torsdagen den 30:e september 2010

Min gata i stan. Detalj.

Sephora. Champs-Elysées.

C ringer från Sephora, Champs-Élysées.
Min ögonskugga var finito så det var ju praktiskt att han bara kunde poppa in på Sephora när han ändå var i krokarna. Det borde ta tre kronometrade minuter, max, att slita åt sig ögonskuggan, betala, och gå ut i solskenet på Les Champs. Sätta sig i solen och ta en öl på Flora Danica.
Borde.
Istället tog det fyrtiofem minuter och jag fick Tiny Bubbles istället för So elegant. Men det är okej.

Au tout va bien. 07:45

Att kunna dricka morgonkaffe på en terrass vid havet en tidig morgon i slutet av september är en lyx jag aldrig tröttnar på.

onsdagen den 29:e september 2010

Inte gråta över spilld mjölk. (Fuck. CHanel.)


Här sitter jag och skosurfar förstulet i mörkret, när jag egentligen borde ägna mig åt vettigare sysselsättningar.
Till exempel fundera på hur man får bort nagellack ur linneduken/köksväggarna/mockastövletterna/Sockergrynets lugg.
Eller gå och lägga mig med Herman Lindqvist. Men vi kommer liksom ingen vart, jag och Herman.

Nakna.

Jag är ingen person som löses upp i atomer av lycka när modet är camel. Eller nude. Eller beige.
Jag som person är redan ganska beige, och de här tonerna gör liksom ingenting för att få mig att se sund, pigg eller sexig ut.
Men jag har kommit till insikt. Jag har drabbats av ett stort habegär.
Jag vill ha skor i en nyans som kan kallas nude, fauve, taupe, skin... et cætera.
Tellement joli, tellement beau. Tellement classe.
Ni har säkert hela garderoben full med snygga nude shoes, och jag har bara svarta, röda, lila, silver, guld, svarta, svarta, svarta...
Det saknas lite nude i mitt liv.

Fuck

Dagen började med att lillan hällde ut nagellack över hela lägenheten.

Och den slutade i ungefär samma anda.

Snart är den slut, den här dagen. Alltid något.

tisdagen den 28:e september 2010

French lavender is for stress reduction.

Lillan har vänt upp och ned på hela lägenheten. Det är förvånande vad en sådan liten är kapabel till egentligen. En tyfon, en tsunami i blommig pyjamas.
Det blåser isvindar över Korsika. Mistralen når inte hit, och ändå... Isvindar.
Någon blåste kyssar i telefonluren från Paris.
I morgon är en dag av typen som man redan önskar vore slut. Som man redan önskar fanns bakom en.

Nu sussar liten i sin säng och jag ska lägga mig i badet. Det är ungefär nummer fyrtiosextusen på min att göra-lista, men nu får den prio ett.

Happy people don't give into Happy people don't give into That sinking feeling

Jag ringer till C och gråter.

Han, på ett stökigt, högljutt RER - mitt i mina drömmars stad Paris, men med allt det som är det sämsta med Paris runt i kring sig och vartenda ljud av allt det där stökiga, högljudda, påträngande, inkräktande, tröttsamma drabbade mig - hörde mig inte riktigt. Och inte jag honom.

Men jag grät redan. Jag satt under ett palmträd och tittade på Medelhavet och kryssningsfartygen som lade ut, och grät.

Och sade att jag accepterat den där eftertraktade platsen på den där utbildningen som ska vara så bra.
Och jag grät därför att jag inte vet om jag vill.
Och jag grät därför att jag ändå kanske måste tacka nej eftersom det inte är kompatibelt med dagistiderna och för att jag inte kommer att hinna med någonting annat, inget jobb, ingen roman.
Och jag grät därför att jag frös och för att hösten är här, redan här, trots att jag inte ville det.
Och jag grät därför att jag var tvungen att hämta Honungshumlan tidigare från dagis.
Och jag grät därför att jag ska prata spanska inför femtio personer under fyra timmar i morgon och det skrämmer mig. Det skrämmer livet ur mig.

Och jag är över trettio och borde inte sitta under ett palmträd och gråta.

Silverstranden på andra sidan sundet.

