fredagen den 30:e april 2010

Well, hello there, gorgeous

Inget slår ju en badmössa när man vill känna sig lite snygg.
Nu sticker jag och simmar, sedan ska det fredagsmysas utav bara den!
Firar ni Valborg, heller?

Kära nån

Oh. Oh dear. Oh dear oh dear oh dear.

Försöker tänka på någonting annat. Till exempel att balkongen behöver vårstädas.
Frysen frostas av. Lackleggingsen lokaliseras.

Till exempel.

Pastell overload.

Oh dear. Vi gick ut för att ta en apéro.
Det slutade med 3 flaskor iskallt vin, tapas, timmar av prat, röklukt i h
året, blodomloppet fullt av rosé. Så mycket rosé att jag förmodligen blivit alldeles pastellfärgad. Casanova, hette det så? Krispigt och med vacker glaskork.
Gick hem på höga klackar framemot midnatt - ni vet, bäst att vara hemma innan klockan slår tolv och förtrollningen bryts.
Stora leenden, stora famnar och ett glatt återseende: Mina coola girlfriends som jag är så glad över att jag hittat här. Enda smolket i bägaren, molnet i kaffet, flugan i le chardonnay: Diana åker tillbaka till Malaga. Så vi var ju tvungna att skåla lite extra för Dianita. Och för massa grejer, helt enkelt.
Idag: Känner jag mig lite skakig och ömtålig. Bräcklig och ljudkänslig. Men fortfarande med ett ganska stort leende.

torsdagen den 29:e april 2010

En ätande anorektikers bekännelser III

Och for the record så kan jag tala om att jag nu väger 50 kilo ganska prick. En hyfsad vikt till mina knappa 160 centimeter.

Färdigältat för idag.

Ledsen att tråka ut er med detta, men ibland tror jag att det hjälper mig.

En ätande anorektikers bekännelser II

Man ljuger. Alla anorektiker ljuger.
Man väger 42 kilo och säger jag lever på cheeseburgare och pommes frites jag har hyfsat bra ämnesomsättning, ni vet.
Man säger Nej, vänta inte med maten, jag åt precis en hel flintastek, jag tar bara något litet sedan.

Något litet? Tja, man kanske suger på en isbit, tuggar tuggummi tills käkarna värker eller festar till det med ett äpple.

Man är övertygad om det själv. Nej tack, jag åt nyss.

Of course you did, sweetie. Of course you did. Som min vän A brukade säga, innan han beställde in en jumbo-milkshake eller gräddglass till mig. Som han sedan stannade kvar tills jag fått i mig. Intuitivt insåg han att flytande föda var - något - lättare för mig att äta.

Ibland tror jag att han räddade mitt liv. Of course he did. När jag inte var kapabel till det själv.

En ätande anorektikers bekännelser

Nä. Låt oss prata allvar.
Jag vet att jag ältar, att jag har svårt att släppa det här, trots att det från och till har gjort mitt liv så mycket sorgligare än vad det borde ha varit.
Under veckorna i Sverige blev jag så bortskämd. Underbara trerättersmiddagar, fika, kanelbullar, oh my god punchrullarna, efterrätter, goda viner, likörer, kvällsfikor.
Och tro mig, jag njöt av varenda tugga.
Men ändå. Så var jag tvungen att säga till folk - till er - som för att ursäkta mig att när jag är i Sverige går jag upp ett kilo i veckan. Säga det så mycket att jag tror på det själv. Och givetvis fanns tankarna på överkompensation där efteråt, för att få bukt med de där extrakilona.
Men så gick jag förbi en helfigursspegel i går. Och fick syn på en smal tjej, som dessutom såg ganska glad ut.
Det var jag. Men bilden stämde inte med bilden jag har av mig själv.
Förvåningen: Men... Kan man äta så, njuta så, fika så, och... det händer ingenting?
Man kan tydligen det.
Det är svårt att förklara, men efter så lång tid av svält, självspäkning, hetsträning, vägran att ge min kropp vad den behöver så har man lärt sin hjärna att tänka på ett särskilt sätt.
Det är det som är förrädiskt. Förra våren gick jag runt och bar på ganska många mentala extrakilon. Men nu, när jag ser bilden, så tycker jag mest att jag ser otäckt smal ut. Men jag inser inte det när karusellen börjar snurra och den nedåtgående spiralen tar med mig nedåt. Insåg inte det då.
Jag måste bara bli bättre på att byta ut alla dessa tankar mot positiva tankar, bli min egen bästa vän istället för att vara min egen värsta fiende.
Because I'm worth it, liksom.

