i vår vore verkligen inte fel.

Do you have what we in Sweden call leverpastej?

Jag åker till Sverige på onsdag, och min långa lista av mat jag längtar efter (det är väääldigt länge sedan jag var i Sverige) har kortats ned till en enda sak.

Mackornas macka. Le sandwich.

Grovbröd med leverpastej och smörgåsgurka. Eller tunnbröd med leverpastej och smörgåsgurka. Eller knäckebröd med leverpastej och smörgåsgurka. Eller smörgåsgurka direkt ur burken med en klick leverpastej på. Eller sådan där leverpastej som redan har små gurkbitar i.

Och leverpastej har de inte vett att sälja på Ikea, trots att tusentals svenskar i exil förmodligen ligger svettigt sömnlösa på nätterna och fantiserar om denna påläggens okrönta drottning. Jag har försökt ersätta det med fransk anklevermousse och cornichonger (inget jag talar högt om i Frankrike, snudd på helgerån att bre på frukostmackan), men det blir aldrig samma sak. Det är en mager erzats som trots priset inte ens kommer i närheten.

Annars ska jag vâl mest måla ägg.

Inkognito

Om man har en faibless för att klä sig i vit polyesteroverall från Lacoste, midjeväska från Vuitton och för att stoppa in ett (jo, tendensen verkar vara assymetrisk i vår) av byxbenen innanför tennissockan så bör man göra det i Marseille.
Där kommer man nämligen undan med det.

Jag gillar inte tårtkalas

Att smita från tårtkalas med släkten utan annan anledning än att det var det absolut sista man skulle kunna tänka sig att göra en solig söndagseftermiddag bör inte bli en vana.
Och för stunden gav det mig en helt rebellisk frihetskänsla, även om jag drabbades av lite skuldkänslor när vi senare satt med två stora kebabtallrikar på Star Kebab.
- Vi kanske i alla fall skulle ha svängt förbi?
- Jo.
- De pratar säkert om mig nu, att jag är en riktig garce som har rövat bort dig från din familj? Som håller dig så kort att du inte får göra vad du vill?
- Troligtvis.

Men ingen av oss hade lust, och min man har lovat att han tar på sig all skuld, och hanterar eventuella konfrontationer och konsekvenser.

Marseille, la colorée

Marseille är en färgsprakande stad, och det som ger känslan av att verkligen befinna sig i en kosmopol är dess blandade befolkning. Här samlas människor från jordens fyra hörn, och gatorna är präglade av en kulturell mosaik. Man kan räkna des olika pråken man hör talas omkring sig, och gatumarknaderna är en fröjd för ögonen. Marseille har, tyvärr, lite dåligt rykte i motsats till sina närbelägna systrar på rivieran, Nice och Cannes. Hög kriminalitet, arbetslöshet och en länge negligerad stadsbild har gjort Marseille lite till Sydfrankrikes svarta får, men ett besök räcker ofta för att inse att det är en orättvis bild.

Marseille, Le vieux port

Hjärtat i miljonstaden Marseille, Frankrikes andra stad, är den gamla hamnen, Le vieux port. Och den är synnerligen gammal, det var nämligen här grekerna landsteg för nästan 3000 år sedan. Jo, Marseille är, som nästan alla städer i södra Frankrike (Montpellier är ett undantag), grundad av antingen greker eller romare. Idag är hamnen kantad av restauranter (Se upp för hutlöst dyr, smaklös Bouillabaisse- en turistfälla), caféer och vindpinade hotell. På förmiddagarna ropas det ut färsk fisk och skaldjur och det är en ljuvlig plats att promenera på. Lite längre bort, i den nyare hamnen, lägger de tjusiga färjorna till. De som tar en till Korsika, Italien, Algeriet, Tunisien, Marocko eller Grekland. Det är en syn som får mitt hjärta att banka hårt av längtan och reslust...

Masspsykos

Är det här ett skämt? Klicka.

Jag vill inte veta vad Sveriges ministrar äter till frukost, jag vill inte veta vad de har för sexuella preferenser och jag vill definitivt inte veta vilka de röstar på i melodifestivalen. Det här är inte seriöst.

