söndagen den 30:e november 2008

Glögg apero...

...bjöd vi på i går. Det gjorde succé, trots att jag kände ett visst motstånd och en viss skepticism inledningsvis, i synnerhet när jag tvingade mina gäster att lägga torkad frukt och mandlar i det varma vinet, och talade om för dem att de inte behövde genera sig för att även doppa pepparkakor i glöggen! Mums!

Hemma var ligger det någonstans

När vi lämnat mamma på flygplatsen och hon gått genom säkerhetskontrollen (med väskan full med pastis, muscat och beaujoulais nouveau som utbyte mot de kartonger leverpastej, glögg och dalahästar (!) hon haft med sig) stod jag i avgångshallen och grät.
Och längtade. Efter mamma, efter Sverige, efter hela min familj. Efter svensk enkelhet och organisation, efter Hemköp och lösgodis, efter skogspromenader och akademibokhandeln, efter att få prata svenska och efter att inte längre vara i ett annat land än mitt eget.

Det drabbar mig i bland, det som väl måste kallas hemlängtan. Trots att mitt hem inte längre är i Sverige. Trots att jag har svårt att känna mig hemma någonstans. Trots att jag längtar efter den dagen då jag hittar hem.

Tillsvidare längtar jag till Sverige. Och någonstans tänker jag mig nog att en vacker dag flyttar jag dit. Flyttar hem. En längtan som blivit större nu när Véra finns.
Men det är inte dags än.

Bilder. Mest bebis.

Mitt lilla pyre , en månad gammal drygt!

C och Véra

Stolt mamma i vintersol

Hjärta mot hjärta är favoritpositionen när man ska sova...

torsdagen den 27:e november 2008

tisdagen den 25:e november 2008

De Gaulle

Oh nej. Mamma gjorde det ödesdigra misstaget att efter ett par glas champagne/rött/armagnac nämna De Gaulle för min svärfar.

De Gaulle är min svärfars favoritämne. Han kan prata i timmar om DE GAULLE. I synnerhet efter ett par glas champagne/rött/armagnac.


Mysigt med mamma

Långfrukostar med färska croissanter från bageriet

Myskvällar med god mat och prat i soffan

Julklappsshopping och inspektion av julbelysningen kring Place de La Comédie

Beundran av dotterdotter/dotter

Fika och lunch på sta'n

Nu: Middag hos svärföräldrarna för att fira Véras enmånadsdag! Svärfar har tagit fram en låda champagne kvällen till ära!

I morgon ska vi på jakt efter savons de Marseille och macarons till mamma... och mysa lite mer!

måndagen den 24:e november 2008

En tyst minut

Jag tappade kaffekannan pa laptopen. Kaffe överallt och datorn är helt död.
Alla mina dokument, artiklar, texter... och alla tusentals foton! Fan ocksa. Fanfanfan.

- En dycka, säger jag.
- Snarare mord, säger C.

Fan ocksa.

lördagen den 22:e november 2008

Mamma på ingång

Nu ska vi snart åka och hämta mamsen på flygplatsen! Jag längtar efter min mamma, och jag längtar efter att få presentera henne och min dotter för varandra!

Det är någonting speciellt som händer i relationen till de egna föräldrarna när man får barn, tror jag. Jag kommer aldrig att glömma kvällen för snart 4 veckor sedan när jag låg i observationssalen på kliniken och smugglade fram min mobil - vilket var en utmaning eftersom jag var så trött att jag knappt kunde slå numren - för att ringa mamma och pappa och berätta att jag precis fött en dotter.
Hon heter Véra, sade jag.

Och jag kommer i hela mitt liv komma ihåg precis vad de sade då. Och jag blir lika rörd varje gång jag tänker på det.

Mitt glamorösa liv

Det är stopp i avloppet och jag har mjölkkräk på min svarta höstjacka.

Och mjölken var slut i morse. Min kaffemjölk kanske jag ska precisera.
Men jag tror att det är djupt mänskligt att bli tårögd av att konstatera att man får dricka morgonkaffet svart. Alternativet hade varit att springa ner på Spar med en skrikande bebis och uppkräkt mjölk på axeln. Jag tror inte på att lägga till extra stress i tillvaron.

Name dropping

Eftersom Thérèse yppade att hennes kusin gått i samma klass som Fredrik Reinfeldt på högstadiet så kan inte jag låta bli att avslöja att min pappa har gått i samma klass som Henning Mankells bror på skolan i Sveg.

