onsdagen den 30:e april 2008

Not so frequently asked questions

Innan ultraljudsundersökningen tog jag ur min piercing som jag har haft i naveln. Jag upplyste min läkare om att det var första gången på 12 år jag tagit ut den.
- Och nu gör du det för min skull? , sa han och log stort.
Sedan vek han ned min troskant för att smörja in magen med den där speciella gelén som de använder. Och fick syn på min tatuering. Och leendet stelnade något, men han sade ingenting. Den kan jag inte göra någonting åt nu ändå.

Jag har ett kinesiskt tecken tatuerat långt ner på magen, strax bredvid vänster höftben, som väl egentligen bara är synlig när jag har bikini. Och inte alla sorters bikini.
Att tatuera sig där är förmodligen ingenting som barnmorskor rekommenderar med tanke på magens töjningskapacitet
? Men det sista jag tänkte på när jag tatuerade mig var att jag en dag skulle glädjas åt att min mage skulle töjas ut. Då ville jag vara cool i låga jeans.

nu måste vi prata fysik och estetik. I've got questions.

Vad gäller piercingen: Den går att plocka ut, för att förhindra champagnekorkseffekten. Men hålet då? Kommer det - oh, mon dieu - att töjas ut, och ge upphov till en doughnut-effekt? Och är det irreversibelt?

Och tatueringen: När den nu töjs ut, kommer den att krackelera, eller kommer den bara att bli mycket, mycket större? Och i bägge fallen, kommer den att återgå till normal storlek efteråt?

Okej. Vad har ni för teorier? Ni får spekulera vilt i detta, jag har ingen aning.

La piscine

Jag var och simmade idag och jag blev så vansinnigt irriterad på en morfologiskt triangelformad crawlare med väldigt små speedos och trånga simglasögon. En sådan som istället för att ta tag i kanten i slutet av bassängen för att vända om, gör en undervattensvolt. Crawlare har en tendens att alltid simma om, och det gör de med världens plaskande och svallvågor, så att medsimmare får kallsupar, tappar sina linser och helt tappar rytmen.
Jag retade upp mig något så oerhört på honom
att jag hade lust att slita av honom badmössan och väsa ilskna saker i örat på honom. Men det gjorde jag inte, jag är en ganska blid och behärskad varelse när allt kommer omkring.
Annars kan jag nämna människor med snorkel och simfötter " Jodå, jag dyker i Karibien varje år, och då måste jag träna upp mig i det kommunala badhuset" som människor jag retar mig på när jag simmar.
Och tanter som simmar och simmar men som aldrig rör sig framåt.

I tid!

Woha! Jag har till och med kommit ihåg att deklarera! Halleluja!

Tokyo nostalgia

tisdagen den 29:e april 2008

Bébé en préparation

Vi tycker att le bébé har min profil. Utan tvekan.

Lèche-vitrine

Så här skulle jag kunna tänka mig och Christophe på bröllopet vi ska på i Sverige i juni. Men klänningen gick loss på en månadslön. Och den snygga lilla clutch-väskan på en till. Så jag måste nog tänka om. Men idén tänkte jag behålla, långt och mönstrat. Och en solbränd kavaljer i vitt.

Occitaniens glömda språk

Den occitanska flaggan, eller La croix de Toulouse.

L'occitanie i Frankrike

Det man kallar Pays d'Oc, eller Occitanien, är en "inofficiell" region i södra europa. Regionen där Montpellier är största stad heter Languedoc-Roussillon och tillhör det här området som sträcker sig genom le Midi, sydvästra Frankrike. Även om l'Occitanie till största delen ligger i Frankrike så sträcker det sig in i Italien (Valli occitane del Piemonte), till Spanien (Val d'aras i Katalonien) och Monaco.
Det är ett område med en stark och anrik kultur, en egen flagga med det occitanska korset, men som också har ett helt eget språk: Occitanska (L'occitan) eller Langue d'oc, som betyder språk från regionen Oc. Oc är också det occitanska ordet för oui.
Det finns paralleller mellan occitanskan och den närbesläktade katalanskan - i Montpellier är vi knappt 30 mil från Barcelona - och språken som är mycket närmare spanskan än franskan påminner om varandra, och en person som pratar katalanska förstår en occitansktalande och tvärtom. Sjunga heter cantar, och språk lenga, till exempel, nästan som på spanska. Det finns många olika underdialekter till occitanskan, men "Hur är det?" kan sägas Coumo bas?, eller Coumo sios?, någonting som nog kan förstås på alla latinska språk.
I södra Frankrike används också vissa uttryck inom den "vanliga" franskan. Man kan säga Tu m'espantes, när man är chockad, eller ça pegue, när någonting är kladdigt, eller fastnar.
Men även om vissa städer har gatskyltar på både franska och occitanska så är det få personer som behärskar språket, och det handlar mest om äldre människor och passionerade languedocianer som läser occitanska vid universitetet. Men det finns starka krafter, både politiska, kulturella och intellektuella som strävar efter en högre respekt och ett återtagande av den occitanska kulturen och occitanskan som under medeltiden var ett litterärt, administrativt och juridiskt språk i regionen. Reser man i området kan man få uppleva riktig reclaimstämning med manifestationer och ferior. Det är kul!

