söndagen den 31:e januari 2010

Vuittonväskan

Och jag undrar varför hon inte valde en snyggare väska, när Vuitton har så många fina modeller? Men den är en färgklick, det är den. Annars tycker jag som Linda: Man får ha vilken väska man vill.

Osmart

Typiskt mandelträd att slå ut dagen innan årets enda frostnatt.

Har mandelträd ingen självbevarelsedrift alls, eller är det så att de tänker "nä, nu passar det bra att slå ut för då kommer folk verkligen att fatta hur sköra och poetiskt förgängliga vi är, när vi liksom bara går under i all vår vackra frostnupenhet
"?
Typiskt mandelträd.

Mimosan är lite smartare, och håller på sig en stund till.

Calvi

Dejting som självanalys

Jag har så mycket att skriva. Jag skulle kunna skriva om hela mitt liv. Kanske för att jag just nu mår bra, och ser saker och ting så väldigt klart.
Jag analyserar.

Jag bara tänkte på männen i mitt liv. Pojkvännerna, daterna, förälskelserna. Den äkta.

Det var väldigt intressant. Ur ett rent självanalytiskt perspektiv. Du är vad du äter, liksom. Fast du är vad du dejtar.

Nu ska jag bara gå och krama lite på min man. Så att jag inte glömmer att han är en pärla.
Inga kemiska beroenden, inga svåra neuroser, inga freudianska intrasslanden med sin mor (bara lite vanlig honfattarinteattjagärvuxen-ilska), inga svåra självbekräftelsebehov. Han snarkar inte ens.
Och workaholictendenserna kan jag ta, precis som det faktum att han aldrig tömmer bestickkorgen.

Mammor på gränsen till nervsammanbrott

Sockergrynets/Terroristens favorithobby har varit att dra ut alla böckerna ur bokhyllan för att omdisponera dem i en hög på golvet, alternativt sprida ut dem i lägenheten.
Alla gånger jag hittat henne på ett berg av böcker, med blicken i fjärran och slängandes min älskade litteratur all världens väg, som om hon kastade smörgås vid en skogssjö... Finito, cara mia.

Streetsmarta mammor utvecklar streetsmarta strategier. Jag har packat böckerna så tätt i hyllorna att de omöjligt går att dra ut. Inte för någon. Böckerna är som limmade mot varandra. I outsmarted her.

Bra där, mamman.

Nu trycker ungen in böckerna i hyllorna istället. Mamman kapitulerar.

Holy healthfood! För att klara vintern...

Jag tänker inte skriva om groddade mungbönor och råa rödbetor som hälsosam mat som får upp humöret. Inte heller om den ryska strategi för att klara vintern jag läste om, men som inkluderade jäst vitlök, veckogammalt vatten, och hela citroner.
Det finns ju faktiskt några fool proof-sätt att få upp humöret, som samtidigt har bra effekter för hälsan: Vin, kaffe och choklad. Jo, det är säkert, mais attention, inte hur som helst, och inte vad som helst.

Vin: Rött vin är bra för hjärtat, kärlen, och är även en kraftfull antioxydant - ni vet, det där som först fanns i schamporeklamen och sedan fanns överallt, som kämpar mot de fria radikalerna, och som ska få oss att sluta åldras. Men det är ingen idé att slänga sig över en bag in box med budget-rödtjut. Ett litet glas räcker, och inte varje dag. Dessutom bör man se till att det är ett riktigt rikt, bra vin, typ bordeaux, och dessutom gärna biologiskt odlat.

Kaffe: Förutom att stimulera intellektet och toppa koncentrationen så är kaffet knökfullt med polyfenoler och antioxydanter. Men, nu menar jag inte att ni ska springa till starbucks's och köpa vettlöst stora café latte med mer mjölk och socker än kaffe. Den lilla svarta är, som alltid, bäst.

Choklad: Den naturliga antidepressanten, som innehåller hundratals små psykotroper, och som tillför kroppen tryptofan. Tryptofan är en viktig aminosyra som vi inte kan tillverka själva, och när tryptofanet når hjärnan så förvandlas det till serotonin, en signalsubstans som finns i vissa antidepressiva läkemedel. Men det viktigaste med choklad är att enbart njutningen i att äta riktigt god choklad skapar endorfiner, kroppens egen välbefinnandedrog... Men ett par bitar om dagen räcker. Och den ska vara riktigt mörk, med hög kakaohalt. Snickers och mars räknas inte som bitar, och inte som choklad.

Honung: För att boosta immunförsvaret. I synnerhet bidrottningshonung, som innehåller all världens vitaminer och viktiga ämnen. Dessutom är bidrottningshonungen känd för att vara bra att äta om man vill bli gravid. En tesked som ska smälta under tungan varje morgon... Men det är inte bevisat, däremot honungens mirakeleffekt på immunförsvaret.

Sista grejen för humör och hälsa: Frisk luft och motion. En promenad om dagen, minst. Finns inget som är bättre för att må bättre. I synnerhet inte när man avslutar prommen med en kopp kaffe och en bit choklad.

lördagen den 30:e januari 2010

Les petites...

Torsdag var utekväll med les filles. Det vill säga Natalia, som är så där slaviskt vacker med knivskarpa kindben och femtio nätta kilon utspridda på 180 centimeter. Poetiskt blek och svårmodig. Dricker dessutom öl som en hel karl. Bredvid henne ser Charlotte ut som en sund, mjölkdrickande frididrottare, hälsosam och rågblond. Och ett par centimeter kortare än Natalia.
Men along came Diana. Det var i och för sig först när vi reste oss från bordet för att gå vidare till nästa bar som jag insåg det, och jag var tvungen att slå armarna om henne och utbrista: Mais t'es toute petite!
- Ja... Precis som du!

Diana köpte inte min livslögn om att jag är 1,60 lång, och jag var tvungen att erkänna att hon med sina 159 centimeter över havet faktiskt gick om mig. Men jag kompenserade det med högre klackar.

När jag var yngre önskade jag alltid att jag var lite längre, men nu har jag accepterat att jag är tre äpplen hög. Jag känner mig liksom inte kort, utan det är mest när jag ser mig själv på kort som jag kan tänka, att "oj, vem är den där lilla personen?". Och när man umgås med folk som är knappa två meter, förstås.

