fredagen den 31:e oktober 2008

Véra

Véra är fem dagar gammal. Fem korta dagar, men allt som hände innan henne känns som ett avlägset förflutet. Jag var tvungen att ta fram min kalender för att kolla: var det verkligen bara 5 dagar sedan som jag gick en strandpromenad, fyllde kylen, läste ut en bok och somnade strax innan midnatt ? För att vakna när klockan slog tolv eftersom jag visste att det var dags.

torsdagen den 30:e oktober 2008

Fyra dagar



Det största

Jag är helt uppslukad av att ägna mig åt min vackra dotter!
Jag har ögon bara för henne, detta lilla mirakel. Aterkommer snart, så fort vi är hemma från kliniken...

tisdagen den 28:e oktober 2008

Véra Agathe





Véra Agathe
3450 gram
50 cm
världens finaste

lördagen den 25:e oktober 2008

Vintertid

Just det. När klockan slår tolv i natt händer det där märkliga, som borde få alla vinterskygga Askungar att springa hem och krypa ned under duntäcket för att krypa fram när dagarna blir längre igen. Vid midnatt i natt blir klockan 23.00, är det inte så? Och solen som gick ned i ett rosaskimrande svall ikväll kommer att göra det en timme tidigare i morgon.

Och jag ska inte göra det fatala misstaget att ställa om alla klockor som redan ställt om sig automatiskt. Eller som någon annan redan har ställt om. Det blir så förvirrande. Och besvärligt att vara två timmar tidig till sina rendez-vous. När man dessutom lider av den jetlag som drabbar en när man brutalt - enda trösten är att det sker en söndag - kastas in i den mörkaste årstiden.

Men trots den poetiska klangen i själva ordet vintertid så spjärnar jag emot lite. Mot mörkret. Och det absurda i att man kan gå över i vintertid när sommaren klamrar sig fast. Vi har haft förvirrande 23° idag, så vintertid känns lite märkligt.

Lördag kväll

Först det lättaste man kan ägna sig åt i kulinarisk väg en lördagkväll: Spaghetti med tomatsås och riven parmesan.
Sedan det mest vilsamma och vardagsromantiska man kan ägna sig åt en lördagkväll: Ligga i soffan med mannen i sitt liv och läsa varsin roman.

Väntar

Jag försöker övertala bebisen att det kanske kan vara dags att komma nu, att det förmodligen är trevligare utanför, och att vi längtar efter att äntligen få hålla h*n** i våra armar.

- Jag vet att det är höst och så, men du kommer att ha så många fina, varma pyjamasar. Och tröjor. Oroa dig inte. Och det är bäst om du kommer innan mormor, morfar, moster, morbrödrar och kusin Aaron kommer från Sverige.

Dessutom har jag insett att jag pratar franska med Pyret. Det måste jag sluta med, eftersom tvåspråkighet är målet... Men jag har blivit så van vid det.

Nu: Promenad. Sedan: Soffan och lördagsmys.

fredagen den 24:e oktober 2008

Blå, alltså?

Min svärmor serverade en stadig pot au feu och mutade oss med sommarens sista melon och en låda loukoums - en godis, 3 miljoner kalorier - innan hon gjorde en överraskningsmanöver och började prata om sin sonson som kommer vilken dag som helst.

Vad vet hon som inte vi vet? Har hon lyckats snärja min ultraljudsläkare som förser henne med inside information?

Hursomhelst har hon stickat ytterligare en tröja i blått och grönt.

Att göra

1. Föda barn
2. Hitta en lägenhet - inga vattenläckor, hyfsat centralt, överkomlig hyra - i Ajaccio
Flytta till en ö kräver lite annan organisation än normala flyttar. Dessutom: Tror ni de har Ikea eller Habitat på Korsika? Nä.
Dessutom blir flytten av mitt i julruschen. Bjällerklang och flyttlådor. Eller vänta, vi skippar bjällerklang. Man kan inte hinna med allt.
3. Hitta ett intressant och välavlönat jobb i Ajaccio.
4. Hitta en intressant och billig barnsköterska i Ajaccio. Om klarar punkt 3.