God morning Vietnam

Chrille tog första flyget till Paris, och jag känner mig kvarlämnad och stressad.

Det här så kallade hemmet verkar just nu bara vara en sorts avlastningsplats där vi passerar för att lägga ifrån oss saker, eller för att hämta någonting. Kaos.

Grynet gråter och vi hittar inte Mumintrollet. Jag åt chokladtårta till frukost och allt känns lite upp och ner.

måndagen den 27:e september 2010

Pesto presto

Min pesto.

En bukett basilika
En bukett persilja (det blir lite annorlunda smak, dessutom får peston finare grön färg. Lite mer mintgrön istället för buteljfärgad.
Ganska mycket olivolja. Två deciliter, kanske tre.
Ganska många vitlöksklyftor. Jag brukar lugna mig när vi har gäster, men när jag gör till bara oss generar jag mig inte.
200 gram riven parmeggiano reggiani
En skvätt vinäger
En nypa havssalt
Några varv med pepparkvarnen
En påse pinjenötter

Det här blir mycket pesto. Jag fryser in och tar fram. Använder till allt: Pasta, lax, bruschetta, rödbetor, provencalska tomater, bönröror... Pesto funkar till allt. Allt.

Jag har slutat handla pesto i affären, sedan det gick upp för mig att de fyller ut den med ris eller potatis. Pesto med potatis? Helgerån. Däremot kan god pesto piffa upp en trist potatissallad, men det är en annan sak.

Nothing feels as good as glossy

Ah, inget är som att vara nyklippt! Blank, glossy, slät, reflekterande.
Soignerad och liksom tillsnyggad.

Varar till nästa hårtvätt. Ungefär.

Men det bästa med att klippa sig är ändå huvudmassagen. Hur underbart är inte det? Och så kaffe och kaka och all den där proffsiga beröringen. Jag är en sådan sucker för att få håret tvättat hos frissan att efteråt får de göra vad som helst med mina spretiga testar.
Färga det grönt? Inga problem, bring it on.

Men idag blev det bara slätt, blankt och glossy.

Rädd att hoppa.

Jag pratade med kvinnan som är någon sorts mentor, någon sorts rådgivare.
Jag kom med alla mina tusen ursäkter, omständigheter, mina verbala invändningar:

- Jag vill ha garantier!

Hon - bakom sina stålbågade glasögon - ler inte ens.

- Livet, ma belle, ger aldrig några garantier. Inte för något.

Och jag sade att jag var rädd för att kasta mig ut i det okända, rädd att kasta mig ut i tomma intet. Utan garantier.
Hon - tog av sig sina stålbågade och spärrade ögonen i mig.

- Har du någon annan väg att ta? Som jag ser det har du inget val.

Hmpf. Besvärligt med människor som inte bara säger det man vill höra och som låter en sitta där och vara trygg och bekväm.

söndagen den 26:e september 2010

Kalas.

Chocolate brownie.

Jamen, jättebra bilder. Verkligen. Naturliga. Inte har du tagit dem själv?
Eh, jo. Jag knäppte dem själv eftersom jag inte har någon självutlösare. Eller, jag har ju C, men han var inte hemma och jag vet inte om han skulle uppskatta att bli kallad självutlösare (Kan inte du knäppa ett kort på mig och min nya hårfärg/skor/lunchtallrik?).

Hur som helst. Så här ser min nya hårfärg ut. Mörkt som bara den. Frisyren ska rättas till i morgon. Då blir det klippning av, jag har inte varit hos frissan sedan i maj. Jag känner mig alltid så manipulerad efter frisörbesök, det är därför jag drar mig.

Med utsikt över Tolla.