Och att jag med en hårsmån har undvikt att hälla tomatsoppa på Hugh Grants tennisshorts. Jo, med Hugh Grant i tennisshortsen, of course.

Vad har ni andra att komma med i namndropparfrå
gan?

fredagen den 21:e november 2008

Längtar

Jag längtar efter min tvillingsysterson Aaron. Massor. Han har precis fyllt ett år, och är fantastisk, och jag hade alltid tänkt att jag ville vara världens bästa moster för honom. En som är närvarande och som älskar honom så mycket jag bara orkar. Men det är svårt när man är i ett annat land.
Och jag önskar att Aaron och Véra kommer att vara nära varandra, det skiljer ju bara ett år mellan dem, och det roliga är att de nog liknar varandra ganska mycket!

På tal om Aaron och Véra: När syrran ringde mig efter att Véra fötts (tre veckor sedan redan) så berättade hon att om Aaron varit en flicka skulle han ha hetat Véra... Så lustigt!

Oh, F och R, jag längtar efter er också!

torsdagen den 20:e november 2008

Därför skulle jag vilja vara gift med Fredrik Reinfeldt

Jag läste någonstans att Fredrik Reinfeldt kommer med en café au lait till Filippa i sängen varje morgon.

Varje morgon.

November 2007

I november förra året kunde vi slappna av lite, C hade återhämtat sig hyfsat från facialparalysi och ögonoperation, och vi såg fram emot Japanresa och att snart få återse europa igen. Men hjälp, vad bleka vi var! Taiwans brännande sol når inte ner genom luftföroreningar och tyfonregn...
Jag försökte insupa och ta till vara på varje ögonblick i Taiwan, man uppskattar alltid någonting mycket mer när man är på väg därifrån. Paradoxalt nog. De kinesiska marknaderna är en av sakerna jag saknar...

Taipeis "tokyowannabe-kvarter", mitt favoritkvarter. Högljutt, levande... Pulserande och vibrerande. Alltid i rörelse, aldrig stilla.

En av grejerna jag inte saknar är kaffet i Taiwan. Och Starbucksbesöken där kaffet är gott (och varmt, och inte innehåller ett kilo socker) var nödvändiga. Absolut livsnödvändiga.

Men maten, maten, maten! Jag längtar tillbaka till Taiwan bara för att få besöka mina favoritrestauranter igen! Bilden är från ett av våra lunchställen: Kyckling på japanskt vis med grönt te och misosoppa!

En bild från väntrummet hos tandläkaren där jag också var förra året... Vilket påminner mig om att jag måste boka tid för nytt besök. Men det blir nog tyvärr utan pastellfärgat väntrum och sammetsmjuk kanin. Dessutom hade min tandläkare i Taiwan stora teveskärmar framför stolarna, och slängde åt patienterna en fjärrkontroll så att man skulle kunna roa sig med CNN eller japanska matlagningsprogram medan han gjorde sitt.


Jag har en släng av taiwannostalgi, och tittade på bilder från förra året vid den här tiden på året. Och längtar tillbaka... En asienförälskelse är ingenting som går över, någonsin. Trots att livet på Taiwan var så oerhört utmattande, intensivt, tröttsamt och frustrerande så skulle jag göra om det i morgon, om jag hade chansen.

onsdagen den 19:e november 2008

Svårplanerat

Inte lätt med planering och en liten bebis. Vi har varit uppe i två och en halv timme och personligen har jag bara lyckats få i mig en kall kopp kaffe, och lagt upp tandkräm på tandborsten. Projektet fick sedan avbrytas på grund av att Véra ville äta. Igen.

Det fanns en tid då jag brukade hinna med långfrukost, morgontidning, mailande, babylissande, kolla nyheterna, stryka en skjorta, böja ögonfransarna och springa en mil inom samma tidsrymd.

Nu ska jag i alla fall gå ut och gå med Vérå i vagnen (Min dotter är iklädd pyjamas under filten, eftersom jag inte hunnit med att klä på henne, quelle mère indigne je suis).

tisdagen den 18:e november 2008

Jag har tappat bort min orkidé

För en gångs skull var det inte jag som repade bilen. Det känns lite tillfredsställande på något sätt.

Men å andra sidan var det jag som ställde ifrån mig den svindyra orkidén med sin vackra kruka absolut hors de prix på parkeringen. Och körde därifrån.

Och den där orkidén skulle ha varit så vacker bredvid fruktfatet i köket. Jag saknar den där orkidén. Mycket. Den fattas i mitt kök.

måndagen den 17:e november 2008

Promenad i Montpellier

På place du Peyrou, och jag matchar chict höstlöven med höststövlarna!

