Rött och rosa

Det här var förmodligen sommarens allra sista jordgubbar...

... men det här var förmodligen inte sommarens sista rosé.

Fredag kväll... Igen.

Det här är vad jag kallar rea

Plus 20 % till i kassan! Fast man måste ha lite tur... Har man storlek 34 eller 44 finns det oftast kläder kvar, men "normalfransyskan" som drar en fransk 38-40 gör bäst i att passa på innan rean!

Stiltje

Une fille c'est quand même pas compliqué?

Enkel psykologi för män:

När jag säger att födelsedagar inte är något att fira så menar jag givetvis inte det.
När jag säger att jag inte vill ha någon tårta så innebär det inte att jag inte vill ha någon alls.
När jag säger att jag inte behöver någonting så menar jag naturligtvis tvärtom.

Vad är det som är oklart? Det ska väl inte vara så komplicerat?

En förorättad kvinnas bekännelser

Jag har tröstshoppat födelsedagspresenter till mig själv. En topp i helsiden, en klänning jag kastat beundrande blickar på länge och lyxigt beurre corporel med vanilj och kokosdoft. Sedan tröstshoppade jag fyra par byxor, tre toppar och en kofta till lilla Noisette. På rea, men ändå.

C har köpt rökt lax, melon, mortadella, italiensk ost och badoit i fin flaska. Och undrar om jag vill gå ut i morgon kväll.

Det känns lite bättre.

Okej

Min svärfar har precis tejpat igen alla tomma el-urtag i lägenheten. Och jag undrar var jag nu ska ladda min telefon och plugga i min babyliss?

Min katastrofala födelsedag

Den där satans champagnen drack vi aldrig. Bubblorna hade liksom gått ur firandet, och champagne och tårar är ingen bra kombination. Inte champagne och äktenskapliga gräl heller. Champagne rimmar med lycka och sprudlande känslor, inte med molande tystnad och slängt porslin.

Men du får ju åka till Venedig, säger ni kanske.
Men vad mig anbelangar så hinner Bella Venezia ruttna underifrån, sköljas bort av en tyfon eller brinna upp innan februari. Februari är februari. Min födelsedag - jag preciserar, min jämna fôdelsedag, min fucking 30-årsdag - var i går.

Och att jag säger att jag inte vill ha någon tårta betyder inte att jag inte vill bli erbjuden någon tårta. Eller att jag inte vill bli firad. Det betyder bara att jag krisar lite och kanske just därför behöver bli firad ändå mer. När jag säger att jag inte vill ha någon tårta menar jag kanske hundra andra saker.

I går kväll undrade jag om det var läge att göra mig fin. C kanske hade bokat bord hos Jean-Jean för langustiner och spaghetti, eller fixat en lyxig picknick-korg för romantisk måltid på stranden, eller ringt alla våra bekanta för att dricka en drink och skåla i hamnen. Nix.
En apéritif med svärföräldrarna, som är i stan, på Grand café Napoléon. Ingen beställer in en skojig drink med tomtebloss och paraplyer till mig. Ingen skålar för mig.

Jag, C och Véra går hem. Jag tänker att det är nu C slänger ihop en trerättersmiddag, beställer sushi, eller gör i ordning ett skumbad till mig, där jag ska ligga med ett glas champagne och en bok. Nä.
Vi lägger Véra. Och jag tänker att det är nu han kommer placera mig i soffan, hämta ett glas champagne och söta små hors-d'oeuvres, eller åtminstone trolla fram en hel låda Magnum Mandel ur frysen. Oh, nej.

Han frågar: Ska jag göra en omelett?
Jag tror att han skämtar. Jag hoppas att han skämtar. Han skämtar inte.
Han har kylskåpsdörren öppen och ett frågande uttryck i ansiktet.
Han har inte planerat någonting.

Jag sätter mig på balkongen med ganska mycket ledsna tårar rinnande nedför kinderna. Och upprepar födelsedagar betyder ingenting födelsedagar betyder ingenting födelsedagar betyder ingenting som ett mantra. Men det gör de ju. Et ça c'etait mon anniversaire de mes trente ans, merde!

