Gecko.

Okej.
Att bo i Medelhavsklimat har sina sidor.
En liten baby-gecko i köket, till exempel. En grön babygecko med blomsterformade fötter och glosögon.

Förra sommaren hade vi en snarlik: Misstänker att den tagit sig in via balkongen när hettan utanför blivit för outhärdlig.

Jag är inte odelat förtjust i Baby Gecko, men anar att den eventuellt kan vara ett vasst vapen i kampen mot monsterinsekter och spindlar.

Kalorierna.

Pyttelite ångest.
Över att det känns som om jag satt i mig ungefär 48 000 kilokalorier i kvarten de senaste tre dagarna.
Men bara pytte.
Det är okej.
Jag är zen*.

*Yeah well whatever hade jag varit total-zen hade jag knappast behövt skriva det här.

Granite Island

Födelsedagen

Paket. En klocka, ett armband, ett halsband.
Ett vackert kort till la plus belle maman och femme adorée.
En fruktsallad med hallon, nektariner och persikor.
En stor bukett röda rosor.
Två bodybutter med chokladdoft.
Picknick för 14 fina på stranden.
Rött vin, rosa vin, vitt vin. Plastmuggar och vit linneduk.
Ljus i tårtan som stavade 13. Hoppsan, så fel det kan bli.
Solosång av Moana, två och ett halvt.
Tända ljus i sanden sedan solen gått ned.
Ganska mycket sand i maten.

En stjärnhimmel kombinerad med ljudet av vågorna.
En berusad födelsedagsfirare.
Hundra fina hälsningar. På mailen, facebook, bloggen, telefonen.

Fint.

Picknick. Sned, suddig och med helt galet hår.

Livet en fest vid trettiett

By the way.
Kolla detta.
Jag är ju helt i fas.
Låt festen börja, liksom.

31 varv runt solen

Hej 31!*
Jag undviker att krisa nu, jag ska jobba** och se till att folket från Royal Caribbean och Adventurer of the Sea hittar till Ajaccios bästa barer.
Vi ses här sen.
Ciao.

*Fy fan, 31. Men det är okej. Jag är zen. Jag är ung. The best is yet to come.
**Det är lite mitt skojiga extraknäck.

Mer, mer, mer

Om jag skulle lägga till något till önskelistan så skulle det väl vara detta:

En mojito royal
Cheryl Coles smilgropar
En hundvalp
En kajak med dubbelbladig paddel

En ny stortånagel
Äkta pärlor
Skönhetssömn. Fullständig, utan paus
Några små ord på en post-it. Kanske. Eller i kylskåpspoesin.
Turkosa sandaletter, turkost nagellack, turkos ögonskugga
En ny tatuering
En vacker vy över den där solkyssta nacken

Önskar, önskar, önskar

Förra året skrev jag en önskelista. Och den gäller nog fortfarande. Ganska exakt just så.

En stor skål färska hallon
En ring med många diamanter
Längre hår längre naglar längre dagar
Ett syskon till Véra
En flygbiljett
Fred på jorden och en juicy tube
Ett kärleksbrev
En sovmorgon
En skogspromenad
Champagnefrukost
Ett Véraskratt i en ask
Solvarm hud in i december
Inga ljus i tårtan. Ingen tårta heller förresten
En kram
Ett citronträd

My neverending 30-års kris, del II

Och så här såg vi ut förra året. Och den uppmärksamme läsaren noterar givetvis att jag har precis samma klänning som jag har haft på de tio senaste fotona i bloggen. Har hon inga andra kläder, tänker ni nu?
Jo. Jag har skåp och lådor fulla. Jag har så mycket kläder att de hänger på galgar i dörrposterna och på stolar. Men jag råkar gilla den här.

Förra året. Den här dagen. Dagen innan 30.
Ville inte fira (Oh vad jag ville fira min 30-årsdag. Hett och innerligt).
Dagen blev en jävla katastrof.
Förra sommaren var ganska gloomy.

