Quoi mon ventre? Qu'est qu'il a mon ventre?

-Jaha, dags nu alldeles snart, eller?

Säger en säkert välmenande människa med en ovälkommen hand på min mage.

-Eh, nej... Det är tre månader kvar.

Säger jag. Och jag har ju fått en jättemage nu ganska snabbt, men har tänkt att det är för att jag är ganska liten som jag börjar se oproportionerlig ut. Men sådana här kommentarer gör mig orolig. Är jag för tjock nu? Borde jag ha en mindre mage? Och jag har nojjat i två dagar, och C intygar gång på gång att jag har världens finaste mage, men sådana här kommentarer -som får det att låta som om jag riskerar att föda inom 5 minuter - gör att jag känner mig abnorm. Så lugna mig nu, och säg att jag ser precis runt sexmånaderspreggo ut.

Villospår

Jag fick den här boken i går, av min svägerska. Det är 2008 års förnamnsguide (om ni visste vad mycket böcker det finns i ämnet ) med 600 sidor med namn, etymologi och förklaringar.
Och goda råd, som att undvika namn som Ikea, Goldorak, Bistrot och Periphérique, (Finns det föräldrar som tycker att Bistrot skulle vara ett kul namn?) och tester för att utvärdera sin profil för att lättare välja ett lämligt namn till sin prins eller prinsessa. Jag får veta att jag är d en klassiska typen (efter frågor om heminredning, kläder och eventuellt användande av - quelle horreur - djupfryst mat) som bör döpa mina barn till Matteo och Océane. Över min döda kropp. Det heter alla kids nuförtiden.
Boken har en del tips om hur man väljer ett namn:
Att kombinera två namn, för att komma på ett nytt. Maxime och Alexandre blir då Maxandre. Chict. Då kanske jag och C kan kombinera våra namn för att komma på ett originellt namn till bebisen? Vad sägs om Sartophe eller Christra?

För min del känns det inte så aktuellt att läsa mig igenom allt det här, vi är nere på 4 namn nu, 2 flick- och 2 pojknamn. Men inte ett ljud kommer över mina läppar. Och för att eventuellt förvirra nyfikna har jag lagt bokmärken i namnboken. Ett blått på sidan med Ulysses och Ulric, och ett rosa på sidan med Gladys och Godeliève.

Nålar

Kan inte vänja mig vid alla dessa blodprov! I morse tog de sju provrör, och sjåpig som jag är var jag tvungen att sätta mig ner en stund efteråt.

Fast jag måste erkänna att det som gör ondast är att ta bort plåstret efteråt.

Decir adiòs

Nu har vi kört Jorge till flygplatsen, och vinkat av honom.
Han åker tillbaka till Chile ikväll, en lång resa via Paris. Vi tog farväl och sade att vi hoppas att nästa gång vi ses kommer det vara i Chile. Vi har pratat om det länge, och det vore underbart att göra den turné - Santiago, Valparaiso, Punta Arenas - som vi drömmer om.

Espero que si...

Att slänga ihop en tisdagsmiddag?

För er som undrade vad min födelsedagsmiddag bestod av så kan jag meddela att jag undrar detsamma. Jag har svårt att avgöra det.
Det var någon mousse, och någonting i friterat skal. Lite puréer. En sorts luftig äggbakelse. En skål med lila glass (skulle jag ha börjat med den? Så att den inte smälte? Eller avsluta med den? Som en efterrätt?). Jag är helt säker på att det var fikonklyftor i alla fall. Och att det var väldigt vackert.

Et lui, lui, lui

Vi har gjort så mycket tillsammans, sett så mycket, upplevt så mycket att jag ibland blir alldeles häpen. Vi har haft tur. Och vi har kämpat en del. Och nu ska står vi vid ytterligare ett vägskäl och ska bestämma oss för åt vilket håll vi ska gå. Tillsammans, givetvis. Men än vet vi inte riktigt vart. Oj, jag blir alldeles sentimental. Over and out!

Moi, moi, moi

Ett år äldre. Och klokare? Kanske. För ett år sedan firade jag födelsedag på Taiwan, var orolig över att C blivit så sjuk, och stressad över att jobba alldeles för mycket med ett jobb jag inte kände någon direkt passion för. I år i Frankrike. Ett ganska omvälvande år, framförallt på grund av Taiwan. Och pyret, givetvis, pyret. Det största. Och det mest omskakande.
Annars var det bästa Aaron, min systerson. Som är ljuvlig. Och det mest förvirrande var hemkomsten från Taiwan.
Nu står vi inför nya förändringar - vi har insett att det där med total stabilitet och orörlighet inte är något för oss- och nya beslut. Jag försöker lära mig att leva i nuet, men har svårt att inte sönderanalysera vad som varit, och riskkalkylera framtiden.
Vad har jag lärt mig annars under året? En hel del, och jag delar gärna med mig av denna nyförskaffade visdom.

