tisdagen den 15:e november 2011

Förlossningen, del V: De 13 sista minuterna.

Och så placerade sig samtliga närvarande på strategiska platser omkring mig: C vid min vänstra sida, med sin hand i min, på höger sida var jag flankerad av Sophie, och, eh... mitt emot mig, mycket strategiskt placerad, fanns Dr. Cohen och ytterligare en kvinna, som kan ha varit läkarstudent på praktik. Eventuellt. 

Allt var klart för att föda barn. Och då får jag panik och säger med gråten i halsen: 
- Jag kan inte. 
Och Sophie, som ju kan hela min journal utantill tar bägge mina händer i sina, så ser hon mig i ögonen och säger:
- Jag vet att det var svårt förra gången, och det minns din kropp. Men den här gången ska du hjälpa Romy ut, alldeles själv, utan forceps (flashback till Véras födelse, 20 timmar, en hårsmån från akutsnitt, och med allehanda tillhyggen)
- Nu ska du klara det här alldeles själv. 

Och så vill de att jag ska krysta. Jag känner sammandragningen redan innan den får utslag på monitorn, och jag gör som jag fått lära mig, jag tar ett djupt andetag, blockerar, och håller andan så länge jag kan. 
Andas, blockera, stanna kvar. 

Det är som att dyka ner under djupt, svart vatten och famla runt på botten utan att riktigt veta vad man griper efter. Jag får slut på luft, och simmar upp till ytan. 
Dr Cohen vill att jag dyker ner igen, på en gång. Jag väntar på klartecken och när en värk närmar sig så dyker jag ned igen. Under ytan. 

Och så får jag panik igen. Det går inte, jag klarar det inte. Jag vet inte om jag gör rätt. Och jag vänder mig mot Christophe, och tänker precis säga att älskling, jag är ledsen, jag klarar det inte, när hans ögon svämmar över av tårar, helt plötsligt. Och han lutar sig fram, kysser mig på pannan och kramar min hand.
- Lite till, hon är här nu. Lite till. 

Instinktivt, med Christophes tårar på min panna, dyker jag ned igen, utan att vänta på klartecken, utan att ens dra efter andan, och jag stannar tills lungorna värker. Blockerar. Men händer det någonting? Jag vet inte. Jag hämtar luft, och den här gången är det Sophie som böjer sig över mig, kramar min hand (och kanske kysser hon mig på pannan också, det skulle inte förvåna mig), och säger en gång till, det är sista.
Jag drar efter andan, och i samma ögonblick som jag blockerar och dyker i så är det som om allt mörkt vatten ebbar bort. Ingenting i hela världen existerar, det är bara här och nu. 
Klockan är 08.33 och Dr. Cohen lyfter upp Romy.. 

Och jag blir alldeles iskall. Min bebis är alldeles blå, hon har trasslat in sig i navelsträngen, och kämpar som en fångad fisk för att ta sig loss. Barnläkaren, som måste stått beredd utanför dörren, kommer in, navelsträngen klipps och Romy får andas i en pyttepytte-liten syrgasmask med extra syre. Under några ögonblick är det ingen som säger någonting. Läkarna jobbar koncetrerat, under total tystnad. 
Jag kan inte andas, det enda jag hör är tystnaden, och jag vänder mig mot Christophe i vars ögon jag läser samma oro.
Varför skriker hon inte?

Men det tar bara några sekunder - världens längsta - innan vår dotter ändrar färg till rosa, och skriker lite trevande, men ilsket. Och sedan apgar-testas hon igen, och går från 4 till 10 på fem minuter. Och sedan, äntligen, klipper de upp min kimono - synd på en så snygg kimono - så att jag och Romy får vara hud mot hud. 
Sedan hände det här

Och jag och Christophe bara var där med vår nyfödda och kunde inte se oss mätta på henne. C torkade glädjetårar och jag viskade att vi måste göra om det. Snart.
  
Previously seen in the förlossningsberättelse:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
 

14 kommentarer:

anna of sweden sa...

Så fint! Det är nästan så att jag också önskar att ni gör om det snart. Om inte annat så för läsningens skull! :)

Colombialiv sa...

Sa vackert!

KARLAVAGNEN sa...

Bra skrivet!!! Å på't igen bara! Beställning finns ju på en lillebror ju! :-)

AnnBritt sa...

Så vackert!!

Hannah sa...

Åh jag känner med dig och vill också göra om det snart..! Tack för att du delar med dig av allt detta vackra. Du är fantastisk! Kram H

Adrian, Sandra sa...

Ah du skriver sa vackert, jag sitter med tarar i ogonen. Jag har last din blogg i tre ar tror jag, kommenterat nagon gang innan. jag har alltid alskat din blogg men de har forlossningsberattelserna ar extra fin lasning =) nu vill jag med ha barn =) haha. Grattis till den lilla sota Rorny! /Sandra

Jenny sa...

Men herreminjesugud. Jag har aldrig varit gravid eller fött barn. Har alltid tyckt att födelseberättelser är lite jobbiga att lyssna på. Alltså jobbiga som i att jag inte vill höra hur ont det gör eler hur mycket man spricker. Eftersom jag förhoppningsvis ska göra det också en dag. Eller jobbigt som i att jag inte förstår alla de där känslorna. Än. Men detta var tametusan bland det underbaraste jag läst. Alla delar, men den här sista alltså. Bra skrivet. Och kör gärna på en till. Jag kommer läsa! :) Grattis ännu en gång!

Marie sa...

Åh så, fint, jag blir alldeles tårögd av att läsa din berättelse!

Anonym sa...

Blev lite tårögd.

Anonym sa...

Tårögd?! Tårarna FORSAR ned för mina kinder... För jag minns, hur det känns... hur det är... Så enormt!

Finns inga ord. Men jag förstår.

Mjuk kram / Angelica

IsabelleG sa...

Och tårarna flödar på mig med när jag läser.
(Lova mig att du längre fram tar tag i don roman du har på G...du srkiver ju helt fantastiskt och jag skulle gärna läsa din bok)

Annika sa...

Gud sa vackert. Har aldrig hort sa detaljerat om en forlossning. Sa det ar sa det gar till.

Karin sa...

Så vackert skrivet, alla delar, tårar rinner ner över mina kinder. Tack Sara för att jag fått en del i din förlossning och även fått minnet tillbaka till min egen.
Tack!
Kram /Karin

Sofy sa...

Stärkande att läsa, du är stark och bra! De närmsta dagarna ger jag födelseberättelsen för vår lilla fina bebé, tre dagar gammal idag. Fint att du, med trauma, klarar att göra om det, det hjälper en annan trasig tös. Tack!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...