Nu är det annorlunda.

B-day. Invitation.

Subject: Beach-Apéro (med anledning av mina euh... eh... 25 år.

Plats: Trottel Plage, Ajaccio.
Datum: 29 juli 2010
Tid: 19.00 - tills solen gått ned och vinet är slut.
Dresscode: Flipflops. Och de som har blommor runt halsen eller i håret har rätt till en extra bit cake fait maison.
Medtages: Bättre hälft/Sambo/Girlfriend/Boyfriend (eventuellt), kids (valfritt), era vackraste leenden (obligatoriskt), filt att sitta på (jag kan inte tänka på allt).

Trop contente de vous retrouver ce soir-la, amici!

XOXO

Män är från Mars, kvinnor från Venus

Jag pratade med min manlige vän G. Om födelsedagar.

Och förklarade att när jag säger att jag inte vill ha något firande, ingen tårta, inga paket, så menar jag naturligtvis inte det.
Och att en man - min i det här fallet - borde kunna läsa åtminstone ett minimum mellan raderna.

- Vad gör du för din fru när hon fyller år, tillexempel? Inte glömmer du bort det?
- Hon vill inte ha något firande. Hon vill inte ha någonting.
- Och det tror du på?

Män.

Häpp häpp

Nu. SKa. Jag. Ut. Och. Springa.

Någon gång ska man väl få till det, trots att det är sommar?

Kanske inte en mil, men i alla fall... en sju, åtta kilometer?

Platt

Alltid när jag ska göra någonting med jäst så vill det sig inte.
Det liksom reser sig inte.
Jäser inte.

Jäkla skit.

I mean please del 2675

Han: Vad ska Sockergrynet ha på sig?
Hon: Du kan väl ta den där turkosa klänningen, den är så fin!
Han: Den här?

Och håller upp en cerise pyjamas med prickar.

Hon undrar på vilken punkt hon var otydlig, klänning eller turkos / om mannen är totally färgblind / om de borde göra något åt sina kommunikationsproblem.

And remember no matter where you go there you are. (Confucius)

Innan mamma åkte härifrån tittade hon på mig uppifrån och ner och sade Du ser ut att må bra nu. Du gör det.

Min mamma kommer kanske alltid att vara lite nervös innan hon åker för att träffa mig. Rädd för vad hon ska hitta, allt sedan den dagen då hon fick skrapa upp mig från golvet inne på Arlandas ankomsthall, när jag kommit med planet från Heathrow.

Men nu alltså. Jag ser ut att må bra. Och det hänger nog rent fysiskt på de där fem kilona som är så viktiga för mitt fysiska och psykiska välbefinnande. Vet ni, jag hade en psykolog som ville få mig att skriva under ett kontrakt med mig själv. Om att aldrig väga under 50 kilo. De där kilona plus är livsviktiga.

Det är så här: Väger du så lite som 48,9 snurrar det igång igen, det är någonting som triggas igång, mekanismer du inte rår på, och innan du vet ordet av så väger du 32 kilo och sitter på en brits på ett sjukhus med ekg-kablar på bröstkorgen och läkare som säger att njurfunktionen är satt ur spel, att viktnedgången måste bromsas nu, för att rädda ditt hjärta, att du är mycket dålig, att du kanske aldrig kommer kunna få barn och att dina blodvärden inte är värda vatten. Du lyssnar med ett halvt öra. De där elektroderna är kalla, du skäms för att du inte tycker att du är värd ett läkarteams tid och du är nästan naken och får syn på dig själv i en spegel. Det, men bara det, får dig att gråta.

Du har hår i ansiktet på samma sätt som foster, för att hålla värmen. Dina armbågar ser abnormt stora ut. Du är så kall. Du vill inte vara nästan naken, du vill inte vara där.

