torsdagen den 31:e december 2009

Chin-Chin!

Allez mes beautés, nu tar vi och dricker lite champagne. Det är vi värda efter det här året, som bitvis var lite tufft, eller hur? 2010 blir ett kanonår, vi skålar för det! Vi ska äta gott, kolla teve, ringa familjer, och mysa allt vad vi orkar. Men innan detta überglamourösa firande måste vi poppa ned på Spar och handla toapapper. Reality bites. För att mildra detta ofestliga göromål görs detta iklädd lackleggings, heels, glittriga ögonlock och tillräckligt med lipgloss för ett helt decennium. Vi kanske ska festa till det med sånt där parfymerat och blommigt?
Chin-Chin!

Unsent


Alex, do you remember ten years ago? When we celebrated the new millenium in London? Angelo mixed Champagne and Chambord for all of us in the attic, and I was wearing black, and that gorgeuos necklace, the one with the white, soft feathers, which I lost that night. Not the necklace, but the feathers. You took care of my twin sister, so that I didn't need to worry, I reckoned you'd take care of her as you would have taken care of me, if I had let you. When I lost sight of you, you stood on Parliament Street, people all around you, and you had heaps of big red and white balloons in your hands, above your heads and I laughed.Where did you get them from, those balloons? It looked as if they could take you away, lift you up. It was so funny and I laughed.
Too crowded, that night, wasn't it? Someone said that there were four million people on the streets of London that night. Four million people and I went off with a guy called Paxton. He was Dan's flatmate, and lived in Chrystal Palace and I thought that sounded lovely and I said that I would have loved to live in a chrystal palace. I told him that Paxton was the loveliest of names and that I would have loved to live in a chrystal palace.
I don't remember much of the millenium celebration, besides those gorgeous fireworks above the river, reflecting themselves in the Thames. Looking down, seeing heaven. Or just the sky or whatever. It was so pretty. The feathers were soaked in Champagne and I stuck my contact lenses on a streetlight, reminding myself to come back for them the next day. It was funnier not seeing clear. I didn't see clear anyway. And then Year 2K was there and I kind of missed when it happened.
I was so unhappy. It hit me hard, the change of millenium. It hit me so hard in the stomach that a year later I was still fighting to breathe. Fighting for air.
I could have not left London. The thought scares me.

Funny how a date can make you reminisce the past, isn't it? And funny how words can impose themselves, and then stay unsent.

Vive La France, Vive La Republique

Idag kommer President Nicolas Sarkozy att under nio minuter önska sina undersåtar ett gott nytt år. Vi sitter givetvis bänkade. Och undrar: När ska Reinfeldt kolonisera prime-time television för att högtidligt tala till sitt folk? Och naturligtvis avsluta med orden: Länge leve Sverige. Länge. Leve. Monarkin.

onsdagen den 30:e december 2009

Nyår schmyår

Nyår verkar bli en lugn historia. Sockergrynet passar på att få nya tänder (med allt vad det innebär), C passar på att få öroninflammation och antibiotika, och jag passar väl på att passa upp på dem, mina krassliga.

27 centimeter

Nej, hörni. Jag är lite brydd över de där 27 centimetrarna.
Jag var ju ingen Crazy Horse-brud till att börja med, eftersom jag är en tvärhand hög och förmodligen har för mycket överkropp i förhållande till mina ben, men bröstmåttet lämnar mig perplex.
Tjugosju centimeter mellan bröstvårtorna? Visst låter det mycket? Jag har eventuellt 27 centimeter från axel till axel. Hur mycket jag än kalkylerar får jag det inte att stämma. Attans.

