onsdagen den 30:e juni 2010

Men åååååå...

Men gud, hon var ju så söt att vi nästan dog. Hon varken sjöng eller dansade, hon var liksom alldeles för tagen av stundens allvar, men jädrar vad bra hon viftade med näsduken, precis när hon skulle.
Jag och C: åååååååh.
Sedan vinkade hon till oss.
Våra hjärtan: åååååååh.
Alla sånger var på korsikanska, vemodigt, smäktande och vackert så det förslog, fjärran från Pippis sommarvisa.

Outfiten: Finaste klänningen från förra året, från Miniboden i Sveg. I år kör vi den som topp/tunika. Recycling, mina vänner.

Sockerkaka, Sockergryn.

Nu tar jag min sprängda sockerkaka (hjälpligt ihoplappad med glasyr) och kilar iväg för att se Sockergrynets dansföreställning. Heller teaterföreställning. Det är lite oklart vilket, men en föreställning har vi utlovats.
Säkert bäst att ta näsdukar med i alla fall.

tisdagen den 29:e juni 2010

Cupcake visualizing

Vänta.
Jag visualiserar mina drömmars cupcakes.
Eller vänta.
Jag skiter i cupcakes.
Är inte cupcakes egentligen bara vanliga jävla muffins med glasyr?

Fan.

Hur länge har kakhelvetet varit inne i ugnen?
Hinner jag stryka en skjorta? Måla naglarna? Ringa mamma? Kolla Spanien-Portugal?
Ingen aning.

Your average desperate housewife

Jag bakar.
Tanken var - och jag hade verkligen tänkt det - att jag skulle glida in på
dagisets sommarfest iklädd något kort och piffigt, med wonderbra, och med en bricka cupcakes i händerna. Cupcakes med mönster och olika glasyrer och något krämigt i mitten. Typ citroncoco, med kanderade rosenblad, apelsinblommor och högblank kristyr. Med speciella Martha Stewart cupcake toppers. The cupcakes to end all cupcakes. The cupcakes som skulle få alla snyggpapporna att bara oooooh och alla snyggmammorna att bli gröna av avund.

Jag skulle dessutom ha hunnit föna håret.

Verkligheten blir lite annorlunda. Just nu har jag slängt ihop en Mamie Gateau (Precis som mormor brukade göra dem. Eller farmor. Whatever. En duglig kvinna.), färdigblandat pulver. Tillsatt ägg och vispgrädde. Den står i ugnen nu, men jag vågar inte ta ut någon seger i förskott. Jag har djävulskt dåligt kak-karma.
Och eftersom jag i morgon har fullt upp med en laddning yachtpeople så kommer jag att glida in på festen svettig, försenad, iklädd skjorta och byxor. Beiga. Inget vipp. Ingen wonderbra. Med en sockerkaka i handen, förmodligen inslagen i en påse från typ Mango. Inte ens gladpack har jag hemma.

Jäklar. Och jag som verkligen hade sett fram emot att få vara så där vippig, kak-kompetent och liksom glättig i morgon.

Boulevard Lantivy. AJaccio.

Rue Prosper Mérimée. Ajaccio.

måndagen den 28:e juni 2010

Those Kodak Moments

Kristina skriver om det där med bilder. Till bloggen och fotoalbumet.
Där man aldrig är med själv, såvida man inte ber om det.

Scenario 1 (som aldrig sker hemma hos mig): Cherie, du är strålande vacker just idag, och har så fina kläder! Låt mig föreviga dig! Låt mig ta en serie skitsnygga kort som du sedan kan lägga ut på din blogg! Nej, vänta, en i profil också, det är så fantastiskt motljus här att jag inte kan låta bli att fotografera dig!

Scenario 2 (det vanliga): Jag ber el marido att ta kort på mig.
- Nä fy fan vad tråkigt. (Varpå han oengagerat tar en bild. Och suckar.)
- Blev det bra?
- Det blev det säkert. Gäsp.
- Nej, men alltså, blev jag bra? Ta en till för säkerhets skull!

Klick.

- Fick du med skorna?
- Skorna?
- Ja, för jag tänkte blogga om dom?

Klick. Man ser hur tråkigt han tycker att det är. Eller pinsamt. Om vi råkar vara på en offentlig plats. Eller när jag hindrar honom från att hugga in på maten eftersom jag vill ta en bild på den först.