Jag känner mig lite stressad.

torsdagen den 23:e oktober 2008

Grått, grått, grått

Oj, vilket höstrugg. Nu är det dags för kofta. Och gärna höststövlarna, men jag misstänker att jag får svårt att få ned mina anklar i dem. Det känns lite overkligt att titta på sitt bleka ansikte över kanten på yllekoftan och tänka att man nyss var solbränd och sprang runt i små klänningar.
Men hösten har sina fördelar; tända ljus till morgonkaffet och inga tvångstankar om att man borde gå ut och njuta av det fina vädret.

Jag skulle helst ligga med fötterna högt idag, men har rendez-vous med Madame V och Mademoiselle T. Och middag med svärföräldrarna ikväll. Som kommer att pressa oss hårt på förnamn och kön på bebisen. Som de är övertygade om att vi vet, men vägrar tala om.
Men sanningen är att vi inte vet om det är en blå eller rosa bebis, och vad gäller förnamn så har vi kommit på alldeles för många fina för att kunna välja.

Så jag slänger en längtansfylld blick på soffan, som jag inte får se förrän om många timmar.

onsdagen den 22:e oktober 2008

En av de där dagarna. Jag dör.

Primo.

Vaknade klockan tre av en åsksmäll som fick fönstren att slås upp på vid gavel. Sedan låg jag och myste under täcket och lyssnade på ösregnet och åskan
utanför.
Sedan sade jag till C:
- Vad lustigt, det låter nästan som det regnar inne i lägenheten.
Jättelustigt. Tills vi insåg att det var sant.

Det regnade så mycket att regnet öste ner genom fläktsystemet i badrummet. Vatten överallt. Charmen med gamla hus?

Deuxio.

Kaffekannan är sprucken. Inser jag när jag står i en stor kaffepöl på köksgolvet. Kaffe överallt.

Tercio.


Det här är värst. Jag vill dö.

Jag upptäckte precis att jag har skickat väldigt privata mail till en redaktör på en av sveriges största morgontidningar. Hennes namn börjar på samma tre bokstäver som syrrans - förbannade automatiska adresslista - och jag har upplyst henne om intrikata graviditetsdetaljer, hårtoningar och intimeter av olika slag. Jag dör.
Nu har jag skickat ett mail där jag ursäktar mig. Men förmodligen har hon redan spammat mina mail.

Quarto.
Mina ben ser ut som små trädstammar. Är detta det berömda vattenansamlandet jag hört så mycket om? Nu kommer jag väl att få åderbråck och bristningar också.

Nu ska jag lägga mig och äta choklad.

En gata i stan

Det regnar en del. Det här är ingen flod, det är faktiskt en gata.

tisdagen den 21:e oktober 2008

Champagne och sex - för den goda sakens skull

Jag har fått höra en hel del mystiska tips om saker man kan ägna sig åt för att sätta igång förlossningen (om man har tröttnat på att vänta).

1. Dricka champagne
2. Ha sex - här säger man à l'italienne. Och det vet man ju hur italienarna är. ;)
3. Putsa fönster/knäskura golv (Fast alltså, kan man inte knyta sina egna skor är det ingen idé att tro att man ska kunna göra någon storstädningsexploitering.
4. Dricka ricinolja. Gärna utblandad med champagne. Yuck.

Nu har ju jag nästan tre veckor kvar till dagen D, men det börjar kännas långt. Men få se nu, var börjar man? Alternativ 3 och 4 går nog bort. Har ni andra tips? Annars... Var har jag ishinken?

måndagen den 20:e oktober 2008

Världens bästa tvål

Jag har handlat tvål. Massor av tvål. Det är någonting med savons de Marseille som gör att jag inte känner några begränsningar eller betänkligheter för att komma hem med en tio, tolv tvålar. De luktar underbart, och ser fantastiska ut på badrumshyllan. Gärna i retrostil med sidenband runt. Jag har staplat upp mina; apelsin, kanel, citron, sötmandel, persika, honung och choklad (det är så att man skulle vilja äta dem) bredvid handfatet och varenda gång jag ser dem så måste jag lyfta upp dem och lukta lite till.