Le marché

måndagen den 28:e april 2008

Färdmedel

- Ska vi ta bilen in till sta'n eller les chevaux des apôtres?
- Va?, sa C eftersom min referens till apostlahästar inte hade någon som helst betydelse för honom.

Ibland är det inte helt lyckat med direktöversättningar av svenska uttryck.

Avslöjad

Jag fick ett riktigt blodtrycksfall eller vad man ska kalla det när jag var inne i en affär idag, och var tvungen att sätta mig ner på golvet i gallerian med huvudet mellan knäna.
Nästan på en gång kom ett äldre par fram till mig och frågade hur det var med mig.
- Jag kände mig bara lite svimfärdig, sa jag.
- Ooooh, sa Madame och log konspiratoriskt. Ska du ha en bébé?

Hur farao kunde hon veta det? Här rör man sig inte inkognito på gatorna, precis.

söndagen den 27:e april 2008

Oinspirerad

Det är så konstigt. Jag har känt mig så oinspirerad vad gäller skrivandet. Observationerna, gestaltandet, dokumenterandet. Ingenting får mig att skapa vackra meningar, eller vilja komponera eller leka med orden.

Sedan när? Sedan flytten tillbaka från Taiwan? Kanske. Kanske hade det större inverkan än jag trodde att komma tillbaka från ett liv som definitivt var mer än en parentes, men som ändå tedde sig avlägset i samma ögonblick som jag satte ned fötterna på fransk mark igen. Fötter som var så svullna efter flygresan att jag inte fick på mig skorna, utan gick med dem i handen in i terminalen där ansikten, språk och rörelser var så hemvanda. Men så skilda från vad jag vant mig vid i Asien. Färgstarka, vibrerande, kontrastfyllda Asien.

Eller har det att göra med jordskalvet som fick min värld att darra till när jag fick veta att vi väntar barn? Kanske. Kanske tar det så mycket energi? Jag lägger ned så mycket kraft och tankar på barnet - som ändå än så länge är någonting ganska abstrakt, fiktivt i min sinnesvärld - att inget annat får rum. Eller att skapandet fått en helt annan form än vad jag någonsin kunnat tro.

Eller så är det vädret.

Jag skriver kanske det här mest som en förklaring - bortförklaring, undanflykt, ursäkt - till att jag tycker att jag hasplar ur mig oviktigt trams här just nu. Men hav överseende. Och när ni tröttnar på att läsa om mina stora bröst och hormonstormar så kan ni hojta till.

Kalla mig Pammy

Mina bröst håller på att växa ur min paljettbeprydda trekantsbikini. Jag vågade knappt ta av mig klänningen på stranden eftersom det är så ovant att vara bystdrottning. I synnerhet i en alldeles för liten bikini.
- Jag ser ut som Pamela Anderson, viskade jag till C.
- Nä, sade han.
Men ska det fortsätta så här kommer folk snart att vilja ha numret till min kirurg.

Give me back myself

Jag är ett hormonellt monster. Ingen förstår mig, jag har slängt min svindyra solkräm i soporna och min man kommer att lämna mig vilken minut som helst.

Dessutom började jag gråta okontrollerat när jag inte hittade min vita bomullsklänning.

Jag hanterar inte de här graviditetshormonerna särskilt bra.

lördagen den 26:e april 2008

La plage

Vi var på stranden hela eftermiddagen; med böcker, picknickkorg och solkräm med solskyddsfaktor 30. Jag är medveten om att vi bara är i april än, men i motsats till C som har begåvats med hy av medelhavstypen, och som blir gyllenbrun på tjugofyra minuter, så har jag ett skinn som man nog skulle kunna klassa som nordiskt. Dessutom blir man väldigt solkänslig när man är gravid så det är lika bra att smörja. Jag premiärbadade dessutom, det var bara jag, ett gäng med spadar beväpnade treåringar, och en golden retriever som vågade sig ut i vattnet som var femton grader. Max. Jag stannade i ungefär tio sekunder.