Jag vill bara ha mina rör mokade. Fort.

Det vore härligt att duscha.
Men jag måste väga det mot möjligheten att hela huset exploderar när läckan från vårt badrum når grannarnas elledningar.

Rörmokaren har lovat komma i dag. Han har inte kunnat komma tidigare eftersom han har jobbat. På helgen är han ledig och kan komma. That's rörmokarlogik to you.

Hello-o?

Lite spontant kan jag tycka att jag är lite patetisk som loggar in på datorn halvsju en lördagmorgon. Och så är ingen annan inloggad. Förutom Kim, men hon är i Taiwan och i en lite mindre patetisk tidszon.
Ligger ni och sover fortfarande eller?

Svullen

Min man är kapabel till att äta en hel baguette med smör och sylt till frukost. Jag längtar just nu efter grovt, fiberrikt bröd, men det är svårt att hitta här (underutvecklade Sydeuropa). För övrigt ska jag försöka äta lite mindre bröd, för att se om det har någon inverkan på min uppsvullna mage. En vecka ska jag testa att äta mindre bröd, mindre frukt, råa grönsaker, och absolut inga som helst sötningsmedel. Så får vi se.
Ehum... Det intressantaste i det här experimentet är ju att se om jag överhuvudtaget klarar de här restriktionerna. För en ex-anorektiker har jag förv
ånansvärt dålig självdisciplin. Men jag intalar mig att det är sunt.

Det här är inte som jag känner mig

Bortsett från den maniska blicken, kanske.
Att hindra folk från att sova är ju en internationellt känd tortyrmetod. Förr eller senare bryter man ihop. Men förklara det för vad som dessutom är jordens sötaste och jordens mest förkylda ettåring.
Dessutom har jag känt lite så här ibland, men säg det inte till nån: Vi ville så gärna ha barn, och vi försökte så länge, och blev så lyckliga när vi till sist fick till det - och så blev det till och med jordens bästa Sockergryn - att det inte är okej att gnälla och beklaga sig. Jag fick ju som jag ville, liksom?
Men ni vet, ibland.... Vill man bara låna ut henne. Så är det. Bara för att få sova en natt.
C sov på vardagsrumsgolvet i natt, efter att vi tagit upp Véra i vår säng när hon vägrade sova i sin säng. Sedan somnar hon, men utövar kickboxning i sömnen och gör det omöjligt för alla andra inblandade att sova. Jag har tjingat vardagsrumsgolvet till i kväll.

Jag finns där mandelträden blommar.

Jag kommer ihåg den sista tiden på Taiwan, och hur jag längtade efter att hinna tillbaka till Europa innan mandelträden slog ut i rosaskimrande blom. Jag hann.
Jag skulle avskytt att missa det, men nu har jag inte haft en tanke på mandelblom. Precis som att mandelblom är det sista jag borde ägna några
tankar åt. Ända tills vi gick längs havet igår och såg att det börjat. Stilla och försiktigt.
Precis som mimosan. Sedan kommer körsbärsträden, allt har sin ordning, och sedan... är det vår på riktigt.
Och jag.
Jag finns där mandelträden och mimosan blommar.

fredagen den 29:e januari 2010

Just shoot me

Argh, vilken dag. Läcka i badrummet, köldknäpp och element som drabbas av kortslutning, tandsprickning och dunderförkylning, denna omöjliga bebis som inte fattar vitsen med nattsömn, dagen efter kvällen före, regn och rusk, dåliga nyheter... Pas le top, quoi.

Nu har vi avslutat dagen med en tokfet pizza och chokladkex. Nä, men alltså en 4-miljonerskalorihistoria som bara dröp av fett och hade ett decimetertjockt lager ost ovanpå. Skitgod.

Och nu: Sängen. Har inte ni också det där strutsbeteendet? När problemen hopar sig så vill man bara dra täcket över huvudet och somna bort från alltihop...


Bonne nuit, mes belles!

Saras frågespalt

Det här älskar jag: Någon har googlat på "får inte upp tanklocket."

Och hamnat här hos mig. (Inte ett av mina stora ögonblick här i livet.)

Vilket ju är typiskt, men kära du, jag kan faktiskt inte hjälpa till på
den fronten. Jag är usel på tanklock. Men säg gärna till om jag kan vara behjälplig med någonting annat.

Älskling jag klippte barnet

Bäst att ta på sig luvan, så man slipper skämmas. Kunde hon inte klippt sig själv istället, den där mamman?


- Vad har du gjort med henne? (Häpet skrattande pappa.)
- Euh... Jag klippte henne. (Mamma som insett sina begränsningar.)
- Med smörkniv, eller?
- Nu har hon i alla fall fri sikt framåt.

Okej. Den slöa kökssaxen var kanske inte formidabel som klippverktyg. Och försök att klippa håret på någon som aldrig är still, alltid i rörelse, alltid på väg. Som att klippa en vårvind en havsvåg en tanke. Véra existerar bara i rörelse. Tills hon somnar i famnen på någon av oss, utmattad.
Kanske hade det varit lättare att klippa henne i sömnen, helt enkelt?

När syrran klippte sin son såg han precis ut som en liten mini-version av Bon Jovi. Anno -92. Min dotter ser i vissa vinklar ut som en liten munk. Tur att hon inte är så gammal att hon har någon åsikt om frisyren än.

torsdagen den 28:e januari 2010

Hemma versus ute

Jaha. Om man skulle ta och överge soffa, man och barn för en kväll on the town? Avec les filles... Det var länge sedan! Men ni vet, soffan är inte så dum den heller... Ju oftare man går ut, desto oftare vill man gå ut, och ju mer sällan... desto charmigare tycker man det är med middagar framför teven och hemmamys.

Venezia, amore. Venezia no more.