Alltså håller du dig på rätt sida 50. Eftersom du inte vill hamna där igen.
Eftersom vägen tillbaka var alldeles för lång och alldeles för penibel för att du ska orka gå den mer än en gång. (Den vägen går man bara en gång.)
Eftersom du längs den vägen var tvungen att möta en person som du ganska länge försökt springa ifrån.
Den personen, hon är du.

Du var tvungen att lära dig att älska henne, stötta henne, ta hand om henne. Svårt.

Men inte svårare än så. Mamma har rätt. Jag mår bra nu. Jag är stabil, jag är på andra sidan. Men jag kom att tänka på den där surrealistiska dagen när mamma hämtade mig på Arlanda. Min resväska hade gått sönder på bagagebandet, och alla mina trosor, linnen, kläder, saker spreds över hela ankomsthallen. Jag var handfallen. Orkade inte samla ihop sakerna. Jag tror att jag bara gick.
Jag höll ihop tills jag nästan dog, så sprängs min resväska med allt det där tunga bagaget. Hm.
Symboliken, mina vänner, symboliken.

Mismatch. Misfits. Loved ones.

Avenue Pascal Paoli. (Att göra-lista)

1. Klippa fram ögonen på min långluggade unge
2. Skaffa öronproppar för karaokekvällarna nere på gatan (Gud i himlen låt detta få ett slut, it's them or me)
3. Skaffa sådana där vattenvingar, flytkuddar, uppblåsbara armringar till kiddo
4. Skriva bok
5. Planera födelsedagsfirande enligt devisen hellre berusad än deprimerad och mol allena
6. Gå till katedralen Santa Maria Assunta (Notre-Dame-de-l'Assomption) för att kolla in Delacroixmålningen. Hade jag varit lagd åt det hållet hade jag kunnat passa på att tända ett ljus, be en bön och bikta mig samtidigt. Nu får det gå ändå.

Corsica: Beach of Loto

När vi var i Saint Florent så passade vi givetvis på att åka ut till en av Korsikas verkliga pärlor: Plage de Loto (eller Lodu, som vi locals säger). Det har jag i och för sig redan nämnt, men jag briefar er gärna igen...
Le Lodu: En perfekt liten cocktail av allt det vackraste som Korsika har att erbjuda, kristallklart, gnistrande, turkost vatten, vit och len sand, doftande maquis så långt ögat når, och ett och annat frigående kreatur.
Stranden är skyddat område (lyckligtvis), och det går endast att ta sig dit med båt från marinan i Saint Florent (en sanning med modifikation, det går att gå, men man får räkna med 3 timmars marsch genom vad som kallas Europas enda öken, desert des Agriates).

Och nu ska vi ta det här en gång för alla: Vad är grejen med korna på de Korsikanska stränderna?
Jo. Mycket av den korsikanska boskapen lever i någon sorts semi-liberté, alltså får man vara försiktig på vägarna, så att man inte kör på någon ko, eller gris, eller vildsvin, eller get eller får, eller... Ja, ni fattar. Det är alltså ganska lyckliga kossor, och dessutom ger det det korsikanska köttet flera egenskaper:
a) Nötköttet är oerhört mört. Och salt. Vilket beror på att kossorna käkar saltvattenberikat gräs (och eventuellt en och annan picknick-korg).
b) Fläsk- och lammkött har en delikat nötsmak, eftersom djuren mest går runt och äter nedfallna kastanjer dagarna i ända.
De är även ett exotiskt inslag på stränderna, även om yours truly håller sig på behörigt avstånd. Numera.

Men det var en parentes. Syftet med det här inlägget var att berätta om Le Lodu. Korsikas pärla.

By theway

På tal om linjer i pannan.
Det finns få saker som jag faller så för hos män som linjer i en vackert solbrun panna.
Lite bekymmersrynkor, koncentration.
Det får mig helt ur balans.

Och de första vita stråna i C:s mörka hår. De fick mig att stanna upp av rörelse.
Oh.