Suck. Karlar?

Lunch. Snabbmat på medelhavska.

Tomater från marknaden. Rödlök, svartpeppar och två burkar sardiner* i solrosolja.
Resterna** skrapas lämpligen upp medelst baguette.
Sedan: Vettlöst stor kaffe (au lait) och opraktiskt små kakor (petit beurres på äkta smör).


*Konserverade sardiner i olja är nyttigare än färska, på grund av någon kemisk process som gör att ämnena mångdubblas och att vi har lättare att tillgodogöra oss allt bra i sardinerna, under förutsättning att äta oljan, och inte göra något befängt som att låta sardinerna droppa av. Bättre att använda den i dressingen!

**Rester ja. Det finns flera skolor inom sardinätandet. C petar rigoröst bort ryggraden på den lilla firren, och jag väljer att äta allt. Kalciumet, amigas, kalciumet.

Married with children

Alltså. Man ska aldrig börja kritisera varandra i respektive föräldraroller.
Låta den andra fixa lunchpuré (på sitt sätt), välja kläder (utan att ifrågasätta om det passar ihop eller inte, eller - värre - egenmäktigt byta om på ungen när den andra inte ser), leka på sitt sätt.

Men ärligt talat. Att lämna kiddo på dagis utan skor... Där gick min gräns för tungbitande.

Hur duktiga är ni på att inte lägga er i den andras föräldraskap?

söndagen den 27:e juni 2010

Egentligen ville jag bara visa min kjol

Det jag egentligen vill prata om var ju kjolen. Sedan kom jag av mig, och kjolen kändes som ett ganska meningslöst ämne.
Jag är ju verkligen ingen adept av dagens outfit-bilder av dålig kvalitet med senaste nyinkomna tunikan från Nelly, Odd Molly eller h&m. Ointressant.
Dessutom har jag skrivit så mycket elakt om shoppingbloggar (de rosa, de rosa, de där med leggings i alla varianter, pilotisar - oh god pilotisar, en sorts solisar - de där med ha en underbar dag allihopa jag åt rostat bröd till frukost (Nej, förresten rostisar) och så har de husdjur som heter Armani och Gucci (aldrig Nelly och Odd Molly, aldrig får en chihuahua heta Ellos), så att jag borde skämmas som själv lägger ut de här bilderna med enda avsikt att berätta för er om min kjol.
Hursomhelst.
Mode. Mode i all ära, men egentligen kan vi strunta i mode. Om ett plagg har en färg som du älskar, ett oemotståndligt material och om du känner dig fin i det - då är det ett bra plagg. Som håller. Det vet jag eftersom jag har handlat fyratusentrehundratolv polyestertoppar i mina dagar och slängt minst lika många efter bara en säsong, och eftersom jag har lärt mig att plagg som fyller de tre kriterierna alltid fungerar, oavsett om de är trendiga eller inte.
Så. Kjolen. Min fina, skimrande, hellånga kjol som jag alltid får komplimanger för.
Inköpt på Indiska i Falun för i alla fall tolv år sedan.
Den är i storlek XL för den fanns inte i min storlek, men jag brydde mig inte om det, och därför går den ett extra varv runt. Den är så sliten att den nästan är genomskinlig på vissa ställen. Den är inte i siden men den ser ut som siden, den hade kunnat vara siden. Det fanns en topp till kjolen också. Och jag har ibland tänkt att jag borde efterlysa den där toppen som fanns på Indiska för en herrans massa år sedan. Någonstans finns en kvinna som har toppen som hör till min kjol. För jag kan inte tänka mig att hon skulle ha slängt den.
Så, amigas.
Det var dagens outfit.

I live for glitter not you?

Syrran bekräftar.
Hon har nu handlat den magiska Dove summer beauty glow shimmer whatever.
Och bekräftar att livskvaliteten ökade med ungefär 1000 procent. Ögonblickligen.

Lite glow, lite gloss, lite glans. Lite glitter.


