Jag tyckte jag hörde på nyheterna i morse att Bin Laden undkommit och befann sig i Bora Bora.
När jag och C träffades hade jag precis fyllt 23, och var en ganska sorglös studentska med fornarinajeans och en mer än lovligt dragig lägenhet i Montpellier. Och eftersom jag nu är 25 så kan man ganska snabbt räkna ut att det var drygt två år sedan. (Okej, 7 år sedan, men säg det inte till någon.)
Det här plejset ser inte mycket ut för världen... Men bakom dörrarna finns en lyxig restaurang, och det är hos JeanJean man äter Ajaccios paradrätt spaghetti med langoustiner - originalet.
Jo. Trots allt så tog jag fram adventsljusstaken, hittade ljusgirlangerna och lyckades uppbåda någon sorts julstämning till morgonkaffet. Men njut av bilderna på pyntet. Det kan vara det enda pynt ni får se hos mig.
C och Sockergrynet inledde sin simträning i morse, och förutom att det fick skäll för bortglömda badmössor, så var det fantastiskt roligt. Vi misstänker att Pyret blir proffssimmerska om några år, och kanske ska vi inte ge upp hoppet helt om pappan heller?
Sitter framför datorn och skriverskriverskriver och... somnar nästan över tangentbordet. Resultatet av alldeles för lite sömn på sistone. Men det var ju ändå nästan dags för eftermiddagskaffet? Uppiggat med några canistrelli, den korsikanska versionen av biscotti. Ah... Koffein och snabba kolhydrater, je vous aime! 
Önskelistor är bra att ha... Kanske inte så mycket för att kunna bocka av de uppfyllda önskningarna, utan just för att önskningar är vackrast i den ouppfyllda formen... Minns Härskarinnan i Glasblåsarns barn av Maria Gripe, som aldrig fick behålla någon av sina önskningar. Ah, entrée la nostalgie!
En liten fråga bara, som riktar sig till rutinerade, erfarna baby-föräldrar.
Citronerna är mogna och C kom hem med en hel påse mogna citroner som han pallat från citronträden utanför labbet i Vignola. Så nu blir det citrustema här på Rue Comte Bacciochi: Zesty citronkyckling, citruskakor, citronte och kanske ska jag pressa lite i håret också för att ljusa upp den misslyckade toningen?
Jo, man inbillar sig. Och läser det man skriver och tycker att det är ömsom skit ömsom passabelt. Och man väntar på inspiration och äter sin egen vikt i sura godisar. Och tänker att man nog faktiskt aldrig har kunnat skriva.
日月潭 , Riyuètan, är en av anledningarna till att jag vill återvända till Taiwan. Vi hade sparat det till sist, väntat med att besöka denna mytiska plats, väntat så länge att det inte blev av. Det är Taiwans största sjö, och förmodligen en av Taiwans vackraste ställen. Vi skulle bo på Lalu och gå promenader i naturen, titta på solnedgången och slås av häpnad över skönheten... Men som sagt, det blev inte av.
Jag ska önska mig en glittrig paljettklänning av tomten i år. Jag är en sucker för allt som glittrar*, och det är ju hur festligt som helst med en gnistrande paljettblåsa, eller hur? 
Nä, hörni. Jag sjunker djupare in i min kulörmässiga depression. Jag känner mig som Magica de Hex. Varför varför varför. Och så får jag höra detta: Oh, du som var så fin... Notera verbets då-form. Thanks. A lot.
1. Le beaujolais nouveau. I helgen släpptes årets upplaga av detta unga, omogna vin. Snudd på lika odrickbart som förra årets. Och året dessförinnan. Anyway, tredje helgen i november är det alltid Beaujolais nouveau, och det är ju lite festligt i alla fall... Japanerna är galna i det, och le millesime 2009 är enligt experterna en lyckträff.
C'est presque trop. Så säger man om vädret, och visst, med något som nästan kan beskrivas som sensommarvärme är är lätt att glömma att det snart är jul. Men det kan vi leva med. Men det hugger ju lite i hjärtat när jag tänker på att min lilla tjej kanske får växa upp helt utan bävernylon och jofa-hjälm. Att hon inte kommer att bli traumatiserad av värkande kalla fötter i trånga skridskor. Alla dessa saker som svenska kids liksom ska igenom. Well, well, c'est la vie. 
Någon gång under förra seklet köpte jag en pälsväst i fuskkanin på Oxford Street i London. En len och silvergrå historia av årgång -99, kanske.
Gamla, slitna, ruffiga Ecusson... Montpelliers gamla stadsdelar, crowded nästan jämt, förutom en söndagseftermiddag i november då man tror sig befinna sig i en spökstad. Ljusa fasader, kullersten. Trappor och trånga, kurviga gränder som ibland öppnas upp mot små torg, där fasaderna är målade i trompe l'oeil och där caféerna och barerna serverar petits noirs för 1.50... Ibland hör man fiolmusik från konservatoriet, ibland är det utställning i Saint Anne's... På hösten ligger en doft av rostade kastanjer över gatorna, och i butikerna får man sina inköp i sockersöta små papperspåsar med tvinnade band och silkespapper.
Jaha, är det bara jag som sitter och häckar framför datorn ikväll? 