Någonting av det underbaraste jag vet - och april är lite tidigt för att kunna njuta av det fullt ut - är att ligga halvslumrande på rygg i sanden, och lyssna på havet och på sorlet av lata konversationer runt om kring. Att röra fingrarna och tårna i den varma sanden, och känna doften av solkräm med kokosdoft. Elle est belle, la vie.

Mon péché mignon

I dag har jag gjort någonting som gissningsvis är mer än lovligt verboten när man befinner sig i välsignat tillstånd. Jag drack en coca-cola light, något som kändes helt galet förbjudet. Men jag kan upplysa om ingenting är effektivare mot illamående än coca-cola.
Men nu lovar jag att bara äta nyttig mat med kalcium och omega-3 i minst en vecka framåt.

Sommarmorgon

Jag slog upp fönsterluckorna i morse och möttes av en sol som strålade från en klarblå himmel, fågelsång och bin som surrade i rosenbuskarna. Som om sommaren oannonserat anlänt under natten. Förhoppningsvis för att stanna.

Nu ska vi packa picknickkorgen och åka till havet. Ni?

fredagen den 25:e april 2008

Vad ni inte visste att ni ville ha

Det här är alltså jeansen som vi inte visste att vi alltid drömt om. Jag dör, det var det absolut roligaste jag sett! Med undantaget den svarta stringbindan som marknadsfördes stenhårt för ett par år sedan - Libresse vet vad kvinnor vill ha -men som föll i glömska ganska fort.
Till den som faller till föga för string-byxan kan jag rekommendera att undvika plagget på anställningsintervjuer, finare restauranter, snabbköpet... Eh, offentliga platser i stort. Om man vill bli tagen på allvar, och inte vill att omgivningen stirrar på ens... eh, ja, ni fattar. Annars är det ju så att man vänjer sig ganska fort vid nya trender; tänk bara på hur snabbt vi kan gå från utsvängda till boot-cut till cigarettsmala jeans. Stringjeansen blir bara en tidsfråga.

Nu frågan: Är det snyggt? Är det bekvämt? Är det ett skämt? Vem blir först ut? Artikeln finns på aftonbladet och därifrån är bilderna.

Testing, testing

Min gynekolog frågade mig när jag testade mig för livmoderhalscancer senast.
- Euh... senast?, sa jag. Sedan fick jag ur mig lite svävande att det var kanske 5 år sedan, vilket var en lögn, jag har aldrig gjort det, men hon såg så allvarlig ut att jag tänkte att det var bäst att säga det.

Man ska tydligen göra det varje år, upplyste hon mig om. Men är det någon som faktiskt gör det här varje år? Min läkare tyckte att jag var världens slarvigaste - hon kan ha en poäng - men jag tänker lite såhär; om man regelbundet skulle kolla upp sig för alla sjukdomar som man teoretiskt sett skulle kunna råka ut för så skulle man inte göra annat än att lämna prover.

Men gå och testa er nu, tjejer.
Om inte annat för att lugna era läkare. Och för att slippa ljuga dem rätt upp i ansiktet.

torsdagen den 24:e april 2008

Irrésistible

Om inte jag redan vore lyckligt gift, skulle jag hemskt gärna gifta mig med Jean Dujardin. Det är någonting så oemotståndligt... retro över den mannen.

L'après-midi d'une paresseuse

En trevlig eftermiddag i slutet av april kan börja med kaffe och Perrier citron på Place de La Comédie. Sedan, om man som jag är passionerad bokmal, kan man botanisera i lådorna med begagnade böcker utanfôr Gibert Joseph. Jag fyndade sex böcker för totalt 1.80 euro! Det är väl ganska okej?

onsdagen den 23:e april 2008

Pizza

I kväll ska vi sitta på Pauls balkong och äta pizza - av familjevarianten- och dricka vin - de andra, inte jag.

Det är första riktigt varma dagen, och ingen vill riktigt vara inomhus.

Iakttagelse

Jag börjar få svårt att knäppa mina jeans. Det är djup inandning som gäller. Och så fort jag ska äta måste jag knäppa upp.