Idag, lunchtid

Så här såg det ut i Marseille idag vid lunchtid. Och jag tuggar, jag ser inte ut så där i verkligheten. Mer om denna fantastiska, färgsprakande, mysiga stad i morgon. Vi börjar i Le vieux port och slutar... ja, i Le vieux port också. Som man gör i Marseille.

Love revolution och Joe le taxi

Vill jag gå på Lenny Kravitz-konserten i arenan i Nimes i sommar?

Ja, ja, ja! Klart jag vill.

Dessutom misstänker jag att det är ett bra tillfälle att spana in Johnny Depp. Han bor nämligen utanför Nimes tillsammans med Vanessa Paradis, och Vanessa och Lenny var ju ihop tidigare? Jag återkommer.

Vakna svenskt

Skorpreklam helt utan stereotyper. Ni fattar varför man gör folk besvikna?

En svensk ritar en mugg? Okej, då är de stjärndesigners.

Franska Elle häpnar återigen över fenomenet Sverige (inte bara Ikea, skorpor, jämställdhet och en arbetslöshet på 5%), och skriver om Stockholm som staden som för närvarande är le plus hype. I hela världen.
I artikeln kan man läsa att Stockholm är ett stort podium; och i denna stad som är mer en catwalk än en stad, möter man tusen Paris Hilton-kopior efter en promenad längs Drottninggatan. I Sverige kan alla shoppa. Vi kan alla se ut som Paris Hilton (frågan är bara om vi vill se ut som Paris Hilton?).
Med all respekt för modeoffer och fashionistas, (två sidor av samma sak?) det är precis det här som jag tycker är problemet med Stockholm. En otrevlig sida med vackra, vackra Stockholm.

Men de socio-politiska förklaringarna till fenomenet är ganska intressanta. Sveriges enorma, högkonsumerande medelklass och vår obotliga socialdemokratiska mentalitet (Oroa er inte, i Europa är det ingen som vet att Sverige inte är socialdemokratiskt längre. Ännu en illusion att krossa.) som gör att all hieraki är utsuddad (gemensamma duschar och kök på arbetsplatser! Helt otroligt!)

Hur som helst, varumärket Sverige är hett. Men man gör fortfarande många besvikna om man inte är blond. Och det blir inte bättre av Paris Hilton-kopiorna.

Väderrapport

Marsvädret är oberäkneligt... Men idag har det varit vår; solsken och 18°.

Over and out.

Överdos

Jag har blivit fruktfobiker. Det här låter galet, men det är sant. Jag som äter frukt för en hel förmögenhet varje vecka, alltid väljer sallad på restaurant, och börjar dagen med en - jo, det är sant - sallad på färsk frukt, toppad med lite solroskärnor och kanel. (Inget man står sig på så där väldigt, men vi kan kalla det en obsessive compulsive fruit-disorder.)
Nu kommer jag ut i köket på morgnarna, tittar på det där jädra fruktfatet och känner mig illamående. Så illamående att jag ville hiva ut frukten på balkongen.
Min man tittade häpet på mig när jag attackerade hans brioche med riktigt smör och jordgubbssylt i morse.

Min teori: Jag har varit för nyttig. Jag har överdoserat, och mitt system kan inte hantera mer. Jag har redan ätit min livstids kvota av frukt och grönsaker, och min kropp vill överkompensera för all denna extrema nyttighet med nougatglass, kakor och chokladdoppade mandlar. Dessutom är den trött på att inte få äta kanelbullar i fred. Trots att min hjärna tänker att bikinisäsongen börjar om ett par månader, och det här can förmodligen be harmful to your waist.

Men ett äpple? Jag kan inte förmå mig.

Matchmistaking

Jag har skrivit in mig på en rekryteringsfirma, och efter att flitigt ha fyllt i en komplett meritförteckning skulle jag få jobbannonser som matchar min profil i min mailbox.

Jag fick precis ett mail med min första matchning. Annonsen gäller en erfaren bilmekaniker. Moi: Très surprise.