Klockan 23.OO har mannen i mitt liv brett tarama på torr gammal baguette och skurit upp en halv gurka. Och ställt fram en flaska champagne och finaste kristallglasen. Och tagit fram lite gamla bläckfiskrester. Jag. Hatar. Bläckfisk.

Och där någonstans var väl katastrofen ett faktum.

Alltså: Gårdagens baguette och några gurkskivor och sedan är jag komplicerad, dramatisk och aldrig nöjd?
I mean please. Och en äktenskaplig kris kombinerad med 30-årig dito är explosivt, patetiskt och mycket, mycket sorgligt.

Hade jag inte varit så trött och hungrig hade jag stormat ut ur lägenheten. Men jag gick och lade mig, stirrade upp i taket och lät tårarna rinna ner i öronen.

Och så säger ni att det är värre att fylla 31? Det ser vi fram emot. Bring it on, keep 'em coming. Inget rubbar mig.

Fan

jävlaförbannadeskitfödelsedag

Tchin-tchin!

En flaska rosa champagne och ett kort. Några rader från ma petite tribu à moi.

Vad säger du om att åka med oss till Karnevalen i Venedig i februari?
On t'aime, Christophe et Noisette

Venedig. Jag fick Venedig, fullt med minnen och en möjlighet att skapa nya... Vad säger jag om det? Ja ja ja.

Jag är så glad, och jag längtar! Det blir båt från Bastia till Livorno, sedan vidare mot bella Venezia. Februari, kom fort!

So hit me 30

Fallet underlättas av att bli låtsasväckt - jag har inte sovit en blund - med rosa champagne, pussar och en dotter som sedan i förrgår inte har slutat säga mamma mamma mamma mamma mamma.

Nu sitter hon i sin höga stol och säger mamma 47 gånger på raken. Finaste presenten.

The final countdown

Det är inte det att jag hatar födelsedagar per se. Det är bara det att den här dagen - The big 3-0, so help me God - liksom accentuerar vissa saker. Sätter emfas på det faktum att jag är ganska ensam här på min vackra ö.

Och att drömmen om den där glittriga trettioårsfesten jag ville ha skingrades i ett moln av besvikelse. Jo, jag hade funderat på det; fin klänning, bål, snittar, familj och vänner. Poppig musik och kanske champagne.

Men inte nu. Inte här. Inte någonstans. Att ta farväl av sina dagar som tjugo-någonting har man bara en chans till.

Och trettio är en milstolpe och en tidpunkt för att inventera och bocka av de där obligatoriska grejerna man borde ha gjort innan trettio, och då menar jag inte att ha läst Prousts samlade verk, ha sex i ett flygplan eller avklarat ett triathlon (personligen har jag noll poäng där), utan mer karriär, familj, hus... Skulle man inte vara färdig vid 30? Ha allting klart? Veta att här stannar jag, på den här platsen. Jag vet inte om jag har nått den destinationen? Jag tror inte det. Och kanske är det därför jag krisar? Trots att jag vet att jag vill vara i rörelse.

Morgondagen känns bara jobbig att vakna upp till. Jag kanske inte kommer att svara i telefon. Jag kanske inte orkar det. Jag kanske är rädd för att brista ut i gråt. Jag kanske bara vill ligga på sängen och titta upp i taket. Det går över.

Förra året. En födelsedag helt utan förväntningar, jag hade avsagt mig firande, mamma skickade gravid-trosor med posten, C tog med mig på restaurant och jag oroade mig för stressrelaterade sammandragningar. Festligt.

Önskelistan kanske summerar ganska bra hur jag känner mig när allt kommer omkring?

Well, well. It's my party, and I cry if I want to...

Je ne veux pas de gateau

Man har väl rätt att slippa tårta på sin egen födelsedag? Jag vill inte ha någon tårta. Jag kan tänka mig tusen saker jag hellre vill ha än en födelsedagstårta:

Jordgubbar i champagne, blåbär i mjölk, ananas i rom. En magnum mandel och en bavette d'Aloyau.
Fjällyoghurt med färska hallon, en macaron Ladurée, en påse sura vingummin och en laxfjäril.