Det här är faktiskt människors verk... Tolla är en konstgjord sjö, där man hejdat floden Prunellis vattenflöden med en enorm bågformad dam som står emot trycket av 32 miljoner kubikmeter vatten.
I går träffade jag en man vars farfar var med och byggde dammen. Han berättade om sâkerhetssystemet, och det var så poetiskt att jag inom loppet av tre sekunder utvecklade en brinnande passion för dammkonstruktioner.
Mellan dammväggen och bergets granitväggar sitter mängder med pianotrådar.
De är exakt finstämda, precis som ett instrument. Och precis som med ett piano, eller en gitarr, så handlar det om millimeterprecision. Om vattenmassorna, eller bergsmassivets tryck på dammen blir för högt så ändras ljudet av pianosträngarna. Dammen blir ostämd och det innebär fara. Om fördämningen brister så skapas en flera meter hög våg som på nolltid kan lägga Ajaccio - flera mil därifrån - under vatten.
Jag tyckte att det var så vackert. Det massiva granitbergen. Vattenmassorna. De nästan omärkliga ljudvibrationerna mot strängarna djupt inne i bergen. Den stora exaktheten. Kunskapen om bergen, om vattnets enorma kraft.
Arkitektural poesi.
Hör bergen, hör fördämningarna.

lördagen den 25:e september 2010

Champagne&Macarons

Jag har fått i mig så mycket tårta, macarons och champagne att jag känner mig helt sockershootad.
Och lite rund under fötterna.

Trevligt med födelsedagskalas, även om det är för ett gäng vilda tvååringar.

Tvååringarna fick nonstop, vindruvor och drickyoghurt by the way.

Och föräldrarna champagne och macarons.

Buenas dias, queridas!

Jag sover alldeles för lite för mitt eget bästa.
Men det försöker jag låta bli att tänka på, places to go, people to see.

C ska ta Honungshumlan till frissan, och jag har gett honom detaljerade, tydliga instruktioner.
Som om jag inte tror att han är kapabel att kommunicera önskad babyfrisyr p
å egen hand*.

*Jag tror inte att han är kapabel att formulera precis hur jag vill ha det.

fredagen den 24:e september 2010

Véra (Mia).

French press. (And the other pressure)

Titta gärna in på eftermiddagskaffe.

Jag har choklad och min trogna franska pressbryggare.
Och tusen val.
Jag står nog vid ett sådant där metaforiskt vägskäl och tvekar.
Och måste ta beslut.
Svårt det är, det där mes beslut man måste fatta. Som inte bara fattar sig själva. De man inte bara kan vänta ut och hoppas löser sig på egen hand. De där andra.
Kanske handlar det om att jag faktiskt är vuxen.
Jag tar mina egna beslut, gör mina val, och så får jag hantera konsekvenserna.
Hej, verkligheten. Reality bites.

Hm. Men inget som inte skulle kännas lite lättare efter fredagseftermiddagskaffe i trevligt sällskap.
Kom gärna förbi.

Kompetensen.

Jag var snudd på kompetentare än vad jag trodde.
Nu återstår frågan: Vad göra med detta?

Jag tänker: Karriärmässigt? Jag måste ta tag i mitt liv och förmodligen byta bana.
Marknaden för audiovisuella journalister på Korsika är... snäv. Och frilansandet... Nja.

Jag är redo för något nytt, gärna utmanande.
Gärna bra betalt och självutvecklande och roligt.

Ungefär så.

Allt igeno mkompetent.

Idag ska jag få mina kompetenser evaluerade.
Det blir spännande.

Jag håller er uppdaterade.

torsdagen den 23:e september 2010

Sara daily. Scoops.

Scoop 1: Annars är vara hemma med sjukt barn inte min favvo-sport. Det är tråkigt, fast det vågar man väl inte säga.

Scopp 2: Mitt barn är ett öronbarn (maman, bobo à l'oreille), och jag får genast mardrömsbilder av de där klasskamraterna som aldrig fick vara med och simma på gympan och som hade rör i öronen. Vi ska ta henne till en ORL och få utlåtande.

Scoop 3: Men å andra sidan har jag bokat klipptid till både mig och Trulsan. Snart kan vi visa oss offentligt igen.
Jag ser inte klok ut, och Grynet ser nästan ingenting. Måste åtgärdas.

Det är efter att ha läst sådana här rafflande inlägg som ni undrar varför ni läser min blogg.

Boulevard Lantivy. 23 september, 09.55.

Varenda gång jag baktalar Korsika eller klimatet så slår hon mig med häpnad och visar upp sin allra vackraste sida. Som idag. September när den är som vackrast...

Status: Namndroppar.