Les filles du Crazy Horse, en fransk institution

I kväll sitter fransmännen och fransyskorna bänkade när statliga televisionen bjuder på strippshow på bästa sändningstid (det är lite annat än rysk dockteater, det).
Varje år visas nämligen ett program från Crazy Horse, den mest parisiska av alla cabareter. Det är dans, bakom kulisserna, och , ehum, väldigt naket. En fransk institution som ingen v
ågar kritisera, tellement c'est culturel... Första gången jag stod öga mot öga med les filles du Crazy satt jag i soffan hemma hos svärmor och rodnade något alldeles förfärligt. Svärmor däremot höjde inte på ögonbrynen, utan kommenterade eventuellt någon halvnaken ung dam över stickningen. I Frankrike chockar det ingen att dansöserna i vissa nummer bara är klädda i olika strålkastarljus - som förvisso lurar ögat ganska bra. Vilket svärmor även noterade. "Med ljuset ser det ju ut som de har kläder på sig". Njae. Mais bon.
Nej, Crazy Horse är konst och kultur, ingenting annat. Och även om dansöserna är just dansöser, s
å är det rättvisare fördelning mellan män och kvinnor i publiken. Politiker, kändisar, företagare, turister... Alla vill ha fransk kabaret.
Spektaklet sägs representera sensualitet och elegans à la française... Dita von Teese är tokig i Crazy och gjorde succé när hon gjorde sitt berömda Cointreauglas-framträdande med les filles du Crazy förra året.
Personligen kan jag inte låta bli att fascineras, i synnerhet av hur många det är som drömmer om att få göra karriär som dansös på Crazy Horse, i bästa Moulin Rouge-anda.
En karriär som är relativt kort, och de unga kvinnorna uppmanas att spara det mesta av sin lön, till bistrare tider.

Det är några av Frankrikes bästa dansöser som ingår i truppen, en råkar vara fransk mästare i rytmisk gymnastik och en annan litteraturvetare med diplom från Sorbonne. Dessutom är de mellan 1,66 och 1,72 meter långa, respekterar proportionerna en tredjedel överkropp, två tredjedelar ben, och har max 27 centimeter mellan bröstvårtorna. Se där.
Det som möjligtvis är befriande är att kirurgiska ingrepp är förbjudet för flickorna på Crazy. Nedanför hakan. Näsor går bra att fixa till, men resten ska vara au naturel.
Rendez-vous ikväll, alltså, d
å Frankrike dammar av gamla Crazy?

Bilderna är från France Soirs kultursidor.

Frulle. Up close and personal

Insikt 1: Ju mindre man sover desto mer behöver man äta. Men det är okej. Det måste få vara så.

Insikt 2: Det är jävligt stor skillnad på att kliva upp halv sex och att kliva upp halv sju. Det måste gå någon sorts inhuman gräns där vid sex-snåret. Men det är okej.

Insikt 3: Det här året är snart slut. Snart, snart. Jag känner efter allt jag orkar men känner ingen större sorg över det. Jag är beredd att lämna 2009 bakom mig. Släppa det. Det kommer inte att gå till historien som särskilt extraordinärt. Vore det inte för alla insikter som slagit mig.

Insikt 4: Jag har så mycket att skriva och berätta. Orden bara flödar ur mig nu, men jag är rädd för att blogga ihjäl er. Dessutom är bloggformatet inte anpassat till att skriva mycket. Det ska vara korta klatchigheter, annars orkar man inte. Resten får jag väl spara till min autobiografi.

tisdagen den 29:e december 2009

Paris m'attends

Paris väntar ju på mig. Jag ska träffa Alexandra, Caroline, Caro, Jean-Do och kanske C:s pyttelilla faster. Det ska bli så roligt, jag behöver komma bort en stund. Är det någon som har tips på spännande utställningar eller annat jag kan göra? Shopping känns inte så lockande. Det sista jag behöver är shopping. Jag behöver snarare kultivera mig. Och äta koreanskt, jag behöver äta koreanskt. Tips?

Blå


Men jag har i alla fall min ödsliga Sverigemålning på spiselkransen när jag känner mig vilse.

Dricker varm choklad och lyssnar på regnet. Är rastlös och trivs inte i mig. Igen. De kommer och går, de där perioderna.
Det var någonting som hände på Diamanttorget i går kväll. Alla människor runt omkring, och jag sökte hela tiden efter ett speciellt ansikte i folkmängden. Vred mig runt min egen axel, sökte av. Fann inte. Sedan drack jag kaffe med M-A, Valérie, Marguerite och alla deras ungar. Satt där med min grand crème och blev så trött. Ville lägga mig ned på torget och somna. Den där tröttheten som är försvarsinstinkt, skyddssystem. Så trött känner man inte efter. Känner man efter blir man ledsen.
Jag ville inte vara där. Inte vara en av dem. Vill inte hamna där.