Lite bättre.

lördagen den 26:e juni 2010

I otakt

Jag är i otakt. Med tiden, med människorna.
Jag har solen i ögonen och huvudet under vatten.
Det är så mycket som händer.
Enligt den kinesiska tideräkningen är vi en bra bit in i Tigerns år, year of the tiger.
Jag undrar om det är det?
Tigerns år. Ett år av kamp, makt, omvälvande händelser, olyckor och katastrofer. Förändringar, på gott och ont. Katastrofer.
Det bränner bakom ögonlocken - solen? - och jag har druckit rosé och gjort hela den där middagpyjamasvällingtandborstningsaganattningvyssjningvaggningnänum
åstedusova-grejen.
Betryggande ritualer.
Tänkte på Clem, och hjärtat. Hennes första pojkvän som har tandställning och i-pod och som gråter i väntrummet utanför uppvakningen.
Tänkte på min pappa, och hjärtat.
ringde jag en fin vän som förlorade sin pappa i går. Alldeles för tidigt, alldeles för orättvist. Alldeles för plötsligt.
Hur tar man sig igenom? Hur kommer det sig att vi är så förbannat skyddslösa?

Så tittade jag på mitt sovande Sockergryn, min tigerunge, min honungshumla, och tänkte att du ska aldrig behöva vara ledsen. Jag ska skydda dig mot allt.

Jag kan inte skydda dig mot allt.
Aj, vad ont det gör.

Nämen vad fan

Alltså. Tong tights. Strumpbyxor för flipflops. Jag upprepar: Strumpbyxor för flipflops?
Det här känns som en affärsidé ungefär lika motiverad som den svarta stringbindan (minns ni den?) och C-vitamintrosorna (dom minns ni kanske inte?).
Nu tar vi baskunskaperna i summer fashion:
Bara ben är alltid snyggare, sexigare, fräschare, finare, coolare än strumpbyxeben. Alltid, alltid, alltid.
Och är det så att det är för kallt för flipflops... Då TAR MAN ANDRA SKOR ÄN FLIPFLOPS.

Capisce?

Sommartrender ni ska få slippa se mig i

1. ALlt Libertymönstrat småblommigt. Men det där handlar om min egen hangup på småblommigt.
2. Trekvartsleggings med spetskant. Jag är osäker på om det här verkligen är en trend, lik förbannat ser man dem överallt. Ett riktigt okynnesplagg, enligt undertecknad som hittills bara fallit för de oumbärliga lackleggingsen.
3. Behå utanpå collegetröja.
4. Hängseljeansen.
Är man inte under fem år bör man nog undvika.
5. Trosshortsen. Därför att jag inte gärna vill ha anständighetsbrigaderna och Ajaccios samlade boulespelarklubbar i hasorna. Min bikinilinje angår bara mig, och celluliter går fint att visa på stranden, men känns halvkul på en shoppinggata.

fredagen den 25:e juni 2010

CykelByxaN, BehåN och soMMareNs TreNdsPaning

Franska Elle slår ett slag för sommarens stora trend: Cykelbyxan.

Jag tänker: Inte en chans.
Sist cykelbyxan drabbade oss var jag tolv år, och sportade den med sportsockar och fluffig gummisnodd. Den här gången är det njet. I synnerhet i kombination med sandaler med små ankelsockar, skjorta och kravatt.
Näe... Den outfiten bygger ju på att folk ska förstå att det är just trendig man är, och inte bara galen. Och där finns en osäkerhetsfaktor, kan jag känna.

Och vad är grejen med underkläderna utanpå? Det är nämligen nästa stora trendspaning, som syns överallt. En trend som är fullkomlig obärbar i verkliga vardagen. Totalt. En beh
å som syns kan vara fint, sexigt och somrigt. Men att behån skymtar behöver inte nödvändigtvis innebära att den ska sitta utanpå kläderna.

Exempel:
Retrobehå utanpå vit, basic t-shirt.
Korsett utanpå säsongens heta collegetröja.
Näe...
Testa den trenden på kontoret, så blir ni snabbt varse hur trendkänsliga de förmodligen inte är, era kollegor. Go ahead, testa.

Skumpa, snittar och ett nedtrillat mynt

Nu trillade myntet ner.
Det är Midsommar.

Det är därför ni inte är uppkopplade.
Det är därför det är tyst i den svenska cyberrymden.
Ni dansar små
grodorna, häver i er nubbe som ni hade betalt för det, plockar blommor, äter a life's worth of sill och hånglar på någon höskulle.
Ha så kul. Här verkar det inte som det blir varken det ena eller det andra.
Jag får trösta mig med minnena av mina fyratusen snittar i går kväll.

Putsar fasader.