Nu vill jag bara verifiera: Adecco förmedlar jobb, va? Det är ingen datingfirma?

Chocolat. Carrement

Chokladduschkräm. Doftar kakao. Som att smörja in sig med hemgjord chokladsås under duschen. Trevligt. (Eller inte, det kan vi säkert ha vitt skilda uppfattningar om.) Men varför försöker skönhetsproduktsproducenter med alla medel driva oss små oskyldiga rakt i armarna på konfektindustrin? En industri som sedan tre veckor tillbaka har infiltrerat varje butik, varje skyltfönster, varje galleria med veritabla floder av chokladkaniner, chokladägg och chokladhönor.
Vi har varit inne på det här tidigare, men när kommer hudkrämen med brysselkål? Rotselleritvålen? Det här är ohållbart.

Sandslottsvariant

Klicka för foton här

Och ett piano

Tomma stolar, regntunga skyar. Ett piano som spelar någonstans. Det får mig alltid att tänka på Taiwan. Jag tänker mycket på Taiwan nu. Där hörde man alltid pianomusik som letade sig ut till gatorna genom de öppna fönstren. Där upplevde jag pianotonerna som någonting som inte hörde dit, som någonting som kom någon annanstans ifrån. Arkaiskt.
Här, i ett annat land, ett annat liv, är staden som gjord för en stilla sonat på piano.
Jag drömmer om fönstret mittemot. Tunna gardiner och en vacker parkett. Och Sonate clair de lune. Månskenssonaten. Beethovens nummer 14. Märkligt vad vissa saker fastnar. Och andra inte.

Drogad

Karlavagnen säger: Tror att det där osc. whatever är hostdämpande? Innehåller något som i Sverige är klassat som drog. Oavsett - hoppas du mår bättre nu.

Eh... Jo, jag mår bättre. Oroväckande verkningsfullt det där oscillococcinum (Efter att ha smält små kristaller under tungan sex gånger om dagen i varje fall).
Ska undvika att smuggla med mig på planet till Sverige, kanske?

What's in a name?

Min systerson heter Aaron. Han är typ fyra månader. Hans jämnåriga kompisar som han brukar... eh, ärligt talat vet jag inte vad bebisar i hans ålder gör när de träffas, strunt samma, heter Rut och Sixten. Jag upprepar: De är fyra månader. Så: Nemo, Neo, Britzelda och Jordy är ute.
Här i Frankrike har jag höjt på ögonbrynen fler än en gång när folk skriker på sina kids. Bamby. (Eh... Ska hon heta så? Även som vuxen?)
Eller Océane. Capucine.
När jag var liten tyckte jag att Sara var jättetrist. Jag ville byta namn till Rosa, Petronella eller Carola. Eller åtminstone heta Zarah.
Idag är jag ganska glad att jag inte heter Petronella.

Fulkina

Thérèse skriver om besvikelsen att äta asiatisk mat i europa... och jag håller helt med. Efter att ha bott i Asien är det ett antiklimax att gå på kinakrog i Europa och äta kyckling med lök och burkananas, dränkt i så mycket sötsur sås att den är det enda man minns efteråt.
Sötsur sås var något jag inte såg till en enda gång under mitt år i Taiwan. Inte heller djupfrysta ärtor. Och inte - och det här vill jag understryka, inte en enda gång ställdes jag öga mot öga med en friterad banan.

Och jag saknar maten. Riktig asiatisk mat. Kinesiskt, kantonesiskt, thaimat. Och koreansk mat. Jag är beredd att göra precis vad som helst för en koreansk stonebowl. (Funderar på var man kan hitta stenskålar, Ikea? Sedan kan det väl inte vara så svårt när man har gasspis?) Sushi är det enda som man kan äta i Europa som smakar som den gör i Japan, men annan japansk mat är lite svårare att hitta.

Inspirerad

Les femmes de l'ombre av Jean-Paul Salomé

Alltid när jag ser filmer om andra världskriget får jag lust att köpa ett riktigt rött läppstift, lägga håret och använda min svarta basker. Jag borde varit resistante!