Också. En viktig grej: Jag håller mina känslor i schack som jag håller mina kilon i schack. När jag lyckas släppa på det där rigida beteendet så måste jag ta tag i en del känslor.

Regnet faller utanför, som om ingenting egentligen var förändrat. Och ingenting är egentligen förändrat.

måndagen den 28:e december 2009

Dipp

Köldskadad gurka och resten av julgodiset.
Usch, känner mig deppig. Vet ni, jag blir aldrig någon Laetizia eller Angjulina. Jag känner mig inte så fasligt integrerad. Inte säker på att jag vill integrera mig.
Jag vill höra till, förstås. Men inte till vilket pris som helst.
Ibland skulle jag vilja bo i en svensk mellanstor stad, ha ett svenskt umgänge och ingenting som förvånar, retar, frustrerar.
Inte känna den där besvärliga annorlundaheten. Brytningen. De fundamentala skillnaderna.

Och om jag bara är tillfällig, hela tiden, alltid bara en förbipasserande, en betraktare... Kan jag då slå rot?

Fröken Busfrö

Le bébé Corse: Chanel, Chocolat et

Den korsikanska babyn heter Enzo, Marc-Antoine, Baptiste, Raphaëla eller Marie-Chiara. De kläs i Chloé, Chanel och Escada, eller budget-Benetton. De körs runt i Mac Laren vagnar med Burberryklädsel, och de syns inte till om det regnar någonstans.
De återfinns i väntrummet hos pediatern för tout et n'importe quoi, (förkylning, myggbett, gnäll) och de tankas fulla med Bledina mjölkersättning med chokladsmak och de börjar skolan vid två och ett halvt års ålder, så att Korsikanen kan sluta se svår ut i lekparkerna och Korsikanskan kan börja felparkera utanför skolorna.

Den korsikanske mannen: Macho, Mini och svårmod

Den korsikanske mannen: Han heter Jean-Baptiste (Jean-Ba), Jean-Dominique (Doumé) eller Pascal (Pascal, tout court), han är solbränd, mörkögd, har tvådagars-stubb och någonting plågat i blicken. Det sista har med ögonbrynen att göra, tror jag. Dessutom är han tatuerad (min socio-etnologiska undersökning har krävt ett par bassängbesök, där jag noterat detta. I rent vetenskapligt syfte).
Han kör runt i en Mini Cooper och försöker akta sig för felparkerade fyrhjulsdrivna korsikanskor och han röker på tok för mycket (synd på så snygga karlar).
På sommaren har han jeans och t-shirt, och på
vintern har han högblank, svart dunjacka/sportig skidanorak (ni måste tänka på att klimatet är hårt och medeltemperaturen i december är 15°) och han återfinns ofta i lekparkerna (om han har barn) där han står och ser plågad ut, eller på uteserveringarna där han sitter och ser lite plågad ut och dricker café serré.

Över tid förändras han inte så mycket. Han får lite gråare tinningar, och något ändå mer plågat i blicken, och efter 40 kör han hellre mercedes. Eller om han har råd, Ferrari eller Jaguar.

Kurvor, solbränna och knähund

Den stereotypa korsikanskan är ganska lätt att ringa in även om man skulle kunna urskilja två särskilda arter. Beskrivning:

Korsikanskan upp till 30...5. Säg 40. Hon heter Laetizia, Ghjulia eller Angjulina och hon är så där solbränt kurvig på medelhavsvis, som folk verkar bli om de är uppväxta på olivolja, solsken och sardiner, och hon är klädd i svart. Svart är det nya svarta. Och det gamla. Och framtidens svarta också. Korsikanskan klär sig i svart, point final. Hon är snygg, och liksom supersensuell, som om hon fått sensualiteten med modersmjölken, trots att hon förmodligen inte ammats alls. Den näst mest berömda - efter Napoléon - korsika-infödingen är the model went actrice Laetitia Casta, och hon spär väl på den här stereotypen ganska bra?