Venedig. Min födelsedagspresent, karnevalen i Venedig i februari. Trots den katastrofala födelsedagen så har karnevalen varit ett ljus i vintermörkret.
I synnerhet eftersom alla hjärtans-dag skulle firas med champagne och spumante på Ponte dei Sospiri, Suckarnas bro... Romantico.
Förutom att vi inte åker till karnevalen.
Det började med att jag drömde mardrömmar om att tappa bort mitt lilla Sockergryn bland tusentals utklädda människor på Piazza San Marco. Sedan: Väderleksrapporterna. Det är minusgrader i norra Italien nu, och efter att ha frusit fötterna av oss i Paris så tvekar vi. Minusgrader i Venedig? Det måste vara som att kliva in i ett rum fyllt med flytande kväve. Jag vet inte ens om det är mänskligt möjligt att överleva det? I synnerhet inte om man är drygt ett år gammal och sitter i vagn.
Så det var faktiskt Sockergrynet som fick bestämma. Så vi skjuter upp Venedig tills det blir lite varmare. Tyvärr väntar inte karnevalen, men det blir definitivt roligare för vilda bebin om hon slipper sitta inbakad som en kåldolme i sittvagnen. Och för den frusna mamman som nätt och jämnt överlevde Paris...

Vem är pappa till Sockergrynet?

C höll inte på att få med sig Sockergrynet från dagis igår, och inte hade han legitimationen med sig för att intyga att han verkligen var fader till barnet. Den misstänksamma dagisfröken tyckte inte att hon kände igen honom, och släppte inte taget om Véra, som för en gångs skull inte sade pappa pappa pappa, som hon brukar, utan snällt kröp ihop i famnen på dagisfröken.

Men till slut kom la directrice som kunde intyga släktbandet, (trots att Véra är så ljus, och C så typiskt latinsk)
och C fick ta med sig Grynet hem. Lite kränkt, lite ilsken, men ganska lättad.

Vi drar slutsatsen att vi har ett dagis med säkerhetsrutiner.

Beachwalk

Det jag saknar mest under vintern är havets turkosa färg. Under vintermånaderna är havet grått, djupblått, eller i bästa fall smaragdgrönt. Det turkosa, glittrande, oemotståndliga skapas när solen står på rätt sätt. Det handlar väl om vinklar och geometri, antar jag. Och nu stiger solen högre och högre för varje dag. Ljuset är tillbaka, och även om det idag ser lite grått ut så gav gårdagens strålande sol och 15 plusgrader mig hoppet tillbaka... Vi är ute på andra sidan, mes amies, och vi lägger ytterliigare en vinter till handlingarna.

onsdagen den 27:e januari 2010

Älskling, jag glömde barnet. Nästan.

De ringde från dagis.
"Vi har letat i flera timmar, och nu börjar vi bli riktigt oroliga."

Jävla skit. Jag glömde lämna... Pingu. Pingu är Véras mjukispingvin (som hon är helt oförklarligt bunden till) och som vanligtvis brukar följa henne till dagis varje dag där de sover middag ihop.

"Ja, oj, det är mitt fel. Jag glömde lämna honom i morse. Han är i säkert förvar, här hos mig."
" Ja, då kan vi blåsa av spaningen då?"
"Ja. Han kommer med på fredag!"
En skamsen mamma lägger på luren. Hur kunde jag glömma att lämna Pingu?

Salut ma cocotte!*

Av min svärmor Jacqueline har jag fått en cocotte minute, eller en så kallad... eh, ja, vad dom nu kallas för? Ângkokare? Tryckkokare? Matmaskin? Grönsaksgörare?
Detta är en köksattiralj som ingen husmor med självaktning kan undvara. Enligt Jacqueline alltså. Och enligt michelinbestjärnade stjärnkocken Alain Ducasse.
Min cocotte minute har stått i kökshyllan ett tag. Orörd. Jag har varit lite rädd för den, och känt att allt det där med tidtagar-uret, tryckfunktionen, luftventilerna och alla olika reglagen liksom... varit beyond min kökskapacitet. Och bara namnet; ångtryckkokare... Jag har varit rädd för att den ska explodera, eller att jag ska ställa in den fel så att hela det där tunga locket ska utföra någon sorts champagnekorksmanöver och skjuta hål i taket.
Men nu har jag vågat mig på den. Och den är suverän. Man kan göra allt i den (man kan förmodligen rengöra sina sminkborstar, tvätta behåar, avlägsna frimärken från kuvert och tina blåbär i den). Dessutom går det hur fort som helst. Och den säger till när den är färdig.

I en tryckkokare ångar man grönsaker på vettlöst nyttigt vis, man kan tillaga kyckling och ångkoka ris på asiatiskt manér och till och med göra egen yoghurt. Jo, det är säkert. Så nu äter vi bara ångkokt. Men för att det inte ska bli för nyttigt får jag nog skärpa till mig vad gäller efterrätter. Kan man ångkoka desserter, tro?

*Cocotte är det franska ordet för gryta, och babyspråk för höna. Men blir du kallad ma cocotte av någon är det varken gryta eller höna, utan bara honey eller cutie.

Paris. La vie en gris.

Nuxe, on en est gaga!

Bara för att jag inte kan hålla det här hemligt för er, mes belles. Men jag har upptäckt världens bästa ansiktskräm för torrhudade. Nuxe's crème Nirvanesque, den extrafeta, med macadamiaolja, vallmo och blå lotus. Min vinterhud är lycklig och babymjuk.
Nuxe rekommenderar att använda den från 25-årsåldern. För att motverka de första rynkorna, och det är ju en marknadsföringsstrategi som man blir helt paranoid av.
Och vi som precis har passerat 30 är väl redan bortom allt hopp, men som kräm betraktad är den som... äkta vaniljglass med grädde. Eller vit choklad panna cotta. Comfort cream, liksom.

tisdagen den 26:e januari 2010

Bloggen rodnar av förtjusning

Jag har fått en utmärkelse. Nej, jag har fått två. Av Helena och Lisa. Kruxet var att man var tvungen att berätta 7 saker om sig själv. Som ni inte redan vet.
Men ni vet ju allt om mig! Ni vet med en tiondels exakthet hur närsynt jag är. Ni vet hur många stygn jag fick efter att jag fött barn. Ni vet om mina största komplex, mina favoriträtter, och ni vet säkert när jag har ägglossning också. Ni har till och med f
ått receptet på min bästa chokladkaka!