Tokyo stjärnigare än Paris

Paris är inte längre gastronomins högborg... Tokyo har numer fler stjärnor än Paris i den prestigefyllda Guide Michelin. Till viss del för att samtliga franska stjärnkockar (Robuchon, Ducasse och bröderna Pourcel, exempelvis) öppnat lyxkrogar i fantastiska Dong-Jing, men inte bara därför; I Japan sätter man kvalitét och omsorgsfullhet högt, och den som varit i Tokyo vet att minsta smörgås prepareras minituöst och otroligt estetiskt, och att japanerna är beredda att betala mycket pengar för fina råvaror.
Men Frankrike mobiliserar sina krafter. Så här kan vi ju inte ha det!

Pudel

Jag måste göra en 360-graders pudel här, efter mitt inlägg om dubbel nationalitet. Damen på borgmästarkontoret där vi registrerade vårat äktenskap informerade mig uttryckligen om att Sverige tillhör ett av de länder som inte accepterar dubbel nationalitet. Men numer gör man det (bortsett från någon mystisk klausul som jag inte satt mig in i än). Och jag brydde mig inte om att göra någon utförligare research... (Lite pinsamt, tycker jag nu.)
Men via intelligenta bloggläsare får man lära sig mycket!

Cherche job désespérément

Jag söker jobb. Sedan ungefär tre veckor tillbaka. Det är en frustrerande, lönlös, hopplös sysselsättning. Man lägger ner timmar på ansökningsbrev - där personlighet, ambition och kompetens ska kunna skymtas mellan raderna - och ett CV som ska sticka ut från mängden och få en rekryterare på avdelningen för relations humaines att gå i spinn. Och inte att få rekryteraren att med en suck klassa ens ansökan vertikalt (i papperskorgen). Man skickar iväg breven. Och väntar. Jag har egentligen inte varit i den här situationen förut, jag har halkat in på jobb ändå. Men här i Frankrike har jag inte så mycket att halka på. Och att lita på att ens erfarenhet och utbildning ska vara tillräckligt känns osäkert. I Frankrike är det dessutom väldigt praktiskt att vara någons brorson eller kusin, graden av nepotism är hög och helt skamlös. X har blivit anställd som pressansvarig på institutet för makrobiologi. Utan att ha erfarenhet av någotdera. Men helt sammanträffandevis så är X:s mamma studiekamrat och god vän till direktören för institutet. Det är inte vackert. Men så går det till.

Och de här tre veckorna har fått mig att känna mig ratad. Mitt CV har inte fått någon rekryterare att kasta sig på telefonen för att erbjuda mig quoi que ce soit.

Synd om

Jag äter oscicc... occcsu... oscillucco... eh, vänta.

Oscillococcinum. Äter jag. Verkar funka mot mitt grava influensatillstånd. Och smakar dessutom socker.

Men homeopati i all ära. Inget är som nässpray och aspirin. C är på jakt efter ett söndagsöppet apotek för att införskaffa det starkaste de har i nässpraysväg. Jag är så täppt i näsan att jag får svår dödsångest när jag dricker ett glas vatten eftersom jag inte får luft.

Det här med att vara sjuk är ingenting jag hanterar med vare sig stil eller värdighet.

Nitlott

Jag och C gör ett test: Where will you be in ten years time?

Resultat:
Jag: Married with children.
Han: In Bahamas, sipping cocktails on your own yacht.

Hans framtidsutsikter känns lite mer glamourösa.

Aftonbladet

Det bästa med aftonbladet är att dess skribenter inte är rädda för att utveckla det svenska språket. Finns det inget ord för det man vill beskriva - då hittar man på ett nytt! Hop!

Dagens:

Troshopp ("här är troshoppet ett faktum")
Nervpärs
Schlagerförhör
Ikea-attack (dessutom inte mindre än sex olika attacker på förstasidan, varav en rörde Carola)

Annan grej. Den här masspsykosen rörande schlagerfestivalen... är helt oförståelig.