Söndag i Sète

Ostron, skaldjur, sjöborrar och bläckfisk hör till de setoisiska specialiteterna... Jag håller mig till skaldjuren.

Sjömanskyrkogården vilar på terrasser i olika plan, och en klar dag kan man se Algeriet i horisonten. Var det någon som sade i alla fall, men det bör man ta med en nypa salt.

Poeterna Paul Valéry och George Brassens kom från Sète och är begravda här, men jag vet faktiskt inte riktigt var...

Det kan kännas som att lilla Sète med sina 50 000 invånare har lika många restauranter som människor. Och man kan ofta njuta av trottoarserveringarna året runt.
C framför en av de smakfullt (?) dekorerade husfasaderna. Nej, det är inte en cirkus, det är en restaurang!

Hamnstaden Sète är en av Frankrikes största fiskehamnar, och gatorna kantas av mängder av restauranter och barer där söndagslediga dricker pastis och njuter av ostron med rosévin på trottoarserveringarna. Oftast efter ett besök på Les Halles, Sètes stora marknad, från vilken jag alltid går med kurrande mage och glupande aptit.
Ett annat måste i Sète är le cimitière marin, den enorma sjömanskyrkogården med utsikt över Medelhavet.

Rågbröd och hundvalpar

C har sprungit ned till bageriet, och jag sitter och väntar hungrigt på färskt bröd... Även om jag längtar efter riktigt grovt rågbröd, och det grövsta de har på vårt bageri är en baguette dekorerad med sesamfrön.

I natt drömde jag att bebisen föddes, och att jag tappade bort den när huset översvämmades av mjölk. När jag hittade igen min lilla bebis i mjölkhavet hade den förvandlats till en förtjusande liten hundvalp.
C såg lite bekymrad ut när jag bad honom tolka den drömmen. Sedan gick han som sagt till bageriet. Hm.

söndagen den 19:e oktober 2008

Parmiddagsdiskussion

Häromdagen var vi på middag, och jag pratade ganska mycket med ett par, F och C, som är drygt 30 år, och väntar sitt andra barn. Och jag kände mig djupt tacksam över att jag lever i ett förhållande som är helt annorlunda än deras. Ändå är det så klassiskt:

Hon: I går dammsög F. Det är första gången sedan vi träffades (typ 10 år).
Han: Ja, ni vet man måste ju...
Annan middagsgäst (manlig): Han tog väl fram dammugaren precis innan du kom hem, det brukar jag göra.

Hon himlar med ögonen i min riktning och ger mig ett "du vet hur det är-leende". Konspiratoriskt. Och jag hoppas att hon inte tänker komma med någon kommentar, gravida kvinnor emellan, i stil med att "det är tur att det är vi kvinnor som föder barn. Och dammsuger". Men det gör hon inte. Däremot fick jag veta att F inte vet hur man öppnar tvättmaskinen.

Och (Nej, inte den kommentaren. Jag dör.): Ja, det kommer ju bli som att ha 3 barn hemma.

Senare. Till kaffet och chokladprofiterollerna.

Han (till mig): Lagar Christophe någon mat ibland?
Jag: Eh... Ja. (Klart han gör, och dessutom är han väldigt bra på det.)
Han (till Christophe, med en blinkning. Män emellan): Jaha, du kan koka ägg?
Kvinnlig middagsgäst (imponerad): Din mamma har uppfostrat dig bra. Eller din fru? (Med en blinkning till mig.)
Uppfostrat? Hjälp.
Jag är ledsen, men jag skulle aldrig kunna leva på det sättet. Inte i sådana könsrollsmönster (ärver man dem?), och inte med en man som jag ser på som ett barn, och som inte är kapabel att klara sig själv. Och jag tar mitt och C:s jämställdhet (jo, vi försöker i alla fall eftersom det är viktigt för oss) för given, precis som jag har tänkt att sådana där konventionella könsroller inte finns hos människor som är födda efter 1970.