Att gravida kvinnor inte bör bära baddräkt. Det bara är så. Låt bli.

Att livet är för kort för att läsa dåliga böcker.

Att jag passar bäst som brunett.

Att jag kan klä mig i andra färger än svart.

Att det är okej att vägra födelsedagstårta.

Att vissa saker kan vi styra över. Och andra inte alls.

Annars tillbringade jag två timmar med min psykiater på min födelsedag. Jag rekommenderar det. Nästa år fyller jag dessutom oroväckande jämnt. Måste boka in en dubbelsession illico presto. I förebyggande syfte.

Bon, on me sort, parait-il

Finklänning på? Jag ska bli utbjuden på middag!

Grekiskt, kinesiskt, italienskt?

Saker börjar klarna något

Lyx

Jag hade önskat mig hallon till min födelsedag, och det fick jag till frukost... Ingen självklarhet här vid medelhavet. Far jag bara lite blabär nu sa är dagen komplett!

Toulouse, la cozy

Le Capitole i Toulouse

Le Capitole är Toulouses hjärta, och dess historia börjar redan på tusentalet. Namnet kommer från antikens capitolium, och byggnaden rymmer torn med gamla arkiv, guldbelagda palatstak och åttkantiga salar. En guldgruva för historieintresserade besökare, och symbol för hela staden. Dagtid täcks hela den jättelika Place du Capitole av en marknad med - ärlig talat - mest skräp i form av stormönstrade saronger, sjungande cikador i trä och billiga smycken, men på kvällarna kastar byggnaderna långa skuggor, kvällsolen färgar fasaderna korallröda och det är en mysig plats att flanera på.

Föreställ er Munchs Skriet

Är det bara jag som får svår ångest dagen innan födelsedagen?

Föräldrakurs

Jag misstänker att det är stora skillnader mellan att vara gravid i Frankrike och att vara gravid i Sverige, precis som det säkert finns stora skillnader mellan alla europeiska länder. Till en början kändes det franska systemet nästan för mycket, men nu känns det tryggt med det team som jag har omkring mig. En generalist, en obstretiker (Madame le Docteur, som varit med från början och som också kommer att vara den som förlöser mig), en ultraljudsläkare, en psykiater och månatliga laboratoriekontroller för alla upptänkliga saker.
Och nu har "mitt team" utökats med en barnmorska. Barnmorskor verkar inte alls ha den roll här som jag tror att de har i Sverige, och det här är den första jag träffat.
Och Hélène uppfyllde allt som jag föreställt mig - exempelvis hade hon inspelat babyjoller som ringsignal på mobilen.
Vi kom in till på hennes kabinett (hon är privat förstås, som en stor del av fransk vård), där vi fick ta av oss skorna (något man aldrig gör i Frankrike) och sitta i mjuka soffor i ett rum fyllt med pastellfärgade kuddar och dynor. Så pratade vi lite om hur jag mådde, och vad vi förväntade oss - ingen aning, faktiskt - sedan fick vi en rosa låda med små handdukar, vattenflaska att ha med till sjukhuset, kräm mot bristningar, ett par böcker och lite annat smått och gott.
Det kändes väldigt osterilt, och lite hippieaktigt på något sätt. Vi fick välja om vi vill ha individuella kurser, eller gå i grupp, och vi valde grupp. Det kan vara roligt att träffa andra blivande föräldrar, i vår umgängeskrets av lyckliga 30-någonting singlar, känns det ibland som att jag måste lägga band på mitt babysnack. Flaskmatandets vara eller inte vara intresserar ganska måttligt, liksom.
Men på de mjuka kuddarna hos Hélène kan jag prata bebis och graviditet helt hämningslöst.

Lördagskvällen blev trevlig

Sylvie lägger sista handen vid långbordet...

Och jag svalkar mig vid poolkanten...

Den utlovade paëllan gjorde ingen besviken så det är svårt att veta varför...

C tuggar på en olivpinne?

Marion ger sig i kast med champagnen, under Emélies längtansfyllda blick.!

Tartinez-vous!

