Framme

Och jqg orkar inte vänja mig vid detta märkliga tqngentbord nu.
Dessutom: Ett kilo korsikansk getost i resväskan. Hela resväskan. DOften kommer aldrig att gå ur mina lackleggigns.

Men nu ska jag få skinkomelett, the, och bäddas ned i mjuka sängen från vilken jag har utsikt över Toftbyns björkskogar.

Förbi av trötthet: 12 timmars resa med 2 flyg, tre transferbussar, 2 bilfärder, och en ettåring som grädde på moset var lite rock'n'roll.

Men nu är vi framme. I Dalaskogarna.

Hasta La VIsta Babies

We're off.
Nästa gâng vi ses blir det eventuellt i Toftbyn. Om ni har vägarna förbi.

CIao!

Nä, hörreni

Det blir:

Bruna låga boots till snöslasket
Mina trogna rosa hogan's om snön smälter
Svarta mockapumps för olika begivenheter

Glittersandaletterna stannar här.

För övrigt har vi livat upp kvällen med packningsfrenesi, lite äktenskapliga gräl och insikten av att vi 05.15 i morgon bitti kommer att vakna upp. Utan kaffe.
Det ni. Det blir en utmaning.

Inte utan mina lackleggings

Äter min egen vikt i nötter och bekymrar mig för mina lackleggings som verkar ha försvunnit från jordens yta.
Och just nu känns det omöjligt att företa en Sverigeresa utan lackleggings.
Jag kom helt av mig i packandet.
Så nu äter jag nötter, försöker kurera mig, och tittar uppgivet på terroristen, som för varje sak jag lägger ned i väskan, sliter ut två.

Min workaholic

En av C:s kollegor har precis blivit tvångssjukskriven, efter 3 dagar på sjukhus.
Har jobbat lite mycket.

Nu tittar jag menande på C, och nickar förnumstigt.

Vilket ska betyda: Ah ah ah. Så kan det gå om man inte ser upp.

Skor.

Om jag begränsar mig till tre par skor till resan, vad ska det vara för några?

Svarta pumps, vita tygskor, stövlar?

Mockastövletter, gympaskor, glittersandaler?

Bruna stövlar, overkneeboots, flip-flops?

Var stark, hård och skoningslös.

Jag började packa i går. Sedan fick jag ett ryck och började slänga saker, ivrigt påhejad av C som sade släng en av två svarta saker!
Ah, att rensa garderoben... Det är lika välgörande som en helkropsspeeling. Det gäller bara att komma över den där tröskeln: Ja, men kanske att jag får användning av den någon gång, man vet aldrig...
Det är lika bra att inse att det man inte har använt på 2 år kommer man aldrig använda igen.
Och tillfället att använda till exempel fyra identiska svarta koftor i trist polyesterblandning är ett tillfälle att undvika.
Sedan finns det ju sådant man aldrig kommer att kunna slänga på grund av för högt affektionsvärde. Det får stanna.
Och sådant som är jättefint men som man inte passar i. Det måste bort.
Och alla kläder i fel storlek: Det är bara att inse att jeans i storlek 25 och klänningar i storlek 32 måste bort. Utan pardon. Du kommer inte att ha dem igen.
När det kommer till garderobsrensning måste man vara skoningslös, kall och hård.
Bara så.

Gastronomiska höjdpunkter att se fram emot

Men.

Keso
Leverpastej + Smörgåsgurka. Räfflad. Och inte en utan den andra. Smörgåsgurkan är leverpastejens raison d'être
Grovt, grovt, svårtuggat bröd
Inlagd sill
Fjällyoghurt (på literförpackning, halleluja)
Saltlakrits
Vingummi
Take Away-kaffe
Kolsyrat vatten med smak
Blodpudding. Skivad med osthyvel, kolsvart och knaperstekt
Gott kranvatten
Termoskaffe i skogen
Lite hederlig, verkningfull nässpray som går att få ut utan recept från en ORL-läkare

Jag har lite att se fram emot.

Same, same

- Ja, just det, du åker till Schweiz nu?
- Eh... Sverige.
- Ja?
- Sverige. Inte Schweiz.
- Enfin, bon, c'est un peu pareil, non?

Italien. Igen.