Franska fasader

onsdagen den 28:e april 2010

The dinner to end all wednesday dinners

Men middagen. Middagen.
Vi åt: Kronärtsskockor med vinägrett. Lufttorkad, italiensk skinka. Frasigt, färskt bröd. Och massor av den där ljuvliga parmesanosten vi köpte i Florens. Vi köpte ju flera kilo, och den är helt oemotståndlig tillsammans med lagrad balsamvinäger.
Också lyxiga chokladpraliner på det.
Livet är för kort för att inte äta god mat.
Livet är för kort - paradoxalt nog - för snabbmakaroner.
Livet är eventuellt också för kort för att äta kronärtskockor. Det krävs lite tålamod för att ta sin in till det godaste; till hjärtat och bottnen. Men väl där... mums.

Connecting people

Jag kan förstå att han är irriterad.
Jag har tappat bort alla möjliga sorters sladdar, laddare, kablar och mobiltelefonen. Jag är fullt kapabel att tappa bort saker hemma. Det händer hela tiden. Eller i handväskan. Saker kan inte bara försvinna, säger han, mannen som har en särskild liten kabelpåse i resväskan
. Bredvid skopåsarna, passfickan och den oklanderliga necessären. Jag hävdar att de kan det. Men jag är en packningsmässig katastrof.
- Jag ska ringa flygplatsen, säger jag.
- Men tror du verkligen att telefonen ligger där och väntar på dig?, säger han.
Och fortsätter:
- Du hade väl i alla fall en pinkod för att låsa upp den?

Ja, självklart. Självklart hade jag en pinkod. Den bästa pinkoden i världen: 0000. Den man aldrig glömmer.
Och har som vanligt stuckit huvudet i sanden alldeles för länge, utan att tänka på att nästa telefonräkning kan vara sjukt dyr.

Vår. I luften och på andra ställen.

Så skimrande är aldrig havet

Nu är de vackra solnedgångarnas tid här, de ljumma kvällarnas tid, det skimrande havets tid...
Eftersom jag är kameralös får ni hålla till godo med bilder från förra våren, men även om den där damen är lite blekare, en aning ljushårigare, en gnutta äldre... så är havet sig likt. Om nu havet kan vara sig likt? Ständigt skiftande; i rörelse. Förändring.

By the way. Den där platsen, där. It's just up my street.

Pimp my potato

Alltså. Det är våren.
Ljuset. Värmen. Nymålade fönsterluckor, utecaféerna som fylls med folk. Människor som blivit mycket snyggare över en natt. Brunbrända biceps och designersolbrillor.
Det är någonting med exponering av all denna hud.
Våren.

Och för att få utlopp för alla dessa vårkänslor så var jag tvungen att göra någonting drastiskt. Radikalt. Så jag köpte 2 kilo potatis. Okej, potatis är kanske inte den sexigaste grönsaken man kan tänka sig. Men i alla fall. Så gjorde jag någonting jag inte gjort på flera år: Potatissallad. Och inte några franska snobberier med balsamvinäger och kapris, nej, en hederlig, klassisk, krämig potatissallad på majonnäs, gräddfil, senap och högvis med gräslök. Uppiggad med purjolök och äpple. Mycket salt och svartpeppar. Till vad som helst som är stekt eller grillad. Till exempel lax.

Är inte potatissallad det vårigaste man kan äta?

tisdagen den 27:e april 2010

Att överleva utan mobil

Min mobil är puts väck.
Har ingen aning om vart den är.
Flygplanet? Mamma? Parken? Bilen?

Borta.

Jävla skit. Ni vet, inte bara telefonen. Men numren, människorna. Samtalen jag kanske får just nu. Meddelandena. Fuck.

Britney före och efter.

Allas vår Britney ställer upp som modell för skomärket Candie's. Och kräver att de retucherade bilderna ska visas med de där hon är i naturlig version.
Och jag tittar och tittar (som en sådan där bild med finn fem fel)
men ser inte så värst stor skillnad. Brittan är snygg naturlig som retuscherad. Men lite skojigt initiativ.
Skor förresten? Jo, det är reklam för skor. Tydligen.