Hos kvinnor också, ett ansikte där man kan läsa att hon levt, känt, skrattat och gråtit. Och inte ett ansikte där ens blick halkar runt, har svårt att få fäste, för blankt, för lent, för uttryckslöst. De där linjerna - imperfektionerna - som ger karaktär.

Jag kan nog förlika mig med mina också.

Min neverending trettioårskris

Jag sade:

- Det är ju inte bara det fysiska förfallet som är jobbigt när man passerar 30...

G avbröt:

- Nu måste du förklara för mig, din definition av fysiskt förfall?

Hm. Alltså. Det jobbigaste, så här mellan er och mig: Linjerna i pannan. De fanns inte där förut. Och nu... finns de. Av närsynt kisande, bekymmer, solen, tänk, stress, spänningar.
De retar mig. Men inte mer än så.

Glitter. Medelhav. Närvaro. (Kom ihåg nu)

Så du ligger här någonstans. Poolen framför, Medelhavet bakom. Du tycker att det är ganska fint. Och befinner dig i en hyfsat avslappnad position, och även om du är ganska upptagen med en glass, solkrämen och din egen ultimata exponering så hinner du förkovra dig...

... rent kulturellt. Med roman, politiskt skvaller och ett porträtt över granitön Korsika. Lite flärd, lite litteratur, lite yta, lite djup. För du är en lite så där djup-ytlig person, och vill ha lite av varje.

Då dyker det plötsligt - med ett frustande - upp något ur poolen. Oidentifierat. Och du blir eventuellt lite irriterad över att få din artikel om Sarkozy och Carla nedstänkt. I synnerhet eftersom en annan person i din omedelbara närhet redan kissat på tidningen och målat om din nya stråhatt med sin magnum mandel.

Det oidentifierade placerar sig i ditt blickfång och du hinner förstrött och lite oengagerat tänka jäkla snygg karl det där sedan kommer du på att du faktiskt är gift med karln i fråga, men ni vet, över morgonkaffet och vällingen och räkningarna och tvätten och tiderna och måstena så glömmer man ibland bort vem man har bakom kaffekoppen, det är snudd på att man ibland fokuserar mer på koppen. Men nu kommer du på. Och gör det enda rätta.

Du dyker i. Och efter en trippelsalto med skruv (jomen ni får försöka föreställa er) landar du - utan en krusning på vattenytan - i poolen. I det där turkosa glittret, i svalkan, i oemotståndligheten.

Precis som den lilla kamikazepiloten i mammas solbrillor som inte har något som helst risktänkande. Sedan är ni där - rakt under solen - och alla pusselbitar är lite på plats. En liten stund.
Inte en bit fattas. De där stunderna är det finaste vi har.
Sedan kan det där pusslet splittras igen, bitarna far iväg, blandas ihop, de fattas dig, du får inte ihop det hur mycket du än försöker.
Men ibland landar du andas du bara finns du.

Berusande

21:15. Termometern på Cours Napoléon visar fortfarande 33°.
Det är varmt.
Och bor man i lägenhet i centrala Ajaccio byggd på 1700-någonting har man inte clim.
Så vi korsikaner går runt och svettas och säger till varandra att det är fullkomligt outhärdligt.
Vi slår försiktigt upp fönsterluckorna vid 18.30, försöker skapa någon sorts drag.
Går till stranden vid sju. Eller tidigt på morgonen. Fullkomligt vettlösa turister ligger där melan 12 och 16.
Vi dricker aperitif (det är viktigt med vätska) vid halvåtta. Äter middag vid halvtio.
Den här värmen, luften, maten, vinet... Rytmen. Den är berusande.
Idag lovar dem 40°. Men väderleksrapporterna ska man alltid ta med en nypa salt, vi brukar behöva lägga på tre, fyra grader.
Vattnet vid min strand är 29°.

Frukt är godis. Yeah well whatever.