Den vackra, mystiska Fontebranda-fontänen i Sienna.

Jag och Véra utanför hotellet i Monteriosa, utanför Sienna. Rosa gympadojor och bed heads.

Mackor på italienska.

Santa Croce i Florens, heliga korsets kyrka där Michelangelo, Machiavelli och Galileo ligger begravda. Bland andra.

Mode på italienska.

Bit av fasaden på Palazzo Pitti, Florens.

Baby love

För att detta inte ska missförstås: Jag älskar mitt Sockergryn högre än livet självt.
Det är liksom förutsättningen för att man ska stå ut med dessa små Sockergryn när de - som pedopsykiatrin benämner - konstruerar sig som individer. Det som vi vanliga benämner blir helt oregerliga.

Kidsen älskar man så mycket man orkar. Och när man inte orkar mer så älskar man dem lite till.
Och Véra är underbar, det är hon.
Men jag har som intrycket av att det är ganska prick 17 månader sedan jag sov en hel natt. Det kräver sin kvinna. Och sitt kaffe.

Utlånas: Ettåring.

Jäkla unge att sova dåligt!
Alltså. Sömnbristen.
Det känns som jag har varit på världens röjarparty natten lång, druckit cocktails och dansat på bardisken. Lite så.
Men så spännande var det inte. Jag har bara haft att göra med en 17-månaders hela natten.

Erbjudandet kvarstår.

Utlånas: ETtåring. Passar dig som tycker att nattsömn är överskattat men som gillar klossar, pekböcker, tända och släcka lampor samt dra ur sladdar. Vagn ingår. Om man mot förmodan lyckas få henne att vilja sitta i den.
Kanske inte särskilt lättskött, snarare en utmaning. För den med outtämliga energikällor, eoner av tålamod och redan stänkmålade köksväggar.
Missa inte detta erbjudande!

Nu ska jag dricka lite mera kaffe och se om jag inte kan öppna ögonen sedan.

Olivier

Vi tog in lite olivkvistar i alla fall. För sakens skull. Och för att det är rackarns trevligt att bo på en plats där det växer olivträd.
By the way så blommar körsbärsträden och vildpersikoträden nu.

Förkylning och heligt vatten

Alltså. Jag hade nog eventuellt haft nytta av den där timmen sömn vi blev blåsta på i natt.
Känner mig helt mosig.
Dessutom genomförkyld.
Det positiva med detta är att jag ska åka till nässprayens förlovade land snart.
Nezeril rockar, i motsats till franska versioner med örter och havsvatten. Kemiska grejer måste det vara.

Annars var idag dagen då vi skulle gått till kyrkan för att få våra påskris välsignade med vigvatten.
Det var kö långt ut på gatan, av människor som ville doppa sina grenar (oliv-, lager-, eller palmblad kör vi med här) i heligt vatten.

Jag kände mig oheligare än någonsin.

Pas très catholique, liksom.

Savons de Marseille. Marseilletvålar.

Nu längtar vi lite till...

... efter sommaren. Sedan packar vi vinterkläderna för att åka upp till snöslask och enstaka plusgrader i Sverige. Jag måste vara galen.

På tal om ägg. Fertilitetsjakten fortsätter.