Men tårta vill jag inte ha. Ingen svampig sockerkaksbotten, sockrig grädde, torr marsipan eller sliskig maräng. Jag får ilningar i tänderna av maräng. Och ångest av tårtljus, så tårtjus vill jag definitivt inte ha. Och inga siffor i kristyr. Och i synnerhet inga tårtljus i form av siffror. Eller sådan där läskig gelé över frukten, eller smörkräm eller vaniljkräm eller choux à la crème eller marsipanrosor eller små guldflingor eller snirkliga dekorationer i bitter choklad.

Några frågor på det?

Lunch i pastell

Godaste förrätten... Melonsäsongen är dessutom lång; jordgubbarna hann jag nästan inte med, körsbärstiden var över innan jag hann blinka, men cavaillon- och charentaismelonerna njuter jag av varje dag. Och minns med fasa när jag fick betala 55 kronor för en iskall liten, smaklös melon i Sverige.

08:02, vid vår bit av Medelhavet

Big girls don't cry

Jag tappade en kartong med 12 ägg när jag stod i kön på le supermarché. Och sedan kunde jag inte hjälpa det, jag började storgråta. Jag betalade med tårarna rinnande, kassörskan suckade eftersom hon var tvungen att torka upp alltihop, och jag hittade knappt ut ur affären eftersom jag inte kunde se för alla tårar.
Utanför affären gick påsen sönder och mina inköp rullade ut på trottoaren. Jag grät lite till.

Sedan gick jag hem, snyftandes bakom solglasögonen. Och hittade ett kort med gratulationer på födelsedagen i brevlådan. Och orden vi tänker på dig, fick mig att gråta en stund till.

Och frågar ni varför, eller undrar vad det är med mig så säger jag att jag inte vet. Jag vet inte. One of those days...

Yachtspaning

Ja, kanske en sådan här? Lagom storlek, nätt och fin. Lätthanterlig.

Eller vänta! Därborta var en tjusig! Kanske en sån?

Båtfolket lägger till nere i hamnen under hela sommaren, och det är alltid lika roligt att gå längs kajen och spana in de fina yachterna. En regel finns: Ju finare, större (och vissa är enorma) båt, desto mindre chans att se någon som går av eller på båten. Med lyxig jakt sitter man inne i kajutan, får mineralvattnet och rosévinet levererat - precis som det obligatoriska blomsterarrangemanget på däck - och enda tecknet på att det faktiskt finns people därinne är den fåniga lilla korgen framför landstigningsbryggan där man lägger sina skor, sedan man tagit på sig ett par mjuka flipflops som inte repar parketten på däck.
När jag drömmer om båt är det mest för att det ser rackarns trevligt ut att sitta och dricka champagne på däck på kvällarna, men sedan tänker jag på problem med parkering - kring rivieran med omnejd råder det trafiskstockning i hamnarna - , bensin, underhåll och realistiska grejer. Tricket vore att ha en skitbra polare med båt.

Svärföräldrar till söndagsfrukost

Mina beaux-parents klev av färjan från Nice klockan 07.00 och C sprang iväg för att möta dem i hamnen. Han fick tydliga instruktioner om att inte skynda sig jättemycket tillbaka, utan gå och handla croissanter, småprata med bagaren, ta en omväg - hela stadsrundan, kanske? - och inte vara tillbaka med Madame och Monsieur T innan jag a) är anständigt klädd
b) lägenheten inte är mer än i ett tidigt stadie av bombnedslag
c) har hunnit få en första kopp kaffe (för allas trevnad)
d) har hunnit hänga upp gardinerna som min belle-mère sytt till köket och vars violetta palmblad får mig att utveckla bipolära tendenser
e) har bebissäkrat samtliga elurtag inför den obligatoriska säkerhetsrunda som min beau-père kommer att utföra i samma stund han satt foten över tröskeln.

Klockan sju en söndagsmorgon är kanske inte den ultimata tidpunkten för att dyka upp hos någon. Men kompensationen: Barnvakt hela veckan.

Uppdrag dressera Gecko

Hm... Om det är så att geckisarna faktiskt äter insekter så kanske han kan få stanna?

Jag vill också passa på att precisera geckos storlek: Betydligt mindre än den monsterkackerlacka vi ställdes öga mot öga med i Taiwan. Betydligt mindre.