Montpellier, centre

Place du Peyrou et la faculté de médicine, Montpellier

Hemma är där hjärtat är

Thérèses och Maries kommentarer fick mig att fundera ändå mer över det mytiska begreppet hemma.
Det här är ju någonting jag ofta funderat över många gånger. Jag har en tendens att känna mig rotlös. Och rastlös. Paradoxalt nog. Att helst stanna upp känns märkligt också. För man vänjer sig vid att alltid vara på väg.
Det är en frihet, men att aldrig stanna är också att vara på flykt. Att aldrig låta sig hinnas ikapp. Av vad? Jag vet inte riktigt, men det behöver jag nog fundera på. Pappa säger alltid att jag är en människa som alltid springer - bildligt talat. Och man kan nog inte springa i all evighet.
Jag har tappat räkningen på alla gånger jag har flyttat. Femton gånger? Tjugo? Fler? Jag har bott i fyra länder, och ju mer jag flyttar, desto lättare blir det att bryta upp och gå vidare. Därför att man inte fäster sig lika mycket. Men går ut och in i andras liv. Man lämnar platser, man lämnar människor.
Att lämna Taiwan var inte särskilt svårt, jag hade nog i tanken lämnat ön redan när jag satte ner foten för första gången. Men ändå... Den sista taxiresan till flygplatsen var enormt vemodig. Jag visste inte om jag någonsin skulle återse den gråa himlen, de fula trettiovåningshusen, motorvägen. Neonskyltarna. Örnarna i hamnen i Keelung. Dimman över Yang-Ming Shan. Det vet jag fortfarande inte.

Frankrike är nog ändå platsen där jag har mitt hjärta. Jag förälskade mig i Frankrike, tror jag när jag var tolv år och på semester i Narbonne för första gången. Vi hyrde ett hus, och besökte alla städer och platser som gjorde jätteintryck på mig. Samma platser som jag besöker idag eftersom jag bor alldeles intill. Eftersom min man kommer härifrån. Jag vet inte varför jag bestämde mig för att åka till Frankrike efter ett år på universitetet i Uppsala. Jag visste knappt var Montpellier låg, och det var först när jag var på plats som jag kom ihåg att jag redan varit här. Som liten. Och kanske är det här jag vill stanna. Jag älskar södra Frankrike; och givetvis har det stor betydelse att det var här jag blev riktigt kär för första gången. I Montpellier är gatorna och gränderna fyllda med minnen. Glada, lyckliga minnen. Jag förlorade mitt hjärta här. Och det är kanske därför det känns lite som hemma.

Nog filosoferat för idag. Jag är lite sjuk (ni vet hur sentimental och miserabel man blir) och karburerar på grönt te och honung. C passar upp med aspririn och fervex; ett odrickbart brus som jag tvingar i mig.

Hemma var ligger det någonstans?

Jag har inte träffat min familj på över ett år och jag har aldrig träffat min lille systerson. Det är lite väl länge.
Och nu längtar jag massor.
Så jag ska fira påsk i Sverige. Det ska bli så roligt!

Jag borde väl säga hemlängtan, men det känns lite fel, eftersom mitt hem är någon annanstans.
Även om hem för mig som flyttat så mycket är ett lite svävande begrepp. Hemma. Är det en plats eller ett tillstånd?
Jag tror fortfarande att en dag ska jag ställa ner mina väskor på en perrong, eller kliva in genom en dörr och känna att nu är jag hemma. Nu stannar jag. Stannar upp.
Hittills har jag bara drivits vidare. Men jag längtar nog hem.

Kommunikationsproblem

Mannen som äger den biologiska butiken på Boulevard Clémenceau, där jag handlar ekologiska mandlar, solrosfrön, tvålar med lavendeldoft och grönt te, är från Belgien.

Vilket innebär att han säger s'il vous plaît när han menar merci.

Jag ger honom pengarna.
Han säger s'il vous plaît.
Jag blir förvirrad och tror att han inte har fått tillräckligt. Och vet inte vad jag ska svara.
Sedan får jag min kasse, och jag säger merci. Han ler och säger s'il vous plaît. Och jag stannar upp och undrar om han ber mig om någonting. Igen.