Jo. Speaking of eggs.
Till frukosten läste jag ett reportage om en växande business: Kliniker som erbjuder sina patienter att frysa ned sina ägg, eller äggceller, rättare sagt, för att kunna ta fram dem vid ett senare tillfälle.
Alltså: En svindyr fertilitetsbehandling, för att få igång äggproduktionen, sedan plockar man ut äggcellerna och fryser ned dem.
Kvinnorna som intervjuades sade alla att det är jättebra. På det här sättet är de mindre stressade över den biologiska klockan, och över att hitta Mr Right, eftersom de, när den rätte dyker upp, bara kan tina upp äggen för en quick-fix befruktning. Och hey presto! Så lurar man den biologiska klockan.
Jag är lite... skeptisk. Eller, lite rädd blir jag.
Det här sätter ju en rent ekonomisk aspekt på det här med barnalstrande - vilket ju redan är en verklighet i många länder, det är ju inte alla som har råd med IVF-behandlingar - och det gör också att vi sätter en enorm tilltro till vetenskapen.
En läkare som fick komma till tals i artikeln sade att man måste också ha modet att se en patient i ögonen och säga att det är mellan 6 och 50 procents chans att det i slutändan blir ett barn av det här. Sex procent? Inte mycket.
I dagens samhälle vill vi ju vara fertila länge. Och när vi vill. Men vissa saker kan vi kanske inte kontrollera.
Det här går än så länge inte att göra i Frankrike eller Sverige, men i Storbrittanien och Italien har man hållit på sedan nittiotalet. Och de barn - som blir - kommer förmodligen att utsättas för många studier, men än så länge är de - som blivit - för små för att man ska kunna uttala sig om dem.
Man kan spara sina ägg egentligen från den dag man börjar bli stressad över att inte hinna få barn. Och uppemot 48 år "då den naturliga fertiliteten avtar".
Vilket får mig att undra hur många kvinnor som egentligen är fertila och kan bli gravida efter 45.
Well, well. Att frysa eller inte frysa. Det är frågan.
Artikeln fick mig också att undra över alla dessa kvinnor som springer runt och desperat söker efter en lämplig far till sina framtida barn.

Kylskåps-frittata

Jag älskar ägg. I alla former. Jag pålägger mig inga som helst kolesterolbundna restriktioner utan äter ägg varje dag. Ägg är som naturliga multivitamintabletter, innehåller bara bra grejer.
Det är en grej jag har med mig från Taiwan; taiwaneserna äter ägg hela tiden, till frukost, lunch och middag, och så lite teinkokta ägg som mellanmål på det.
Således är en av mina favoriträtter omelett. Eller, som vi som är lite italiano säger, frittata. Det låter ju mycket festligare med frittata än med vanlig simpel kylskåpsomelett.
Idag med spenat och potatis.
I morgon ska jag göra en helt oemotståndlig variant med parmaskinka och parmesan.
Miam.

it's just me packing my bags

Det känns lite om att vi är familjen far och flyg just nu. Ingen idé att ställa in resväskorna i garderoben, det är alltid någon som ska iväg.
Och så har det i och för sig varit... jämt.
Knappt har vi packat upp från Italien, innan vi ska packa igen.
Jag och grynet till Sverige, och C till Paris.
Sverige, alltså. Hur många gånger har jag inte gjort den resan, samma resa?
Hur många gånger har jag inte sett Stockholms mark möta upp? Grå asfalt, gråa trädtoppar, en allt som oftast grå himmel. Så bilfärd norrut. Granar, granar, granar. En och annan tall. En enda väg. I mitt huvud finns det inga avtagsvägar, inga val. En vitstreckad landsväg genom evigheter av barrskog.
Alltid samma väg. Och resandets oändliga olidlighet är alltid detsamma.
Men den här gången är skillnaden där.
En stor skillnad. En liten nyansering, men ändå - ett jordskalv.
Jag åker inte längre hem.
Jag åker bort.
En gräns är passerad.

bilden kommer från flickr

Men fortfarande hemskt olämpligt givetvis

Nivetdendärsnubbenilekparkensomjagharvärldenssåkalladecrushpå.

Jag berättade att jag ska åka till le grand nord i 3 veckor.

Han: Det innebär ju att mitt lekparksliv helt mister sin mening under nästan en månads tid!

Alltså. Det gick ju rakt in på förstaplats på listan över årets finaste komplimanger.

Och, som Anna skulle ha sagt, då glittrade jag inte ens.

Förbjud smalisarna

Jaha, men jättebra med en myndighet som förbjuder folk att se smala ut. Verkligen.
Förbjud naturligt magra människor (som modellen säkert är) i media, eller varför inte i samhället i stort, eftersom smala människor är skadliga för sin omgivning och sprider sjuka ideal.

Ibland tänker jag att det gått för långt med hysterin kring dessa så kallade sjuka ideal. Det finns naturligt smala människor som är helt friska.
Däremot finns det människor som har fallenhet för att hamna i beroenden och ätstörningar av olika slag. Men det är inte den här reklamens fel. Icke. Det handlar om neurologi och känslor, inte om larger than life-bilder i fyrfärg.