Och om vår baby-gecko kan tänka sig att hålla allt insektsliknande på avstånd från lägenheten, då säger jag bara: Bienvenu, petit. Go get them bastards.

Mare mare

Véra och C har pappa+dotter-quality-time idag, och jag har Sara-quality-time. Vilken ska spenderas på stranden enligt följande semesterbudord:

Bada hav
Sola strand
Fläkta panna
Vifta tår
Bläddra bok
Titta tidning
Sova handduk

Och vila upp mig inför kvällens strapatser: Dricka drink. Tugga tapas. Sitta hamnen.

För övrigt menar min vän Jenny att det här med att läsa Max-böcker gör underverk för min språkbehandling.

Thank god it's Friday?

Snabb summering: En baby-gecko i vardagsrummet. Ett gäng förfriskade karaokeamatörer på gatan nedanför. Ett av misstag raderat dokument. En släng av trettioårskris. Ett stycke chicklit att somna ifrån. Två styck svärföräldrar på intågande. En temperatur som toppade på 44°.

Konklusion: Inget att signalera. Allt lugnt.

Tvillingboom

När jag var lite kände jag mig alltid så speciell eftersom jag och min syster är enäggstvillingar. Det fanns inte så många tvillingar överhuvudtaget, i synnerhet inga enäggare.
Nu tycker jag att jag ser tvillingar banne mig överallt ( inte bara på omslagen till glossies), och jag fick mina misstankar bekräftade i en tidningsartikel jag läste häromdagen om tvillingforskning.
På 30 år - ungefär sedan yours truly och hennes syster såg dagens ljus - har antalet tvillingfödslar ökat med 80 procent inom den europeiska unionen. En liten del av ökningen finner sin förklaring i att kvinnor får barn allt senare, och tvillinggraviditeter är vanligare efter 40 år, men två tredjedelar av alla nya tvillingfödslar beror på in vitro fertiliseringar och andra fertilitetsmetoder.
Så tvillingboomen är reell, och inte något jag inbillade mig.

GAAAAAAAAAAAAAAAH

Det måste vara den här förbannade värmens fel att vi hittade en liten geckoödla på hallväggen. Jag dör. Jag klarar inte sådant.
Snäppet bättre än en kackerlacka möjligtvis. Möjligtvis.

Men i bägge fall reduceras jag till en ylande varelse som skriker tabortdentabortdentabortdentabortden.

Feeling hot hot hot

Jaha, här sitter jag och dricker kaffe igen.

Klockan fem i morse var det redan 27 grader och snart lägger sig hettan som en vit sky över Ajaccio, så påtaglig att man kan se den, i vibrerande stadsluft, i åskmolnen som tornar upp sig i horisonten, i det starka solljuset som brutaliserar sömniga ögon...

Jag måste sluta prata om vädret. Finns det något tristare? En grej till bara: 41°. Celsius. Varmt är det.

Hemma är där hjärtat är

C har bokat flygbiljetter till Sverige, och min hemresa är bokad tre veckor efter hans.
- Jag tror inte att du mår så bra här just nu, säger han, och mitt hjärta går sönder när han ser så sorgsen ut.
- Det är inte det. Det är bara det att korsikanerna har så svårt att anpassa sig efter mitt sätt att leva, säger jag.

Och jag visste att det inte skulle bli en dans på rosor -bara - att flytta hit. Det visste jag, det visste vi. Det är svårare för den som följer med, den som byter sitt liv mot ett annat.

En gång viskade jag att jag skulle följa med dig precis var som helst. Till andra sidan jorden om jag var tvungen. Och det gjorde jag. Sedan följde jag dig tillbaka igen.

Jag sade att jag kan vara var som helst, bara du är där.
Och det gäller fortfarande.

Det sorgsna i dina ögon när du ser att jag är ledsen gör hjärtat tungt. Véra har ärvt samma ögonfransar, och lika ont gör det i mig när det glänser i dem, som i dina. Jag är beredd att röra upp himmel och jord när jag ser tårar glittra i de där långa, svarta fransarna. Ibland går jag sönder lite inuti av min maktlöshet, att inte kunna hindra tårar från att rinna.