Franglais

Walkie-Talkie heter Talkie-Walkie på franska.

Jag: Varför säger ni inte Walkie-Talkie när det heter så?
K: Ja... det är väl för att det är engelska. Och vi gör tvärtom.

Mes péchés mignons

En av de där dagarna... Men ikväll ska jag i alla fall ut och dricka vin. Ett glas bordeaux (bordeauxvinerna är effektivast, de är så rika på tanniner) om dagen behöver man ju för hjärtat. Och så lite riktigt mörk choklad till, för magnesiumets skull. Bra mot stress.

En riktigt nyttig kväll skulle man kunna säga?

Kväll över akvedukten i Montpellier

Klicka vidare till Krokofanten i Frankrike... Fina bilder!

Nimes, l'antique

La maison carrée (Det fyrkantiga huset) är tvåtusen år gammalt och det enda antika tempel i världen som är helt bevarat. Finast att besöka innan jul, helt omringat av julmarknaden och vacker julbelysning...

Le crocodile - stadens symbol, en krokodil fastkedjad vid en palm. Fråga mig inte varför...

Les arènes, Nimes romanska amfiteater är stadens stolthet. Där kan man lyssna på konserter på somrarna, men den är också mittpunkten av Nimes feria, och, givetvis, la corrida - tjurfäktningen. Jag säger ja, tack till konserter och feria med paëlla och sangria... Men nej, tack till corridan.

Paris saves Paris!

Euh...? Paris Hilton kandiderar som borgmästare i Paris? Nä... eller?
Men för att se Paris iklädd borgmästarband kan man klicka här. Och för att signera uppropet för Mademoiselle Hilton i lokalvalen till helgen.
Bertrand Delanoë; move over. ;)

Trendanalys

Mango, är det tänkt att vi ska ha sådana här jeans nu? När vi har investerat i högvis av slims? Med hög midja, nota bene. (Jag har även flera par bootcut-jeans i min garderob, men det vågar man väl inte tala om för risken att någon medveten fashionista läser det här? Boot-cut har ju inte varit på tapeten sedan 2003. Eller så. )
Och nu när jag vant mig vid riktigt smala jeans - det tog tid, måste jag säga. Jag tyckte att det såg ut som om jag hade jättelånga fötter, i synnerhet med platta skor, och i synnerhet eftersom mina vader är av typen tandpetare - så vill de att vi ska köpa sådana här jeans? Som ju i och för sig löser fotproblemet, eftersom det ser ut som om man inte har några fötter alls.

De här jeansen ger mig märkliga flash-backs. Från högstadiet då jag envisades att gå runt i utsvängda jeans och mammas gamla afghanpäls. Som hon senare handgripligen tvingade mig att slänga, när den inte riktigt höll ihop i sömmarna längre.

Men som sagt, jag låter bli flared legs den här svängen. Jag håller hårt i mina smala jeans och väntar på att de ska bli moderna igen. Det där går ju i cykler, väntar man tillräckligt länge så blir man för eller senare trendig. Det gäller alla.

Petit Nicolas

President Sarkozy rasar i opinionsundersökningarna, och även om jag gärna håller mig skeptisk till opinioner och mediala undersökningar så är jag nästan förvånad över att drygt 30 % av fransmännen är förhållandevis positiva till sitt nervknippe till president.
Resten tycker att det är för mycket lyx; för mycket lyxhotell, för mycket lyxyachter, för många gratisväskor hos Vuitton till Carlita.
Jo, en toppmodell för mycket också.
Nicolas är mer Prada än Pravda. Eller som Bodil Malmsten skrev; mer Rambo än Rimbaud.
Det är dessutom lite för mycket dåligt sällskap för ledaren för en demokratisk republik; Putin, Kadhafi och Chavez.
Och det är framförallt för mycket brist på kontroll och självbehärskning. Den energi, impulsivitet och de löften om förändring -une rupture tranquille!- som han vann valet på har förbytts i manisk hetsighet och offentliga utbrott.
Det senaste - Casse toi, pauvre con, casse toi, com DN - har jag för mig - översatte till Stick och brinn, stackars jävel, stick och brinn - till en besökare på jordbruksmässan har fått fransmännen att undra om Nico verkligen var presidentmaterial.