Korsikanskan efter 40. Är brunette. Egentligen. Men slingar, bleker, väteperoxiderar och tonar. Hon har en liten knähund av obestämbar sort och feta solbrillor. På vintern har hon päls eller dunjacka med skärp i midjan. Det är ju inte mer än 15 plus, så givetvis måste man ha dunjacka. Hon kör stadsjeep och orsakar trafikkaos utanför skolorna när hon felparkerar för att lämna ungarna, klockan 08.00, och för att hämta dem 17.00.
Hon felparkerar även utanför affären när hon ska handla mjölk, utanför frissan och utanför simhallen, dit hon går tre gånger i veckan för att simma runt med simfötter och simdyna, tre i bredd med les copines för att prata en timme, och orsakar därmed fullkomligt trafikkaos i bassängen.

söndagen den 27:e december 2009

Epidural kontra Pilatesandning

Har jag redan berättat om när jag födde barn? Det är ju liksom mammors favoritämne, de här birthgiving-anekdoterna? I alla fall, det där med förlossning och smärta... är väldigt subjektivt och olika.

Jag har en vän som nyligen fött barn. Vi hade helt olika inställningar till det där med barnafödande innan.

Hon: Var inställd på att få alla tillgängliga droger, och gärna föda under narkos, om det bara gick.
Jag: Ville föda med tända ljus, vacker musik, yogaandning och övningar på den där pilatesbollen som jag och C övat på. Natural. Alltså, jag hade ju andningsövat och gjort avslappningsövningar innan.


Med facit i hand så åkte hon in till sjukhuset lugnt och sansat, födde bebisen på en timme och "tog lite lustgas på slutet". Yeah right whatever.

Jag gick ut lite försiktigt med morfinsprutor när vattnet gått och vi precis kommit in till kliniken. Morfinderivatat gjorde hela grejen mycket roligare, men C var aningens bekymrad över att den ömma modern till hans bébé en preparation tog danssteg i korridorerna och fnittrade okontrollerat.
Sedan kom värkarna igång. Lite. Och den jäkla pilatesbollen hjälpte ju inte ett dugg. Dessutom hade jag ont och definitivt ingen lust att ägna mig åt akrobatiska övningar på vare sig det ena eller andra sättet. Jag ville dö.

Och sjutton timmar senare hade jag i desperation tagit narkosläkaren gisslan (nobody leaves this room is that clear?) i förlossningssalen och vägrade släppa ut honom om han inte gav mig en femte injektion av epiduralblockaden. Doktor Sanchez tittade nervöst på mina höggravida, modiga 57 kilon och sade att jag redan fått så pass att det kunnat oskadliggöra en blåval, men om jag var säker...
Om jag var säker? Är George Clooney snygg? Shooooooot!

Det var inte det att jag trodde att jag skulle dö. Det var det att jag aldrig trodde att det skulle ta slut.

Man kan liksom aldrig jämföra sådana här grejer. Men så här i efterhand så säger jag ju givetvis att det var det mest fantastiska jag varit med om. Och när jag tänker efter så var det värsta att jag inte fått äta eller dricka på mer än ett dygn. Så funkar det.

Julklappar

Jag fick Flowers by Kenzo i julklapp. Den doftar Asien, den gör verkligen det. Och C fick, som av en händelse - två tomtar, samma tanke - en annan doft från Kenzo: Tokyo. Den doftar Japan.
Kanske är det så att vi längtar lite? I varje fall luktar vi väldigt gott.

Ungefär

Etapp 1: Ajaccio till Bastia. Så färjan till Livorno och så kanske en natt i Florens innan vi åker vidare till Venedig. Så förbi Pisa innan vi tar båten tillbaka till vår ö.
Dessutom är jag sugen på att besöka Malta, Elba och les Eoliennes, men det får bli en annan gång...

lördagen den 26:e december 2009

Förförisk förrätt med vaniljdoft

Receptet på Noix de Saint-Jacques à la mangue et son écume citron-vanille. Pilgrimsmusslor med mango och citron-vaniljskum. Oslagbart.