That lucky cow

Let's do lunch

Idag: I solen. Sand mellan tårna - sand överallt - blicken på båtarna.
Halvnakna turister och färskt bröd.
Det doftar ljuvligt förföriskt från bagerierna.
Solen värmer huden.
Kaffet är fantastiskt.
Det finns någonting här... som jag kanske skulle vilja kalla livskvalitet. Eller vardagslyx. Eller guldkant eller whatever.
Ska man våga shorts idag?
Mina vinterben är fasligt bleka, men enda sättet att råda bot på det är ju lite exponering.
Och så klackar, förstås.
Så att folk inte tror att man är turist.
Det är en värld emellan cityshorts och heels och bermudas och flipflops.
En hel värld, I tell you.
By the way. Klackar. Sandaler. Flipflops. Allt detta påminner mig om att det är dags att göra någonting åt mina trista vinterfötter.
Vill ni veta en grej? En hemlis?
Jag har världens fulaste fötter. Alla kategorier.
Därför är den här säsongen extra jobbig.

Fötterna på bilden har ingenting med fötterna i verkligheten att göra. Bilden är från flickr.


Ett vulkanutbrott senare

Utan att riktigt se varandra i ögonen
Eftersom vi kanske inte riktigt vågade
Men vi tittade på vår dotter, förenades där
En ljusstråle. Pur energi. Bara glädje.
Där någonstans
I eftermiddagssolen, genom glasen, med blicken någon annanstans
Solen en ursäkt för att sluta ögonen
Vi hade nog varit oroliga över att återseendet skulle bli någonting annat
än vad vi hoppats
Ni vet, blåregnet hade blommat ut och regnade över trottoarerna
- jag var inte där när det hände-
Mimosan vissnad, apelsinsäsongen slut, det är ju ett helt jävla vulkanutbrott senare
En oro jag inte vågat sätta ord på att något skulle förändrats
Saker och ting förändras hela tiden
Men vi är okej.
Dessutom är det sommar.

måndagen den 26:e april 2010

Goji goji

Hm.
Så mycket att säga. Och så lite jag egentligen kan berätta här.
Äter i alla fall gojibär som jag köpte med mig från Sverige (varannan chokladpralin, varannan goji - så uppnås balans).
Det ska ju vara ett himalayanskt mirakelbär; jag behöver kanske ett mirakel eller två just nu.
Och är det gott nog för att ge taoisterna evigt liv... så kan det ju inte skada.

Min rafflande blogg

Jag har en känsla av att min stortånagel kommer att trilla av.

En otäck föraning, och jag vill inte veta hur det slutar.

En oväntad biverkning av alla dessa nätter hemma hos någon annan när min dotters gråt fått mig att gå the zombie walk i annans lägenhet, möbleringar jag i halvsovande tillstånd inte kunnat avkoda; dessa förbannade byråer att slå tårna i.

Min nagel är blå, gör ont, och den håller liksom på att... frigöra sig.

Well, well. Let it go, let it slip away. Frågan är bara hur ont det gör att leva utan stortånagel.

Detta sorterar under Min rafflande blogg, alternativt Mitt fascinerande liv. Jag har inte bestämt än. Nu: Grand crème i solen. Ciao, amores.

Home sweet Ajaccio

Jag kom till Nice igår med två tjocka tröjor, skinnjacka, boots och halsduk. Pyret hade täckväst och fleecehood. Vi höll på att dö. De andra (turisterna) på flygplatsen Nice côte d'azur hade shorts och käcka tyska tofflor.
Vi höll ut och försökte se coola och blasé ut samtidigt som svetten rann nedför ryggen. Vi klädde inte av oss ett plagg.
Sedan klev vi av planet på Napoléon Bonaparte campo dell'Oro i Ajaccio. Bastu. Trippade nedför den där lilla presidenttrappan ned på tarmakadamen. Som att gå in i en vägg.
Så in i Norden felklädda. Det enda som saknades för att göra bilden av nordborna komplett var eventuellt lite aska i håret.
Likt de utblommade mimosaträden skrumpnade vi liksom ihop där i värmen. Sedan åkte vi in till stan, förbi Tahiti Beach med stolta palmer i snörräta rader. Fönstren nedvevade och vinden i håret.
Det var... härligt. Varken mer eller mindre.