Däremot pratas det väldigt sällan om hur skadligt det är med övervikt och fetma. Om hur mycket sjukdomar det genererar. Om vad det kostar samhället. Det är lite tabu att vidröra det.

Men smalisarna får man klanka på. Man får säga att de är fula, abnorma, sprider sjuka ideal. Det går bra. Nu får man inte ens visa dem i reklam.

Kan man få be om lite nyansering?

Paltkoma.

Har precis lyckats försätta mig i totalt paltkoma. Först med rejäl lunch. Sedan med de mille-feuilles (kallas de inte Napoléonbakelser på svenska?) jag fått av Nat, som kommit över en hel låda.
Nu kan jag inte röra mig.
På allvar.
Hjälp.

Pantertanter

Ni kommer ihåg vad jag tjatade om de där glittriga paljettharemsbyxorna?
Som någonting fullkomlig obärbart?
Så igår. I lekparken. Såg jag dem. På en mormor (förmodar jag), som sportade dessa med 12 centimeter rödsulade louboutins, slingat hår och 2 styck välklädda kids.
Det skar lite i hjärtat på mig när jag såg hennes klackar sjunka ned i grusbeläggningen där hon vinglade fram på väg till rutschkanan.
Så opraktiskt.
Ett sådant statement, liksom.
Ett litet modemässigt utropstecken mitt i parken.
Hennes väninna - också 60 plus - hade leopardtights och en liten bolero.
Jag konstaterar bara att i Ajaccios lekparker kommer man undan med mycket som inte skulle passera i en lekpark i, säg, Hudiksvall.
Bara så.

Piazzale Michelangelo. Firenze.

Piazzale Michelangelo, högt belägen över Florens takknockar, bjuder på det berömda panoramat: Hela vackra Florens, från Forte Belvedere till Santa Croce, genom hjärtat av staden, och inbegriper en tjusig vy över floden Arnos grönskimrande vatten, och broarna, alla dessa broar, som förbinder stadskärnan med västra flodbanken, den mot olivlundarna och vinodlingarna.
Neoklassiska Piazzale Michelangelo tillägnades... euh... Michelangelo, givetvis, och ståtar med bronskopior av flera av hans verk.
En fin plats, men ärligt talat, saknar man böjelse för turistbussar, t-shirtförsäljare och horder av napolitanska ungdomar på skolutflykt... så är det ingen katastrof om man skippar Piazzale Michelangelo.

SHaking in My BootS

Det finns tecken som tyder på att mitt ljuva housewifelife börjar gå mot sitt slut.
Alltså. Jag har blivit erbjuden ett jobb. Som jag inte ens har sökt.
Och jag har arbetsbeskrivningen i handen och känner mig... Glad? Uppspelt? Ivrig?
Nix. Jag är livrädd. Stel av skräck. Vit av rädsla. Rädd för att vara en bluff, för att göra bort mig, för att inte duga, för att inte klara franskan. Vill krypa ihop hemma och tacka nej till allt som kan rubba mina cirklar.
Yes. That's the spirit, girlfriend!
Men ingenting är underskrivet än. Affaire à suivre, alltså.
By the way så kvaddade jag mattan under matbordet nyss. En liter kaffe i det handtuftade, vita. Den återhämtar sig aldrig. Dåligt tecken?

Nejnej, det är bara min dotter som badat sig i after shave. Ingen fara.

Min dotter luktar så mycket after shave att hon är fullkomligt outhärdlig att ha att göra med. Dessutom verkar hon ha blivit lite allergisk mot sig själv och sin egen maskulina doft.
Egentligen ska ettåringar hållas i madrasserade celler där ingenting finns som de kan hälla över sig/ha sönder/stoppa i munnen/riva ned.

Guldmini strax under karamellen

Jag drömmer om en liten guldfärgad skinnkjol. Kortkort - en längd som på franska kan beskrivas som ras du bon-bon*, något jag inte översätter med risk för att låta vulgär - och högblank.
Och den här kastar jag långa, lystna, blickar på.
Betyder detta att jag:

a) är miljöskadad efter att ha bott för länge bland damer i leopardpäls och gucci-brillor
b) helt har tappat koncepterna
c) 30-årskrisar gravt
d) är ett riktigt modeoffer och att vi lite till mans kommer gå runt i guldfärgade skinnkjolar under våren?
(Guldlamé är det nya svarta? Kortkort det nya långa? Vulgo det nya classy?)