Men okej, vet ni att:

Jag har spelat cello. Och min tvillingsyrra fiol, och så övade vi hemma i vardagsrummet samtidigt. Fast inte på samma melodier. Alla i grannskapet ville dö.

Jag kan springa en mil utan att stanna. Tror jag i alla fall. Jag brukar hävda det.

Jag har en faibless för Jan Guillous spionromaner och Dan Browns böcker. Fast det skulle jag hellre dö än erkänna för någon.

Jag går knappt till affären utan underlagskräm. Jo, det är sant.

Jag har storlek 34 över hela kroppen. Förutom i midjan, som inte passar in.

Jag spanar in snygga pappor i lekparken. Fast jag tittar bara. Titta f
år man.

Jag har en tatuering som föreställer det kinesiska tecknet för styrka, kraft eller att kunna. Och, yes, den klarade sig mirakulöst genom en graviditet.

Och nu skickar jag detta vidare till Lisa, Marie, Mi och Ingela. Enjoy!

From India with love

M-J är tillbaka från Pondichery, och hon hade med sig presenter, och det passade jättebra, för vi gillar verkligen presenter. Vi fick kryddor, rökelse, indiskt grönt the och fina broderade sommarkläder till mig och Sockergrynet: Tunika och byxor till henne, en tunika till mig. Curry till C...
Och så en vaniljgul pashmina i cashemire och siden. Men jag vet inte riktigt vart jag lagt den, annars skulle jag visat den också. Vad fick vi mer?
Jo, just det, en väldigt massa lust att åka till Indien...

L'amour peut être tout un tas de choses...

... mais aussi:

Att kliva upp och vispa riktig varm choklad med vispgrädde till frukost. Juste pour lui faire plaisir.
Att hämta tjocka sockar åt hon som har så kalla fötter.
Att vilja åka på semester/äta middag/sova/göra en bebis tillsammans.
Att ha tusen vackra minnen och tusen vackra framtidsplaner tillsammans.
Att känna någon utantill.
Att komma hem tidigare från jobbet bara för att det är så underbart att gå och hämta på dagis tillsammans.
Att vilja ha fem bebisar som ska se ut precis som han.
Att vilja åka till Venedig för att man var nyförälskad där.
Att skratta högt för sig själv på gatan eftersom man kom att tänka på något roligt den andre sagt. Och om någon annan frågar vad så säger man Nej, ingenting, eftersom man har så mycket interna skämt som ingen annan skulle förstå.


Till exempel.

Ma louloute

Sockergrynet är 15 månader idag, det vill säga stora damen.
Jag är ju inte ett dugg objektiv men hon är så glad och smart och rolig och tuff och social och fantastisk. Hon vet massa ord på både svenska och franska, hon älskar all mat, alla djur, alla böcker, och kan lägga i kuben och cirkeln i lådan med former - triangeln och stjärnan är lite svårare - och
hon har precis lärt sig hur dragkedjor fungerar. På dagis säger de att hon är en riktig solstråle och alla som träffar henne vill omedelbart ha egna små Sockergryn.
Vi är typ hur stolta som helst över vår bambine. Även om vi ibland är helt slutkörda. Också.

Pimp my blogg

Bonjour mes beautés!
Vad tror ni? Skulle ni kunna tänka er att titta in här?
Jag har vissa detaljer att lösa, men min tekniska begåvning är, host, lite begränsad, och teknikansvarig hävdade att han hade ett jobb att sköta, men jag tycker att vi kan säga att bloggen kommit ur sin utseendemässiga identitetskris.

Carla encore

Carla Bruni, also known as Madame Nicolas Sarkozy och Frankrikes première dame har en av rollerna i Woody Allens nästa film, som spelas in i Paris till sommaren.
Och har hon bara hälften av sin mans skådespelartalanger bör allt gå vägen. I går kväll var det Sarko-show på bästa sändningstid: En snäll intervju och fri publicitet för presidenten, intervjuad av Laurence Ferrari, som antas vara en tidigare flickvän till Sarko. Oh, dessa intriger!

Nota bene: Efter vad jag kunde se bar Nicolas Sarkozy ingen väska.

måndagen den 25:e januari 2010

Un verre. Une amie. Une cuisine.

Jag som skulle ägnat mig åt att styra upp saker och ting och skrivit viktiga mail och grejer... Hur som helst, Charlotte kom förbi à l'improviste, och så satt vi i köket och matade bebis, snackade och drack vin...
Men i morgon är en annan dag, eller hur? Uppstyrningen kan vänta.

Still looking for Sara

Nää... Jag trivs inte här. Det blidde inge bra. (It's not you, it's me.) Jag tar min dyra handväska och går. Förresten: Någon som vet hur man kommer till rätta med det blå, understrykna? Blått och underlined stressar mig.

Monas känsla för kvalitet

Man tror inte att det är sant. Att folk hänger upp sig på att Mona - är det just för att det är Mona Toblerone, tro? - har en handväska från Vuitton. Och att hon "poserat med en lyxväska"?

Jag begriper inte grejen. Och har sv
årt att se kopplingen mellan Monas väska och ett vårdbiträdes medellön.

Detta, mina vänner, är väl ett typexempel p
å svenska jante, och bara något som kan hända i Sverige.
Och jag menar, väskan kostade 6000 kronor. Vilket innebär att det är en l
ågbudgetväska jämfört med andra märkesväskor. Ta Hermès Kelly-väska, som går loss på 50 000 kronor. Till exempel.

I Frankrike förväntas politiker klä sig i designerkläder, i synnerhet fr
ån de franska modehusen. Carla Bruni lär ha en hel garderob full med väskor, som matchar hennes outfits när hon ska ut och representera.
Och kanske hade Mona kunnat välja en väska från h&m, det svenska flaggskeppet? Men, mes belles, kvaliteten är icke densamma. Och hade det varit bättre om hon hade haft en väska made in Taiwan, Bangladesh eller China? Tillverkad av lågavlönade dygnetruntarbetande stackare i en utlokaliserad fabrik? Istället för ett modehus vars fabrik ligger i Europa?