Och varför upprätthåller folk den här jargongen, med gamla utslitna klyschor? I brist på annat att prata om, eller för att det är sant?

lördagen den 18:e oktober 2008

Nej, det ser inte gott ut

Det här oregerliga suget efter konserverade ärtor!

Jag har svårt att förstå hur man kan bli så sugen på KONSERVERADE ÄRTOR att man skickar sin man till affären för att köpa ett par burkar en lördageftermiddag. Vilket han givetvis gör eftersom han insett för länge sedan att det inte är någon idé att ifrågasätta en gravid kvinnas önskningar. Eller att argumentera med henne.

Andra sug: Mörk choklad, magnumglass, vindruvor och extrasura godisar. Men det känns mindre oroande än de konserverade ärtorna.

Ett så fokuserat lugn

Tre veckor kvar tills bebisen väntas komma, även om det är ett lite märkligt uttryck eftersom h*n redan är hos mig... Jag längtar, samtidigt som det skrämmer mig lite, att helt plötsligt befinna mig i det ögonblick då allt sätter i gång. Men trots att väskorna till kliniken är packade så känns det väldigt abstrakt, och även om jag visualiserar förlossningen tusen gånger varje dag så vet jag att man aldrig kan planera någonting som är så okänt och oförutsägbart.
Min läkare berättade för mig efter scannern jag gjorde igår att mina värden visar att riskerna för kejsarsnitt är förhöjda, eftersom mitt höftmått ligger under normalvärdena, men jag berättade för henne att jag verkligen vill föda "normalt", och hon sade att man kan aldrig förutsäga hur det kommer att gå. Hon var också noga med att påpeka att även om det blir kejsarsnitt så får jag inte se det som ett misslyckande, eller mindre bra.
Nu i slutet av graviditeten återkommer den där spända koncentrationen som jag upplevde i början, när jag uppmärksamt lyssnade efter minsta tecken, minsta signal på att det verkligen var sant, att jag var gravid. Nu söker jag förändringar i bebisens rörelser, registrerar den där vaga smärtan i ryggslutet som dyker upp då och då, tecken på att det är snart är dags.

Höstfärger

fredagen den 17:e oktober 2008

Asiatisk shopping

Idag var jag och handlade på Montpelliers nya asiatiska supermarket; ett fantastiskt ställe för någon som ständigt hungrar efter asiatisk mat. Och efter att ha ätit asiatisk mat i Asien inser man att den som serveras på restauranter i europa aldrig kan bli annat än en mycket blek och trist kopia...
Men nu kan jag i alla fall frossa i vattenmelonkärnor med lakritssmak, sesamolja, äkta oolongthé, inlagd ingefära, rostade alger, glasnudlar och frysta shui-jiao, dumplings, eller kinesisk ravioli... I väntan på nästa asienresa!


Släkten är värst

I Frankrike är pappaledigheten 11 dagar. Löjligt lite, när man tänker på att man kommer hem från sjukhuset 4-5 dagar efter sitt lilla pyres ankomst.
För vår del är jag jätteglad att C inte börjar sitt nya jobb förrän i januari, eftersom det innebär att vi kommer att kunna vara tillsammans alla tre de första månaderna.
Jag måste erkänna att den där första tiden inte känns helt självklar, allt är så nytt och det är så mycket att lära sig! Dessutom får ju bägge två chansen att verkligen lära känna bebisen, och skapa rutiner och vanor.

Här är det på grund av kort föräldraledighet, få dagisplatser och dyra privata barnsköterskor
väldigt vanligt att mor- eller farföräldrar (läs mormor eller farmor) tar hand om barnen på heltid redan från några månaders ålder. Något som känns helt främmande och helt otänkbart för mig, även om det rent praktiskt skulle gå eftersom min svärmor alltid har varit hemma (och gärna skulle ta hand om den här bebisen också), som många kvinnor i hennes generation.

I Sverige tror jag att det är mer vanligt att mor- och farföräldrar fortfarande arbetar och har sina "egna" liv, och man räknar inte med att de ska ställa upp på samma sätt, och man kanske inte ens vill det.
Men synen på familjen är annorlunda i Frankrike, och jag inser ju att mitt tankesätt kommer att kunna såra mina svärföräldrar, och kanske skapa konflikter.