Flera sorters ljuvligheter

Påskharen hade lämnat lite - mycket - lyxig choklad till mig, och i går kväll njöt jag av några bitar ljuvligheter. Jag har en böjelse för allt med mandelmassa, kokos och kanderad lavendel. Mörk choklad, hos mig blir de ljusa - eller vita - alltid kvar till sist.
Och jag förbehåller mig rätten att lyfta på översta lagret och ta för mig av det undre, även om det finns bitar kvar på övervåningen. Det är tillåtet i ens egen chokladask.
Dessutom väntade tre nya böcker på mig: Justine Lévys nya Mauvaise fille (en dålig flicka) som jag längtat efter att läsa, Jonathan Coes The rain before it falls (av C), och en fransk översättning av Katarina Mazetti, som den här damen hade skickat från Luxemburg.
Lyxig choklad och härliga böcker, kan det bli s
å mycket bättre?

söndagen den 25:e april 2010

Nizza, mi amore

För övrigt är det fasligt fint att flyga in över Nice och rivierans azurfärgade vatten, raka palmer och soldisiga himmel. Men det kunde ingen i planet njuta av eftersom Sockergrynet tjöt som en stucken gris.
Jag visste inte vad jag skulle göra, men eftersom det inte stod i min makt att lugna henne sâ lâtsades jag som det regnade. Sedan log vi sött och vinkade när vi gick av.

Doors disarmed crosscheck and report

Ah.
Har precis druckit en pastis pâ terrassen till Tout va Bien.
Vildpersikorna blommar, havet är turkost, luften ljum och allt är fint. Tout va bien. Inget ytterligare att rapportera.

Over and out.

lördagen den 24:e april 2010

Sayonara Sweden

I morgon blir en lång dag: Stockholm - Ajaccio via Nice.
Resandets oändliga olidlighet är detsamma som alltid, precis som återseendets obändiga ömsinthet...

Den som aldrig sett Ajacciogolfens turkosa vatten närma sig nerifrån, och solen i ögonen, solen så brutal, färgerna så skarpa, den som aldrig sett det skiftande, skimrande, glittrande Medelhavet uppifrån och bländats av tanken att där är min plats på jorden, där är mitt, den förstår inte vad jag talar om.

Nu ska jag försöka sova några timmar innan vi ska kliva upp, trycka ihop resväskorna, se förvånade ut i incheckningen (Va? 26 kilo? Inte möjligt...), dricka Sveriges dyraste kaffe, spana in charterturisterna och boarda vår flight till rivieran. Hemöver.

Ciao.

Njutning, Syndig njutning.

Jo.

Jag drack bailey's irish cream i går. Och jag vill hävda att det är som att dricka efterrätt. Och jag säger detta i enbart positiv bemärkelse.

Idag kom jag över vad hälsogurun Fredrik Paulun säger om Bailey's. Att det är som att dricka... grädde med socker i*. Så där var vi lite inne på samma spår, jag och Freddan, och jag nickade instämmande. Tills jag förstod att Freddan menar att det är det absolut värsta, värsta, värsta en människa kan tillföra detta tempel som är hennes kropp.

Men jag bestämde mig för att strunta i det. Det är ju jäkligt gott. Pure pleasure.

Jag kom även över Renée Voltaires bok Peace Love and Food. Men vill nog hävda att det är trevligare att dricka likör än centrifugerat vetegräs sådär på kvällskvisten.

*Han glömde alkoholen. Som att dricka grädde med socker och alkohol i.

No pics

Om ni tycker att bloggen är bildfattig och ickevisuell så kan jag inte annat än att hålla med.
Men jag har förskingrat min kameraladdarsladd under resan. Den kan ju in princip vara vart som helst mellan Ajaccio och Östersund.

Tills vidare låtsas vi att det här är en enbart språklig, litterär blogg med målande texter. Right?

En kulturell grej. Eller en kulturell?

Har bondat med föräldrar till diverse polarn&pyret-kids i parken under ett par dagar.
Det var:

1 kanadensisk pappa med tvåspråkig dotter
1 bosnisk mamma med icke tvåspråkiga tvillingar
1 finländsk mamma med förhoppningsvis tvåspråkig son
1 amerikansk mamma med tvåspråkiga döttrar

Och det var ju jätteroligt att prata och jämföra och bara trevlighetssnacka i största allmänhet.

Men jag undrar om jag ska dra slutsatsen att a) oproportionerligt många svenska barn är tvåspråkiga eller b) människor utifrån (av vilka jag numer är en) är lite mer kontaktsökande och öppna?

fredagen den 23:e april 2010

Sjukt bortskämd

En fantastisk trerättersmiddag senare: Smuttar jag baileys coffee, pratar resor med kartböcker i högsta hugg och njuter av godaste tryfflarna i SoFo (Söder om Folkungagatan, vi snackar Tyresö här).