Jag är helt med Mona i detta. Om Mona vill klä sig fr
ån topp till tå i Dolce&Gabbana innan hon debatterar i teve, så ser jag inga som helst problem med detta. Om Mona vill ha Louboutinstilettos och Chanel-brillor så vas-y, Monita. Om jag vore Mona skulle jag göra det, bara för att hävda att jag kan. Att jag är en kvinna som är värd kvalitet, som har en schysst månadslön och inte bara är värd snygga väskor när jag fyller 50.

Och 6000 kronor... Är det chockerande? Min handväska är värd 10 000. Men jag har f
ått den i present.

söndagen den 24:e januari 2010

Skulle ni?

Skulle ni kunna tänka er att trivas här?

Marinella plage, 24e januari

Uppdatering: Panna Cotta

Mina svärföräldrar älskar mig. Min man älskar mig.
Den person som inte går att förföra med den vita choklad-panna cottan är ännu inte född.

Funderar på att öppna restaurang. En konceptkrog med bara efterrätter. Jag är skitbra på efterrätter.

Vit choklad panna cotta à la Saras mamma

Du är givetvis vettlöst morgonpigg, och skuttar ur sängen 05.48 en söndagsmorgon i januari. Du vispar välling med ett leende på läpparna och tar små danssteg med bebisen på höften medan du gör kaffe och slänger fram tjocka skivor av gyllene brioche, bitter apelsinmarmelad, riktigt smör (du är ju emot margarin) och yoghurt på bordet. Klockan 07.05 har du löst två korsord, hört radionyheterna fyra gånger, omdisponerat böckerna i bokhyllan, fönat håret och läst Max boll så många gånger att du har tappat räkningen. Och nu vet du inte vad du ska göra. Du står rådvill mitt på golvet och undrar om du ska storstäda lägenheten, eller gå ut och jogga en mil. Men gör inte det. Gör panna cotta istället. Sätter du igång nu så är den klar till söndagslunchen.

Lägg två gelatinblad i kallt vatten. Koka upp 3 dl grädde och 1 dl mjölk. Rör i 2 msk strösocker och 100 g vit choklad, rör till chokladen har smält. Krama ur gelatinbladen och lägg dem i smeten, rör till de smält. Häll upp smeten i portionsglas eller skålar och ställ kallt minst 4 timmar.

Vilket innebär att medan panna cottan reder sig helt på egen hand i kylskåpet, så kan du ta ett bad, gå ut med hunden, lägga manikyr eller sticka en mössa. Eller storstäda lägenheten eller springa en mil. Oroa dig inte, panna cottan klarar sig själv.

Serveras med hallon, björnbär, skalade lychees, passionsfrukt eller andra exotiska frukter, gärna i glas med fot, fôr festlighetens skull!

Det här blir en fyra, fem eller sex portioner. Lite beroende på hur svag man är för vit choklad. Men panna cottan är både söt och ganska mäktig, så en liten portion kan vara ganska lagom. I alla fall om du inte sprang den där milen.

lördagen den 23:e januari 2010

Looking for Sara

Ni känner inte igen er här.
Det gör inte jag heller.

Ni letar efter Sara. Det gör hon också.

Hennes blogg gick sönder, men den är under lagning. Man kan säga att hon bygger om, och tills dess irrar hon runt i den virtuella ombyggnadsröran och känner sig vilse.

Well, well. Ta en macaron medan ni väntar. Snart har hon nystat sig ur härvorna av html-koder och kommit på ett sätt att få länkarna att upphöra vara fult blå och understrukna.



Laisse tomber

Oh dear oh dear oh dear. Det här blir ju bara värre och värre.
Total degeneration, liksom.

Middag: Basilikamarinerad carpaccio. Ananas och grädde.

Chocken: Optikern satte en prislapp på mina presumtiva nya brillor. Âttatusen sekiner. Jag försöker att inte tänka på vad jag skulle kunna göra för de pengarna.

Nu: Hett bad. The. Halstabletter. Tjockaste boken och raggsockarna. Lördagskvällen var egentligen vikt till en girls night out, men förkylningen, mina vänner, förkylningen. Man kan inte gå på krogen och vara så här snorig.

torsdagen den 21:e januari 2010

Sista spiken i kistan

Jävlar. Jag har haft sönder min blogg. Fan.
No more blogging. Kanske i ett annat liv, en annan blogg.

Over and out.

Tack, älskling

Jag bad mannen i mitt liv att slänga ett öga på ett utkast till ett ansökningsbrev.

Han hängde upp sig på två ord: Très organisée.

Nu kan han inte sluta skratta. Upprepade gånger har han försökt samla sig för att börja säga någonting, men så blir det bara: Très organisée? Très orghahahahahahahaha! Mouhahahahaha! Trèhhehehehehehehehahahaha!

Han ligger dubbelvikt på golvet och håller sig för magen.


At least I made his day.

Hubby's back. At work.

Har försökt förklara för C det här med komp-ledigt.
Flextid. Eller åtminstone betald övertid.

Diffusa begrepp. Och som the workaholic säger:
Det har vi nog inte här?

Så... Honey, I'm home! at work!

Bilder från Haiti

Haiti. Jag kan inte se på nyheterna. Radion går bättre, men jag klarar inte bilderna. Ord och text kan hållas på avstånd, men bilder går rakt in i känslocentrat.
Barnen. Jag tänker på barnen. Trasiga, rädda, hungriga, trötta. Som borde få vara på dagis och dansa och bli grälade på för att de tar för stor plats i mammas och pappas stora säng och hoppa i vattenpölar och få somna i en varm, mjuk säng och vara mätta i magarna. Trasiga. Det gör mig inte ledsen. Det gör mig förtvivlad och det gör ont.

Jag har en tidigare klasskamrat och ex-kollega som är i Haiti nu och filmar för SVT:s räkning. Han har sovit på landningsbanorna från vilka ett fåtal av befolkningen evakueras. Eller inte befolkningen, kanske. De som befann sig i Haiti men som hade turen att inte vara födda där.
Han är modig. Han gör ett tungt, stort, viktigt jobb.
Jag är inte säker på att jag hade åkt. Kanske före Véra. Men inte nu, aldrig nu.