Jag kan se mig själv i den här. Sportad med vit skjorta, bruna ben och sandaler. Solbrillor och rosévin inom räckhåll.

* Men för er som undrar, så kanske "strax under karamellen" duger som översättning.

By the way så kommer den från antik batik. Och reas ut nu. En anledning så god som någon. En garderob utan skinnmini i guld är en totalt incomplete garderob, n'est- ce pas?

Det börjar verka vår banne mig

Jag och Grynet gick en sväng till stranden där vi åt pain au chocolat och ganska mycket sand, plaskade runt barfota och byggde sandslott. Känns ju helt bakvänt att ha bokat in en Sverigeresa nu, när solen äntligen är här!

Edit: När jag såg bilden nu ser jag att jag har en fläck på tröjan. Förmodligen smält pain au chocolat, dittryckt av Grynet. Men till min fasa ser fläcken lite ut som en sådan där bröstmjölksfläck man kan råka ut för när man ammar. Gosh, I'm gorgeous!

*rodnar lite av pinsamhet*

FLorens. Mellow Yellow.

Fasaderna vid Piazza Santa Croce. Slitet, ruffigt. Shabby chic utan chic. Charmigt, mycket charmigt.

Tagliatelle bolognese. Pasta äts i Italien som primo piatto, efter entrén och före il secundo piatto, som består av kött eller fisk. Att gå på ristorante och beställa enbart en pastarätt är ett faux pas som bör undvikas, om man inte är på en pizzeria eller spaghetteria. Jag kände mig för övrigt lite vilsen bland trattorior, ristorantes, osterias, enotecas, paninotecas och rosticcerias. Att äta ute är en vetenskap i stövellandet.

Ah, just det. Gelateriorna finns ju också. Överallt.

Strutmeter efter strutmeter. En vanlig syn i Florens. Men vid närmare granskning: Fiorentinarna verkar inte smaska glass i mars. Amerikanerna, si. Och japanerna, si si. Det har det läst i guideböckerna att man måste göra när man är i Italien.

Turista svedese framför fyra nyanser av gult. Fast folk tyckte att vi såg så italienska ut, jag och C. Vi fick vara totally ifred för vykorts- och souvenirförsäljare, däremot frågade folk oss om vägen. Tips för att passera inkognito: Undvik midjeväska, joggingskor, kamera kring halsen, glasstrut och att färdas i flock.

CLoseup av italienska biscotti från marknaden. Att doppa i sin doppio, americano eller cappuccino.

Gula valv vid Ponte Vecchio, FLorens blingbling-bro där guldförsäljarna håller till.

Det är ingen fara. Det är bara min aura.

Först vattenkokaren som smälte ned.
Sedan tre glödlampor som exploderade när jag försökte tända lamporna.
Brädbotten i sängen som föll ihop.
Mitt nya puder i skärvor, smulor. Som sand, som snö, på badrumsgolvet.
En parfymflaska. Pang.
Så två vinglas.
Mina solglasögon.

Allt verkar lösas upp i sina beståndsdelar. Självförstöras så fort jag kommer i närheten.

Jag berättade det för en god vän.
- Ah, det är alla dina energier som är lite i uppror. Det är mycket som händer inom dig, och då blir magnetfälten starkare.

Jag tyckte att det var skönt att höra att det är mina energier som mobiliserar sig, och min aura som blir starkare, snarare än att jag är en hopplös klumpedunsa.

Espresso yourself

Nu dricker jag kaffe och försöker uppbåda någon sorts självdisciplin och arbetsro eftersom deadline i morgon. Men jag hamnar lätt på sidospår. Så. Kaffe. Fast kaffet på bilden har ingenting med verklighetens kaffe att göra. Det är en espresso avnjuten på marknaden i Florens.
Just det. Jobb. Nu har jag inte tid med er längre, mes belles!

Walk Walk fashion Baby

Det verkar som om Sockergrynet från en dag till en annan har vuxit ur alla sina byxor.
Och tröjor.
Allt är för kort. Högvattenbyxor och glipa vid magen.
Stackars barn, vad vi utsätter henne för.
En liten repa på barnavdelningen verkar lämpligt.