Snart kan jag alldeles legitimt börja titta på mammakläder! Eller, som Elin sa, stora blommiga sommarklänningar. Lite vida, och svepande, s
ådär. Trots att min kära F hävdar att storblommigt och hellångt inte är så där jättesexigt när man ligger på 20 kilo plus. Men bor man vid Medelhavet har jag fått tips om att de där resårmuddarna som finns i mammakläder inte är alldeles lyckat. Svettigt, liksom.

På tal om mitt förra längtansfyllda inlägg: Jag skulle vilja tillägga en grej. Kokossorbet. Citronsorbet går bra också. Och om det verkligen kniper är jag inte främmande för en dajmstrut.

Saintes-Maries-de-la-Mer

tisdagen den 22:e april 2008

Rêveuse

Jag drömmer om sol, värme och långa, lata dagar på stranden. Och en hellång, storblommig sidenklänning med knyt runt nacken.

Och bruna armar och solblekt h
år.

Sorry

Sorry, bebis- och preggosnack. Igen.

Men jag hittade det lite obehagliga uttrycket neurovegeterad i en gravidbok häromdagen. Så det är därför jag är så här. Gravida kvinnor neurovegeterar.

Nota Bene: Jag köpte inte boken.

Bebisnamn

Vanligast i Frankrike 2008 är Clara och Matheo. Så det går bort. Måste hitta något som inte alla andra kids i sandlådan heter. I Frankrike är det väldigt inne med flicknamn som slutar på -a (Léa, Emma, Léna) och pojknamn som slutar på -o (Hugo, Théo, Léo) eller -a (Luca, Noah). Lite ofranskt och groundbreaking, sådär. Tendance. Förutom då att alla ungar på dagis heter namn med -a och -o. Vill man vara ovanlig ska man nog välja typ Jean-François eller Marie-France.

Men det kanske inte heller är s
å kul om man inte är 72 och invald i franska akademien?

måndagen den 21:e april 2008

I välsignat tillstånd

Det finns saker som man gör när man är gravid som man aldrig skulle kunnat drömma om att göra när man är sitt vanliga, balanserade jag. Enbart om man skulle vara mycket, mycket berusad. Exempelvis:

* Kräkas på parkeringen utanför mataffären.
* Helt utan förvarning kräkas i bilen. Till sin medpassagerares stora häpnad.
* Få en hel rad av biobesökare att resa sig mitt i en film för att man måste kissa. På en gång.
* Högljutt hicka sig igenom samma film. Två timmar.
* Skrika okontrollerade förolämpningar åt sin man när han föreslår ett besök hos släktingar.
* Somna stående i kön till kassan på snabbköpet.
* Gråta under reklamannonser för tvättmedel.

Det här kommer man möjligtvis undan med när man är i åttonde månaden och stor som ett hus, men i läget där jag befinner mig riskerar man bara att bli inlåst på en sluten avdelning.

Nackdelar med Facebook

C:s kompis P skickade ett mail till några i vår bekantskapskrets för att be dem ta bort några av kommentarerna som de har skrivit under foton från en semester i Mexiko. Jag vet inte om det var medvetet eller en miss, men jag fanns med i mailinglistan och fick veta anledningen:

"Mina studenter har hittat min profil på facebook, och de behöver inte nödvändigtvis veta att jag söker en rödhårig, storbystad tjej med svagt IQ till semestern."

Det här är givetvis ingenting jag kan släppa bara så där... Och förmodligen inte hans studenter heller
.

La french touch

Brigitte Bardot. Bild från Flickr.

Franska kvinnor sägs vara mystiska, eleganta och sofistikerade. Myten om fransyskan med sitt je ne sais quoi, underhålls flitigt i filmer - tänk Ridley Scotts A good year där rådjursögda Marion Cotillard cyklar runt i Provence, iklädd svepande kjolar och ingen behå, med en baguette i cykelkorgen.

Nu är det ju inte så att alla fransyskor ser ut som Brigitte Bardot och går runt och ser naturligt kanonsnygga ut, lika lite som alla skandinaviskor är 1.80 långa och rågblonda.

Men det finns en del som skiljer svenskor och fransyskor åt inom avdelningen skönhet. En grej jag ofta har tänkt på är att fransyskorna är naturligare än svenskor. De sminkar sig mycket mindre, och även om man aldrig får syn på en fransyska som handlar mat i träningsoverall (har fransyskor mysdressar överhuvudtaget?) så är det ovanligt att se riktigt sminkade fransyskor. Idealet är att vara naturelle, och även om man inte är det ska det i alla fall se så ut.