I Paris har man tagit beslut om att snabba på de adoptioner av barn från Haiti vars process påbörjats. För de barn som har papper klara. Ett fåtal.

onsdagen den 20:e januari 2010

Man har en komplicerad syn

Samtal med min ögonläkare som också är min granne, eftersom mottagningen ligger ett våningsplan ner*.

- Oh la la! Ni har verkligen en komplicerad syn, Madame T.
- Ja... Jag har haft glasögon sedan jag var 5.
- Det förvånar mig inte.
- Dessutom är jag astigmatisk också.
- Ja, det råder det ingen tvekan om.
- Nä. Och vi har ganska mycket glaukom i familjen så om...
- Då är det lika bra att vi kollar det också.
- Ja.
- En närsynthet på 9,5 dioptrier... Det är inte alla som har det.
- Nä. Tack så mycket, Docteur Ferrari.
- Ska jag leda Er ut, Madame T, eller hittar ni?

Haha. Roligt.

Den dåliga nyheten är alltså att jag verkligen ser jättedåligt. Så pass dåligt att min ögonläkare nästan ville rekommendera mig att skaffa ledhund. Den goda nyheten är att jag är så närsynt att det snudd på är handikappande och att franska securité sociale förmodligen kommer att ta sig an notan för mina nya kontaktlinser.

*Ingenting ovanligt. Min ögonläkare en trappa ned, min generalist två trappor ner till vänster, och min barnläkare snett över gården. Praktiskt.

Med hjärtan som viskar: Gå inte förbi

Vi talade om män.
Och om kvinnor också för den delen, men med ett annat perspektiv.
Vi kom i alla fall överens om, under vår diskussion, att den rätte inte finns. Det finns inte en enda person här i världen som kan vara rätt för just dig. Om det vore så, att det fanns en enda person, av världens fem miljarder människor, så vore sannolikheten att du överhuvudtaget skulle korsa den här människans väg så oerhört minimala att de nästan inte finns.
Det kan vi inte ha som utg
ångsläge, det vore som att tro att man kommer vinna på lotto när som helst, liksom. Och jag känner bra många fler som funnit kärleken än som vunnit på lotto, så vi överger hypotesen om en enda Mr Right, Le Bon.
Och: Det är bättre att leta lite i sin närhet efter Mr Right, det är ju ändå så de allra flesta gör.
Men vi tänkte att det kanske finns en handfull potentiella Mr Rights. Man kanske möter en om året, eller tio i sitt liv som skulle kunna vara den rätte?

Ni vet. Man står vid ett övergångsställe och väntar på att gå över. Det är rött. Och där på andra sidan står en person. Blickar låses fast. en stund, ett ögonblick.
Den
tid
det
tar
för
ljuset
att
slå
om
till
grönt
och du tvekar. Rödljusets tickande härmar ditt hjärta. Det gröna sl
år fortare.
Ni går över, passerar varandra. Kanske säger du hej, hi. Bonjour. (Det beror lite på var du befinner dig, men någonstans tror jag att chanserna är större att du befinner dig i Paris, eller New York, än utanför Ica i Hudiksvall, även om Hudik är lättare eftersom chanserna att man springer på samma person på Statt lördag kväll är betydligt större.)

Och på andra sidan tänker du att du inte ska vända dig om, inte ska,
men givetvis vänder du dig om, det stod skrivet i stjärnorna att du skulle vända dig om,
du kan inte l
åta bli, du vänder dig om, vrider dig kring din egen axel
Och ser
Han har också vänt sig om
Sedan går du vidare. Och tänker att i en annan tid, ett annat liv
Du
gick
förbi

Och om det där skulle hända en enda g
ång i en livstid vore den ju knappt värt att gå över gator längre?

tisdagen den 19:e januari 2010

Speculoos och spekulationer

Café crème och speculoos (en sorts belgiska pepparkakor) med min fina flamländska Charlotte.
Och avhandlande av mycket mellan himmel och jord men ganska mycket snack om män.
Och om vådan av att dejta och vara ute i den svängen.
Ansträngande och frustrerande. Skönt att ha sitt på det torra kan jag tänka, samtidigt som jag blir lite psykolog och själavårdare för mina dejtande väninnor.

Nu: The, lakrits och Eat Pray Love i den - tomma - äktenskapliga sängen. Och om jag ska vara ärlig så hoppas jag att den kommer vara tom till i alla fall sju i morgon bitti.

Un hiver doux

C rapporterar från Paris: 3° och snöblandat regn. Den grå parishimlen i sitt esse. Jag kontrar med 16°, sol och inte ett moln. Lite för kallt för att gå barärmad, men ändå... En vinter så mild som den bara kan vara på en ö i Medelhavet.

Mjölkisarna

Som förstagångsförälder och lite orutinerad babymamma är man lite paranoid och osäker. Men man kan inte ringa till sin pediater varje dag för att fråga om saker som till exempel:
a) är det normalt att Sockergrynet verkar kunna äta sin egen vikt i välling varje dag?
b) hon snor andras nappar, är det normalt?
c) är det okej att hon verkar gilla bebisfientliga saker som gåslever och grapefrukt?
d) hon äter saker från marken, och när jag förklarar för henne att man inte gör så... Så gör hon det ändå. Är det normalt?

Till exempel. Och så det där med tänderna. Men i går träffade jag Véras kompis Lilys (som är en vecka yngre än Véra) mamma och jag lättade mitt hjärta och delgav henne min oro.

- Alltså, Véra har så konstiga tänder...
- Ja, Lily också! Dessutom har hon bara fyra stycken än, jag ringde doktorn och frågade men hon sade att det kommer fler, att jag inte ska oroa mig, och har jag någonsin sett någon som inte fått alla sina tänder? Men jag vet inte, jag?
- Ja, men Véras är liksom... inte som vanliga tänder. Inte raka. De är alldeles runda!
- Lilys också!
- Och så har hon en glugg mitt fram, där tänderna inte sitter ihop.
-Lily också!

Aha. Så kanske är det också alldeles normalt? Men som fullkomligt småbarnsovan så vet man ju inte.

måndagen den 18:e januari 2010

Aftonbön

Låt henne sova till sju, låt henne sova till sju, låt henne sova till sju. Bara hon sover till sju så kommer jag aldrig mer att be om någonting (kanske bara några småsaker). En enda oavbruten natt är allt jag begär.