Värm 2 dl grädde tillsammans med fröna från 2 urskrapade vaniljstänger och skalet från en citron och skalet från en lime
. Jag slängde i ett par droppar vaniljessens också, och själva vaniljstängerna, men det vet jag inte om det gjorde vare sig till eller från. Så.
Låt dra på försiktig värme i kanske 30 minuter. Den tid det tar att sätta i sig ett par snittar, löjromsblinier kanske, tugga i sig en grissini och dricka en coupe Champagne och småprata med sina gäster som inte haft vett att sätta sig i vardagsrummet, utan hellre sitter i köket eftersom det är trevligare där. Men glöm för guds skull inte grädden på spisen som nu ska ha börjat dofta förföriskt.
Oh, nu när ni ändå har gästerna där kan ni sätta någon av dem i arbete med att skala och tärna en mango. Eller så kör ni konserverad mango, det går lika bra, och då kan ni truga på gästerna lite selleristavar också, så att de inte känner sig sysslolösa.
Så grillar ni pilgrimsmusslorna, eller steker i het stekpanna. Två minuter på varje sida. Salta och peppra.
Fiska upp vaniljstänger och eventuella stora bitar citronskal ur gräddsåsen, sedan mixar ni den, eller vispar hårt så att det blir ett skum, som luktar så gott att ni helst av allt skulle vilja använda det som body lotion, men behärska er.
Slutklämmen: Varva pilgrimsmusslor och mango i vackra små glas, häll över gräddskummet. Dekorera med vad ni har till hands. Servera. Smaka. Miam.

Hopplös

Men alltså. Så här får man förmodligen inte alls säga så här i en post-köpenhamnig, missmodig era när planeten håller på att gå under.

Men nu säger jag det ändå: Lågenergilampor ger så fult ljus! Gult, liksom. Lysrörsljus. Och dessutom ser jag sämre med dem.

Jag vill byta tillbaka. Till vanliga 60-wattare. Och C tycker att jag är hopplös och säger att det inte är någon idé att försöka rädda världen när man är gift med mig. Som ser så dåligt och är frusen och älskar heta bad och tycker att tepåsar är ganska formidabla
och hatar mörker och vill ha lampor tända överallt men då säger jag att då får han väl komma på någon miljövänlig lösning på att lysa upp hemmet. Med fint, starkt, ljus.

Petit Punk

Implosion

Pepparkakshuset överlevde inte julen. Det klarade inte Korsikas fuktiga klimat, och segnade ihop under tyngden av non-stop. Vi åt spillrorna till frukost och mitt nya liv börjar i morgon. Eller efter nyår?

00-talet

Världen är full av misslyckade läppförstoringar (är det någon som tycker att det är snyggt?) och fula foppa-tofflor. Fräls oss ifrån ondo, 10-talet!
Listan över 00-talets märkligaste accessoarer inkluderar även en liten hund som inte får gå själv.

fredagen den 25:e december 2009

Julregn

Regnet och de 18 plusgraderna gör ju att det känns som om man är tillbaka i något sorts subtropiskt klimat. Nu ställer jag mig frågan: När kommer de sjyssta, taiwanesiska regn-ponchosen (i vilka det ser ut som man klätt ut sig till en industriell sopsäck) till Ajaccio?

Foie gras à la Norrland

Alltså. Ursäkta att jag tjatar om mat. Men vår julmiddagsförrätt var kanon.
Gåsleverpaté med karamelliserad mango. Och grädden på moset: Hjortronsylt. Exotiskt så det förslår.

Att uppnå Nirvana

Vi reste oss från lunchbordet klockan halvsju. Men det var värt det.

Vi inledde jullunchen med Moët&Chandon. Superbrut. Iskall. Med blinis med crème fraîche och löjrom. ChaMpaGne ska inte drickas på fastande mage.


Sedan: Min gastronomiska höjdare, en förrätt som var första gången men som var helt mmmtastic, och jag lovar, ni ska få receptet: Pilgrimsmusslor med mango och citron- och vaniljskum. Det var... mmm. Jag överträffade mig själv (och blygsam är jag också).

Därefter: Lammstek med gräddig potatisgratäng och haricots verts.

Och: Chokladkaka med färsk ananas och mandelmassegrädde.

Vin: Clos Teddi och Clos Abatucci. Korsikanska höjdare.

Så kaffe och choklad. Citron- och hallontryffel.

Vi skippar middagen. Vi kan liksom inte toppa det här.