Däremot lägger de ner förmögenheter på hudvård och krämer, och helst ska det vara franska, traditionstyngda märken som Decleor, Lancôme och Dior. På apoteken är det svårt att hitta fram till huvudvärkstabletterna för alla antirynk-krämer, serum, nattkrämer och skönhetsprylar.

Vad gäller mat och träning skiljer det sig mycket mellan mina svenska vänner och mina franska. Svenskor springer på gym och tillbringar timmar i stairmastermaskiner
. Det börjar komma mer och mer till Frankrike, men fransyskorna är verkligen inga gymbunnies. Men med tanke på alla pâtisseries de glatt sätter i sig till frukost undrar jag om det inte är något de bara säger?

Svenskorna är kinkiga med maten. När jag äter middag med mina svenska vänner är det oundvikligen någon som är vegetarian/kolhydratsfientlig/laktosintolerant/vegan/allergisk/atkinsdietande/GI-praktiserande. Det har jag aldrig upplevt i Frankrike.

Naturlighet i all ära; kampen mot celluliter är närmast en religion i Frankrike. Fransyskorna smörjer sig flitigt med cellulitkrämer och krämer som lovar att ta bort centimetervis med fett från mage/armar/lår.
Och de bokar tid hos sin dermatolog om de upptäcker en finne på kinden. Och de vägrar att erkänna om de har färgat håret... Naturellement.

söndagen den 20:e april 2008

Pain suédois

I en släng av någon sorts huslighet (cocooning-syndromet?) kan jag upplysa om att jag bakar fullkornsbröd. Fransyskor brukar få någonting chockerat i blicken när man säger att man bakar bröd, men jag skulle vilja se den baguette som slår mina grova limpor!
Riktigt grovt, rustikt, ljuvligt doftande bröd som ska avnjutas nybakat med smör och ost. Så varmt att smöret smälter och osten blir alldeles mjuk... och så en kanna te till det.

Gravid och jobb

Jag är i en lite delikat situation för tillfället. Jag är gravid och jag letar jobb. Men min underbara läkare upplyste mig om att jag inte har någon skyldighet att berätta det för en eventuell arbetsgivare. Jag blev lite förvånad, jag trodde att det var obligatoriskt att upplysa om det, och jag har undrat när i rekryteringsprocessen det kan vara lämpligt att nämna en sådan sak.

Men som Madame le docteur så klarsynt sa: Säg ingenting. Berättar du det är det ingen som anställer dig.

Som kvinna är man verkligen inte attraktiv på arbetsmarknaden när man väntar barn, och jag tycker att det är bra att det är lagstadgat att man inte behöver berätta det, män har ju aldrig haft någon skyldighet att upplysa någon om att de ska ha barn, och med alla likabehandlingslagar som finns så verkar det märkligt att kvinnor måste göra det
.

I Sverige har jag för mig att det finns någon eur-lexlag som säger att en arbetsgivare inte har rätt att neka arbete till någon som är gravid, men att man är skyldig att upplysa en arbetsgivare så fort man vet att man är gravid. Jag vet faktiskt inte hur modernt arbetsgivare tänker kring de här frågorna, men jag är trots lagstiftning mycket övertygad om att det inte ger några extrapoäng vad gäller nya jobb. Tyvärr.

The beauty and the flats

I SVD finns en ganska konstig och omotiverad artikel om presidentfruars klädstil, där de kritiserar Cherie Blair och Filippa Reinfeldt, men hyllar Carla Bruni-Sarkozy som äkta fashionista och Jackie Kennedys stilmässiga arvtagerska.
Skribenten skriver att det är tack vare Sarkozy som hans fru formats till en så
stilig kvinna, den Sarkozy som hånas så i Frankrike för sin amerikanska stil med stentvättade jeans och Raybanbrillor...

Carla är tjusig (det var hon redan pre-sarko), men jag retar mig på en grej. Skorna. Alltid platta skor.
Klackar, Carla, klackar. Platta skor gör ingen galadress eller representationsoutfit snyggare. Man ser plattfotad ut, det ser ut som man drar storlek 42 i skor, och man får sämre hållning.
Det har Nicolas fattat. Lär av honom.

fredagen den 18:e april 2008

Auriez-vous ce qu' on appelle en Suède un osthyvel?