Den här fontänen känner ni kanske igen? Det är lejonfontänen på Place des Palmiers i Ajaccio.
Mannen känner ni kanske också igen?
Det är Jean-Paul Gaultier på besök.
L'enfant terrible de la mode käkar pizza Chez Paulo (min lokala pizzeria) och njuter av Korsika.
En stund, nästa vecka ska JPG presentera kollektionen 2011 i Paris. Så han har inte hur mycket tid som helst för fontänhäng, det förstår man ju.

SOlvarm hud och RosA viN. THe end Of.

Den här sommaren tar nog slut här.
Jag är förvirrad. September brukar vara högsommar, och förra året låg vi på stranden till slutet av oktober.
Nu har jag jeans.
Jag upprepar: Jag har jeans. Solbrännan är ett minne blott, och jag minns inte när jag drack ett glas iskallt rosé senast.
Sommaren tar slut här.
Jag ska försöka älska hösten.

onsdagen den 22:e september 2010

Dorothy

Dorothy Carrington är en engelsk lady som skrivit Granite Island A portrait of Corsica, boken som är det bästa som någonsin skrivits om Korsika. Eller det bästa som någonsin skrivits om någon plats, någonstans.

Hon är min guru. Hennes kärleksförklaring till Korsika är total, intakt, sida efter sida.
Hon beskriver jakten, sökandet.

"An archetypal human instinct fundamental to the nature of man, and in Corsica imbued with an almost magic and sacred atavistic ecstasy.

When the late summer shadows lengthened and the excitement of the upcoming fox hunting season would begin to be palpable in the air. It was the quest, the zest of the hunt itself, the inbred need to hunt, whether for the Holy Grail or for sustenance."


Vad sade hon mer om den här ön, där mystiken ligger tät som dimman i bergen, där mörka, vemodiga blickar stirrar p
å en från bakom italienska fönsterluckor och där dofterna från le maquis blandas med saltet, avgaserna, hettan och ljuset? Där de djupa vattnen glittrar turkost och solens sista strålar kastas mot de röda granitklipporna?

Hon sade: Get away from here before you are completely bewitched and enslaved.

Det var det enda råd hon fått om Korsika. Som hon inte lydde. Hon dog här, i Ajaccio. Hon skulle ha fyllt hundra i år, och idag träffade jag en annan brittisk lady som känt Carrington väldigt väl.
Jag var så starstruck.

Yo me llamo

Nu såg jag att båten jag fotat heter Sarita.
Det är vad mina spanskspråkiga amigos kallar mig, mitt spanska smeknamn. Mi apodo carinoso (???). Typ.
Det är nog ett gott tecken? För spanskan, menar jag?

Sun rising over Ajaccio. 22 september, 07:40

Well, hello there, gorgeous

De där sömnlösa nätterna tar ju aldrig slut! Liten har snörvlat, hostat, vridit, vänt, skrikit och gråtit hela natten.
Vad kan jag säga mer än att varje minut av förlorad sömn syns mer än väl i mitt ansikte.
Papperstorr hud, blå ringar. Den där blekheten under solbrännan och ögon som värker.
Men det är - faktiskt - bara att gilla läget.
Nu måste jag iväg, mais je vous embrasse bien fort!

Oh, har ni någonsin försökt att äta en färsk croissant utan att slicka er om läpparna? Omöjligt.

tisdagen den 21:e september 2010

Spanska för nybörjare.

Hola favoritas!

På grund av en rad olika anledningar har jag åtta dagar på mig att lära mig spanska.

Eller förresten, en enda anledning: Min tendens att tala först och tänka sedan.

Solnedgång. Ajaccio. Medelhavet.


Här, vid les iles Sanguinaires, drack jag aperitif häromdagen, längst ut i Ajacciobukten, där golfen öppnar upp mot öppet hav. Det är skyddat område, med rikt djur- och fågelliv, och här satt Alphonse Daudet och skrev Lettres de mon Moulin (underskatta aldrig solnedgångars förmåga till inspiration).
De fyra granitöarna heter Mezza Mare, des Cormorans, Cala d'Alga et Porri.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser solen gå ned bakom udden, det är lika spektakulärt vackert varje gång.