En annan grej: Efter födseln, när man fortfarande är kvar på kliniken är det comme il faut att släkt och vänner kommer dit, sitter i väntrummet, tittar förbi flera gånger
... Det är som öppet hus, och det här skrämmer mig lite. Det är ett så känsligt ögonblick, de där första dagarna med barnet som jag egentligen bara vill dela med min man. Inte med grannar, avlägsna kusiner och kollegor. Men genom att säga det riskerar jag nog att helt lägga sordin på stämningen. Och kanske bli sedd som lite snål och missunnsam.

Det här blev lite rörigt kanske, men vad tror ni? Hur behåller man en jämvikt
- och en god stämning i familjen - vad gäller barnpassning och födsel när man vet att det till och med är känsligt att tacka nej till en söndagslunch?

Och att säga att vi inte har någon tanke på att fira släktjul är något som måste läggas fram väldigt försiktigt. Men det tar vi sedan. En sak i taget...

onsdagen den 15:e oktober 2008

Hårtoning och benträning

Jag har ägnat kvällen åt att färga mina solblekta testar till något som kallas chokladbrunt. Det var fint på kartongen, och nu håller jag tummarna för att håret ska vara just choklad, utan röda reflexer när det är torrt.

För övrigt måste det räknas som ett sportigt träningspass för någon som är gravid i nionde månaden och inte har tränat på lika länge att stå böjd över badkaret - aj, mina lår - för att skölja håret. Det är ändå tio kilo extra jag släpar runt på, koncentrerat till mitten av kroppen. Idag fick jag återigen frågan "Är du säker på att det inte är tvillingar? Du är så STOR."

Argh. Då skulle de se Delphine på min förberedelsekurs som är lika gravid som jag men liksom så stor att hon får dra in magen innan hon går genom en dörr. Hon tycker att jag är hemskt smal och tunn. S
å det så.

Korsika, endast för de hårdkokta

I går gick ett reportage om min blivande "hemö" Korsika på Packat och Klart.
Reportern ställer sig frå
gan om L'île de beauté endast är för riktigt hårdkokta machomän med hår på handryggarna, (HUR ska det gå för en späd kvinna från Dalarna med dyr handväska och en bebis under armen?) och det är nog få platser som dras med så mycket fördomar än mitt vackra Corse.
Jag har hört amerikaner ställa sig frå
gan om de behöver ha skottsäker väst och tillåtelse från ambassaden innan de beger sig till ön. I kid you not.

Men jag håller med reportern: Det allra tuffaste med Korsika, det är att åka därifrån.

tisdagen den 14:e oktober 2008

Klinisk framgång genom tiderna

DN skriver om att sjukvårdsserier ofta blir stora succéer på teve. Och Scrubs, Dr House och Cityakuten i all ära, men kommer någon ihåg den tyska läkarserien Kliniken?
Med Dr Brinkman - move over Clooney - som vitrockad hjälte på en klinik i Schwarzwald? Den här serien som tydligen slog alla tittarrekord i Tyskland gjorde på något märkligt vis ett sådant intryck på mig, och jag var ändå inte mer än sju, åtta år när den sändes.

Den där välbekanta dunsen...

En grej jag saknar i Frankrike: Morgontidningen på hallmattan.

Nu sitter jag och bläddrar i en gammal Paris Match, men det kan aldrig bli samma sak.

måndagen den 13:e oktober 2008

Graviditetsröntgen

Sedan jag blev gravid har jag tyckt att den franska sjukvården varit oerhört bra, om än något... överdriven.

Och jag kan tycka att det känns lite överflödigt att göra en bäckenröntgen innan förlossningen, även om det är så att jag är ganska smalhöftad - 24-25 tum, eller hur man nu mäter? ;)
Jag är rädd för att bli rekommenderad kejsarsnitt, någonting jag verkligen vill undvika. Jag känner mig så förberedd och trygg efter kursen vi gått, jag har tränat avslappning och visualiserat förlossningen miljoner gånger... Så jag vill inte få veta nu -på mållinjen nästan - att jag inte ska få uppleva det. Ingen av de som jag känner som har fött barn har gjort en röntgen, så det verkar inte som en rutinundersökning. Men vi får se.