Tack på förhand.

Fel fokus

Jag ska ta tag i mitt liv. Nyårslöftenas om hopar sig. Jag har projekt. Drömska och mindre drömska.
Jag har min familj. Min man, min dotter. Jag bor på Korsika. Jag intalar mig att det i teorin inte finns någonting som hindrar mig från att göra vad jag vill göra.

Jag har gått upp flera, flera kilon och det är helt okej. Vi har accepterat varandra, jag och normalvikten. Men. Det är den där detaljen. Som egentligen har följt mig i hela mitt liv och som inte borde spela någon roll. Ingen roll alls. I synnerhet inte när världen brinner och folk dör på Haiti. Men ändå: Putmagen.
Och ärligt talat, en graviditet + yoyovikt+ ingen som helst magträning har gjort att den där putmagen som jag har och som egentligen är helt harmlös, tar fokus från allt annat. Som borde vara viktigare.

Ytligt som tusan, men jag har alltid tänkt mig att mitt liv skulle bli mycket enklare bara jag inte hade den där rundade putmagen, utan en som var mer konkav. Felfokusering, jag vet, men vad svårt det är att ta sig ur det där.

Din status

Status update: Äter lakrits och funderar på om det är möjligt att få ihop det.
Och skjuter upp det nyttiga livet igen. Det utan socker. Jag verkar inte klara det.

En solo

C åkte till Paris (igen) tidigt i morse, han gav sig av efter vällingpasset klockan fyra, men hann duka fram frukost åt mig innan han åkte, bröd, sylt, yoghurt, frukt och chokladtårta (bara en fransman tycker att det är bra frukost), och han hade till och med mätt upp kaffe i kaffebryggaren.
Men jag känner mig lite mol allena, jag gillar egentligen inte att vara ensam, allt blir så mycket körigare när man har ett litet Sockergryn.
Well, well, vi klarar oss bra, jag och Honungshumlan. Nu ska vi röja upp efter att hon lekt Jordbävning/Tsunami och sedan ska vi traska iväg till dagis.

Hoppas ni får en fin måndag, amigas!

söndagen den 17:e januari 2010

Inte bara tjocka knän

By the way så blev det en sådan där typisk, fransk söndagslunch som bara koloniserar, vampyriserar och lägger beslag på hela dagen och som därefter gör att all aktivitet under eftermiddagen blir helt omöjlig. Lunch:

Gåslever med Sauternes. Vi är liksom svärfars alibi för gåsleverfrossa.
Jätteräkor med majonnäs. Korsikanska svarta rädisor.
Kalvgryta med champignons de Paris och gröna oliver. Korsikanskt rött, Clos Ornasca. Frasiga, underbara, varma baguetter från bageriet.
Ost.
Chokladtårta. Med chokladtryffelglass.
Ett päron. För nyttighetsfaktorn. Kaffe kaffe kaffe. Men det hjälper inte.

För den delen: Fransmännen förtjänar inte att vara smalast i Europa.

Min rafflande blogg

På keyword analysis-funktionen visar det sig att folk som kommer till min blogg har googlat på till exempel stringdräkt (första plats), ragga fransyskor i Stockholm, tjocka knän och troschock.

Ja, det sammanfattar väl den här bloggen ganska bra?

Nattsudd

Så här glad - och suddig - var jag igår kväll. Med en liten fördröjning firade vi in det nya året hos Aude, la belle bretonne, och Yoann, le beau corse.
Vi kom hem klcokan 02.00. Det är ju okej, förutom det faktum att små Sockergryn inte tar någon som helst hänsyn till nattsudderi och trötta föräldrar.
02.30 : Trötta föräldrar faller i djup sömn. Snudd på koma.
03.30 : Hungrigt Sockergryn tycker att det är läge för välling.
03.35 : Zombie-mamman snubblar upp och gör välling. Trycker vällingflaska och bebis i armarna på zombie-pappan, drar täcket över huvudet och somnar om.
03.55 : Sockergrynet förstår inte varför man ska gå och lägga sig igen när man lika gärna kan vara uppe och leka. Hon pilar iväg för att hämta den leksak som blinkar mest, låter högst och är fullkomligt outhärdlig. Franska barnvisor i techno/nintendo-version med en dansande gerbera i hårdplast. Mamman vill dö.
04.03 : Zombiemamman förbannar zombiepappan som verkar kunna sova sig igenom Sockergrynets hoppträning i sängen. Överväger att slänga nintendo-gerberan i huvudet på honom, men besinnar sig.
04.15 : Sockergrynet behöver ny blöja. Zombiemamman går upp och fixar, eftersom zombiepappan verkar ha drabbats av någon sorts förlamning och dessutom talar osammanhängande och obegripligt.
04.30 : Alla somnar om i stora sängen. De stora vinglandes på varsin kant, och den lilla utbredd på tvären i hela sin längd (76 centimeter) i mitten.
06.30 : Sockergrynet som har sovit elva timmar bestämmer att det är dags att gå upp. Zombiemamman som har sovit fyra timmar kapitulerar. Och går upp och bakar en kaka till söndagslunchen med svärföräldrarna/barnvakterna.

Ibland tror vi att vi är galna som tycker att det skulle vara mysigt att ha 3, 4 stycken av den här sorten. Fy farao vad trött jag är.

lördagen den 16:e januari 2010

Den korsikanska konspirationen

I Paris träffade jag en man från Cargèse, på Korsikas västkust, som sålde tidningar i en kiosk på Boulevard Haussman.
Och på företaget där C tillbringade sin Parisvistelse var företagsläkaren från Bastia.

Det finns korsikaner överallt. Och även om det finns en del yttre tecken som kan avslöja dem så kan man alltid kika på namnen om man är osäker.

Och heter man Napoléon Padovani eller Laetizia Casanova då är man inte från något annat ställe än Korsika.