Som man gör.
Inte bara detta eviga skrubbande, smörjande, peelande, ansande, plockande, målande. Borstande granskande fluffande puffande vaxande blekande tonande döljande framhävande, allt detta som vi gör nästan automatiskt.
Bara för att. Det är inte det jag menar.

Det andra.

torsdagen den 24:e juni 2010

Man äter näringsriktigt och varierat

Lunchen: Glas vitt, glas rosé, glas rött. Ostar. Baguette. Nougat, praliner. Mandlar i sockerskal.
Sallad kyckling-mozza. Grekisk yoghurt (Man täcker in grönsakerna, enligt principen att druvor tillhör växtriket, kalciumet och proteinerna).

Middagen (Där det liksom degenererade): Champagne. Trehundratolv snittar av olika typer. Fyrtiotvå små minipajer. Glas vitt. Glas juice. Pasta i tomatsås. Äpple (Ni ser, det finns ljuspunkter i detta dietmässiga mörker).

Jag tar det här med beach 2010 på stort allvar. I morgon ska jag äta nyttigt. Inte dricka alkohol. Inte dricka annat vin än bubbel. Inte dricka vin före 18.00 Inte äta snittar till middag. Inte äta min egen vikt i socker.

Bra. Jag har en plan. En realistisk. Det är viktigt med realistiska m
ål.

TiDen

Min pappa säger alltid att det inte finns någon bortkastad tid.
Jag säger att det gör det.
Det finns bortkastad, bortslösad, ivägrunnen tid.
Som vi inte gjorde något vettigt med. Vi kastade bort den.

It's a dirty job but someone's gotta do it

Jag gick ut hårt och började dagen med lite vinprovning. Vitt, rosa, rött, i den ordningen.

I kväll är jag bjuden på vernissage. Räknar iskallt med champagne och snittar.

Calanquerna i Cassis.

Och sedan tog vi färjan till Korsika.
Bollhav.
Sockergrynets bolognaise i den trefärgade heltäckningsmattan. Vi drog stolen över.
Lasagne utan kött, sallad utan dressing.
Hundra tyska turister med midjeväska och keps.
Resandets oändliga olidlighet. Transporterna.
Fem varv kring kvarteret innan vi hittade en parkering i storleken frimärke. Nix, vi bor mitt i staden, ingen parkering. Men väldigt praktiskt liten bil.

En bra grej: Grynets akupressurarmband mot åksjuka verkar fungera. Fantastiskt.

onsdagen den 23:e juni 2010

Dagens

Montpellier-Ajaccio via Toulon.

Solen skiner som den aldrig gjort annat, som för att fira slutet på semestern.

Ikväll är vi hemma. Längtar.

Jag längtar hem till mig.

tisdagen den 22:e juni 2010

Because I'm worth it

Ny hårtoning: Glossy Chocolate i nyansen Iced Chocolate. Marron glacé.
Jag tänker: Penelope Cruz. Hon är min eviga girlcrush, så snygg.

Men inser att glossy iced chocolate marron glacé snarare än att framhäva mina blå ögon, framhäver de blå ringarna under dem.

Dessutom har jag infärgade fläckar i pannan och på öronen i nyansen
glossy iced chocolate marron glacé. Snyggt.

Annan grej: Svärmor har ställt in en duschkräm i duschen. Bourjois Deshabillez-moi Aphrodisiaque med ingefäraextrakt.

Hur ska jag tolka det? Jag väljer att inte tolka utan ägnar mig
åt att försöka peela min panna hudfärgad igen.

TEchniColouR TuesDay

Sleeping beauty bor inte här längre, del 268

Sockergrynet ägnar sig inte åt halvmessyrer.
När hon har sharlakansfeber blir hon bordeauxfärgad, när hon får tänder är det ren och pur nattlig tandterror (och vi har fortfarande hälften kvar so help us god).
Och när hon får vattkoppor så har hon miljoner utslag som kliar kliar kliar.

Första offret? Sömnen.
Personligen hanterar jag sömnbrist ganska dåligt.
Jag blir ful, gammal, retlig, rynkig, arg och tappar lite livslust. Ful.

Jag dricker mig skakig på kaffe och äter mig törstig på socker. Solen känns våldsam, höga ljud brutaliserar mig. Huden blir tunn som papper och vad som helst får mig på knä.
Proportionslös, bara branter runtomkring. Skör och lite arg.

