söndagen den 28:e februari 2010

Le chic parisien

Et moi... J'aime beaucoup les chaussures.
Jo. Jag är lite skogalen.
Men jag skippar träskomodet som är på väg tillbaka. Och de tjocksulade, platåaktiga, klumpiga.
Très peu pour moi.
Jag vill ha eleganta fötter. Smala klackar. Höga.
Lite som de här. Fina nog att gifta sig i.
Annars drömmer jag om ett par kornblå klackar till våren. Ska bara hitta dem.

Chile

Chile. Jag mailar, skypar, facebookar.
Försöker komma i kontakt med våra vänner där, för att få veta att allt är okej. Än så länge radiotystnad.
Jag blir iskall när jag tänker på det, men tänker också att internetuppkopplingen förmodligen är helt ur spel.

Det är underbart, underbart, att ha vänner över hela världen. Och hemskt. Det händer sâ mycket.

Claudita, contesta, rapido!

PalMtrÄd&VåRkänslor

Utsikten över strandpromenaden, från taket på kasinot. Palmer så långt ögat når. Och när man ser att vattnet börjar skifta över i turkost, och vinternyanserna bleknar - grått, blått eller jade, för mig är medelhavets vinterfärg alltid som kinesisk jade, grön, djup, ständigt skiftande, aldrig densamma - då, les amis, är våren snart här. När skuggorna blir kraftigare, markerade, och havet turkost... Vive le printemps!

THat morNing Magic

För er skull skull gick jag ut i gryningen för att handla croissanter.
Eftersom dagens ämne här är just denna franska institution och generellt utbredda morgonnjutning som fransmän ser som någonting nästan banalt, men vi, vi utlänningar, vi hänförs och suckar lyriskt vid åsynen av denna frasiga lilla halvmåne bredvid vår café au lait-skål (utlänningar som försöker integrera sig dricker ju morgonkaffet ur skål).
Så, för er skull alltså. Men ni behöver inte tacka mig. Jag är här för er.

En croissant: Pur beurre. Det räcker med pur beurre, man behöver inte välja croissants au beurre, med extra pur beurre. Alltså ett mördegsnystan med extra riktigt smör. Efter att ha bott i en fransk stad ett tag så vet man var de godaste finns. Ingen croissant är nämligen den andra lik. Vad annars? 180 kalorier i en vanlig. Pur beurre, pur plaisir.

Le croissant ska vara färsk. Och den ska vara frasig, bullig, rund och ha en vacker gyllene färg på ytan. Inuti ska den vara luftig, ljus, eterisk. Den ska smula vid minsta beröring. Den ska inte innehålla socker. Den ska lämna hundratals små croissantskärvor på läpparna.
Den ska inte vara kompakt, blek, platt, mjuk eller för gul: Tecken på att den varit - quelle horreur! - djupfryst, eller - oh mon dieu! - bakad på smör av dålig kvalité.


Le Figaro har testat croissanter i hela Paris, och bland vinnarna finns:
Pierre Hermé (alltid denna Hermé, macaron-kungen)
La grande epicerie (kunde man ju tänka sig)
Lenôtre (som är lite tvungen eftersom det är Sarkos närmaste bagare)
Poilâne (som ju även brukar vinna pris för bästa baguetten. Jo, det finns ett sådant pris. Lite som baguetternas Oscar)

lördagen den 27:e februari 2010

Oss emellan

Annan grej: Sedan jag födde barn har väl inte min kropp förändrats så särskilt mycket. Zero bristningar, zero hängbröst, zero sådana grejer.
Bara en sak: Naveln. Jag har fått hängnavel. Vilket innebär att jag har ett hudveck över naveln och att jag blev allergisk mot min piercing efteråt. Och därför kan jag inte sluta titta på Vanessas fina navel.
Hon har fött 2 bambini. Kolla hennes navel.
Dessutom är hon gift med Johnny Depp. Some women are lucky.