Jag och grynet frossar aprikoser och körsbär från marknaden. Gott, och bra för solbrännan. Men billigt är det inte... Har det inte gått för långt när körsbär kostar 9 euro kilot och man tycker att aprikoser för under 4 euro är ett kap?

Förälskad. Helt jävla förlorad.

Min vän V har en alldeles nu liten valp. Nio veckor, dunig, mjuk, med valptassar, valpnos, valpmage, valpögon...
Hur valpsjuk blev inte jag? Och så säger jag till mig själv att det är omöjligt, vi kan inte, det skulle inte funka, vi är ju knappt bofasta, en hund behöver trygghet, stabilitet, rutiner, inte resor, sena kvällar, en hund behöver skog, natur och fjällbäckar, inte terrasserveringar, biltrafik och denna eviga sommarhetta... Men ändå, lilla Fachetta kändes som fullkomligt oumbärlig i mitt liv.
Jag kommer alltid sakna att ha hund. Alltid. Men en dag, en dag, en dag ska jag också...

Jag, Paris & Angelina

Jag vill inte påstå att jag har dåligt people-karma. Men.
När Angelina Jolie handlade tidningar i MIN tidningskiosk på Place des Palmiers så var jag på annan ort.
Och nu känns det som att jag är den sista som får veta att när jag smuttade rosé i Saint Florent så haffades Paris Hilton på södra Korsika, när hon landat i sin privatjet på Figari.

Jäkla skit. Jag har alltid velat träffa Paris Hilton.

Korsikaguide: att göra i Saint Florent (San Fiurenzu)

Saint Florent är en liten fiskestad, inbäddad i Saint Florent-golfen på norra Korsika, en halvtimme från Bastia. Det har sagts att Saint Florent är som Saint Trop', men utan Saint Trop', och det finns någonting genuint, oförfalskat, sjabbigt och oemotståndligt med lilla Saint Flo... Men visst, Saint Florent har blivit inne och hippt, yachterna trängs i hamnen, restaurangerna börjar ha bilder i menyerna, det är ganska trångt mellan badlakanen på La Roya, och man kan se kändisar spela boule på torget vid marinan. Men ändå... Oemotståndlig. Här är min topplista över saker att inte missa.

1. Beundra staden från Citadellet och den gamla ringmuren, precis när solen sänkt sig i havet. En bonus är att ta sig ned till den där restaurangen som ni ser upplyst alldeles vid vattnet. Den heter La Marinuccia och enligt senaste franska Elle så är det en av Korsikas toppställen att äta på. Vågskvalpet får man på köpet, och stjärnhimmelns spegling i vattenytan.

2. Ta en av båtarna ut till Ludo eller Saleccia, i kommunens naturreservat. Stränderna är en bit av paradiset, vattnet som blå curacao, sanden som babypuder, naturen runt om ogenomtränglig. Glöm inte vatten, matsäck och en bra solkräm. Här finns inga barer, knappt någon skugga, och allt är jungfruligt vitt, orört. Vackert.

3. Shoppa vackra klänningar vid fashionistornas favoritgata i Furnellukvarteret. Kullerstenar, ett gammalt palats och marinan ett stenkast därifrån omringar platsen där man kan hitta flera korsikanska kreatörer, men också franskt och italienskt mode. Bellissimo!

4. Idka poolhäng. Görs lämpligast efter klockan 18, när solen inte är så het, och bougainvillean doftar extra mycket, och när man väntar på nästa punkt...
5. ... det vill säga aperitifen. The locals dricker lokala roséviner, så det gör vi också. Vinerna från patrimoniodistriktet räknas till Korsikas bästa, och det finns många att välja på. Rosévin gör sig ju också alldeles ypperligt i kvällssol. Färgerna blir så trolska och vibrerande att man misstänker att kvällssolen skapades endast med det syftet att framhäva rosevinets skönhet.