Men ändå. Kärleken till liten är intakt. Enorm. Den är ju själva förutsättningen. Och imponerad och lite häpen betraktar jag henne - över kanten på min enorma skål kaffe - svärmors beska, men i mina paranoida stunder får jag för mig att det bara är i min mun kaffet är beskt och lägger band på
mig för att inte grimasera - som med ett stort leende på läpparna och vattkoppor över hela sin lilla kropp provar alla mina skor, alla mina armband och som med min handväska (fylld med favoritbilarna) över armen låtsas dricka en kopp kaffe. Har jag lärt henne det? Har hon det i generna?

Elva kilo energi, åttio centimeter glädje. I rörelse, ständigt.

måndagen den 21:e juni 2010

Oh.

Linna, en av mina favoritbloggerskor skriver om min blogg.
Och bloggen rodnar av förtjusning och känner sig vemodig, glittrig och lite undrande: Skriver jag verkligen så mycket om mat och praliner?
Det kanske jag gör?

Skyller på att det är en kvarleva från mina dagar som besatt anorektiker.
Och på att jag bor i Frankrike.
Och glitter i all ära. Ni vet ju att allt som glittrar inte är guld. Och att paljetterna ibland bara är en avledningsmanöver, ett bländverk, ett litet hörn av verkligheten. Ni vet ju det.

Vad jag vet om fotboll, del II

Vad jag vet.

Jag vet till exempel när det är läge för att resa sig från barstolen, ställa i från sig sin pinte (pint på franska), lyfta sina armar mot taket och vråla så att storbildskärmen vibrerar: Offside! Friiiiispark!

Vad jag ytterligare vet: Att om man inte är riktigt säker på att spelaren verkligen är hors jeu så bör man inte göra detta. Det är ett, låt oss säga, faux pas, eller regelbrott inom sin genre.

Vad jag vet om fotbollsgalningar: Att något slocknar i deras blick när tjejen de tagit med sig på puben för att se en match säger: BRA... Det är BRA som spelar. Vilka är det? På vilket hennes date väser (med något slocknat i blicken)
: Brasilien. Brasilien.

Keep your face to the sunlight and you cannot see a shadow (Helen Keller).

Haussmanfasaderna på Place de la Comédie.

La coquille, snäckan på hörnet av hotel du Sarret vid Place de Canourge, tidigt 1600-tal.

Myterna kring den märkliga byggnaden är många, men man tror att snäckan var en estetisk lösning för att underlätta passagen förbi huset...

Hotel du Palais, mittemot. Ett av Montpelliers anonymaste, finaste.

Basilique Notre-dame des Tables. Fasad i kvällssol.

Vad jag vet om fotboll

De franska spelarna i landslaget strejkar.
Och fys-tränaren har sagt upp sig.
Och Anelka har skickats till England som straff.
Och Snygg-Yoann Gourcuff gråter i omklädningsrummet och
får inte spela.

Vad jag vet: Det är inte så man vinner en match.

Cirklar

Jag har inte riktigt orden med mig just nu.
Det kanske är därför bloggen bara är visuell och bildfylld.
Jag har tusen saker att skriva, det är inte det.

Just nu känns tillvaron lite tom på mening.
Kanske är det vattkopporna, kanske är det mistralen, de iskalla vindarna, svärmor, åldern, sommaren som aldrig kommer,
livet, hjärtat - mitt och andras - kanske är det mina fötter som trampar stigar de redan gått hundra gånger, tusen gånger. Cirklar.

Kanske är jag redo för något nytt?

söndagen den 20:e juni 2010

En fransk söndagslunch.

Lite sådana här (för magnesiumets skull, givetvis) ...

... och lite sådant här (för antioxidanterna, givetvis). Är det jag som börjar bli suddig?

Den franska söndagslunchen skulle inte ha gjort Peter Mayle besviken. Inte heller det faktum att mistralen blåser så att vi hukar bakom stängda fönsterluckor, inlindade i tjocka tröjor. Mistralen, denna sydfranskaste av vindar, som får havstemperaturen att sjunka med tio grader på nolltid... Jag ägnar mig åt måltiden istället.