Naken Vanessa

Till fikat: Nya Elle, som ju här kommer ut så ofta att man inte hinner läsa dem, med Vanessa Paradis, alias Madame Johnny Depp på omslaget.
Vanessa har alltid någonting nytt på gång, och fransmännen tröttnar aldrig på henne. Men det var inte det jag ville tala om. Vi kan väl tala om hennes, eh, bröst i stället? Alltså, ser veckotidningar ut så här överallt, eller är det bara jag som tycker att det är så franskt att stå där och vara naken och liksom naturlig?

Dessutom kostar en glossy i Frankrike kring 2 dinarer, och de är tveklöst mer innehållsrika än de svenska varianterna som man får ge en femtiolapp för.

Okej, nya brillorna. Hit me!

Okej. När jag såg det här fotot tänkte jag inte: Mon dieu, vilka snygga brillor jag har. Jag tänkte: Mon dieu, jag måste verkligen göra något åt mitt hår.
Jag har inte dåliga hårdagar. Jag har ett bad hair-life. Och jag skulle vilja säga att så här ser jag ut när jag inte gör någonting alls med håret, men om sanningen ska fram så babylissade jag det tre kvart i morse, sedan gav jag upp och satte i en snodd.
Så vi glömmer håret, och tittar på glasögonen. Fina?

Ajaccio, 13.15 PM

Good morning vietnam*!

Chocken: Att utan avbrott få sova till kvart över sju. Jag är... vad kallas det nu igen? Pigg?
Vi ska helgflanera runt en sväng på stan nu på förmiddagen, sedan har jag date med en kvinna som jag aldrig har träffat. Jag föreslog Grand Café Napoléon, på storgatan. Som kommer vara smockat med folk med petit noirs, lilafärgade pudlar, och små kylda rosé. Och jag vet inte hur Madame P ser ut, hur gammal hon är, vad hon kan tänkas ha på sig... Spännande. Lite som en tävling. Hitta en nål i en höstack.


*hänvisning till lägenhetens état.

fredagen den 26:e februari 2010

Och det ska fredagsmysas till förbannelse

Det här konceptet med fredagsmys* har vi aldrig ägnat oss åt. Men i alla fall kvällens:

Godis: Mörk choklad med havssalt.
Dryck: Ett glas rött Faugères. Sedan lakritste.
Kolla: Wallander på fransktyska intello-kanalen ARTE. Eventuellt dubbad till tyska. Men då stänger jag av. Jag får nevroser av dubbat.

Bebis: Sover. Hoppas det varar.
Outfit: raggsockar, glasögon, flanellpyjamas.
Avlagda: Telefonluren.


Ja, så här mycket ska vi fredagsmysa. Kanske ett parti alfapet också? Hur fredagsmyser ni?

*Trots att folk fredagsmyser som aldrig förr.

What happened before she killed him

Jag har sjungit Sockergrynet till sömns. Jag brukar gå ut lite försiktigt med Oajajajabuff, sedan ökar det crescendo till Bette Midler och Björn Afzelius och sedan brukar jag gå loss på någon Clapton-dänga som jag sjunger så känslosamt att jag blir alldeles tårögd.

Så berättar jag stolt för C precis hur jag gör, och precis hur bra Grynet somnar till Tears in heaven.
Och han:
- Hon är väl inte dum heller. Hon fattar väl att det är enda sättet hon kan få stopp på eländet.

*här kommer en scen som kanske inte passar sig för känsliga läsare, när min man fick ducka för allehanda köksredskap*

Status quo

Status quo. Är det så att jag har blivit en människa som plötsligt räds förändring?
Sådan har jag aldrig varit.
Och även om allt i mitt liv inte är tip-top just nu... så kryper rädslan för förändring fram och gôr det lite omöjligt att agera.

Och alla andra gamla rädslor förstås. Som hindrar oss på vägen.

Så länge vi står still kan inget hota oss. Fôrutom en djävulsk tristess då, förstås.

Croque Madame

Som en croque monsieur, men med ett ägg på toppen. Och ibland med kyckling. Någon enstaka gång har en croque madame varit så exotisk att det var en skiva burkananas under osten, men det var en engångshändelse.
By the way, det var alldeles fôr länge sedan nu. Med croquarna, alltså.