Framför vattentornet och en klarblå himmel, vilken underbar höstdag!

Vi tog bärselen idag (jag förälskade mig i färgen, vem vill ha svart när man kan ha fuschia?)...

...och lillprinsessan sov gott klistrad mot C hela promenaden...

...längs Avenue Foch - där man hittar Montpelliers dyraste butiker...

...och ned till Place Jean Jaures där vi fikade.

Kan man fortfarande prata om indiansommar i november? Vi har i alla fall underbart väder, och vi passade på att inviga babybjörnen och flanera i Montpellier på eftermiddagen. Juldekorationerna börjar komma upp, och på Place de la comédie satte de upp den enorma granen, men när man ser att uteserveringarna fortfarande är välfyllda känns julen långt borta...

Morgonmys

söndagen den 16:e november 2008

La fashion attitude

Jag har ingenting emot mode. Inte alls. Jag älskar kläder och bläddrar flitigt i glossiga magasin för att hålla mig à jour med om det är smala eller vida jeans som gäller (även om jag för den sakens skull aldrig överger mina smala, mörka jeans). Men ibland undrar jag om de inte driver med oss?
Jag anammade inte lackleggingsen. Inte heller de där byxorna
som har grenen vid knäna, nej, inte ens på yogapass i en illa upplyst lokal (Och det är jag inte ensam om). Och inte de vida jeansen, men det beror mest på att de får mig att se ut som om jag är mindre än Ashley Olsen. Jag hade aldrig yllesockar i lackpumps. Inte ens svart nagellack. Och det tog tid innan jag föll för de slimmade jeansen, eftersom jag tyckte att det såg så fånigt ut med platta skor. Klädd så kunde jag misstas för ett fjortonårigt popsnöre. Men jag föll ändå, även om jag aldrig kan ha dem utan klackar.
Och det senaste i Frankrike - hos er också? - är vad de kallar le pantalon carotte. Morotsbyxan.
Okej, nu tittar ni p
å bilden och tänker, jamenvadådetserjusnyggtut.
Men. Grejen är att man bör visualisera sig själv i de där byxorna (Man är inte nödvändigtvis 180 centimeter l
ång till sina 50 kilo). I sin egen omgivning. Och med sina egna bekantskaper som kanske inte nödvändigtvis vet att man är i frontlinjen av alla trender, utan mest tycker att man har ganska konstiga byxor. Ni har inte heller den där bilen. Och kanske inte heller en väska som går loss på två månadslöner.

I nya Elle fanns en grej om en annan hösttrend: Le boyfriend jeans. För stora, baggy jeans med h
ål på knän och lår. Som ska se ut som om man lånat dem av sin boyfriend (Även om de i rätt storlek kan få folk att tro att man har en boyfriend som väger 50 kilo till 160 centimeter). Det kan se snyggt ut på les people i Gala, lite decalé på röda mattan, men i mitt liv fungerar det bäst när jag flyttstädar eller krattar löv.

S
å hörni, vi skippar morotsbyxan och the boyfriend jeans, och håller fast vid våra trofasta smala, mörka. Som dessutom är de mest smickrande.

lördagen den 15:e november 2008

Tack för senast...

Massmail till alla gäster efter trevlig middagsbjudning:

Tack för en trevlig kväll. Nu vill jag bara veta vem som hällt pastis i akvariumet*?


*Fiskarnas tillstånd var tydligen mer än kritiskt.

fredagen den 14:e november 2008

Efter nio månaders avhållsamhet...

I kväll blir det sushi. Jag är tokig i sushi och hade det till och med till julmiddagen i Taiwan förra året, en ny tradition som vi räknar med att hålla fast vid!

Det har sina fördelar att inte längre vara gravid.

Dessutom ska jag go totally wild och fukta läpparna i ett glas bubbelvin. Jag nöjer mig med lite exceptionellt smuttande, även om det i alla fall i Sverige
är okej att dricka ett par glas i veckan när man ammar. Men jag tycker inte riktigt att det skulle kännas bra.

Vindrickandet får vänta lite till... Men attans vad jag har längtat efter sushi!

Dagens utmaning

Dagens utmaning: Knäcka ägg i stekpannan med vänsterhanden eftersom högerarmen är ockuperad av liten bebis.

Går utmärkt. Nyblivna mamman har allt under kontroll och får gå vidare till nästa nivå.