Menyn:


Melon och charkuterier
Helstekt majskyckling med smörsky, ratatouille och färsk baguette
Camembert
Färsk frukt
Espresso och Papys presentchoklad

Dryck: Djupröd bordeaux, en mouton cadet med ett par år på nacken. Mums.

lördagen den 19:e juni 2010

Walk walk Fashion Baby

Jag vill bara signalera att det finns en i den här familjen som inte räds haremsbyxan.
Som rockar i sina haremsbyxor.
Jag tvivlar på att jag skulle komma undan med värdigheten i behåll om jag hade lika? Dessutom är det inte så att jag känner ett behov av klädesplagg som får det att se ut som jag har kortare ben än vad jag har.
Men det är det som är hemligheten med haremsbyxan. Il faut assumer.
Man måste liksom gå in för det helhjärtat, tveklöst och fullkomligt. Embrace your haremsbyxa, liksom.
Just do it.

Montpellier. Fraktioner och solglimtar.

Total love. Total.

Folkmassornas hyllning, Björn Skifs och Idol-Agnes i duett, här kan du vinka till brudparet...
För Sverige i Tiden? Modernitet när den är som bäst, modernitet när den är som mest obsolet. Nej, men verkligen.
Ställer mig tveksam till nyhetsmediers behov av att rapportera om Viktorias klänningsfärger, håruppsättningar och presentbrödrostar med kommunala emblem.
Ställer mig tveksam till hypen kring bröllopet, on s'en fout un peu, non?
Och har världens hang-up på Daniels snedbena som bara blir snedare och snedare.

fredagen den 18:e juni 2010

Magnesiumbrist

I några veckor har jag haft kramper i fötter och händer.
Googlar det.
Tecken på neurologisk sällsynt sjukdom.
Ignorerar det.
Kan också vara tecken på magnesiumbrist eller brist på andra mineraler.
Analyserar det.

Kan detta vara en förklaring till att jag sätter i mig ett halvt kilo nötter om dagen? Då borde jag snart vara på rätt sida av problemet i alla fall.
Men varför skulle jag få magnesiumbrist? Jag tycker jag äter varierat och bra nu? Och choklad, frukt och grönt får jag i mig dagligen. Minst.

Allez les bleus! Allo les bleus?

Gårdagkvällen var ju katastrofisk.
Jag som kvällen till ära hade klätt mig i trikolorens stolta färger (röd topp, blå kjol, vita skor och kofta) och räknat med att få skrika mig hes till marseljäsen och se när herrarna Henry och Gourgouff gjorde mål på mål sjönk ihop lite inombords när de blågjorde spelmässigt självmord på spelmässigt självmord
....
Jag menar Mexiko. Mexiko!
Jag fick bita mig i tungan för att inte skrika Reviens Zizou! ZIZOU PRÉSIDENT!
Men frågan är om ens Zidane hade kunnat rädda La France från fiaskot. Vi räknade nervöst sekunderna, men det var liksom... kört. Förmodligen ska vi vara tacksamma för att det inte blev värre. Mexikanarna hade kunnat spela bort fransoserna med en flaska tequila i varsin hand och skrikandes caramba. Hell, de hade vunnit även om de spelat utan målvakt.
Vi tröstade oss med en flaska rosé, pizzor och potatissallad med laxtoast.
Men ändå. Lite katastrof.

Montpellier: Esplanade Charles de Gaulle

torsdagen den 17:e juni 2010

Fyllda tomater på provancalskt vis

Belle-maman vet hur mycket jag älskar hennes tomates farcies, och varje gång vi är hos henne bjuder hon på dessa ljuvliga fyllda tomater: En provencalsk specialité som består av enorma bifftomater fyllda med kalvfärs (ibland blandad med fläskfärs) smaksatt med scharlottenlök, ägg, vitlök, små fläsktärningar, en drös provencalska örter och en rejäl dos olivolja. En timme i ugnen -minst - så att tomaternas yta blir så där karamelliserade och gärna lite svart, och sedan njuter man.
Vill man ha italiensk touche på det hela serverar man tomaterna på en bädd av ris, också lagat i ugnen, i buljongen som tomaterna släpper ifrån sig, men belle-maman serverar sina med pasta eller haricots verts.
Så gott. Så miam.

Quick-fix till snygga ben.

Syrran säger att hon vill ha mina ben.
Och jag säger det enda jag kan säga till en person som besitter en identisk uppsättning gener:
-Du har väl mina ben?
-Nej. Mina är vita. Genomskinliga. Dina ser så bruna och fina ut.