Dessutom har jag till och med lyckats övertyga flygplatspersonal om att det inte är bra att gå igenom metalldetektorn för en gravid kvinna. För att några månader senare lägga mig i en röntgenapparat? Ologiskt.

Minibreak i Marseille eller Lyon

Lyon sett från La Fourvière, kvällstid.

Bro över Saône... eller Rhône.

Le vieux port i Marseille, också på kvällen.

Jag är så lyckligt lottad att, trots att Paris ligger 80 mil bort, jag har Frankrikes andra och tredje största städer inom räckhåll: Marseille och Lyon. Till Lyon är det i och för sig mer än 30 mil, men med snabbtågen tar det drygt en timme. Bägge städerna är värda ett - minst - besök. Marseille är härligt genuint, och uppfyller alla ens önskningar (eller fördomar) om Sydfrankrike. Bouillabaisse, fiskare i hamnen, bebaskrade boulespelare och små mini-zidanes som spelar fotboll i varje gathörn. Lite shabby chict, rörigt och levande... Och de har verkligen fixat till de centrala stadsdelarna för flanerande och shopping.
Sedan, Lyon... Som har en särskild plats i mitt hjärta, kanske eftersom vi ofta åkte dit som nyförälskade, kanske för att Lyon är alldeles speciellt, i synnerhet höst och vintertid, då dimman sveper in staden i ett nästan venetianskt skimmer
. Staden med de två floderna känns dessutom mer som en storstad än Marseille, den eleganta stadskärnan, de antika lämningarna på höjderna, katedralen, och fler muséer, restauranter, butiker och små bistrots än man kan räkna. Lite som Paris, fast i koncentrat. Och med bättre mat. Lyon är nämligen Frankrikes verkliga gastronomiska centrum.

Labrador i Tokyo

söndagen den 12:e oktober 2008

Uppdatering god morgon, los amigos

Vad förbannat klämkäck jag lät. Som Engla, eller Blondin-Bella eller någon sådan där rosa superbloggare som dricker smoothies och går powerwalks och lägger upp dagens outfitbilder på löpande band.

Nu ligger jag platt på rygg.
Har ätit upp det sista av chokladförrådet och svär över det här **** trådlösa internet som aldrig fungerar. Dessutom har jag ONT.

Ny uppdatering. Ett varmt, l
ångt bad gjorde underverk. För rygg och höfter, internet är lika **** långsamt som tidigare.

God morgon, los amigos!

Det är någonting med söndagsmorgnar...
Lång, lat frukost med croissanter och färsk baguette från bageriet, fikonsylt och fruktsallad med vaniljyoghurt. Tidningar och duggregnet utanför. Jo, det duggregnar och färgen på himlen är... väldigt grå. Men jag ska ändå ta en långpromenad med Laura Pausini i i-podden, det kan vara mysigt ändå!

Men mina långpromenader har blivit kortare... När jag går eller står länge känns verkligen de här extrakilona, och jag har börjat få lite ont i ryggslut och höfter. Dessutom börjar jag känna mig lite svullen; jag har tagit av mig ringar, klocka och halsband, och tycker till och med att det är obekvämt med strumpor.

Bonne journée!

lördagen den 11:e oktober 2008

Ammande Angelina

Oj. En ammande superstjärna på omslaget till en tjusig glossy har fått amerikanerna att sätta i halsen. Fint, tyckte ju jag.