Att titta på folk på stranden är ett otroligt nöje. Släpper folk alla hämningar och principer när de är på semester? Och all stilkänsla?
Och allt sunt förnuft vad gäller riskerna med solen. Jag ryser när jag ser människor som bränt sig till en nästintill bordeauxröd nyans, och som ändå dyker upp på stranden dagen efter. Lite sololja på, och så kör vi igen! Aaaaaaaj!

I Frankrike är solkräm le nouveau chic. Alla smörjer in sig, och alla vet att man blir brun ändå. Och man blir brun längre därför att brännan inte kommer att falla av i stora sjok på hotellets heltäckningsmatta om tre dagar.
Sedan är det nog så att det argument som biter bäst inte handlar om malignt melanom, utan om för tidigt åldrande.

Och det gamla raggningstricket "tror du att du kan smörja mig på ryggen?" har fått en renässans. Utnyttja det.

Soldåsig

Jag har legat ute i solen och läst hela eftermiddagen, och trots kall dusch och iskall apelsinjuice känner jag mig precis så där dåsig och trött som man gör efter en sådan dag. Solvarm och i lite lätt förvirrad...
Men nu ska vi göra oss i ordning för att åka på födelsedagsgalej hos Marion. Det går rykten om en gigantisk paëlla, och vissa sociala plikter kan ju vara trevliga. Fast jag måste erkänna att det lockar att sitta på balkongen med de sista kapitlen i min deckare, en stor skål fruktsallad med melon, persikor och aprikoser, och en kanna te... Manana.

Nu ska jag försöka leta fram någonting ur garderoben som fortfarande går runt min mage.

A bientôt!

Une petite gourmandise

Savon de Marseille mot kramp eller en stödstrumpas förföriska kraft

Jag fick några tips om vad man kan göra mot nattliga kramper i vaderna, men varken idén med stödstrumpor eller tåhävningar lyckades förföra mig. Istället fick jag höra om ett gammalt trick som kräver en minimal arbetsinsats och som inte har någon åverkan på estetiken. Man ska lägga en tvål i sängen. Inte vilken tvål som helst, givetvis, utan den legendariska tvålen Savon de Marseille som tillverkats sedan 1600-talet; och som idag hittas på alla provencalska marknader, i parfymerier och till och med snabbköp. Hemligheten ligger i kompositionen. Tvålen innehåller mängder med kalium, och värmen i sängen gör att detta ämne (som kramp kan vara ett tecken på en brist på) utsöndras och går in i huden. Dessutom luktar det gott, jag brukar lägga sådana här tvålar i garderoben bara för den ljuvliga doften... Men jag återkommer med resultat av detta experiment. Eller så får ni inom en snar framtid se mig i stödstrumpor.

Albi mon amour

Jag har en ny förälskelse: Den vackra medeltidsstaden Albi. Albi ligger i regionen Midi-Pyrénées, och genom detta pittoreska paradis flyter floden Tarn, som ett smaragdfärgat band. Alla franska städer med självaktning
bör ha en konstnär eller filosof med band till staden och för Albis del kan man skryta med att vara hemstad till Henri Toulouse-Lautrec (och jag måste erkänna att jag var övertygad om att T-L var ett asfaltsbarn från Paris, i princip född i de sammetsklädda, rökinpyrda salongerna på Moulin Rouge. Men jag hade fel). Albi var också bas för pastellproduktion, något som gjorde albiborna lyckliga och rika under renässansen, och något man kan ana när man ser alla dörrar, fönsterluckor och arkitekturala detaljer i pastell.
Gatorna är kantade med korsvirkeshus, och tegelbyggnader i olika nyanser av rött. Man kan ägna timmar åt att bara strosa längs gatorna och i gränderna som är som tagna ur en saga - men med alla butiker, caféer och restauranter man kan önska sig, givetvis. När man tröttnat på att strosa runt kan man ge sig i kast med kloster, katedraler (Sainte-Cécile är ett imponerande byggnadsverk) , palats, hôtels particuliers från tusentalet, små chateaux från renässansen, och givetvis Toulouse-Lautrec muséet. Eller en båttur på Tarn. Allt detta i en stad med knappt 50 000 invånare. Om ni en dag befinner er mellan le bassin aquitain och centralmassivet, eller kanske är på besök i grannstaden Toulouse, missa inte Albi. Äter bra gör man också.

Moi. Et pyret, visiblement.