Okej. Jag tänker vara öppen med det här. Det finns inga genvägar, och egentligen inga hemligheter till bruna, fina ben. Antingen
a) så flyttar man till Korsika, eller i alla fall lite längre söderut än norra Kvarken
eller
b) så fuskar man
eller
c) så gör man som yours truly och väljer a och b.

Och eftersom jag inte vill ha några hemligheter fôr er, amigas, så kan jag berätta att min solbränna kallas Dove Summer Beauty.
Vi är ju emot brun-utan-sol, som luktar mysko och färgar lakan och wonderbras orangebruna. För att inte tala om hälar, armbågar och simhuden mellan fingrarna.
Men hudkräm med lite bronzingeffekt är kanon. Man använder den ett par tre dagar på rad, sedan ser man ut som en vecka på Ibiza.

Men jag slutar inte fusket där. Sedan smörjer jag in mig med Nuxe's underbara huile prodigieuse med guldpuder. Den ger lite bronsnyans, och framför allt glittrar den. Finast på smalbenet, eller mitt emellan skulderbladen, där huden är som tunnast och lätt blir solkysst.

Och sen är man liksom redo för de där vita minishortsen.

Bonjour

I går kväll åt jag ett halvt kilo nötmix med russin. På egen hand. Imponerande. 2500 kalorier på ett kick? Kanske. Det är okej och överhuvudtaget inte viktigt.
Resultat: Utsvulten när liten vaknade för välling halvsex.
Tre skålar kaffe - svärmors beska, man grimaserar när man dricker det men whatever, kaffe är kaffe - senare är jag fortfarande inte pigg.
Senaste nytt:
Grynet har lärt sig att ta på sig skorna alldeles själv. Bra.
Min nièce Clémences lilla hjärta slår inte på egen hand. En livsviktig apparat gör det istället. Mycket dåligt.
Vi h
åller tummarna så hårt vi kan. Viktigt.
Det regnar och åskar. Oviktigt.

onsdagen den 16:e juni 2010

IN the Candy ShoP

Inregnade.
Ett halvårs nederbörd på ett par timmar i Marseille.
Och så solglimtar från och till. Vad skulle vi göra utan solglimtar?
Jag har - för vilken gång i ordningen? - slutat bita på naglarna och ville fira med ett nagellack. Men givetvis greps jag av svår beslutsångest i butiken. För många val, jag kan inte hantera det.
Först måste man ta ställning till konsistensen, lackets egentliga beskaffenhet. Glittrig, akryl, lösnageleffekt, matt, briljant, stretch, ensekundstorkande, billacksvarianten? En hel vetenskap, I tell you.

Sedan: Färgen. En hel palett av pastell, neon, natur, glamour. En regnbåge, en målarlåda! Tio fingernaglar, tio tånaglar, ett på varje?
CHanels 505:a är ju den mest hypade nagelfärgen i år, men den där brungråa nyansen lämnar mig iskall. Och namnet... Taupe? Mullvad. Näe...
Riviera, mistral, nouvelle vague... Chanels nya, poppiga: Turkos, rosa, ännu mer rosa.

Om sanningen ska fram väljer jag nagellack mer efter namnet än färgen. Ett poetiskt namn väger upp för en fadd färg, det har OPI fattat.
Holy pink Pagoda eller Meet me on the star ferry? Mad as a hatter eller I'm not really a waitress? Oemotståndligt.

Saint-Guilhem-Le-Desert: Pilgrimer och Jättens slott

Vandringsleden i Saint-Guilhem-Le-Desert är bitvis del av pilgrimsleden Saint-Jaques-de-Compostelle, som leder över centralmassivet till Spanien.
Vi gick några timmar på leden som är ganska sportig: Nästan två timmar uppför, och lika mycket nedför. Vem behöver body pump, liksom? Och trots regn och gråa skyar så är det något visst med naturen. Hela den storslagna naturen, hela Hérault för våra fötter när vi tagit oss ända upp till de gamla fästningarna högst upp på bergskammarna, de stenmurar som de idag kallar jättens slott. Det här är en region som dessutom är märkt av tusentals legender, om pilgrimer och tempelriddare, hjältar, jättar och mystiska händelser.
Om ni har vägarna förbi Languedoc någon gång... Missa inte Saint-Guilhem-Le-Desert.

By the way: Det där bougainvillefärgade, icke så kamouflageklädda är yours truly. Och det suddiga är C.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...