Uppdatering: Amerikanska breast feeding support organisations är tydligen hemskt glada över omslaget... Som de tror kan få fler kvinnor att amma sina barn.
Och visst, om man ser så där strålande och snygg ut så!

fredagen den 10:e oktober 2008

Förra året

För precis ett år sedan, i oktober 2007 var jag på långweekend i Kenting, på Taiwans sydkust. En helg märkt av tropisk storm, tyfonvarning, ett fuktigt hotellrum och på ett personligt plan, lite bristna illusioner.
Vi behövde komma bort (från vad?)
, men kände oss allt mer fast (i vad?) trots eskapaden till surfparadiset Kenting.
En regnig kväll - som Taiwanregnet faller inget annat regn, vilka kvällar regnade det inte? - hittade vi en liten kantonesisk restaurant på en bakgata. Neonljusen mångfaldigades i den svarta asfalten, och ljuden från the nightmarket dämpades när glasdörren gick igen bakom oss. Vi kryssade i vad vi ville ha på de där evigt små rosa skrivblocken. I början av året var det på ren chansning, som att fylla i en tipskupong. Ett, kryss, två? I oktober kunde jag avkoda en kinesisk meny. Alltid något.

Vi sade inte så mycket. vi var så trötta, och försökte fortfarande smälta en tuff sommar, med för mycket jobb, ansiktsförlamningen, ögonoperation. Frustrationen över att inte ha lyckats hitta rätt, att vara på fel väg
. Och sorgen över att inte vänta på den bebis vi så högt önskade oss att få vänta på.
Så vi plockade med våra ätpinnar, petade i oss maten och med ett xie-xie gick vi tillbaka till det där förbannat fuktiga hotellet. Nästa dag åkte vi tillbaka hem (nej, det var aldrig hemma) till Zhong-Li, trots att vi bokat fyra nätter. Helgen borta bara accentuerade känslan av att gå runt i cirklar, att hela tiden slå huvudet i väggen.
Tillbaka i Zhong-Li fanns vardagen, trygga rutiner att hålla sig i. En sorts betongstruktur för vilsna människor.

Det är precis ett år sedan. Men en evighet sedan. Nu sitter jag i soffan i Mireval, vi lyssnar på Miles Davis, dricker grönt thé, läser och argumenterar om huruvida Barbara Hendricks är svensk eller fransk. Pyret sparkar, som alltid på kvällarna, och vid dörren står en röd väska packad. Beredd att åka.
Inte för att fly bort från något, utan för att möta något, ta emot någonting nytt. Snart, snart.

En helt annan vardag.

Det ska bli ytterst intressant att se hur vardagen kommer att se ut den tionde oktober 2009. Jag ser fram emot det.

Jag är lite avundsjuk...

Jag har min lilla bloggosfär, med bloggar jag läser och vilkas ägarinnor känns som vänner till mig, trots att jag aldrig träffat dem. Och just nu råder resfeber i min bloggkrets:

Lisa är på väg till Seyshellerna, Nadia är i Chile, Pumita är på
väg till Påskön och Mi är i Sydafrika.

Och jag längtar efter den där känslan när planet precis lyfter och man är på väg till någonting nytt och okänt. Även om jag står inför mitt livs största resa, fast på ett helt annat plan. Men vi planerar redan Pyrets första resa, och egentligen kan man säga att h*n är resvan, h*n har ändå flygit 6 gånger redan!

Coffee my love

Vet ni, jag har precis gett upp det här projektet med att inte dricka kaffe. Det blev för svårt, (vilken karaktär jag besistter!) men jag dricker ändå med moderation, så att min lilla bebis inte ska bli helt koffeinberoende redan innan h*n kommit till världen.
Annars längtar jag efter sushi, gravad lax, italiensk skinka... och ett glas gott vin då och då. Men snart så... eller förresten, om jag ska amma får jag väl fortsatta förhållningsorder?

Städning, sömn och boiling bunnies; bebis på gång?

Jag frågade min läkare om hur man känner att det är dags för bebisens ankomst. Jag har alltid tänkt att man några dagar innan känner tecken på att det är på gång.
- Nej, sa hon. Det finns egentligen inga fysiska tecken.
Men sedan tillade hon att det finns signaler: Om man helt plötsligt blir vansinnigt trött och sover sig igenom två dagar så kan man se till att väskan är packad.
Tecken nummer 2: Om man börjar städa hela huset från golv till tak, rensar ur garderoberna och skrubbar badkaret och ugnen är det förmodligen också dags.

Jag har varken det ena eller det andra. Tvärtom, jag sover sämre än någonsin, och städning... ja, det är inte på någon all time high.