Jag har letat desperat efter en osthyvel, jag var till och med på Ikea i går - ni förstår vidden av min desperation om jag frivilligt åker till Ikea en fredagseftermiddag i ett land där man har 35-timmarsvecka - men inte ens där hade de osthyvlar.
Nu ser det ut som om jag får äta min ost med hjälp av en potatisskalare.

Känslosam

En aning emotionell... I morse lyssnade jag på nrj, där en tjej vann två biljetter till Madonnas privata konsert i Paris. Och tjejen blev så oerhört glad, hon blev verkligen överlycklig, och hon skrattade och grät på samma gång.

Och jag blev så rörd att tårarna bara rann. Det var så fint.

Flingfrukost

Det står på flingpaketet att det innehåller 10 portioner flingor. Mitt paket tog slut på tre dagar. Vad är det för minimala portioner de tänker sig att man ska bli mätt på? Och hur tänker de sig att man ska kunna avgöra vad som är 30 gram när man häller flingorna ur paketet? Är det någon som har en våg på frukostbordet för att mäta upp sin miniportion?

Okej, jag äter förvisso för två, men hur mycket flingor kan en varelse som för närvarande är 6 centimeter lång egentligen få i sig?

Tvåspråkighet

Jag har alltid tänkt att när jag får barn så kommer det att vara jätteviktigt för mig att de behärskar svenska, mitt språk, minst lika bra som de behärskar franska, C:s språk. Eftersom vi bor i Frankrike nu så kommer ju deras - jag pratar i plural eftersom jag vill ha flera barn, men det är bara ett på gång - vardagsspråk att vara franska, och jag funderade på om det räcker att jag pratar svenska för att det språket ska komma lika naturligt som franskan fôrmodligen kommer att göra.
Det skulle vara otänkbart för mig att mitt barn inte ska kunna kommunicera med min familj, släkt och vänner, på sin mammas modersmål, men jag vet att det finns familjer med flera nationaliteter där barnen bara lär sig ett språk. Jag kan tycka att tvåspråkighet är en gåva man ger sitt barn, som ger större frihet och valmöjligheter i framtiden.

Jag kommer envist att prata med min bebis på svenska, läsa svenska böcker och se svenska filmer. Och skicka honom/henne på språkresor till Sverige givetvis. ;)

torsdagen den 17:e april 2008

Bonus

När jag köpte ny linsvätska idag fick jag en gratis ögonkräm. Lite glamour i hällregnet... Det sätter guldkant på trista inköp.

Tack skatteverket

Om man har flyttat utomlands får man skatteåterbäringen... i december. Och jag som trodde att den skulle dimpa ner före midsommar.

Graviditet för nybörjare

Jag har varit till doktorn idag, och jag börjar tycka att det är ganska skönt att vara så välföljd, eftersom jag varje dag har mängder med nya frågor om allt möjligt. Jag har skämtat om att jag skulle behöva en bok i stil med Pregnancy for dummies... Sedan insåg jag att den faktiskt finns. Jag är kanske inte den enda gravida som panikslaget ställer mig frågor om sushi, hårfärgning och löpning?
Är det okej att fortsätta träna? Kan jag äta lax? Klappa en katt? Använda parfym? Måste jag städa kylskåpet varje vecka och sluta köra bil?

Man får så mycket konstiga, oönskade "goda" råd från alla håll, jag hade aldrig kunnat ana vidden av expertis som verkar finnas överallt. Utom hos mig.

Och jag fick panik när jag tittade närmare på vitamintabletterna jag har tagit eftersom det är folsyra i dem. De innehåller vitamin A som jag har hört ska vara skadligt, men nu har jag lugnats med att mängden ändå är okej. Bara jag undviker levermat. Och jag som levt på leverpastejmackor senaste månaden? Fast leverpastej ska tydligen vara okej?

har jag varit lite orolig för vikten ett tag, eftersom jag hittills inte har gått upp ett hekto i vikt, utan snarare gått ned. Men Madame le docteur lugnade mig med att det är helt normalt, ingenting att oroa sig för, illamående och kräkningar gör aldrig underverk för kurvorna, men till nästa månad vill hon att jag ska ha gått upp ett par kilo i alla fall. Så nu sitter jag och käkar mackor och dricker mjölk.