Lite som en äkta man

Han: Varför har du ställt ut den där lampan i hallen?
Hon: Jag tänkte slänga den.
Han: Men du tyckte ju att den var fin, det var ju du som ville ha den?
Hon: Ja, men nu tycker jag att den är ful.
Han: Men du kan ju inte bara slänga den. Lampor är lite som... äkta män.
Hon: ...?
Han: Man väljer en, sedan får man dras med honom.
Hon: Nej, cheri, du betyder mer för mig än en lampa. Oroa dig inte.


Lampan däremot... it has to go.

Bonjour mes beautés!

On Sara Daily News today:

Det blir inget Brasilien. (För C alltså, men vi skulle ju inte låtit honom sticka till Rio på egen hand). Om vi är ledsna? Nä, inte särskilt. Vi är less på att flacka runt.

Däremot blir det Essen. I Tyskland, i maj. Men dit får han gärna åka själv.

Det blev ingen vår. Idag är det jämngrått igen.

Jag ska hämta mina nya glasögon. Nervöst, tänk om jag ångrar mig. De var skitdyra.

Hamnblockaden är över, vilket innebär att det kommer finnas mat på hyllorna i affärerna igen. Och dagstidningar. Och det innebär att båten till Italien inte är inställd. Hurra!

Min dotter har ätit en tub handkräm till frukost. Det här är en riktig rysare, vad ska hon ta sig till i morgon?

Annars: Dagislämning, skriva en artikel, handla mjölk, skälla på grannarna. Same old, same old. Ma vie est tout à fait fascinante.



torsdagen den 25:e februari 2010

Min bikinikropp. Oh my.

Jo, men det är klart att jag är bikinistressad. Som fan.
Och det känns mycket mer nu än vad det brukar göra.
Jag ser precis alla mina kroppsliga tillkortakommanden. Liksom mer nu.

För 2 somrar sedan kände jag mig skitsnygg. Jag var hur gravid som helst, och kände mig kanon.
Förra sommaren... N
åja. Jag ammade, var för mager och hade konstant ett bröst som var större än det andra, men det kändes okej.

Just nu känns det: Baddräkt, kanske? I någon stadig, täckande modell? Det kanske är det att jag fyllt 30?

Dagens kärlekstips

Eh. Ja. Varför inte? Alla tips är bra?

(Mouhahahahahaha. Jag dör. Jag kan se det framför mig.)

Gör folk sånt här? Nämen jag bara undrar?

Man är utrustad med en ängels tålamod

Unge!
När jag tvättar händerna på Honungshumlan passar hon på att ta en stor tugga av tvålen.
Så gråter hon jättemycket för det är äckligt och otäckt med alla bubblorna i munnen.
När hon lugnat sig så fortsätter vi med handtvättandet. Gissa vem som tar en stor tugga av tvålen? Jo, igen.

Ibland undrar jag över hennes begåvning.

Frukost på Grand hotel...

Alltså. Frukosten på bilden har ingenting att göra med frukosten i verkligheten. Nada. Niente. Rien. Kanske var det därför jag kom att tänka på frukosten på Grand Hotel i Stockholm?
När jag satt där och bredde smör på
gårdagens lite torra baguette, och var tvungen att göra mitt kaffe själv. Då önskade jag att någon hade varit där för att skära upp en ananas, springa efter latte och vispa grädde till jordgubbarna.

Turkosglitter&varMaVindar

De har lovat 20 grader i dag... Jag ska verifiera detta, sedan återkommer jag. Jag lovar att berätta.