Fredagsmys, kanske vi kan kalla det. Men det vore ett understatement.

Scener ut ett äktenskap

Jag läste att svenska par bråkar om städning. När de bråkar.
Så trist.
Jag och C bråkar så att grannarna hukar - dessa franska, lyhörda hus! - men vi har nog aldrig bråkat om städning.
Slöseri med tid och gräl att avhandla petitesser.

Eh... Vad bråkar ni om, förresten? Och säger ni att, nä, vi bråkar aldrig så tror jag inte på er.

Argh

Och 74 kommentarer senare ångrar jag att jag gillade hans status.

Verkligen. Typ 100 mail i mailboxen.

Ännu en dag utan flyg

Arlanda stängt igen och jag stänger av radion.
Det är min vanliga taktik som förvisso aldrig fungerar: Strutsens strategi.

Annars: Stor frustration över att aldrig hinna läsa DN. Jag är inte kapabel till att sitta så länge vid frukostbordet, och ångesten över all denna information jag missar... och över all information som jag läser och glömmer... den är snudd på existensiell.

I Frankrike har man inte det problemet. Tidningen kan bläddras igenom på en bar, över en café crème med solen i ryggen och doften av färska croissanter som förföriska avledare. Ingen har morgontidning. Ingen existensiell kris till morgonkaffet, alltså. Snarare lite lycklig ovisshet och livsnjuteri.

torsdagen den 22:e april 2010

Vandringslust.

Jag är i Bollmora, Tyresö.
Där jag faktiskt är född.
Gick runt bland husen och försökte peka ut saker för Sockergrynet (Här, älskling, bodde mamma när hon var liten).
Mindes ingenting. Platser, de är inte så viktiga.

Jag började i Tyresö och har tagit mig till Ajaccio. Via Malmö, Falun, London, Uppsala, Montpellier, Sundsvall, Strasbourg, Taipei och Montpellier igen.

Fyra länder, ett otal städer. Lägenheterna har jag tappat räkningen på.

Ibland tänker jag att jag borde rotat mig mer. Sedan tänker jag på det som någon (Vem? Salman Rushdie?) har sagt: Man doesn't have roots. Man has feet.

Människan ska inte slå rot. Hon ska vandra.

Strandliv. Ur albumet.



Bilder från i somras... när snön liksom yr obekymrat utanför fönstret. Jag drömmer om strand, olivträd och picknick på plagen.
Missar för övrigt jättepartyt som Charlotte dragit ihop på stranden till helgen. Attans.

In transit

Det är lite svårt att njuta av någon sorts utdragen semester när
a) det känns som man befinner sig i en transit utan slut
b) snön yr utanför fönstret
c) man bara väntar

Annars kan jag meddela att Sockergrynet pratar så mycket svenska så att man tror att hon i princip är infödd. Nya ord: Bil, blomma, banan, båt, (är B en lätt bokstav för Sockergryn?)

onsdagen den 21:e april 2010

BuT aFter THat MY HomEruN is BeautifUL.

Okej. Nu är det askfritt. Men det var liksom inte bara jag och Sockergrynet som ville med flyget... Men vi bokades i alla fall in på flighten till Nice söndag morgon.
Hemkomsten ska firas med champagne, kyssar och strandpicknick i solen.
Sod you, Vinter-Sverige. Nu är jag less på att vara singel, frusen och ensamstående luffare.
Nu vill jag ha sol, värme, en varm, öppen famn (hör du det älskling?) och vara... hemma.

Swedish kids

Det är lite så att man tror att det är lag på att kidsen ska ha randiga polarn-mössor i Sverige.
Vi har bekantat oss med Karl-Hugo och Vilmer och en drös andra svenska ungar idag.
I snön. Men vi var så olämpligt klädda att vi bara kunde stanna 5 minuter.
Sockergrynet vägrar kategoriskt mössa, vantar och overall. I dag ville hon ta av sig skorna i sandlådan.

Vulkanväntan och nymalda kaffebönor

Men tills vidare hänger jag hos finaste Jenny och det är lyx att ha fått mertid med henne. Dessutom: God mat, gott vin, trevligt sällskap och nymalda kaffebönor på morgonen.
Och i morgon hänger jag hos E och R, och det ska trots allt bli roligt.
Jag känner mig lite som en luffare, och när man har en unge under armen och inte ens en barnvagn känns det inte jättekul.
Men det verkar ordna sig.
Men jag kom på att jag hatar att behöva hjälp. Och att jag är lyckligt lottad som bara har en massa folk omkring mig, i mitt liv. När det sker ett litet vulkanutbrott, till exempel.