Äta stekta ägg med rinnig gula med vänsterhanden eftersom bebis verkar ha somnat.
Resultat: Bebis får mycket äggula på sina nya vita byxor.


Svårare än man tror det där.

On the couch

Sedan några månader har jag gått och pratat med någon, som det heter. Vilket innebär att jag träffar en psykolog och då och då, för variationens skull, en psykiater.
När jag blev gravid med Véra hände det någonting, det var som att jag var tvungen att ta tag i, och göra mig av med saker som jag - på psykologjargong- haft i bagaget.

- Madame Thibault, efter vad ni har upplevt så är det inte konstigt att ni reagerar och känner som ni gör, säger min psykolog Christelle ofta.
Men i går var det enda jag kunde tänka att jag önskar att hon kunde sluta kalla mig Madame Thibault. Det känns så märkligt främmande, det är inte jag. Det är möjligtvis min svärmor och min svägerska, men inte jag. Men jag har inte vågat be henne kalla mig vid förnamn.


Och ibland blir jag bara så less på det här analyserandet och skärskådandet av mina reaktioner och känslor, och jag vill bara lägga av och säga till Christelle att jag inte behöver henne längre. Och så säger hon att vi ses nästa vecka, Madame Thibault.

torsdagen den 13:e november 2008

Nu...

...frukost. Sockergrynet ligger och snusar bland kuddarna i vår säng - hon är måttligt förtjust i sin egen - och vi ska äta frukost i lugn och ro (hm, får se hur länge det varar).
Jag är mysberedd med tjocka sockar, nya Elle och mycket kaffe med skummad mjölk.

Att dricka kaffe när man ammar kan tydligen likställas med att hälla i sig en flaska vodka om dagen att döma av vissa barnmorskors uppsyn när jag bad om riktigt kaffe på kliniken, men ärligt talat, vem klarar fem timmars sömn per natt utan kaffe? Not me. Och det är ju inte tungmetaller vi pratar om. Bara lite koffein...

En annan bra grej med hösten

När fikonträden blommat ut är det dags för nästa fantastiska frukt: Kakiträden är fulla med orangea, söta frukter (här säger vi kaki, i Sverige tror jag att man säger persimon eller sharonfrukt, även om dem som växer här är mycket större än de jag ätit i Sverige) som är perfekta till efterrätt, dela på mitten och ät med sked, kanongott!

onsdagen den 12:e november 2008

Marrons chauds

Det är värt att uthärda ruggiga november av en enda anledning: Grillade kastanjer. Jag är tokig i varma kastanjer, och jag hävdar att det inte finns någonting som är mysigare och mer romantiskt att äta efter en kylig höstpromenad genom vattenpölar och lövhögar.
I Montpellier köper man dem av en försäljare på Place de la comédie, alldeles utanför cinéma Gaumont. Man får dem i en pappersstrut, glödheta, sotiga och underbart goda!

tisdagen den 11:e november 2008

måndagen den 10:e november 2008

En mammas vedermödor

Jag måste försöka förklara begreppet skönhetssömn för min två veckor gamla dotter.

Det har varit två lyckorusiga veckor, men timmarna sömn varje natt går att räkna på en hand... Maximalt. Och jag börjar känna att sömnbristen kommer i kapp mig.
Av min läkare fick jag rådet att sova när Véra sover, men att vila är inte riktigt min bästa gren, även om jag känner att jag skulle behöva det...

Så nu ska jag krypa upp i soffan en stund med C, som sover bättre på nätterna, men som överkompenserar med formidabel markservice och underbart goda middagar varje dag. Han ser det som sin uppgift att göda upp mig, eftersom jag ett par dagar efter förlossningen tappat alla mina gravidkilon plus ett par till. Men amningen kräver enormt mycket energi, och förbränner väl ungefär som en joggingrunda om dagen... Jag kanske får ta mig i kragen och återgå till min magnumglass och parmesandiet?

Dessutom tar min drömprins hand om tvätt, strykning och disk medan min uppgift just nu är att amma sockergrynet. Kanske inte helt rättvist, men vissa saker kan man inte dela på, jämställdhet eller inte. Således kan jag sitta i soffan med pyret i famnen och bara bli uppassad. Trevligt.

Promenad

Mellan höstregnen har vi riktigt fint väder (men jag har höstjackan på armslängds avstånd), och Véra har nu sett havet för första gången!

söndagen den 9:e november 2008

Imponerande

Jag och min svägerska pratade om viktuppgång under graviditeten, och hon avslöjade att hon gått upp 38 kilo när hon väntade sin son. Och tillade:

- Och då är han ändå född två och en halv månad för tidigt!
- Det var kanske tur att han var det, ändå?