Torsdagslektyr

Torsdagar är lediga dagar för mig och Sockergrynet. Mest för henne, men även för mig, eftersom det är så att om jag planerar en massa hinna så blir jag bara frustrerad och arg. Hinna, skynda, måste finns inte i Grynets liv än. Vi låter det vara så.
Så. Lediga.
Då gör vi massa annat: Tittar på havet, går till parken, går till stranden,
går på torget, tittar på fontäner, myror, måsar och stenar... Man kan titta på mycket mer än man tror.
Och så läser vi massor. Vi sätter oss i soffan, så springer Véra och hämtar en bok. Så läser vi. Eller vi läser kanske inte så mycket, vi blir lätt uttråkade, men vi tittar på bilderna. Så frågar jag: Var är bollen/hunden/lejonet/grisen? Så pekar Véra på bollen/hunden/lejonet/grisen.
Och så applåderar vi.
Sedan hämtar hon en ny bok. Och då kanske vi ändrar strategi lite, och frågan blir: Vad säger lejonet/grisen/hunden/ankan?
Véra gör hunden och lejonet skitbra, och jag får göra grisen, samtidigt som min dotter fascinerat begrundar de här roliga ljuden som kommer ur min näsa. Så applåderar vi.
Man kan fintas också. Man kan säga: Vad säger fjärilen/fisken/nyckelpigan?
Och då är vi alldeles tysta en stund, så tittar vi finurligt på varandra. Sedan applåderar vi.

onsdagen den 24:e februari 2010

Igelkottens elegans

Kvällsläsning: L'elegance du herisson, som jag tror heter Igelkottens elegans på svenska (2009), och som verkar lovande. Mycket lovande och mycket lockande att krypa ned under täcket med en bra bok just nu. Och varför inte?

Kanske inte snyggare. Men snabbare.

Den stora meningen med att ha gått omkring osminkad och grå hela dagen visade sig nu på kvällen: Ingen avsminkning. Inget dribbel med lotioner, ansiktsvatten, rengöringsoljor och bomullstussar som efteråt ser ut som små intressanta dadaistiska konstverk.
Inget gnugg med frottéhandduken för att få bort de sista resterna av mascaran.

Bara lite tandborstning och så klar för sängen. Underbart praktiskt. Fast dagen har varit lite som när jag går ut i glasögon. Jag känner mig opigg, trött och inte riktigt med i matchen.

Self-respect is the root of discipline

Aaaah. Yum. *tillfredsställd suck*

Kom igen, tänker ni nu säga till mig att ni aldrig har ätit djupfryst chokladtårta direkt ur frysen? Klart ni har.

Ett annat självdisciplincitat:
If we resist our passions, it is more because of their weakness than because of our strength.

Choko

Jo. Jag är vettlöst godissugen. Och vad som hindrar mig från att sitta här och stoppa i mig choklad:

a) Det här hushållet kan just nu inte uppbåda något intressant i sockerväg. T o m flingorna är slut. Och marmeladen.
b) Yours truly har effektivt sanerat skåpen efter helgens chokladtårteorgie. Det finns n
ågra bitar kvar, men de ligger i frysen. Smart.
c) Hon har gett sig själv utegångsförbud tills hon har skrivit klart en grej.
d) Det var vansinnigt länge sedan hon fick en lyxig chokladkartong i present.
e) Det nyttiga, sockerfria livet. Det nyttiga, sockerfria livet. Det nyttiga, sockerfria livet...

Ray of light (je t'ai vu descendre d'un arc en ciel)

Véra Agathe. Min dotter. Som är rörelse, energi och glädje i form av en liten människa. Som konstruerar sig. Som har tio tänder, massor med korkskruvslockar i nacken, gosiga kinder och som blir alldeles, alldeles tyst när hon gör något hon vet att hon inte får.
En vän till mig sade att barn är speglar av sina föräldrar. Lugna, trygga, glada barn speglar sina föräldrar. Jag vet inte om det är sant, men om jag har någon del alls i Sockergrynet... Då har jag gjort någonting rätt.