Lite jobbigt

När jag äntligen kom fram till SAS var jag så orolig och uppgiven att jag var tvungen att gråta en liten stund innan vi kunde get to the business, jag och den vänliga SAS-kvinnan.

Så iskall och sammanhållen är jag.

Baby-outing

Linn via Peppe. Intressant fråga: Är det okej att lägga ut bilder på sitt barn på sin blogg?
Jag tycker ju det, och gör det. På mig, på mitt barn. Till största delen för att jag bor långt från min familj och vill visa underverket för släkt och vänner, på ett bra och enkelt sätt.
Vad tycker ni?

Jaha men dåså

Åke på facebook ställer sin fråga till SAS facebooksida:

- Jag hoppas att min flight går som beräknat på fredag?

SAS svarar:

- Hej Åke. Det hoppas vi också.

Kanoninformation. Verkligen.

Strandsatt

Satt i SAS telefonkö i två timmar i går.
Avancerade från plats 73 till 50, sedan gav jag upp. Dessutom stängde de klockan åtta.
I vilket fall - ohållbart med utländs mobiltelefon.
Försökte nå SAS på andra sätt, via facebook, mail, deras avatar Ewa på hemsidan.
FIck ett svar: Du måste ringa sales center.

Hur man ska göra för att komma fram? Ingen aning.
Hur man ska göra för att komma hem? Ingen aning.

SKa de inte ha någon form av beredskap, något koncept för kriskommunikation? Att det inträffar force majeurs, och att de inte kontrollerar det är förståeligt. Men att inte kunna kommunicera med sina drabbade kunder, eller lägga ut någon som helst vettig information på hemsidan... är snudd på oförlåtligt.

Tänkte åka ut till Arlanda ändå bara för att få prata med en verklig person. Men de ber alla att hålla sig borta. Jag ångrar att jag någonsin åkte till Sverige. Och att campa på en flygplats under oviss tid känns inte akutellt med en ettåring. Inte att lifta ner genom europa heller. Att sitta på en buss 24 timmar? Nödlösning. Men det hänger ju på att det faktiskt finns en buss.

tisdagen den 20:e april 2010

Du behåller din plats i kön

Nervsammanbrott.
Jag har nu plats 63 i kön.
SAS kundservice.
Lönlöst, fruktlöst, frustrerande.

Jag vill åka hem.

Hohoho

Jag betackar mig för alla dessa dåliga Islands-vitsar om cash, ash, askblont hår och ekonomi som går upp i rök.
Inte roligt.

måndagen den 19:e april 2010

Home sweet home: Korsika.


Mitt liv är inte alls särskilt fascinerande just nu. Och således inte heller bloggen.
Därför får ni titta på lite bilder från mitt vackra Korsika. Aldrig trodde jag att jag skulle längta så. Och givetvis inte bara efter mitt Home sweet home. Utan även efter mon homme, sweet homme.
Vik hädan askmoln! Jag vill dricka petits noirs i solen, rosévin i solnedgången, och slippa jackor, kängor, halsduk, isvindar, vinter utan slut, köldskadade krokusar och stavgångare i fleece-pannband.
Dessutom vill jag äta korsikansk getost, snick-snacka med mina polare i lekparken, ta igen flera veckors hångel med min man, och... packa upp väskan.
Sedan reser jag ingenstans. På länge.

Andas, ma belle, andas

Har ont i magen av tusen olika anledningar.
Rent somatiskt, psykologiskt ont.
Och så får jag svårt att tänka klart.
Och så bränner det konstigt bakom ögonlocken och värker i halsen.
Jävlar.

söndagen den 18:e april 2010

I krig, kärlek och korsord

Är det fusk att lösa korsord medelst googling, eller är alla medel tillåtna?

Och efter gårdagens drink-maraton känner jag mig lite... bräcklig. Ömtålig och melankolisk.
Så nu äter jag rådjursstek på knäckebröd samt kokoskolapraliner, och kollar teve och ber till någon högre makt att askmolnen över europa ska skingra sig.

Likör och läsning.

Ni kanske tycker att det verkar som att jag enbart
a) dricker vin
b) smuttar cognac
c) smaskar bakelser
d) fikar latte
e) brer leverpastejsmörgåsar

men det är inte hela sanningen. Jag läser lite också.