Nu går det inte att dölja längre. Jag är gravid upp över öronen, men trots det blir jag förvånad när folk slänger sig över mig och klappar på min mage och talar om för mig hur fin jag är och undrar när det är dags. Jag har växt mycket den senaste månaden, och från början var det bara mage, men nu har jag fått rundare former överallt.

Att vara synbart gravid är en fördel i Frankrike. Man behandlas som en drottning. Jag går före i alla köer, får alltid sitta på bussen, bilar tvärbromsar för att släppa mig över gatan, män drar ut stolar och bär väskor... Och på apoteket häromdagen hämtade biträdet en stol åt mig, så att jag skulle slippa stå de 3 minuter det skulle ta att hämta mina vitamintabletter. Jag skulle kunna vänja mig vid allt det här uppassandet, tror jag!

Oh dear

Tisdag: Albi
Onsdag: Toulouse
Torsdag: Montpellier
Fredag: Perpignan

Tidiga morgnar och sena kvällar, och jag är helt slut. Over and out.

Ge läsarna vad de vill ha

Vill vi se sådant här? Verkligen?

Det handlar nog inte så mycket om att jag förespråkar orealistiska ideal - inte heller att jag börjar tänka att, ojsan, det här med pregnans kanske inte är en så bra idé när allt kommer omkring - som att de här bilderna på "vanliga kvinnors kroppar efter graviditeten" får mig att undra hur vanliga de här kvinnorna är.

Och vad är vitsen med reportagen? Att med skräckblandad förtjusning undra hur man kommer se ut? Heller att glädjas åt att man i alla fall inte har några bristningar? Eller att det kunde vara värre?
Eller är det ren och pur antigravidpropaganda? I så fall skulle jag tro att det fungerar.

Det gick inte längre...

Nu har jag slutligen tagit steget i den verkliga graviditetsvärlden. Jag har köpt ett par mamma-shorts.
And there's no going back. Jag var skeptisk till en början, men det är så otroligt mycket bekvämare än att försöka pressa in sig i sina vanliga kläder. Ah, den ljuva känslan av att kunna andas helt obehindrat!
Det ska inte underskattas.

I dag

I dag är en av de där dagarna. Men i morgon åker vi på minisemester - och lite jobb - till Albi och Toulouse. Jag känner inte till någon av städerna, så det ska bli roligt.
Någon som har något tips på vad man ska se i Toulouse?

Dippa!

För övrigt gjorde vi oss mycket mycket lyckliga med grekisk middag. Vi dränkte våra pitabröd i hummus, tzatziki och auberginekaviar och suckade över kikärtsbollar, krispig kyckling och aubergine som fullkomligt droppade av olivolja... Mmmmm.
Oh, vad gärna jag vill åka till Grekland, förresten.

Babysött

Vi har suttit och klickat oss runt på La redoutes jätterea. Oj, vad mycket näpet det finns.... Men vad och hur mycket behöver man egentligen? Redoute själva rekommenderar att man tar med sig 12 olika pyjamas och bodys till sjukhuset (i la valise de la naissance) men det låter ju mycket? Hur som helst så har vi fortfarande några månader på oss, men jag tänkte passa på när det är rea!

Intuition

Har mammor ett sjätte sinne?

Min mamma ringer alltid när jag är ledsen och deppig. Som om hon kände det på sig?

Kväll på Carnon plage

Saradagen

Jag fick precis en namnsdagspresent från mamma: Perfekt strandläsning!

Så nu ska vi slänga ner filt, matsäck och bikini och åka till havet. Mysigt!

Grilla

30 ° varmt och jag sitter framför datorn. Fortfarande inställd på att försöka göra någon nytta.
Men nu ska jag byta om, och åka och handla till grillningen på stranden i kväll.

Var är kylväskan förresten? Något vin hinner vi definitivt inte kyla nu, kom jag på... Äh, de får nöja sig med burköl, jag håller mig hur som helst till mineralvatten!

Också

Dessutom vaknar jag ibland av kramp i vaderna och jag har två gånger haft en mycket störande dröm som involverar mig och Gunde Svan.

Bisarrt.

Oj, vilken natt

03:00 Bebis verkar utföra någon sorts träningspass. Kickboxning?

03:45 Högljudda grannar utanför fönstret. Triangeldrama på Milongan?

Somnar om.

04:50 Har bebis hicka?

05:20 Hungrig. Går upp och äter kakor.

05:35 Äter ett äpple.

05:45 Läser en artikel om kalciumbrist. Får för mig att jag är drabbad!