Och egentligen så är nog allt jag behöver en retreat i Sverige. Skogspromenader, frisk luft, vänner, familj. Att Véra ska få känna sig omhuldad av hela sin stora, svenska släkt, och att jag ska få känna ett sammanhang, en tillhörighet som jag saknar här. Än så länge.

Jag kanske bara går under

De lovar 35° den här veckan. Och då är det givetvis skuggtemperaturer vi pratar om. Det är en sak att ligga och plaska i vattenbrynet, men har man en icke sol-exponerbar bebis så gör man som korsikanerna. Man stänger fönsterluckorna. Man håller sig i skuggan. Man skakar på huvudet åt turisterna som ligger på stranden mitt på dagen och betraktar fascinerat och med visst obehag deras rödsvedda kroppar (Aouch, vi korsikanskor vet att man blir finare brun i skuggan).
Man tar ut sin bebis på promenad efter klockan 18, då gatorna formligen kryllar av jeunes mamans och deras bambins.

Jag vill inte prata om det

Hur kan man misslyckas så kapitalt med sockerkaka? För mycket smör? För lite smör? För mycket vispning? För långsamt? Jag följde receptet till punkt och pricka, och sedan exploderar liksom kakhelvetet inne i ugnen. Och ugnen vill jag inte ens tänka på.
Aldrig mer sockerkaka. Jag är en usel, usel housewife. Jo, jag är det. Nu ska jag dricka ett glas bordeaux och gräma mig ordentligt. Saloperie de gâteau.

Så nära och så långt borta

I kväll spelar Tracy Chapman i Propriano. Och var är jag? Inte i Propriano i alla fall. Men femton mil därifrån. Närmare Madame Chapman har jag aldrig varit, men det räcker liksom inte...

Edit: Hon är inte ens i Propriano. Hon är i Patrimonio. Peu importe, jag är inte i Patrimonio heller.

Edit igen: Och konserten var igår. Inte ikväll. Och var befann jag mig igår? Inte i Propriano i alla fall. Och definitivt inte i Patrimonio.

Attans

Jag berättade för C om min romanidé, och sedan gjorde jag ett snabbt - så snabbt att det i princip var oläsligt - utkast på de tolv första kapitlen.
Och han tyckte att det var kanon. Så bra, faktiskt, att han började titta på villor med pool som ligger ute till försäljning. Och säger att "30 sidor om dagen klarar du väl, älskling?", vilket jag besvarar med ett gapskratt och ett "3 sidor är bra. I veckan.". I går tog han med Véra på promenad med orden "Nu går vi ut, så att mamma kan skriva sin roman i lugn och ro".

Okej. Då måste jag kanske börja skriva då? En liten roman klämmer man väl ur sig på ett kick?

C hade egentligen bara en invändning, en liten detalj bara som gällde namnen på mina protagonistes. Han hävdar att någon som kallar sig J.K Rowling redan har använt sig av dem i någon sorts trivial bokserie som heter Harry Potter men som förmodligen ingen har läst.

Jaha, ni kände till den? Zut, alors! Där sprack hela idén. Glädjedödare.

Machodisk och pastatest

Jag är gift med en machoman. C skrattar hånfullt åt mina rosa diskhandskar, och vägrar befatta sig med dem.
Riktiga män diskar utan rosa gummihandskar på händerna, och svär gärna lite högljutt när vattnet är för hett.

Annan köksgrej: Jag har trott att det tillhör vanlig allmänbildning att slänga upp en spaghetti på kökskaklet för att försäkra sig om att den är perfekt kokt. Om spaghettistrået stannar på väggen är pastan alldeles formidabelt al dente, och redo att svängas i smör eller olivolja.
C såg helt fullkomligt perplex ut igår när jag gjorde ett perfekt kast med ett strå fullkornspasta som med ett smack klibbade fast på kaklet utan en darrning. Jag är en cordon bleu.

Jag antar att man även kan smaka på pastan för att kolla, men det är ju mindre sportigt. Men, kom ihåg, kaklet, inte taket, för att inte gå miste av raffinemanget i den här gesten. Att plocka spaghetti ur takkronan har aldrig gjort någon glad. Den kallnar så fort, nämligen.