Till exempel har jag de här veckorna satt tänderna i:

Sofi Oksanens Utrensning (som jag slutade läsa eftersom den helt fick mig att kväljas).
Justine Levys Rien de grave (Igen. Jag älskar den).
Bengt Ohlssons Syster (Finstämd, vacker... men tråkig).
Anna Janssons Inte ens det förflutna (Nämen, får man ge ut vad skit som helst? Katastrof)
Agnès Abecassis Chouette, une ride (kanske kan kallas fransk chic-lit. Underhållande, men otillfredsställande flygbok).
Siri Hustveds Vad jag älskade (Hade svårt att fastna... men sedan fastnade jag rejält).

Och i kväll ska jag läsa om en bok jag älskade för länge sedan: Tamaros Gå dit hjärtat leder dig.

Vad läser ni just nu?

Det verkar inte ordna sig

Jag vill åka hem.
Jag längtar så mycket. Efter Chris, efter Ajaccio.
Dagens comfort food: Punchrulle och chokladpudding med grädde. Det bådar ju gott inför bikinisäsongen, med alla dessa efterrätter, drinkar och godsaker. Men å andra sidan, om jag blir kvar här uppe i ett iskallt Norrland... så kan jag behöva allt underhudsfett jag kan få.
Jäklars, vad trist allt känns.

lördagen den 17:e april 2010

Jag kommer inte ut så mycket

Men hjälp.
Jag och syrran gick på krogen och drack vin och drinkar.
Sedan middag med vin och chokladpudding med mera cognac.

Jag kommer sussa så gott i natt, men ser inte fram emot vällingpasset i morgon bitti.

Morr

Fortsätta att dricka konjak, och begrunda livets jävligheter, kan det vara en bra idé?

Jävla skit

Angående vulkanutbrott.

Min bror är fast i Los Angeles.
Pappas fru i Rom.
Min kusin och hans tjej sitter i Sri Lanka.

Och jag är för närvarande fast i Östersund. Vilket känns något mindre exotiskt. Men i gott sällskap, med mamma och Knut som inte kommer iväg till New York.

Jävla skit.

fredagen den 16:e april 2010

Status: Smuttar cognac

Cognac. Kaffe.

Efter rådjursstek och marängbottnar med limekräm och björnbär.

Skål!

Twins

De goda nyheterna. Och de dåliga.

På radion sade de i morse att nu hade flygen över norra Sverige börjat gå igen.
Men de lade till att det ju inte fanns någonstans att flyga. Förutom möjligtvis Gällivare.

Så det spelade liksom ingen roll, och nu har de stängt flygplatserna i Norrland igen.

Halvbra bilder. Eller halvdåliga.

Véra och moster Frida...
... Jag med Véra och Aaron. Svårt att få dem med på bild...
... som sagt...
Jag och syster yster...
...och jag och min svåger Ragnar.

Big breakfast

Jag, Sockergrynet. Mamma&man. Syster, svåger med son. (Svågern som precis skrivit klart en bok är lite hålögd och trött, bara.)
Andra, tredje laddningen av kaffebryggaren. Mammas hemgjorda supergoda muësli. Mammas hembakta bröd, hemgjorda vinbärsmarmelad av bären som plockades i Rismyr i somras.

Solsken utanför fönstret. Småkusinerna Véra&Aaron, Ara&Véron, det skiljer ett år emellan dem nästan prick, som lär känna varandra.

Dagens planer: Klappa getter på Jamtli. Fika på stan. Äta mammas vettlöst goda mat, trerättersmiddagar med kaffe och tryffel, vi skäms bort.

torsdagen den 15:e april 2010

Sista spiken i kistan, del 312

När allt verkar gå käpprätt åt helvete.
När livet bara ter sig så där... svårt. Omöjligt.
När allt blir fel.
Och när man tror att nu, nu, kan det inte bli värre.

Då blir det vulkanutbrott. Nej, jag hade inte räknat med det.
Men självklart skulle det komma ett stort askmoln över oss nu. Självklart.

När det sista jag behövde var ett vulkanutbrott och inställda flyg.

Jävla skit.

Den goda nyheten är att min tvillingsyster med männen i sitt liv, kille och son, snart poppar in. För en helg fylld av skamlöst god mat, konversation till sent in på nätterna, vin och vettlöst många fikastunder.