Mumm...s

I väntan på gåslever och champagne

Vi firade på tre man hand och hade en urmysig kväll. SKratt, mys, skumpa och Lite läsning, God mat och inte en TomTe i sikte. Men han har visst kommit förbi inatt, obemärkt...

torsdagen den 24:e december 2009

Där vintergatan slår sin bro

Hos oss har himlen öppnat sig. Det är magnifikt, om det inte vore för att det är så blött. Medelhavet gör uppror, och vågorna når upp på strandpromenaden. Grått, vilt, vackert.
Jag är lycklig över mina vackra vinterblommor. Röda, vita. Jag vet inte ens hur många julröda rosor jag fick. Och en flaska snustorr Mumm. De doftar. Granen doftar. Regnet vräker sig i kompakta ridåer. Flödar, helt utan känsla för proportioner.
Vi har det bra. Jag tänker inte på mitt vackra vintersverige. Iskallt, frostigt. Vintervitt. Stelnade landskap och luft som gör ont att andas. Jag tänker inte på stjärnhimlen i mitt hemland. Min barndoms stjärnhimmel är hisnande mörk med strata efter strata av miljarder stjärnor. Stjärnbilderna så tydliga. Så vackert att det värker i bröstet och bränner bakom ögonlocken. Skulle jag tänka på det skulle jag ju börja längta.
Men jag kan höra skaren krasa under fötterna, jag kan höra ljudet av snön som faller från granar som inte längre orkar. Tystnaden. Vintern.
Ikvâll dricker jag champagne under regnet och tänker på er.

onsdagen den 23:e december 2009

Kryddat vin

Vi myser med glögg, mandlar, dadlar och torkad frukt. Slår in paket till Sockergrynet och lyssnar till regnet. Här blir vanlig dag i morgon, förutom på kvällen då man firar med reveillon, en middag som vanligtvis räcker till midnatt... Minst.
Sedan dyker ju tomten upp på natten till den 25:e, och lämnar julklapparna under granen, så när vi vaknar på fredag har han förmodligen passerat. Vi får inte glömma att sätta fram en öl och en macka åt honom, den franske tomten får ingen gröt.
Jag hoppas att ni får en underbar dag i morgon, mes beautés!

Pace é Salute, je vous embrasse bien fort!

Betty Bulle

Jag såg en docka i en leksaksaffär. Dockan hette Betty Bulle. MEN GUD vilket fånigt namn på en docka tänkte jag eftersom jag läste det på svenska först. Innan jag kom på att Betty Bulle givetvis är Betty Bubbla.

Jour J - 2

Dan före dan bjöd på solglimtar och skönt väder, och vi har undvikt julruschen så gott vi kunnat och varit hemma och fixat och donat... Men vi tog en paus för att smita ned till Rue Forcioli Conti, för att ta en grand crème chez ZéZé, på platsen framför katedralen. Solstänk och havsglimtar. Gatuliv och fika i solskenet den 23e december.

Noisette

Pappas tjocka lockar... men mammas färg.
Mammas ögonform - en amande - men färgen återstår att definiera.
Pappas mun och mammas näsa.
Pappas långa ögonfransar och mammas profil.
Pappas kärlek till bröd och mammas till ratatouille.
Mammas morgonpigghet och pappas nattsuddartendenser.
Pappas leende och mammas bekymrade ögonbryn.

Våran lilla Noisette.

So this is christmas And what have we done

Jag vill stanna tiden en liten stund. Bara hinna hämta andan, komma ikapp.
Det går så förtvivlat fort. Och snart är julen över, och bara det där bitterljuva kommer att dröja sig kvar.
Blev det som vi tänkte? Tog vi vara på allt? Njöt vi? Var det så där underbart som vi tänkt? Var året som snart rings ut det bästa i våra liv, var det så där fyllt med mening som vi lovat oss? Hann vi uppnå allt vi ville eller ingenting? Bara rusade vi på, som vanligt, kanske?
Och trots allt, 2010 kommer att bjuda på fina saker. Till att börja med en tripp till Paris. Sedan får vi se.

tisdagen den 22:e december 2009

Regnperioden

Det regnar så mycket att tanterna måste ha sina små pudlar i famnen så att de inte ska drunkna.

På tal om regn och tanter: Päls i hällregn blir så där.

Annars regnar det så mycket att vi fick strömavbrott. Att baguetterna man bär hem från bageriet är svampiga. Att det rinner små niagarafall nedför trapporna i trapphuset. Det forsar, tro mig.

Japp. Det verkar som om vi går in i regnperioden nu.