6. Äta sen middag på på restaurangen på Place Doria, under klocktornet, vid fontänen. Beställa in flera rätter, smygkika på övriga gäster vid de fullsatta borden och lyssna på de outtröttliga cikadorna som sjunger, sjunger, sjunger. Njuta av att temperaturen sjunker till under 30° på kvällen, och njuta av...

7. ... sin mat. Till exempel lammkotletter med korsikanska örter, potatis à la vapeur och ratatouille som glittrar av korsikansk olivolja. Till exempel. Euh... Ber om ursäkt för bilden. Det blev inte mycket kvar. Korsikanska efterrätter brukar nästan alltid bestå av kastanjemjöl i någon sorts pudding med kolasås, så ett tips är att koncentrera er på huvudrätterna.

8. Bada. Vada i långgrunt vatten. Simma, andas, njuta av vattnet. Saltvatten är bra för oss, det är bevisat. Det är dessutom jäkligt härligt. Särskilt när vattnet är nästan 30°.

9. Efter middagen kan man strosa ned till hamnen, titta på båtarna som glider in. Drömma om en båt, titta på ljusen på vattnet. Tänka att det är något visst med den här platsen. Den här stunden. Den här staden.

San fiurenzu. Färger, detaljer. Ljus.

Babydoll

När jag har den här klänningen - en av mina favoriter, midnattsblått fodrat siden, Kookaï 2008, babydoll, mini, dessutom kortare bak av någon outgrundlig anledning - så säger folk alltid Oh, vilken söt blus. Sedan sneglar de söderut för att spana efter kjolen de tror jag glömt. Men det är ingen blus, och jag är inte halvklädd. Det är en klänning, och således är jag helklädd.
Men detta leder oss in på den del i min ecole de fashion som kallas Miniklänningen - Så funkar det.

Den lilla babydollklänningen. Du tvekar. Och när du frågar din man om kjolen är för kort så ser han sur ut och säger att han inte tänker svara av risken att bli kallad sydländsk macho alternativt taliban. Så du frågar din vän Shani som uttalar de odödliga visdomsorden If you got it, flaunt it.
Så du drar modigt på dig den lilla klänningen, och är ganska tacksam över att du endast mäter knappa 160 centimeter (På en längre kvinna skulle min miniklänning skapa en miniskandal, bara hon går över gatan), men det finns regler inom babydollanvändandet.

Regel 1. En stadig trosa. Och bara du följer den här regeln slaviskt kan du eventuellt göra avkall på de andra. Alltså, ingen string, ingen spets, inget genombrutet.

Regel 2. Säkra hästsvansen innan du går utanför dörren. Du har nämligen gjort det för sista gången. Ett armlyft i den här klänningen blir ödesdigert.

Regel 3. Ingen Macarena. Ingen YMCA. Inte ens om din bästa vän går upp på bardisken för att slänga upp armarna i luften till någon gammal dänga följer du med. Du ska helst sitta. Eller stå, med armarna längs kroppen.

Regel 4. Inget sitta i rottingstolar. De där märkena på låren ser bara konstiga ut.

Frågor på det?

Mitt svenskfranska Sockergryn

Sockergrynet börjar till fullo behärska sina två språk. Exempel:
Hon ser bruna alger i vattenbrynet. Rycker sin far i badshortsen och deklarerar:
- Caca.
Varpå pappan svarar Oui, c'est caca.
Sedan vänder hon sig till sin svensktalande mor och förklarar:
- Bajs.
Med betoning på samtliga bokstäver. Varpå mamman svarar:
- Nej, älskling, det är inte bajs, det är alger, som gräs som växer i havet och som är brunt, och även om det inte är jättetrevligt så är det ju inte... alltså, det är sjögräs.
Sockergrynet tittar på sin mor. Skeptiskt. Och vänder sig till sin far.
- Caca.

Lucky cows. Del 34

En till, en till, en till

Jag kom på en grej.