Over and out.

ForgodssakeI'mamarriedwoman!

Alltså dessa facebookflirtare!
Och dessa vänförfrågningar som det så fint heter. Från amerikanska militärer utposterade i yemen, japanska forskare och italienska gigolos. I mean please (ja, det skulle väl vara den italienska gigolon i så fall).
Vad tror de egentligen? Det måste väl framgå med all önskvärd tydlighet att jag är en ärbar, gift lite småtrist småbarnsmamma?

Så tack, Rachid, Pedro, Nick och Francesco. Men nej tack.

Sockergrynets känsla för Jimmy Choo

Sockergrynets nyaste ord är sko. Hon älskar skor och dansar en lyckodans så fort hon kan lägga vantarna - eller trycka ned sina pyttefötter i - ett par.
Och så säger hon: Sko. Eller egentligen scho. Med eftertryck. Schoo!
Vänta nu... Är det kanske Choo hon säger?
Mitt Sockergryn's got class!

Vulkanutbrottet

Nu håller vi alla tummar vi kan för att askan ska ha lagt sig tills jag ska ut och flyga...
Så egoistiskt tänker jag kring vulkanutbrott och flygkaos...

onsdagen den 14:e april 2010

Samtidigt, på Korsika


För att belysa den vädermässiga misär i vilken jag sjunker allt djupare så får ni lite bilder från ungefär samma årstid förra året. Från Korsika.

Sånt vi inte talar om

Han (på Korsika): Vad har ni för väder då?
Hon (i Östersund): Du... Jag vill helst inte prata om det.
Han: Ja, vi har haft 22 grader...
Hon: Du... Jag vill helst inte höra.


Men oss emellan kan jag väl berätta att det handlar om lite snöblandat, underkylt regn. Grus. Bottenfrysta sjöar och iskalla händer.

I give you: Ben. And Jerry.


Sorry

Om ni tycker att jag är dålig på att svara på kommentarer, så beror det på att jag bara kastas ut ur kommentarsfältet när jag försöker.
Och om ni tycker att det verkar som om jag mest går runt och fikar och inte får särskilt mycket gjort... så är ni inte alls långt från verkligheten.

I lattemammalandet, del III

Alltså. Barnvagnsbio.
Det finns i Sverige.
Bio med tända lampor, fika och blöjbytarpaus.

Jag tänker att det kanske gått för långt det här att livet inte ska behöva ändras för att man får barn?

Och finns det ett behov? Gillar bebisarna att gå på bio?
Min unge gillar mest att gå till parken, till stranden, till sandlådan. Hon kan koncentrera sig max 3 minuter på en bildskärm. Max. Sitta still... kanske den tid det tar att äta en tredjedels banan. Bio? Nä, tror inte det.

Biokväll

Vi såg Änglavakt i går.
Jag älskade den. Den var så där rysligt effektiv och gick rakt in i känslocentrum. Ingen idé att försöka kämpa emot och vara cool och analyserande. Jag grät från början till slut.

Jag har inga som helst cyniska tendenser. Jag vill nog gärna tro på änglar, en högre mening, och någonting annat än slumpen. Jag tror inte på slumpen.
Dessutom: En orakad, sliten, härjad Mikael Nyqvist. Det blir inte snyggare än så. Jo, Izabella, kanske. Hon var också gräsligt snygg.

Status: Skör, ful och rynkig.

Sockergrynet/terroristen har varit otröstlig större delen av natten.
Jag: För trött för sång, vagg, mjuka ord. Ibland blir det bara famnen. Man orkar inte mer, hoppas bara att man ska få sova några sammanhängande timmar. Man tar den skrikande ungen i famnen, lägger henne bredvid sig och väntar tills hon somnar om.
Idag är hon i toppform.
Jag: Skör, trött. Illamående av en kanna kaffe. Känner mig ful, huden tunn och torr som papper. Jag smörjer in mig med feta krämer flera gånger om dagen, men det enda jag behöver är sämn.
Gud, jag ser rynkig ut. Måste sova mer. Dricka mindre kaffe. Äta mer fet fisk. Sova sova sova.
Jag känner mig så... urlakad. Som att jag behöver en energiinjektion inifrån och ut. Kaffe intravenöst eller bara en enda lång natts sömn.
Och när jag ändå är på gång med goda intentioner: Sluta bita på naglarna - till och med naglarna är tunna, sköra och svaga - och lägga av med okynnesätande av halstabletter.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...