The Island of Beauty on a Plate

I går åt jag en sallad till middag.
Nu tänker ni: Men hjälp vad ointressant, måste hon tråka ut oss med beskrivningar om sina sallader?

Och då säger jag att det här var ingen vanlig sallad. Det var - by far - den godaste sallad jag någonsin ätit, en Salade du Pays, alltså en korsikansk sallad med smaker från hela ön.
Bref; L'île de Beatuté sur une assiette.

Det här var salladen som fick mig att ompröva hela min definition av sallader, salladen som jag åt under andäktig tystnad, njöt av varenda tugga, och när jag var klar lade jag band på mig för att inte slicka tallriken. På heder och samvete, jag ville inte gå miste om en smula av denna, nästan religiösa, eller åtminstone matpornografiska upplevelse. C slängde avundsjuka blickar på min sallad från sin plats bakom en ganska banal pizza reine. Et ça lui arrive rarement. Det här var the salad to end all other salads.

Snabb briefing av ingredienserna:
Ljuvligt söt aprikosfärgad melon i kuber
Lufttorkad smakrik korsikansk skinka
Olivoljeindränkt marinerad aubergine
Valnötter
Veritabla drivor av korsikansk tomme, en ost som görs av får- eller getmjölk i de korsikanska bergen. Drivor, I tell you.
Olivolja. Balsamvinäger. Mycket.

Mer behövdes inte för att göra mig lycklig. Nu tänker jag att jag kan behöva minst en sådan där sallad i veckan.

Och nu har jag upprepat ordet sallad så många gånger att jag tycker att det börjar låta konstigt.