Den vackraste, bästa, finaste, sexigaste egenskap som - enligt mig - en människa kan besitta: Förmågan att inte ta sig själv på för stort allvar.
Förmågan att kunna skratta åt sig själv.
Förmågan att se det roliga i all jävelskap.

Jag hoppas att jag besitter den. Jag tror det.

Den svåra utmaningen

Ferferi i Paris skickade mig en utmaning fôr ganska länge sedan. Sedan kom det saker emellan, och jag tyckte att den var svår, utmaningen.
Den handlade om att a) skriva sex positiva saker om mig själv och b) visa en bild på mig själv som jag tycker mycket om.
Svårt. Så jag lade den åt sidan. Tills jag såg bilderna som C tagit alldeles häromkvällen. Jag tittade på dem och tänkte är det där jag? Är det så jag ser ut? Är det så folk ser mig? Så tänkte jag: Jag skulle vilja att det är så folk ser mig. Men egentligen har man ju ingen aning. På den första bilden lyssnar jag. Och på den andra: Skrattet.
Det är någonting med den där bilden. Kanske det att jag skrattar, att skrattet finns här någonstans.
Ni vet, det har varit långa perioder utan skratt. Då jag undrat om jag någonsin skulle komma att skratta igen. Då jag trott att jag glömt hur man gör, då jag trott att skratt var något som hände andra. Den där unga kvinnan på bilden som varit så olycklig. Som inte velat leva som inte skrattade bara log fastän det brast någonstans.
Aj. Det gör ont att tänka på det. Men så sitter hon där, och kanske är det vinet, kanske är det värmen, kanske är det kvällssolen och aftonrodnaden, kanske är det ingenting särskilt, men hon skrattar. Viktigt.

Det var andra delen av utmaningen. Så nästa, den svårare. Jag funderade, och insåg att jag inte kan säga någonting positivt om mig själv utan att antingen skämta bort det, skydda mig med sarkasm och ironi, eller att gardera mig med tre negativa saker för varje positiv. Well, well, here we go:

1. Jag är oerhört social och sällskapssjuk. (Men har ett stort drag av ensamvarg och kan bli galen om jag inte får vara ensam och ifred ibland).
2. Jag förälskar mig lätt, i människor, platser, böcker, stunder. (Men kan ibland helt blockera mig och känna mig alldeles kall och låst. Stängd).
3. Jag är rolig och trivs med att hålla låda i ett middagssällskap en kväll (Men fullkompligt inkapabel till att komma ihåg vitsar och poänger. Ni vet, jag börjar bakifrån eller missar själva poängen eller timingen.)
4. Jag gör nog världens godaste mascarponemousse med mangotartar. (Men frågan är om det är en positiv egenskap?)
5. Jag skrattar, gråter, älskar, rasar, skriver och läser med samma energi och intensitet (Men ibland slår det över i excesser, bulimiska beteenden, överreaktioner.)
6. Näe... Jäklar vad svårt. Jag sitter här och pressar fram orden - vilket inte brukar vara ett problem - vad mer kan jag säga?

Tills vidare får ni gärna göra utmaningen: Försök själva att skriva sex positiva grejer om er själv, det är skitsvårt. Och nu kom det visst en dagishämtning, ett telefonsamtal, min favoritsång på radion och tre vita duvor på fönsterblecket emellan.

Mare e Sole. (Plage d'Argent)

På andra sidan Ajacciogolfen, från oss sett, ligger Mare e Sole, ett litet paradis i sin genre, doftande av saltvatten och bougainvillea, le maquis (den matta av evergreens som täcker en stor del av Korsika och som doftar honung och nektar), och salt tång. Havet: Fyra nyanser av turkost, närmare 30 grader. Lite som... Saychellerna, inbillar jag mig.
Vet man inte vad man ska göra med en söndagmorgon kan man packa picknick, hink, spade, bok, solhatt och trevligt sällskap och åka dit. Jobba på sin solbränna, paddla lite kajak, eller bara plaska i vågorna. Det är inte så dumt.