Min svärmor Jacqueline ställde sig och kokade en kanin innan vart och ett av hennes barn föddes. Och jag vill precisera att Jacqueline inte är någon fatal attraction bunny boiler à la Glenn Close, utan att i Frankrike äter man gärna kanin.
Men det låter ändå som ett alarmerande tecken:
- Älskling, kör du fram bilen? Nu är kaninen kokt!

torsdagen den 9:e oktober 2008

Gissa vad...

Parmesan igen. Och bläckfiskpasta och olivolja.

Brutalt uppvaknande

För ett par veckor sedan var jag här. Och nu tittar jag ut på riktigt regnigt, ruggigt, grått, fuktigt höstväder. Då är det mest lockande att stanna under täcket, och drömma om varma stränder och ljumma kvällar...

onsdagen den 8:e oktober 2008

Jag, en galen ko?

Narkosläkaren ställde en hel del, antar jag, rutinmässiga frågor till mig. Till exempel:

- Har ni vistats en längre tid i Storbritannien mellan 1994 och 1999?
- Eh, ja, faktiskt. Jag bodde där mellan 1998 och 2000.
- Har ni någon i familjen som drabbats av Creutzfeldts Jacobs sjukdom?
- Eh... Nej.

Men gissa vem som kommer att drömma paranoida mardrömmar i natt?

tisdagen den 7:e oktober 2008

Baby shower

Delphine - min medgravida bekanta- frågade mig om vart vi har vår lista någonstans.
- Lista?, tänkte jag.
Sedan insåg jag att det handlar om listan med alla artiklar man skulle vilja ha, och som man borde ha lämnat till en babyaffär.

Det här med bebis är kommersiellt, det går inte att komma undan, och i Frankrike blir det allt vanligare med den amerikanska traditionen baby showers; en fest som centreras kring den gravida (som en sorts möhippa), och där hon "duschas" i presenter till den ofödda bebisen. En baby shower med stil bör innehålla barnsliga lekar, tårta, karaoke och varför inte en stråkkvartett? Det finns även webbsidor som specialiserar sig på dekorationer, inbjudningskort och ballonger till de här tillställningarna.

Jag vet inte om man gör listor och baby showers i Sverige? Jag tycker att det är fint och roligt att uppmärksamma en födelse, givetvis, men är lite less på köphysterin kring det (och nu har jag sagt det, trots att jag gärna skulle vilja ha tips på var man får tag på en fin mobil till bebisen?)
. Och det sista, det allra sista, jag skulle ha energi att ägna mig åt i slutet av en graviditet är att slänga ihop ett party.

Nu: Soffan och sista kapitlen av min roman!

Är jag ensam om det här?

Är det bara jag som äter konstiga saker när jag äter ensam? C var ute med Joel i Palavas i går, och jag passade på att göra en kulinarisk utsvävning: Konserverade ärtor med stekta ägg och oanständigt mycket riven parmesanost.

Äts i djup tallrik med mycket svartpeppar. Hoprört till gegga.

Och jag tycker att det är en höjdare. Fast ingenting jag skulle drömma om att bjuda någon på. Eller ens berätta för någon som frågar vad åt du till middag?

måndagen den 6:e oktober 2008

Japan, åh, Japan

Vi är i ren och pur asiennostalgi! C och jag har gått och tänkt på samma sak ett tag. Undrar hur det hade varit om han hade tackat ja till jobbet i Japan han blev erbjuden när vi precis var på väg att bryta upp från Taiwan? Då, precis då, var vi trötta på Asien som svalt oss med hull och hår, och som inte lämnat oss en andpaus under ett års tid från alla intryck. Intensiva, oupphörliga, vibrerande Asien. Men man drabbas, och har man en gång satt sin fot på denna underbara kontinent kommer man att vilja tillbaka.
Så vi valde bort Japan och åkte hem till Europa. Men hade vi chansen att åka igen, och tillbringa ett år där, eller i Kina, eller någon annanstans... Så skulle vi åka i morgon redan.

Och man vet aldrig...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...