Korsikas vackraste strand

I min hitparad över Korsikas vackraste stränder har Rondinara sin givna plats. Den halvmåneformade - Rondinara ser ut som en croissant, därav namnet - viken ligger strax utanför Porto Vecchio, och allt som krävs är en liten promenad genom korsikansk, skuggig cypresskog. Det är magiskt att tassa fram på de barrtäckta stigarna, och helt plötsligt glimrar det turkost framför en, och Rondinaras vita sand ligger framför en. Som en chimär, som att kliva ut ur skogen och befinna sig på Seychellerna. Oslagbart.
Fast egentligen är det här ett smultronställe man vill behålla för sig själv, men jag kan inte undanhålla er den här lilla biten paradis.

Meloner

C släpade hjältemodigt hem fyra kilo vattenmelon från marknaden till mig. Det är ju ändå min namnsdag, och vad skulle vara trevligare än att fira den med sallad på vattenmelon och mynta? Eller sallad med vattenmelon och fetaost? Eller smoothie med vattenmelon och lime? Eller gröpa ur den, fylla den med rom och sörpla i sig med sugrör? Himla praktisk frukt ândå, som den lilla svarta: Passar till allt.

Café au lait

Klockan halvsex var jag uppe med urpigg bebis. Halvsex, I tell you. Och lekte med en skokartong och max-boken på köksmattan. Lovely.

Véra klättrar stereon.
Mamma räddar stereon.
Véra klättrar stolen.
Mamma trött.
Mamma ha kaffe.
Mamma ha mycket kaffe.

La passerelle du paradis

Äntligen...

Idag har vi hängt upp gardiner. Wow, tänker ni, har de redan hängt upp gardiner? De har ju inte bott där mer än ett halvår? Hur fixar de allting bara tjopptjopptjopp?

Men sådana är vi. Blixtsnabba. Snabbare än våra egna skuggor. Ibland hinner vi inte med själva.

Dagens bebis

Oj, vad länge sedan det var ni fick en dagens bebis-bild. Men nu behöver ni inte vänta längre. Och eftersom ni förmodligen inte kunnat sova på veckor i undran över min bebis nya framsteg så kan vi ju dra dem nu. Så kan ni slappna av en liten stund, tills längtan efter fler, rafflande bebisnyheter sätter in. Finns det något roligare än att höra talas om andras bebisar?

Scoopet: Sockergrynet har börjat tugga. Vi har gått ut lite lätt med små bananbitar och nu tuggar hon allt; Véra tuggar bok, damm, solglasögon, stolsben och tandborste.

Trendnyheten: Lillhjärtat har vita streck på benen, där hennes oemotståndliga veck hindrar solen från att ta sig*.

Språklig utveckling: Hon säger dada, lala, jaja, fafa, tata, baba och nana. Snart är alla konsonanter avklarade. Förutom då m och p.

*Mamman har ett liknande på magen, men det är inte lika oemotståndligt.

La gelateria

Véra kollar in glassmenyn, där det finns mycket spännande. Att äta banana split till middag är inget jag förespråkar generellt. Men när det är 35 grader varmt är det nästan obligatoriskt.

En banana split med extra bebis, tack.

I morse pratade vi om ett syskon till Véra. Vi brukar göra det när vi känner oss hyfsat utvilade och energiska. Och i röran av välling, aprikosmarmelad, radionyheter och fransk yoghurt pratade vi även om att gå ut och äta banana split ikväll, eftersom det under en veckas tid har varit nästan olidligt varmt.

Med en bebis under ena armen, en kaffekopp i den andra och ögonen på en intressant arikel om Venedig - Minns du Venedig, cheri? - lyssnar jag på min man med ett halvt öra.

- Du kan få tre, eller fyra, ikväll om du vill!
- Öh... Okej. Men det funkar nog inte så.

C tittar upp från sin baguettehalva (han är kapabel att sätta i sig en meter baguette med sylt och smör varje morgon).
- Vadå?
- Vänta. Vad pratar vi om?
- Banana splits! Hur många du vill! Vad trodde du?
- Bebisar...

Den lyckliga kossan!