Sedan avslöjade hon att hon hade 26 stygn efter förlossningen. Holy christ, jag ligger verkligen i lä med både viktuppgång och förlossningsberättelse.

Tvåveckorsdagen!

fredagen den 7:e november 2008

Omställning...

Som jag hade längtat efter min Véra, och nu kan jag inte fatta att jag har varit mamma i hela 12 dagar redan!

Det här fotot tog Christophe lördagen den 25e oktober, dagen innan Véra föddes. Jag var så stolt över min fina, fina mage, och jag älskade att vara gravid!

Nu, två veckor senare har jag ingen mage längre, men en underbar bebis i famnen. Men det där är lite av en separationsångest, att lilla Véra är ute i stora världen och inte helt trygg och skyddad i min mage längre. Babyblues kallas det visst...

Sorry för bilderna från vårt trista andrahandskök, jag längtar efter att snart få flytta! Jag måste bara säga det, så att ni inte tror att jag har en böjelse för blålackerade köksluckor med matchande väggur och slutar läsa min blogg.

J'ai craqué

Eftersom jag är en ärlig människa så ska jag bekänna på en gång att jag helt gick emot mina principer. Utan att blinka köpte jag ljusrosa byxor till Véra. I cashemireblandning. Men det är det enda rosa jag köpt. Förutom ett par jättesöta rosa sockar. Och en rosa badbalja, men det var innan hon var född.

onsdagen den 5:e november 2008

Nu börjar jag strö små förlossningsanekdoter omkring mig

Jag varnar i alla fall innan, eftersom förlossningar inte tillhör allas favoritsamtalsämnen. Det är fömodligen bara vi nyförlösta som älskar att prata om dem?

Förlossningsläkaren Bruno - som hela tiden var beredd att gå in och göra kejsarsnitt om jag eller Véra hade visat minsta tecken på svaghet, fick jag veta efteråt -
och jag var omedelbart du med varandra, vilket jag tyckte var skönt. Dessutom var han ganska rolig.
Bruno: Jag vet att vi inte har känt varandra särskilt länge, du och jag, så jag hoppas att du ursäktar att jag går så här fort fram.
Jag: För någon som kom in här för fem minuter sedan tar du dig verkligen friheter, måste jag säga.

Efter 18 timmar i en förlossningssal känner man sig ganska intim med alla närvarande, och man bryr sig inte särskilt mycket om hur många personer som undersöker en. I alla fall inte efter morfinsprutor (någon sorts derivata som skulle få mig att sova en stund, men som gjorde mig ganska uppsluppen och mer än salongsberusad) och fem påfyllningar på epiduralblockaden (epiduralbedövningen var fantastisk! Jag förälskade mig omedelbart i narkosläkaren när bedövningen började verka).

Det var en kämpig förlossning, eftersom Véra var större än förväntat, trots att hon föddes efter 38 veckor
, och eftersom mitt bäcken var för trångt. Hon fastnade någonstans på vägen, och Bruno fick ta ut henne med sugklocka och tång. Jag ville bara att det skulle vara över, jag var så trött, och hade sådan huvudvärk, och orkade inte lyfta ett finger efter sex timmars intensivt krystande - jag har aldrig fattat det där med krystandet, jag tror inte att jag var någon krystbegåvning. Och jag trodde faktiskt för ett ögonblick att jag inte skulle klara att föda min dotter.
Men så fort jag hade henne på mitt bröst glömde jag alla de där jobbiga timmarna och det var bara bebisen som var viktig. Så viktig att jag inte brydde mig om någonting annat. Vi tittade på henne och kände på henne, tills Bruno frågade:
- Men vad är det för någonting? Pojke eller flicka?
Vi hade inte ens tänkt på att se efter, vi bara beundrade det här nya lilla livet.

Dagen efter hade jag ont i hela kroppen - enförlossning är ändå någonting ganska fysiskt - och jag var övertygad om att jag aldrig, aldrig skulle kunna återhämta mig från prövningarna, men efter en vecka kände jag mig i fin form igen. Och skulle möjligtvis kunna tänka mig att göra det igen. Det en fantastisk upplevelse. Obeskrivlig.

Mina bröst

Konversation. Andra morgonen på förlossningskliniken.

Han: Har du passat på att göra en bröstförstoring under natten?
Jag: Nej, inte vad jag vet. Men de kanske har sövt ned mig för att göra det i smyg?