Annars får vi ju skämmas för henne.

FIY: 20°

Det här behöver ni säkert inte veta, men jag har precis gått en promenad i solen. I klädd linne. Sedan plaskade jag runt lite i vattenbrynet. Gissar att vattnet är 16 grader sisådär.
Nu är vi igenom. Vintern är slut. Definitivt.

Florenssafari

Jag har alltid tänkt att Sockergrynet är så himla smart. När hon ser små djur så går hon ned på huk, för att komma i samma höjd som dem. Antagligen för att hon alltid ser vuxna personer gå ned på huk för att hälsa på små hundar eller katter. Grynet har fattat grejen med det där. Trodde jag. Tills hon mötte en häst, och gjorde precis samma sak.
Alltså: Djurmöte = knäböj.

Ful, tjock och äcklig. Ätstörningar, del 1654

Jag läste det här.
Om ätstörningar. Bulimi och anorexi. En till bok på det här temat.
Kvinnors komplicerade förhållande till mat, och till sina kroppar.
Det är så banalt. Så vanligt. Så oerhört o-exceptionellt.
Mitt eget förhållande till mat. Till min kropp.
All bortkastad tid. För det är det. Slöseri med tid.
Men varje gång jag känner att jag är på väg tillbaka i något självdestruktivt beteende där jag bestraffar mig själv med att inte vara värd. Varje gång jag hamnar i den där onda spiralen när jag tror att jag har kontroll, trots att kontrollen tappade jag för länge sedan. Varje gång det händer så tar jag fram orden som världens bästa psykolog fräste åt mig: Vill du bli ett offer, Sara? Vill du vara ett offer? Jag tänker inte sitta här med dig om tio år och älta samma saker!
Och jag fräser åt mig själv ibland. Samma sak. Jag vill inte vara ett offer. Inte för några som helst sorts omständigheter. Inte för skilda föräldrar eller för ett patriarkalt samhälle eller för en strulig uppväxt eller för modeindustrins sjuka ideal.
Och jag vill inte heller längre vara min egen värsta fiende. Vill inte slösa bort mer tid.
Vill inte ens läsa böcker om skiten. Faktiskt.

I morgon lovar DN: Karins ätstörning blossade upp på nytt när hon blev gravid.
Yes, been there, done that.
Bilden är på yours truly. Höggravid och anorektisk. Osnygg och hålögd.
Jag kan inte döma någon. Ätstörningsproblematik är jävligt knepig. Jag trodde ju alltid att jag var smartare än så. Fick tänka om när jag skrevs in på behandling, 32 kilo tung och med döda ögon.
Jag är förmodligen inte smartare nu. Men starkare. Och med aptit på livet.

Luktar det inte... lite... bränt? Smält plast, liksom?

Att ställa vattenkokaren i plast på den heta spisplattan var så urbota jäkla klantigt att jag inte kommer över att jag gjorde det.
Samtidigt är det ganska typiskt mig.

Nu ska jag komma på ett sätt att få loss all smält plast från spisen. Innan C kommer hem.

Sorry. Lite mer Italienpics.

Jag är ledsen att jag bara vräker Italien-bilder över er så här. Det var bara det att Toscana var allt jag någonsin drömt om att Toscana skulle vara. Och att jag önskade att ni hade varit där, för att se allting.
Eller kanske inte, förresten. Det är eventuellt bättre så här.

Giardino di Boboli: Florens flottaste park

Boboli-trädgården ligger alldeles bakom Palazzo Pitti, och som det mesta i Florens så kostar det att gå in (allt i Florens kostar: 1 euro för att kissa, 8 euro för att gå in i domkyrkan, 10 för att besöka en trädgård), vilket är synd, men vi tillbringade flera timmar i den här vackra, italienska femtonhundratalsparken.
Någon sade att Boboli är vackrare än konstsamlingarna på Galleria degli Uffizi, mer arkitekturalt intressant än Medicipalatset, och mindre överbefolkat än Ponte Vecchio...
Från parkens högsta punkt har man dessutom en oslagbar utsikt över Florens med omnejd, mil efter mil med förkrossande vackra landskap.
Det är magiskt.