Att hantera Louvren

Le Louvre. Men alltså, bara ordet får mig att känna en oemotståndlig trötthet. Inte därför att det är tråkigt eller ointressant, men därför att det är för mycket. De trop.
Man kan irra runt i byggnaden i timmar för att sedan, när allt hopp redan lämnat en, äntligen hitta utgången. Och så inser man att man inte har sett någonting.
För att klara ett besök på Louvren måste man ha a) ett bra lokalsinne b) en påse godis i väskan c) en plan.
Den sista punkten är den viktigaste, man måste fokusera på några få grejer, eftersom det inte finns en möjlighet att man kan se allt.
Och en enkel plan är ju i och för sig marathonloppet mellan Mona-Lisa (första våningen, Denon-flygeln) och Venus från Milo (bottenvåningen, Sully-flygeln), men personligen har jag ingenting till övers för La Joconde, och Aphrodite från Melos är verkligen inte mise en valeur i sin sal, så jag skippade dessa bägge berömdheter den här gången.
Istället förvånade jag mig genom att tillbringa flera timmar i sällskap av Ruben och lärde mig samtidigt hur mycket som helst om fransk historia eftersom jag helt absorberades av historien kring Marie de Medicis, sedan besökte jag gallerierna där Louis XIV:s mamma Anna av Österrike hade sin lägenhet och så toppade jag det hela med lite engelska landskapsmålningar.
Pust. *torkar svettdroppar ur pannnan*

En grej till bara, angående Louvren. Jesus är inte begravd under glaspyramiden. Så fråga inte museipersonalen om det. De är less på att behöva förklara för entusiastiska turister att Dan Browns historieskrivning inte är alldeles rätt och riktig.

Dagens Sockergryn

Nu är det så där länge sedan igen ni fick en Dagens bebis-bild. Men den lilla bebisen är liksom ingen liten bebis längre utan en stor tjej som:

älskar baby-simmet, Pingu, Mumintrollet och vattenpölar.
fortfarande bara har åtta tänder och som väger nästan 11 kilo och som har växt ur sina första skor
kan säga lampa och peka på eiffeltornet, boll, hund, banan, bok och massa grejer
kan sätta på spisen, vrida på tvättmaskinen, rycka sladden ur modemet och sabotera inställningarna på radion
skriker av förtjusning när hon ser en hund eller en katt. Eller en stadsduva.

Solhälsning

I går eftermiddag kom våren till Korsika: 16 grader varmt och sol! Det känns som om det var flera år sedan jag såg solen sist, och det är först när den kommer tillbaka som man inser vad svårt det är att hålla energinivåerna uppe utan ljus och värme!
Jag gör en liten spontan solhälsning och tänker försöka ta en långpromenad!

Trevlig helg!

Edit: Våren ändrade sig. Den dröjer lite till.

fredagen den 15:e januari 2010

Shopping i Paris. Läppglans och Sockeplast

Min shopping i Paris var inte mycket att hänga i julgranen men le voila:

En jeanskjol*. Till Sockergrynet.
En huvtröja. Till Sockergrynet.
Halksockar**. Till Sockergrynet. Givetvis.
Ett par Hello-Kitty velourjoggingbyxor. Till Sockergrynet, även om jag gärna hade haft ett par likadana, minus Kitty.
Ett läppglans. Okej, två. Jag erkänner. Tre. Jag är galen i gloss.***

Roligare än så blev det inte men jag har någon vision om att jag ska använda de kläder jag har istället för att handla nytt hela tiden****.


* Från h&m, jag erkänner, jag var på h&m men jag tycker att de har bra barnkläder till bra priser som man inte behöver vara så rädd om.
** Vad är det som händer med strumpor egentligen? Har de någon sorts inbyggd self-destructive function som gör att de bara försvinner? Véra har snart inte ett par sockar där strumporna faktiskt hör ihop, men vi försöker hjälpligt matcha färg och mönster så att inte dagisfröknarna ska tro att vi är olämpliga som föräldrar och frånta oss vårdnaden eller någonting. Jag har inte kollat de andra kidsens fötter, men misstänker att de är mer välmatchade än Sockergrynets.
Och ja, så här paranoid är jag som mamma.
*** Alexandra, som jag träffade över en drink undrade "hur många är det nu?" när jag visade henne mitt byte. Euh... Jag har nog en 20-25 gloss, allt sammantaget. Men inte på samma ställe, utan utplacerade på strategiska ställen, i handväskan, i fickorna på mina jackor, i bilen, i makens jackficka...

****En person i min omedelbara närhet hävdar att vi dessutom inte har plats för mer kläder. Så om något läggs till... måste något bort.

Le Bon Marché & La grande Epicerie de Paris

Personligen tycker jag att man kan undvika Les Champs Elysées när man är i Paris. Världens mest överskattade gata, som dessutom inte är vad den har varit. Man åker ju inte till Paris för att shoppa på Zara eller h&m och äta på Mac Donalds, liksom. Så les champs kan man slänga ett öga på kvällstid, när det glittrar fint och festligt, sedan tar man ett kort på triumfbågen och sedan tar man metron till Paris glammigaste varuhus: Le bon Marché som ligger i chica 7:e arrondissementet, metrostation Sèvres-Babylone.
Tjusiga Bon Marché har anor sedan 1830-talet, men egentligen säljer de ju ingenting som inte går att hitta någon annanstans, det är samma Hermès-scarfes, samma Vuitton-väskor och Dior-gloss som på andra ställen. Så egentligen kan man skippa Le bon Marché också, och gå rakt in i det bästa: La grande épicerie som ligger alldeles bredvid. På den här affären hittar man allt från lyxiga kusmitheer till pastahjärtan till magisk konfektyr till blått socker till biologiska ägg i vackra kartonger till rysk kaviar till kanderad lavendel till specialutgåvor av mineralvatten till kryddor från jordens fyra hörn till marmelad från Fortnum & Mason till kit för att göra sina egna molekulära maträtter till direktimporterade Bar Vitamine Water från New York till... Det man inte hittar här är inte värt att hittas. Perfekt för att handla roliga, ovanliga gåbortpresenter, heller fina saker att ha i kökshyllorna.
Oh, givetvis finns det damer från Saint Germain des Prés som handlar alla sina dagligvaror här, men vi vanliga dödliga skippar mjölken och grönsakerna från La grande épicerie.

Note bene: Guldfisken var inte till salu, utan bara en liten detalj i skyltfönstret.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...