En liten lustighet med Korsika är att man, på de stränder som är lite mer svåråtkomliga, kan få oväntat sällskap i form av kor. Tamboskap, som anser sig för fin för att hägnas in... På morgnarna innan solen står för högt kan man se dem sträcka ut sig på sanden.
Och för er som tror att kor är stillsamma, altruistiska varelser, så vill jag bara säga att det är fel. Oh, så fel det är.
Förra sommaren hade jag en nära döden-upplevelse med en skock korsikanska kossor, efter vilken jag har utvecklat svår kofobi.

I morse tittade jag igenom arkivet från förra årets korsikasemester, men då var min bild av Korsika mer drömsk och glamourissime... Gravidhormoner eller förälskelsefas?

Strandhäng med bebis

Jag lägger mig njutningsfullt till rätta med en roman. Här ska tas igen alla olästa romaner som hopat sig under sockergrynets första åtta månader! Aaaaah. Ljuvligt.

I tolv sekunder. Max. Innan det ljuva sockergrynet inleder Operation trötta ut mamman.

Jag sluter ögonen. Véra sliter av mig min bikiniöverdel som har roliga, långa snören med pärlor.
Jag sätter mig på handduken. Véra grabbar stadigt tag med bägge händerna i mitt magskinn för att dra sig upp till stående. Aj.
Jag vänder ansiktet mot solen ett ögonblick. När jag sedan lyckats lokalisera min dotter är hon med en annan familj, som har en fin hund, eller en färgglad hink, eller någonting annat som hon försöker lägga vantarna på.
Jag passar på att smörja in axlarna med solkräm. Véra passar på att äta fyra fimpar och ett glasspapper.

Och det spelar ingen roll att C erbjuder sig att bygga sandslott, plaska i vattnet eller gräva gropar. På stranden är det bara mig hon vill klättra och klänga på.

Pust.

En bra start pa dagen...

The more the merrier?

Våra bekanta Sabine och Cedric tillbringar alltid semestern med sina familjer. Alltså: Tillsammans med hans familj. Och med hennes. Samtidigt. Ihop.

I år har de hyrt ett hus tillsammans i Tunisien, där de ska spendera augusti månad tillsammans med sina respektive svärfamiljer.

Jag är imponerad. Och häpen. Och lite perplex. Min och C:s relation skulle förmodligen inte överleva en sådan prövning. Och vi skulle nog aldrig ens tänka tanken. En månad. Minst. Två badrum. Max.

Lek och plask på Mare e Sole

Just det, det är därför jag älskar Korsika: Vattnet, havet, vågorna och sanden. De sammetsmjuka smaragdgröna bergen som drakryggar bakom stränderna. Korsika reser sig ståtligt ur havet, och tornar upp sig över platta grannen Sardinien, och de iskalla floderna från bergen får sitt utlopp i Medelhavets kristallklara, varma vatten. Det är därför.

Dans la rue d'Ajaccio

Lady och Lufsen-middag

Köttbullar à l'italienne: En klassiker! Köttbullar (köpta) i tomatsås (hemmagjord). Ingen sommarmat kanske, men väldigt gott. Egentligen krävs det en röd-och-vitrutig duk och stearinljus för att göra den här rätten rättvsa. Möjligtvis ett maffigt rödvin och en accordéoniste också.

Och så kan man givetvis köra ner näsan i tallriken för att rulla sina köttbullar till andra sidan tallriken också. Det är trevligt.

Vive La France!

Jaha, franska nationaldagen.
Och eftersom det här lite är en blogg om Frankrike (inte bara om yours truly) så undrar ni säkert varför jag inte rapporterar om fyrverkerier och militärdefileringar genom staden och gamla framsläpade krigsveteraner i rullstol och tutti quanti?
Och så tänker ni att det är för att jag är fullt upptagen med att dansa can-can på någon bardisk, dricka pastis framför en bild på General De Gaulle, knyta blomsterkransar, lyssna på presidentens högtidliga tal till sin nation (Vive La Republique. Vive La France!) och skråla marseljäsen tills jag blir blå i ansiktet.

Och jag måste göra er besvikna. Jag firar inte. Inte ett smack. Jag irriterar mig på trumpetfanfarer och helikoptrar - det här med quatorze juillet är ju en militär angelägenhet - som stör mig i vad jag nu håller på med.