Corse, la magnifique

Jag tittade igenom gamla foton igår, och fastnade bland de hundratals bilder vi har från Korsika. Det är ett par år sedan nu som vi var där, men så fort vi har möjlighet ska vi åka dit igen. Jag tycker att jag har rest ganska mycket, men det finns ingen plats jag blivit så förälskad i som den ö som kallas l'Ile de Beauté, skönhetens ö.

onsdagen den 16:e april 2008

Bouche contourée

När vi ändå är inne på ytligheter; det här är det enda som är kvar av min läppenna. Det är en penna jag hållit fast vid troget sedan flera år tillbaka. Nu är det en yttepyttsnutt kvar - två ovässbara centimeter- och jag går för att köpa en ny. Och blir nonchalant upplyst om att den förmodligen inte finns längre, i min nyans. Det är hårt. Jag lyckades inte hitta någon som kunde mäta sig med min och gick hem utan. Nothing compares to my old one.

Bouche brilliante

Jag rensade min handväska idag, och det här var vad jag hittade i glossväg. Typ femton läppglans i lite olika nyanser. Jag skulle ha gissat på tre. Fyra kanske. Skadar aldrig med lite inventering.

Svenskt till salu

Inte nog med att franska Ricard köpt svenska Vin&Sprit, nu vill franska telekomjätten Orange köpa TeliaSonera.

Så länge vi inte säljer ut dalahästar och knäckebröd är det kanske okej?

Paradise found

tisdagen den 15:e april 2008

Lagförslag om pro-anabloggar

Enligt tidningen Le Figaro såhar det lagts fram ett lagförslag i Frankrike om att sanktionera websajter och bloggar som bedöms uppmuntra anorexi. Jag har aldrig besökt några sådana här sidor, men jag vet att de finns, och jag har läst en del om den rörelse som kallas pro-ana, där kvinnor och flickor "hyllar det anorektiska idealet" och beskriver det som ett sätt att leva. Enligt lagförslaget vill man nu kunna göra det straffbart att ha sådana här sidor, och innehavarna riskerar upp till tre års fängelse och 45.000 euro i böter "om de kan ha orsakat en människas död".
Jag har som sagt ingen koll på pro-ana-rörelsen,
men jag hade uppfattningen att det handlar om mycket sjuka människor som är i stort behov av hjälp. Och jag kan tycka att det är viktigare att ta tag i mode- och magasinsfären än privata bloggar för att komma tillrätta med snedvridna ideal. Även om anorexi kan ha miljoner orsaker, som inte har någonting att göra med magra, retuscherade modeller och bantningstips, så finns det ändå fler incitament däri än att läsa om hur en väldigt sjuk tjej gör sig själv väldigt illa för att bli magrare. Det är bara skrämmande. Men när det är förpackat i glittrig lyxförpackning på glansiga sidor i fyrfärg ser det annorlunda ut.
Och hur i all vârlden ska någon kunna bevisa att en websajt gjort någon sjuk? Jag tycker att hela förslaget känns väldigt felriktat och konstigt.

Ancora una volta per il cavaliere

Il cavaliere är tillbaka vid makten i Italien. Jag blir lite trött... Berlusconi i Italien, och Sarkozy i Frankrike. Vilket team!
Förresten är det snart nervknippet Sarkozys tur att presidera europeiska unionen, det kan bli... kul.

Sverige-Frankrike

C: Har du hört Frankrikes bidrag till melodifestivalen?
Jag: Nä?
C: Lyssna här!
Jag: Är det bidraget till årets melodifestival? Eller melodifestivalen 1950?
C: Nej, årets. 2008.
Jag: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Ni kommer att komma näst sist. Strax före Tyskland. HAHAHAHAHAHA!


Men det finns andra tävlingar och C håller på att kolla om det kan bli en match Sverige-Frankrike i fotbolls-EM. Det skulle han tycka var kul.


Babyfärger

Min svärmor har handlat äppelgrönt garn för att sticka en bebiströja.

-Det är ju en färg som passar både flickor och pojkar, säger hon.
-Alla färger passar väl till både flickor och pojkar, säger jag. Utom svart, det kanske inte är så kul på en bebis?

Men tydligen kan man inte sticka blått eller rosa till en som man inte vet könet på. Fast om jag får en kille ska han få ha rosa tröjor om han vill. Även om han vill ha det bara för att reta upp sina konservativa släktingar.