Julmat här och där

M-J ringer och undrar vad hon ska beställa hos sin traiteur (i Frankrike köper man julmat, man beställer sina skaldjursbrickor hos fiskaren, och bokar sin bûche hos sin patissier, man griljerar inte skinka, kokar inte knäck, och man svettas inte framför spisen, inte under några omständigheter) till jullunchen.

Jag vet inte.

Hon säger: Gambas, chapon, kalkon, ostron? Kaviar och blinis? Marrons glacés? Languster, hummer, krabbklor? Räkcocktail, fårfiol, cabri (vad farao är cabri? Killing?)? Foie Gras (förstås, men hur? Poelée? Med champagnegelé?), terriner, paté (oui, mais quoi?)? Ostar? Champagne till hela lunchen, enklast så, så slipper man joxa med annat vin. Sparar disk dessutom.

Bûche. Nä, ingen bûche de noël. M-J har inte ätit tårta på 20 år och tänker inte börja nu.

Tre rätter kommer inte på fråga. Fem, sex minst. Vad äter ni i Sverige på jul?

Skinka. Potatis. Brysselkål. Och så på det en tallrik gröt. Med mandel.
Med mandel?
Ja, en mandel. Och får man den får man önska sig något.
Jaha. Annan mat kanske?

2009

årets urväxta: Bärselen. Det var också årets grej. Barnvagn är så 2008.

årets dryck: Kaffe. Småbarnsnätter kräver koffein.

årets solbränna: Korsikansk

årets man: Fransos, gärna mot bakgrund av glittrande Siljan.

årets titta vem som går: Sockergrynet.

årets bebis, alla kategorier: Sockergrynet

årets friskförklarade: Yours truly

årets place to be: Korsika. Förstås.


Marie undrade. Och jag ska försöka summera 2009 på några rader.
Jag tänker på förra året. Ett år som var så omvälvande. Att det slog mig till marken.
Det här året har varit mindre omvälvande, men kanske behövde jag det för att återkonstruera mig. Mer personlig utveckling än personlig spänning. Mer: Summera på allvar de senaste tio åren. Förlika mig med dem (I've made nice and I am no longer mad as hell). Lägga dem till handlingarna och gå vidare. Inga större grejer, men les voila:

Årets...

Bedrift: Att ha tagit mig hit. Hit i ordets alla bemärkelser.

Bittra: Trettio
årsfesten som inte blev. Men det här fanns ju.

Resa: Mer än en resa. Flytten till Korsika. Att göra L'île de Beauté till v
årt hem? Varför inte? Och en annan grej: Att mormor kom till Korsika. Stort.

Nytillskott: Sasha. Jo. Annars, lilla Ingrid, givetvis! Och det kommer fler bebisar i vänkretsen under 2010!

Förlust: Euh... Sverige i typ alla sporter?

Vuxenpoäng: Jag är gift och har bebis. Pensionssparar. We don't need to push it further. Just, det, jag fyllde 30. Milstolpe.

Fysiska förändring: Âtta välbehövliga kilon. Upp
åt.

Läsupplevelse: Många besvikelser i år. Så jag kör en klassiker: Marguerite Duras. Och 2010 ska jag läsa allt av henne. Så jävla, jävla bra.

Insikt: Att love is everything. Ensemble, c'est tout. Tillsammans är man jävligt mycket mindre ensam.

Teve-besatthet: En Sony KDL LCD. 42-tummare.

Projekt och ny
årslöfte: 162 sidor till. Kanske kan det bli någonting av det här?

Och nu skickar jag det här vidare till: Eleonora. Kristina. Helena. Johanna.



måndagen den 21:e december 2009

Lussebullsdieten: Hemligheten bakom saffran

Fransyskorna, som ju är beredda att gå ganska långt i sin iver att behålla la ligne, bara de slipper vidta extrema åtgärder, som att börja träna, verkar vara ganska förtjusta i olika naturläkemedel, och så kallade coupe-faims, piller som ska minska aptiten...
Det senaste är gjort på saffran, en krydda som tydligen kapar sötsuget, aptiten och gör om pluskalorier till minuskalorier*.

Saffran, ja. Och jag är beredd att skriva under på detta. Sätt i er en fyra, fem lussebullar till tre-kaffet så ska ni se att ni inte direkt slänger er över klyftpotatisen till middagen.

*Hur lättlurade tror de att vi är egentligen?
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...