Jag har aldrig firat nationaldagar. Förutom när jag jobbade på en amerikansk restaurang och var tvungen att klä mig i glitter och tiara den fjärde juli. Men det var nog allt.

Kvällsljus på Plage d'Argent

Ibland påminner Korsikas landskap mig om de där affischerna jag som barn tapetserade mitt rum med som gärna föreställde solnedgångar, palmer och lekande delfiner. Ibland fanns det någon sjöjungfru med i bilden, eller en vit häst som kom springande upp ur vågsvallet. Tillverkaren kunde ha varit inspirerad av Korsika, som ser ut så där, minus kanske sjöjungfrurna.
Hur som helst så är är det fantastiskt att kunna åka iväg från Ajaccios oväsen, avgaser och turisthordar och kunna tillbringa en eftermiddag på en paradisstrand med utsikt över bergen.
Att andas, skratta, bada och ladda batterierna... Sådana här kvällar gör att man känner sig lite mer hel, som om naturens skönhet i sig är läkande.

Lyx

C har tagit långhelg för att kunna ägna sig åt mig och Véra. Mest Véra kanske, nu ska de ut och promenera, och jag ska gå till stranden med en bok. Själv, vilken lyx!

Andra projekt för dagen:

Sova middag bakom stängda fönsterluckor
Skriva
Kvällsdopp på Plage d'Argent

Bara så. Det får räcka.

Because I'm worth it

Jag har bakat sockerkaka. Inget ovanligt. Jag har alltid älskat att baka. Men åt andra.
Nu har jag ätit ganska mycket sockerkaka. Och njutit av doften av smält smör, och duktigt slickat skålen med fluffigt vispat ägg och socker.
Utan att kompensera med absurt långa promenader, tre dagars diet på gröna äpplen och lättyoghurt och utan att den där hatiska rösten i mitt huvud säger att jag inte borde, att jag är ganska tjock och äcklig och att jag inte är värd det. Och givetvis handlar det inte om sockerkaka. Det har aldrig handlat om sockerkaka.
En vän till mig som jag inte sett på länge frågade häromdagen om jag var frisk nu. Friskförklarad och normalviktig.
På foton såg hon en ung kvinna som gör sitt bästa för att se ut som en söt, lycklig och lyckad mamma och hustru. Men hon misstänkte att om man skrapade lite, bara lite, på en selektivt vald fasad, så skulle man hitta lite annat. Och hon frågade om man någonsin blir riktigt frisk?
Jag vet inte. Friskförklarad och normalviktig har jag varit länge, i omgångar. Att gå upp tjugo kilo, eller tre eller femton är det första steget. Det är det som inte syns som är vanskligare. Självkänslan. Att inte vara värd sockerkaka, eller relationer eller att vara älskad, eller att gå på fest. Att straffa sig själv med vansinniga, farliga dieter, nattliga joggingturer, hetsätning eller kräkningar är sjukt. Men inte ovanligt. Jag känner många.
Säkert fler än jag vet om.
Men att säga att anorexi är en kronisk sjukdom är att göra det lätt för sig. Jag har haft min anorexi som tillflykt, som skydd, som metod för ganska mycket, men jag vill inte längre. Och att säga att jag är kronisk anorektiker skulle vara lika bedrövligt som att vara ex-anorektiker (men det kommer jag väl inte undan?).
Eleonora skrev om mig häromdagen. Och om sig. Och jag undrar hur många vi är egentligen som går och nyper oss i hullet, kritiserar skoningslöst våra spegelbilder och inte tycker att vi är värda särskilt mycket alls. Och hur få det är som anar hur vi egentligen mår?
Till och med smarta, vackra, roliga, begåvade, underbara kvinnor som definitivt inte borde må dåligt alls.

Memory game

Jag är fenomenal på att gå för att handla en grej. Typ mjölk, eftersom den så ofta är alldeles slut.

En grej. Mjölk.

Så kommer jag glad i hågen hem från le supermarché med en hel kasse mat. Konserver, carpaccio på extrapris, en melon, en påse tortellini, yoghurt, arborioris och auberginer.

Noll mjölk.

Det här är ett mönster i mitt liv. Jag kommer lätt på sidospår.

Vad ska vi göra i eftermiddag?

Matin sur Rue Fesch