Pont du diable, Hérault

Pont du diable, Djävulsbron, över floden Hérault byggdes på tusentalet som en länk mellan två kloster. En sak jag har undrat över är varför de benediktinermunkar som byggde bron kallade den för just Pont du diable, men det finns säkert en förklaring.
I dag används den bara som gångbro, och på somrarna är det många besökare som installerar sig kring flodkanterna med sina picknickkorgar och parasoller, och en del äventyrliga som dristar sig att dyka från ravinkanterna. Vi har paddlat kanot längs floden en gång, men vissa somrar är det för lågt vatten, och andra år händer det att broarna svämmar över. Tidigare var man tvungen att köra över Pont du Diable för att komma till byn Saint-Guilhem-Le-Désert, men på trettiotalet konstruerades Le pont neuf, som används som bilväg idag, för att bespara den gamla bron från slitage. Bortanför Pont neuf kan man se akvedukten som leder vatten till vingårdarna i Saint-Jean-De-Fos.


måndagen den 14:e april 2008

Lingerie

Annan grej. Jag har på en vecka vuxit ur mina behåar (ganska blygsamma a-kupor), och det verkar som om jag måste byta upp mig en storlek eller två. Woha! Lejaby och Passionata, here I come!

Det här blir roligt!

Annars har jag alltid undrat varför behå på franska heter soutien-gorge? Det är ju inte direkt halsen man stöttar?

Ananas

Hjälp, vad jag är sugen på konserverad ananas.

Jag måste nog ta mig samman och gå till Monoprix.

Symptom

Graviditetssymptomen är många (och jag svär, jag kunde kryssa för vartenda ett i boken jag läste (illamående, kräkningar, metallsmak i munnen, törst, dåligt humör, förändring av smak och lukt... ) men det mest överväldigande är tröttheten jag känt sedan jag blev gravid. Jag kan somna halvnio på kvällarna, och sova till nio på morgnarna bortsett från att jag vaknar flera gånger för att jag är så törstig hela tiden. Eller hungrig.
Den senaste tiden har jag vaknat till kvart över nio på kvällarna, när C tar av mig glasögonen, drar över mig täcket och lägger undan boken som jag garanterat somnat ifrån...

En annan sak som jag är lite förvånad över, och som jag märkte nästan på en gång är att konditionen försämras ganska rejält när man blir gravid. Jag som har haft bra kondition blir andfådd av nästan ingenting och hjärtfrekvensen ökar snabbt vid minsta ansträngning.
Och jag har märkt att det är lätt att överskatta sina krafter, och göra allting precis som förr, men efter en lång, snabb promenad måste jag sova en stund eftersom jag blir så slut. Dessutom sjunker blodtrycket, och jag som redan har lågt blodtryck måste vara försiktig med att till exempel resa mig snabbt.

När man är gravid ökar blodcirkulationen med upp till 50 procent, men mycket av blodtillförseln och syret går åt till det som händer inne i kroppen. Min läkare förklarade det med att bebisen "kidnappar" blod och syre, och eftersom kroppen naturligtvis alltid prioriterar bebisen så blir man väldigt trött.

Men här i Frankrike verkar man tycka att gravida kvinnor ska vila hela tiden, och det första folk säger när de vet att man är gravid är: Då måste du se till att vila mycket och inte anstränga dig!

Saint-Guilhem-le-Désert

Torget framför klostret där man kan äta crèpes, eller glass, eller bara slinka in på bageriet och köpa ett par croissanter eller pains au chocolat...

Arkitektur från 700-talet, byggd med sten från bergen som skuggar byn.

Vatten från fontänen innan bergsklättringen, det är lite sportigt, brant uppför...

Men utsikten är oslagbar när man kommit upp en bit.

Om man tittar noga kan man se Medelhavet i horisonten, som nästan smälter ihop med himlen.

Saint-Guilhem-le-Désert är en av mina favoritplatser i Languedoc. Det är en av de vackraste, mest pittoreska, natursköna platser jag vet. Det är en liten by från 600-talet som ligger i en dalgång i skuggorna av de klippiga bergsbranterna, och som med sina gamla stenhus, vindlande små stenbelagda gator och sin charm är helt oemotståndlig.
Byns hjärta är torget där caféerna trängs omkring den flerhundraåriga platanen, och där man har tillträde till vissa delar av klostret, som fortfarande är i bruk. Därifrån kan man gå upp i bergen, det är klippigt och brant, men utsikten är fantastisk. Under en del av vandringsleden följer man pilgrimsleden som leder till Saint-Jacques-de-Compostelle (Santiago de Compostela i Spanien), men vi brukar nöja oss med att gå den kortare vägen runt... Innan vi äter glass eller crèpes under platanen på torget. Belöningen...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...