Mina bröst var hur stora som helst, hårda som plast och det såg ut som om jag hade jättelika grapefruits på bröstkorgen
.
Jag såg ut som en (nåja, nyförlöst) barbiedocka. Tydligen normalt.

När vi skulle åka hem sade min barnmorska uppmuntrande: Och dina bröst har ju återgått till sin normala storlek!

Vilket mest tyder på att hon inte känner till mina normala mått. Jag har återgått till en flott C-kupa. Får jag behålla den sedan?

tisdagen den 4:e november 2008

Grattis C!

Idag firar vi C:s födelsedag, 33 år och första födelsedagen som nybliven pappa. Det kan vara därför Véra kom några veckor i förväg, det ville hon ju inte missa!
Men just det gjorde ju att jag hade trott att jag hade mer tid på mig att fixa firandet, och nu har jag inte gjort någonting. Vilket jag skamset viskade till C i morse, samtidigt som jag sade att jag ska försöka gottgöra det...
- Ge henne bara att äta, mumlade han lite halvsömnigt och zombieaktigt eftersom vår dotter återigen manifesterade sin goda aptit.
Så födelsedagen blev en riktig sovmorgon (
inte en självklarhet med en nio dagar gammal Véra), och nu ska jag fixa frukost till mannen i mitt liv/mitt barns far. Som ändå tycker att han fått den mest fantastiska gåva man kan få...

Och jag ska se om jag får tillfälle att smita iväg och smyghandla tårta...

måndagen den 3:e november 2008

God morgon

Vårt lilla sockergryn (läs terrorist) har hållit oss vakna hela natten, tills hon slumrade till som en nyponros vid halvsju.

Och nu, halvelva, ska jag dricka dagens första kopp kaffe. Det ska bli underbart.

En grej till: Vi har fått en eau de cologne i present till Véra. Tydligen lite babychict, sådär, men jag förfasade mig. Ingenting kan lukta godare än Véras nacke. Ingenting.

söndagen den 2:e november 2008

Under det rosa täcket

Okej, det blev en rosa bebis, vilket jag har vetat hela tiden, trots alla kommentarer om formen på min mage, mina cravings och alla andra ickevetenskapliga metoder som finns för att könsbestämma ofödda bebisar.

Svärmor är givetvis uppgiven och suckar att nu måste ju hela garderoben göras om. Och trots mina försök att hävda att jag inte vill ha så mycket rosa till Véra så stickas och köps det nytt.
Och när jag kom hem från kliniken så möttes jag av spjälsängsskydd och kläder i minst fyra nyanser av rosa, med änglavingar och krusiduller. Suck. Var brister vi i kommunikationen?

Och min svägerska, som köpt en fin barnstol i sobra gråskaletoner till oss, rusade och bytte den så fort hon visste att det var en flicka. Till en inte så sober, piggt hallonrosa och äppelgrönt.

Jag trodde att det skulle vara lätt det här att gå emot den rosafärgade diktaturen, men jag vet inte om jag orkar stå emot. Nästa gång vi ska till farmor och farfar blir det nog i alla fall iklädd blått...

lördagen den 1:e november 2008

Älskade Véra

Första dagen. Två dagar gammal.

Vid midnatt förra lördagen hände det som i varje fall alltid händer på film innan man föder barn: Vattnet gick.
Och 18 timmar senare var jag mamma till Véra.
Det var 18 tuffa timmar, både för mig, Véra och Christophe, men ändå en upplevelse som inte kan mäta sig med något annat.
När Véra låg på mitt bröst, och vi fick känna och titta på henne, så glömde jag allt annat.

Det är omvälvande, overkligt och underbart. Jag älskar mitt lilla pyre så oerhört, och jag har redan älskat henne i nästan nio månader. Hon är helt ny, och ändå så välbekant. Jag blir så rörd när hon kryper ihop med rund rygg och korsade fötter mot min axel, eftersom jag vet att det var så hon låg i min mage. Rörelserna hon gör i sömnen har jag redan känt, och hennes hicka känner jag också till så väl.
Jag har älskat henne hela tiden hon varit hos mig, och egentligen känns det som om jag har älskat henne i hela mitt liv. Väntat på henne.

Jag kan nog inte beskriva hur mycket dagarna med Véra har ändrat och hur stort det är att bli mamma. Nu rinner tårarna längs kinderna på mig
igen, som så ofta sedan förra lördagen, av rörelse, av kärlek, av trötthet, av rädsla. Det är ofattbart och magiskt.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...