It's not the way I'm holding on but the way I'm letting go.

Solen letar sig in mellan fönsterluckornas trälameller och du vaknar.
Mannen som du delat mer än vad du gjort med någon annan människa går ned till bageriet.
För croissanternas skull. För din skull. För att det är lördag. För att han gärna skulle se dig äta fjorton stycken.

Solen, ljuset. Dofterna. Barnet, prinsessan med tovor i håret och stjärnor i ögonen, hon som är så glad och stabil att det tar andan ur dig varje gång.
Och mannen som är orakad och skrynklig och du tycker att han är vackrare än någonsin.

Ni tänker gå ut i solen. Det skulle kunna vara en lördag, vilken som helst, hur många lördagar har ni inte ägnat åt croissanter, sol och just ingenting alls?

Den här lördagen är bara en i raden. En av många. Men skarpare, tydligare. Därför att du vet att ingenting varar för alltid.

Och du undrar vad du släpper taget om. Och det får dig att gråta. Men du vill inte att han ska se.

Och solen skiner, den kommer att skina skarpare och skarpare en hel sommar, ett halvt år. Det kommer inte regna mer, inte förrän september kommer med åskan.
Och du andas och tänker att du i alla fall inte kommer att dö.
Man dör inte.
Och du tänker på orden i en sång du nästan har glömt: Det är inte hur du klamrar dig fast, det är hur du släpper taget.