Though we travel the world over to find the beautiful, we must carry it with us or we find it not

Har jag pratat om Palombaggia? Det har jag kanske, men det beror på att La plage de Palombaggia, på södra Korsika, är en av Frankrikes vackraste platser.
Klart vatten, kritvit sand, pinjeträd som ser ut som naturliga parasoller och släta, lena stenar. Vad kan man mer önska sig?
Dessutom har Palombaggia två systerstränder, Acciaro och Folacca, den ena vackrare än den andra...
Men som alla stränder kring Porto Vecchio: För mycket folk under högsäsong. Ett tips är att åka i maj, eller ännu hellre i september. Vattnet kommer vara klarare än någonsin, och varmt efter att ha värmts upp hela sommaren, men paradiset är nästan ditt eget...
Utanför fönstret gör februari sitt bästa för att ge vintern dåligt rykte, men vi kan väl bara drömma oss bort en stund... Till sommaren, till kristallklart vatten kring vristerna, varm sand under fötterna, vinden i barrträden och solen som värmer, värmer?
Tänk om ni kunde komma till mig på Skönhetens ö?

tisdagen den 23:e februari 2010

That loving, accepting, giving, understanding kind of relationship

C skulle åkt till Grenoble i början av mars på jobbmöten. Den resan har blivit framflyttad. Tills den 15 mars.
Vilket ju lustigt nog är datumet för vår Italientripp. Vilket lustigt sammanträffande.

Och jag: Äsch, det är klart att du ska åka till Grenoble; Florens, liksom, Florens, vem gillar Florens anyway?

Nä, skojar bara. Klart jag inte sa så. Jag sade, mer exakt:

Cheri, det här äktenskapet tar slut i samma sekund som du sätter dig på flyget till Grenoble. Hai capito?

Och jag underströk detta genom att trycka ett ilsket pekfinger i hans solar plexus samtidigt som jag såg hotfull och bister ut.

Florens väntar inte. Vi behöver lite Florens just nu. Och Venedig.


Tillbaka efter lunch

I mean please del 1866, föräldraledighet

Läser det här.

Och får lite fadd smak i munnen.
Nya EU-direktiv om föräldraledighet - läs mammaledighet, eftersom det nog kommer dröja ytterligare några decennier innan män också räknas som föräldrar i EU.

Krav på obligatorisk mammaledighet i 6 veckor, varav 2 före förlossning. Jo, krav.
Och mamman - som sagt, papporna pratas det inte om - ska ha rätt till 16 veckors ledighet för att vara hemma med barn. I Frankrike, där de flesta är hemma 12 veckor har man talat om utbyggnad av mammaledigheten, men det som har varit tongivande i de diskussionerna är att man inte vill tvinga kvinnor tillbaka till hemmet.

Men det mest frapperande, det mest vansinniga, det mest "läste jag rätt?" det är förslagen om obligatorisk amning i sex månader och förbud för nattarbete för kvinnor.
Dessa förslag har ledamöterna haft den goda smaken att stryka ur direktivet. Men faktum kvarstår: Det sitter folk i parlamentet som lagt fram de här förslagen, som tycker de är bra.

Christ, det var 2000-tal sist jag tittade, men kanske inte i Brysssel.

Ja, de där tv
å veckorna som måste tas före förlossning förutsätter ju också att man vet exakt när man ska föda.
Jag födde n
ågra veckor före beräknad bebisleverans, jag har vänner som fött några veckor efter... Ska de veckorna då tas från mammaledigheten? Har ni tänkt på det ledamöterna? Hur ska vi lösa det? Och om papporna mot förmodan vill vara hemma? Får de det utan att könsoperera sig?

Och att vilja tvinga mammor att amma i 6 m
ånader... De som inte kan amma då? Får deras bebisar svälta? Och de som mår dåligt av att amma? Får de prozac som plåster på såren? Hur tänkte ni här?

måndagen den 22:e februari 2010

Oh la la La Suède

De pratar om Sverige på radion, och min uppmärksamhetsfunktion i hjärnan klickade genast igång. Min selektiva perception fungerar oftast väldigt bra.
De pratar snö. Kyla. Ett lamslaget Sverige. Och. Minus 15° i Stockholm.

Och jag bara: Minus 15°? Är det på något sätt exceptionellt?

Sedan fortsatte jag att skala fiskpinne åt min dotter. Hon gillar inte skalet, och att skala fiskpinnar är bara en bråkdel av det altruistiska, självuppoffrande mödrar gör för sina barn.

Men kom igen, 15°?