Kan inte somna om.

05:55 Går upp och dricker en halvliter mjölk.

06:30 Klockan ringer.

Somnar om.

Sista tangon i Paris

I kväll ska vi på en stor Milonga på Place du Marché aux fleurs.

Jag vet inte riktigt vad en Milonga är, men det har med tango att göra. Tror jag.

Utanför mellanmjölkens land

Bild från Mjölkfrämjandet

Jag har ett paket chokladkakor bredvid sängen. Så att jag kan äta en chokladkaka det första jag gör när jag vaknar. Vissa nätter går jag upp och dricker ett glas mjölk till.

Jag börjar låta som en inbiten storrökare, fast i mitt fall är det de här speciella kakorna som jag fått dille på.

Och jag har fått nog av franska statens hälsokampanj. På radion, i tidningar, på stora plakat basuneras det ut: Undvik att småäta mellan måltiderna.
Att småäta är en dödssynd i la France, skulle man kunna tro. Att ta ett glas likör, eller en pastis klockan 17 är okej. Men skulle du vilja sätta tänderna i en macka så kan jag lova att folk höjer på ögonbrynen.

Vad lustigt det är förresten hur kulturella sådana här kampanjer är. I Sverige rekommenderas det ju att vi äter 5 gånger om dagen, något som får franska läkare att helt förlora koncepterna.
Och mjölkfrämjandets eviga kampanjer om att mjölk ger starka ben - minns Emma Sjöberg - skulle nog ha svårt att gå hem i sydeuropa. Här läste jag precis att ingen studie har visat på samband mellan benskörhet och dåligt mjölkdrickande, och forskare frågar sig om mjölk kan vara en hälsofara.

På tal om mjölk så har jag svårt att acceptera att man inte hittar kyld mjölk i kyldisken i Frankrike. Utan att den står i rumstemperatur, kallas steriliserad och har typ tre veckors hållbarhetstid.

Mellanmjölk heter för övrigt demi-écrémé.

Precis när jag behövde det 2

Nu kom C hem med ett nytt, tjockt, glossy magasin till mig där jag sitter framför datorn och helt har slutat försöka göra någon nytta.

Precis när jag behövde det

C kom precis med en stor kopp café au lait till mig, där jag sitter framför datorn och försöker göra någon nytta.

Ah, inget är som eftermiddagskaffet!

Sluta föda barn är väl inte riktigt ett alternativ just nu

Det är sådant här man inte vill höra när man ska föda barn om några månader.

Man vill hellre höra att det är magnifikt och fantastiskt, men det verkar vara vanligare med skräckhistorier om 48-timmars förlossningar och spruckna, bland annat, äktenskap.

Annars kräver jag att få total narkos. För någonstans befinner jag mig ändå vid en point of no return.

En kvinnas doft

Det sägs att en fransyska inte lämnar huset utan sin parfym. Doften är viktigare än håret och makeupen och i undersökning efter undersökning visar det sig att nio av tio fransyskor använder parfym varje dag.
Och jag har en tendens att göra likadant... Dofter är det vi minns längst, doftminnen sitter kvar långt sedan ansikten, ord eller namn lämnat oss, och en viss doft kan återkalla väldigt starka minnen.
I går ägnade jag en lång stund åt att prova parfymer inne på Galeries Lafayette, ni vet sådär att man sedan har handleder, handryggar, armar, armbågsveck och hals indränkta i ett tiotal olika parfymer, och sedan frågar man mannen i sitt liv vilken han föredrar (kanske med den åstundande födelsedagen i åtanke, eller att man precis firade bröllopsdag eller att man väntar hans barn... Alltid finns det någon anledning till att få en present).
Och han, som precis drabbats av astmatiska besvär, sniffar på dina utsträckta armar och viftar vagt mot din högerarm.

- Den där är inte så dum.
Och du kan inte för ditt liv komma ihåg om det var Amor Amor eller Escadas sommardoft. Eller var det Noa Fleur? Och ärligt talat så känner du inte längre någonting annat än en genomträngande alkoholdoft.

Men jag tror att jag har hittat två nya favoriter som doftar precis som jag vill lukta.

Busy important people

Jag hade bokat in ett möte med en man vid namn Monsieur Gonzales i slutet av juni, men jag avbokade det på grund av andra saker. Nu ringer jag honom igen för att hitta en ny tid, och han kan inte under några omständigheter före mitten på september.