Den tidigare ministern och centerledaren François Leotard -som öppet stödde Sarkozy - har precis kommit ut med en bok där han skriver om sin oro för Frankrike med Sarkozy i Elyséepalatset. Boken heter Ca va mal finir. Det kommer att sluta dåligt.

Epices

Förlåt mig

Något har hänt med K. I går bjöd hon på en fantastisk middag.
Först gjorde hon oss medgörliga med en flaska champagne. För säkerhets skull.
Sedan serverade hon:

Mille-feuille med räkor och fromage blanc
Marockansk köttgryta med små goda grönsaker
Ost
Persikopaj med pistaschbotten och nougatglass
Kaffe och likör med belgiska tryfflar

Vi kom hem vid fyratiden i morse, mätta och belåtna, och jag har lovat mig själv att aldrig mer uttala mig om Mademoiselle K's känsla för matlagning.

Inte det

Jag får panikångest av folk som visar tvåtusen (två timmar och en kvart) diabilder från sin bussresa till Wavre i Belgien på vardagsrumsväggen. Allvarligt, jag klarar det inte.

Dag 6. Klick. Frukost. Klick. In i bussen igen. Klick. I bussen. Klick. Vägen utanför fönstret. Klick. Kisspaus. Klick. Lunch. Klick. Osmickrande närbild på sovande medresenär.

Jag lovade högtidligen mig själv att aldrig åka på en bussresa till Belgien.

Morgonsolig

Kaaaaaffeeee.

I need coffee. Mycket. Nu. Starkt.

K och kokkonsten

Vår vän K är en kanontjej på många sätt; hon är rolig, omtänksam och generös. Hon är dessutom arvtagerska till ett litet slott någonstans i pyreenerna, har en turkos pool utanför vardagsrumsfönstret och en doktorstitel i organisk kemi innanför västen. Hon har hår som Monica Belluci och kan dansa provencalsk folkdans. Ni ser, en tiopoängare. Men. Det finns ett men.
Hon kan inte laga mat. Men hon envisas alltid med att bjuda sina vänner på middagar som vi sedan pratar om i månader. Och det spelar ingen roll att någon av oss säger att vi kan väl beställa pizza? Eller kinesiskt? (Vilket vi ändå tvingats göra flera gånger. )
Sist fick vi ett kolsvart vildsvinslår i en sås gjord på smält gåsleverpaté, rödvin, mjöl och smält ost. Till det potatis kokt i smält ost. Efterrätt: Cake gjord på... betong? En gång bjöd hon på hemgjord pastis som fick samtliga åtta gäster att somna i soffan.

Men middagarna hos K är framförallt otroligt trevliga. Och vi är så förtjusta i henne att vi glatt äter det hon serverar, samtidigt som vi driver hejdlöst med hennes matlagningsförmåga. Och skriker i ren skräck och fasa varje gång hon erbjuder sig att ta med sig någonting när hon är bortbjuden.

I kväll ska vi i alla fall dit på middag, och vi har insisterat på att få ta med oss efterrätten.

LKZFIFL

Tre gånger försökte jag innan jag lyckades skriva in den där verifieringskoden rätt för att kunna lämna en kommentar på en blogg. Är det jag som behöver starkare glasögon eller är det svårt?

Playboybunnies i bikini

Hos Nytt under solen hittade jag det här som gav mig lite dåliga vibbar.

Och jag blir lite rädd när trettonåringar går på disco klädda som strippor eller playboy-bunnies. Och jag tänker att säga vad man vill om fransk barnuppfostran; jag tror i alla fall att barn är barn lite längre här. Och kanske skyddas lite mer för att exponeras för den här sexualiseringen.
Kom just att tänka på Ségolène Royals förslag om string-troseförbud i skolorna? Hon kanske hade en poäng?