And stuff that dreams are made of

Jag var tvungen att stanna, på väg från dagis. Stanna för lite koffein, lite socker. Stanna eftersom för lite koffein, för lite socker. Blundade och kände doften av cigaretter, regnvåt asfalt och färska croissanter. Hörde ljuden av bilar som tutar, herrelösa hundars klor mot gatan, sophämtarna... Ljud och dofter som är de samma i hela Europa. Alla europeiska städer liknar varandra, precis som vackra människor alltid liknar varandra.
Nu är jag hemma, framför datorn. Klarsynt och bräcklig av för lite sömn skäller jag på mig själv. Vad tror jag egentligen? Att jag kan skriva? (Mina ögon är torra. Mina naglar är avbitna. Jag har mascara på kontaktlinsen. Alla dessa saker hindrar mig från att skriva.)

Skriva?
In your dreams, babe. (If only I could sleep long enough to have dreams.)
Det kan man inte gå runt och tro. Däremot tror jag på omständigheternas makt att alltid bereda oss en ursäkt.

Sleeping beauty bor inte här längre

Jag vet inte vad som är värst? Att behöva vakna mitt i en dröm, eller att ryckas ur den där djupa, djupa, drömlösa sömnen.
Jag vet bara att jag klockan 04.15 hade jävligt svårt att överhuvudtaget röra mig. Jag låg kvar i sängen och försökte hypnotisera henne tillbaka till sömns. Gick sådär.

I don't do beautysleep anymore, part two

Jag tjatar om sömn, på samma sätt som andra som inte får tillräckligt av den varan tjatar om den.
Jag drömmer om att få sova till nio en dag. Eller åtta. Eller till sex, men under förutsättning att inte behöva gå upp mitt i natten.
Gå upp mitt i natten för att hon gnäller av mardrömmar, eller för att hennes lilla mage signalerar svält, eller för att hon vaknar till och vill upp, eller för att hon har hosta. Nu har hon hosta igen.

Mina söndertrasade nätter tar kål på mig. Inte henne. Men oss. Skör av sömnbrist är man lättirriterad, okoncentrerad. Ful. Jo, man blir ful. Jag är ful och grå,
har ont i ögonen av att ha sovit alldeles för lite och jag mår illa av för mycket kaffe.

Och just då kräver hon så mycket. För mycket. Jag är så förbannat trött. Startsträckan blir längre och längre, men efter åtta brukar jag ha tagit mig igenom dimman, och kör på en dag till. En natt till. Hon blir väl tonåring en dag.

söndagen den 21:e februari 2010

Formtopp...

Jag var löjligt stolt över mig och min joggingrunda... Jag sprang till Marinella och tillbaka och det blir 12 kilometer. Jag hade så mycket energi och ork. Det var härligt, bara härligt.
Ni vet, jag har så ofta använt träning som kompensation för - vad jag bedömt vara - excessivt matintag, eller som någon sorts straffkommendering för att tukta en kropp jag inte gillat.
Jag har varit min egen värsta fiende och så elak mot mig själv att jag tvingat ut mig på nattliga tvångsmarscher, träna utan mat i kroppen, krävt svält... Ingen glädje i det.
Att träna när man mår bra är en annan sak. Det är härligt att se vad man klarar, att svettas, att nästan känna att man flyger. Att träna inte för att förbränna kalorier, att träna inte för smal, smal, smal, att träna inte för tvång. Att träna av lusten till att träna.

En vanlig söndag i Ajaccio

Med facit i hand (som det brukar heta) blev det en ganska gråmulen dag, men det regnade i alla fall inte, och då är alla så glada och trevliga. Förutom den hungriga damen i grön jacka som tyckte att paninisen dröjde...

...men de kom. En med tapenade, tomat och parmesan, och en med tonfisk, aubergine och mozzarella. Och så min obligatoriska grand crème.

Och så ytterligare en missnöjd dam, som vägrade sin persikopuré och föredrog panini med tapenade och parmesan till efterrätt.

Men så där glada är dom när de är mätta och belåtna och får klättra upp på alla trappsteg på hemvägen.

En sliten ajacciofasad, och om ni tittar noga ser ni duvorna i underkanten, som var det egentliga motivet för bilden. Jag slank.