Förresten, var finns eran vackraste solnedgång?

måndagen den 20:e september 2010

Måndag.

Jag gör så mycket dumheter nu för tiden att hälften skulle räcka.

Och söndagssteken som vi inte hann med i går eftersom jag var ute på båt i den solnedgångsfärgade golfen brände vi vid idag.

En vanlig måndag.

Och ytterligare en dag gick utan att. Utan att.

Utan. Att.

Place des Palmiers. Ajaccio.

Morgonturen till bageriet.

Septembersolen lyser på oss. Men det blåser kalla vindar, kommer de norrifrån?

Solen som gick ned i kväll den ska skina för dig kära

Förresten. Min dotter.
Var befinner hon sig på den här skalan där man bedömer människors rättigheter efter deras ursprung?

Kommer det en dag då jag måste förklara för henne att i det ena av hennes länder - ja, hon har dubbelt medborgarskap - är hennes pappa utlänning och hon därmed halvt, och i det andra är det hennes mamma som är det?

Förmodligen kommer den dagen.

Och då måste jag berätta om alla människors lika värde. Oavsett vad. Det handlar inte om att 'gilla olika", (hey Aftonbladet, tror ni att Sverige är totalt befriat från alla tecken på intelligent liv?) Det handlar inte om att gilla människor med alla möjliga sorters h
år och hudfärg. Det handlar om att respektera alla människors rätt till att behandlas med respekt och värdighet. Oavsett om man gillar dem eller inte.

Den stolthet inför det som är min dotters modersland och som jag försöker förmedla. Den fick sig en törn i natt. Igen.

That sinking feeling

En grej bara.

Min älskade F säger det bättre än jag. Hennes ilskna facebookuppdatering said it all. Typ:

"F undrar, va fan, röstade ni in SD i riksdagen? Rubbade reklamkampanjer mot utlandsfödda och deras småbarn, och ni ba' Yes box, that's my party?
Och psst, politiker och journalister, ni sänkte det här. Ni gjorde valrörelsen till en mutrörelse, ni sålde ut solidaritet genom att konstant välja det mest lågbegåvade sättet att tackla frågor på.
Välfärd, nä, mer i plånboken, ja. I respect your right to go fuck yourself. "


Dazed and confused. Hey Sweden, what happened?

Jag ska inte prata så mycket om det.
Valet.
Och valets vinnare och förlorare.

Det känns som om det finns fler förlorare än vinnare. Vem vann egentligen?

Och: Vem kommer att lägga principerna på hyllan först, för att få en bit av makten över det lilla kungadöme som för några decennier sedan var ett av förebildsländerna i Europa? Men det var länge sedan.

söndagen den 19:e september 2010

I ate this.

Idag har jag uteslutande livnärt mig på ost, charcuterier, nougat och rosévin.
Lunchen Chez Battiste uppe bergen.
Middagen intogs på båt. Med utsikt över solnedgången, granitöarna och kusten. Fint.

Men nu ska jag äta ett äpple. Bara för att.

Sedan sova.

Sånt man gör för sin själsfrids skull

Som en liten hjortkalv skuttar man runt en mil i löparspåret efter söndagsfrullen.

Eller: Man joggar svärande, frustande och stånkande till Marinella Beach och tillbaka.
Men ni vet, det är skönt efteråt.

lördagen den 18:e september 2010

Och så öppnade sig himlen.

Ett par glas vin med Mademoiselle van der B.
Tunga åskregndroppar mot het asfalt.
Orosmoln vid horisonten.
En alldeles för tidig morgon.
En kärleksförklaring. En sorts.

Bland annat, mes belles. Bland annat. Men det är så mycket jag inte kan skriva här.

Hur som helst: Höstregnen som faller mot varm, torr asfalt är fortfarande min favoritdoft.

Nu vräker det ned. Jag har sovrumsfönstren vidöppna mot gatan, regnet. Det regnar och det är ett befriande regn. Himlen öppnade sig just.

Prunelli.

Jag är här någonstans idag. Mellan Tolla och Prunelli. Ganska mycket orörd natur, kastanjeskogar, svindlande bergsvägar och inte en människa i sikte. Lycka.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...