Okej. Jag anade att han var stött över min hastiga avbokning sist, så det här kan vara någon sorts hämnd. För jag har svårt att tro att någon människa är så busy att han inte kan få loss en timme på 3 månader.

Jag får koppla på charmen och ringa igen. Med människor som Monsieur Gonzales kan det fungera.

Dessutom har jag försökt ringa Madame Petit i två dagar utan framgång. Hon är barnmorska och håller i förberedelsekurser för, gulp, förlossningen.
Jag har helt förträngt tanken på det, men nu är det dags att lära sig... ja, vad man nu lär sig på en sådan kurs? Andas? Förolämpa sin man? Självhypnos? Självbehärskning?
Men Madame Petit gör sig oanträffbar, och jag är inte övertygad om att kvinnlig charm biter på barnmorskor?
Kanske lättare att boka in ett kejsarsnitt?

Ordlöst

Ordlös onsdag hos Thérèse finns här. Klicka.

Skaffa barn när jag vill, ja, men inte hur länge som helst

Man tror att den dagen man vill ha barn så kan man. Och jag funderar på om det inte är så att vi bombarderas med mediala signaler om att det inte är några problem. Var och varannan hollywoodstjärna tycks bli gravida hur som helst efter 40 års ålder. Medialiseringen av gravida kvinnor kring 40 är enorm, och Nicole Kidman och Jennifer Lopez ser helt fantastiska ut som gravida.

Thérèse skrev om ålder och graviditet, och det är ett ämne som har varit på tapeten ett tag i Frankrike. Det handlar om förstföderskors stigande ålder (i synnerhet i storstäder), och det faktum att många vill göra "allting" innan de skaffar barn. Och det är ju inget problem i sig.
Problemet är att fertiliteten minskar väldigt mycket redan efter 35 års ålder. Det kommer undan, hur mycket samhället än förändrats, och hur unga vi än känner oss vid 50. Det är ren biologi, som inte tar någon hänsyn till att vi inte träffat drömprinsen, att vi inte är färdiga med vår personliga utveckling, eller att vi känner att, jo, men inte nu.

En fransk läkare kom nyss ut med en bok N'attendez pas trop longtemps pour avoir un enfant (Vänta inte för länge med att skaffa barn). Dr Olivennes hade i sitt jobb sett allt för många kvinnor söka läkarhjälp för konstgjord befruktning, provrörsbefruktning eller hormonbehandlingar, och betala dyra pengar för det (trots att i Frankrike får man två försök betalade av socialförsäkringen - om man är under 35). Och han hade sett allt för många läkarkollegor göra försök på försök med hoppfulla kvinnor/par. Men utan att nämna för de hoppfulla att chanserna att det ska fungera är procentuellt väldigt små efter 40. De ville ju skaffa barn, de var redo nu.
(Här skrev DN om att det finns en möjlighet att kvinnor skulle vilja frysa ner sina ägg vid 25 års ålder, och tina upp dem vid 33, när karriären tagit fart... med brasklappen att läkare kan möjligtvis vara skeptiska till den taktiken).

Och det här är ju lätt för mig att säga, som vid 28, snart 29 (strax under snittet för förstföderskor) sitter där med min sexmånadersmage och drömprinsen på armslängds avstånd. Men jag ville inte vänta med barn, och när vi inte blev gravida på en gång blev jag nojig och desperat och började yra om provrörsbefruktningar och adoption. Men det jag vill komma fram till är nog att barn inte är någonting som man överhuvudtaget kan planera in i sina livsplaner. Och att det finns en övertro till vetenskapen, att vi tror att om vi inte kan själva, så går det på något annat sätt. Men chanserna att få barn på konstgjord väg är långt i från hundraprocentiga. Vid 40 år så är chansen att en IVF ska resultera i en komplett graviditet och en bebis 10-15%.

Och upphaussandet av spanjorskan som fick barn vid 65 tycker jag är rent sjukt. Det är väl ingenting att eftersträva?

Och, oh, även män har en biologisk klocka, tycks det.

Sista kvällen med...

...den här sommarklänningen. Jag hade nämligen svårt att andas, sitta och överhuvudtaget röra mig i den. Varför verkar det som att mina revben töjer sig utåt? Dessutom börjar mina vanliga kläder anta en märklig form när jag sätter på mig dem. Allt blir liksom kortare, vidare och ja, trängre, när man har en bula på mitten. Snart återstår endast bikini.

Marketing

Designade sockerbitar och vattenflaskor... Marketingkupp eller har designers svårt att sysselsätta sig?