En sliten småbarnspappa i skidjacka. Sydlänningar ska då alltid överdriva och låtsas att det är kyligare än vad det är.

Och ytterliga lite pastellfasader från min gata i stan. I Ajaccio är fönsterluckemodet italienskt. Franska fönsterluckor brukar inte ha den där luckan längst ned, men den är bra för att till exempel vädra med, eller slänga ut sopor genom. Nej, jag skojar inte, ibland tror man att man bor i Neapel.

Söndagsfrulle

OS? Nix. Mello? Nix.
Däremot inte ett moln på himlen, och jag ska chocka min kropp genom att gå ut och springa en mil
. Sedan ska vi till marknaden, se om mimosan slagit ut, spana efter delfiner vid Saint François, äta varma panini primavera på Place des Palmiers och familjemysa. Les Thibaults firar söndag.

Uppdatering: Det blev 12 kilometer. Inte fort, men ganska långt.
Och med stopp för skoknytning och avtagning av jacka. Men ändå.

lördagen den 20:e februari 2010

Take me home (country roads)

Vita vidder, meterdjup snö och en galen border collie! Kan det bli så mycket bättre än så?
Jag fick väderrapport från Toftbyn (två mil utanför metropolen Falun, i riktning Alfta. Blink and you'll miss it)
idag, och det sticker lite i hjärtat av längtan efter att vara ute och traska där på åkrarna, titta på kor och andas frisk luft. Och så the framför brasan på det. Nä, jag tror inte att det kan bli bättre.

P.S Bortsett från en sommardag med 26° i det turkosglittrande vattnet, puderfin sand och solreflexer i rosévinsglasen här på Korsika då.
D.S

Presenter och en galen stämplare

Vi - läs Sockergrynet, sedan man degraderats till föräldrastatus får man inga fler presenter - fick paket i går.
Nya skitsnygga sockeplast (så snygga finns inte i Frankrike. Däremot kan jag lätt få tag på små sockar med volang kring vristen om någon är intresserad.), nya böcker och sockeplast som man designar själv med hjälp av glitterklister.
Problemet är bara att Véra inte verkar fatta hur man gör, men jag sade bara "Raring, du får ju läsa instruktionerna på baksidan. Det står 12-18 månader, så det tycker jag att du borde klara nu. Seså, chop-chop."
Men det jag var mest imponerad av var kuvertet med typ 312 frimärken. Och stämplar! Här har en postanställd liksom stämplat livet ur sig för att få iväg paketet. Eller om han bara var skitsur och avreagerade sig på mitt paket?

En kvinna. En paj. En ultraplatt.

Jaja, hon har skurgummefrissa och läppglans på sniskan, men vad gör det när hon gör så goda pajer?

Hon ser lite svettig ut också, men det, kära ni, blir man när man ägnar sig helhjärtat åt husmoderlighet.

Gårdagseftermiddagens husmoderliga aktiviteter slutade med någon sorts quicher med grillade grönsaker och skinka, och min ultraplatta - eftersom den är så snabb, men jag lovar det här var sista gången jag gör den!
Till förrätt åt vi färska räkor med aïoli, och våra
fina gäster hade dessutom tagit med sig flera flaskor bubblande rosa, en fin bordeaux och en ljuvlig fondant au chocolat... Dubbla efterrätter, men det gjorde ingenting.
Aude, Yoann, Damien, Natalia och Charlotte gick inte förrän efter ett någon gång. Då diskade vi, donade, drack lite the och läste... Sedan ljuv välbehövlig sömn. Oh yes. Tills 05.30 i morse då den högt älskade terroristen bedömde det vara läge att gå upp och bygga klossar. Gäspeligäsp.

fredagen den 19:e februari 2010

Bjudning

Status: Lagar mat för 8 personer. Äter grissini och betraktar pajerna som blir gyllenbruna.
Chokladefterrätten doftar ljuvligt och grädden är klar i kylen.
Om man skulle byta om?
Hoppas ni fâr en fin kväll!

Je vous embrasse. Très fort.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...