Kontrasternas ö.

I lördags pulka i skidbacken, idag lunch i solen.

Skillnaderna mellan relief och kust är overkliga, för en ö som mäter tio mil rakt över...
Älskar kontrasterna.

Hoppsan.

Att dricka en flaska vin till lunchen med maken var en bra idé. Nyss.
Nu är jag inte säker.
Alls.

Söndagssött.

Man konstaterar att alla hjärtans-dagpralinerna räckte i 2 veckor.

Ganska prick.

Man har ingenting att ha på sig.

Har viktigt möte i morgon. Och har ingen aning om vad jag ska ha på mig. Jeans går ju bort. Kjol väljer jag bort.
Vet vad jag ska ha för skor och väska, men det är allt. River ut allt ur garderoberna för att hitta det perfekta: Det som ska visa min personlighet, samtidigt som det ska vara classy och professionnelt, men inte för överdressad och samtidigt ganska neutralt.
Tänker: Blazer.
Sedan: Jäkla skit, jag har ingen blazer. Varför har jag ingen blazer? Eller har jag en blazer? Ärligt talat, med min garderob vet man aldrig.
*letar blazer*

Ute.

C&V. Hur fina är de inte?

Sockergrynet och hennes partner in crime, Lily. Och oroa er inte, Nathalie hade smörjt in dem så väl med solkräm att solen inte hade en chans att komma åt deras äppelkinder. Eventuellt ser man vem av grynen som har en svensk mamma och vem som har en fransk.

Yours truly. Ute. Älskar ute. Skog och snö, lite mitt rätta element. Min själ landar och vilar lite. Som hemma i mina dalaskogar. Jo, lite så.

Nathalie med tjejerna.

Klicka.

Klicka och läs.
(Jävla E, fan vad du skriver bra.)

Sista strofen: "Det är nånting med den här apelsinritualen som gör mig förhoppningsfull inför den stundande dagen. Jag tror att det är känslan av att allting hänger ihop och att inget egentligen går förlorat, trots att livet är att vara i ständig förändring."

Det där fick mig att rysa. Känslan av att allting hänger ihop och inget egentligen går förlorat.
Fina E, du rör vid någonting alldeles väsentligt. Och undflyende, ogreppbart.

Att för ett ögonblick hålla i sin hand någonting helt total orörbart - förnimmelsen, känslan, ögonblicket - och sedan bara sätta ord på det... *ryser igen*

Det här är Korsika (Val dése, februari.)

En dag jag inte hade räknat med att få uppleva på Korsika: Snöbollskrig och pulkaåkning. Vi som mest hänger vid kusterna hade inte riktigt begripit att bara några mil från turkost vatten och stränder fanns smultronställen med djupsnö och isformationer i floderna. Tio varmgrader och, som Sockergrynet uttryckte sig: Snöbollar överallt, plein! Val 'd'Ese är nästan 1700 meter över havet, och även om det bara är fem mil från Ajaccio så är det en annan värld...

Skulle kunna berätta massor, men nu har jag en lördagsstek att ägna mig åt (wow, det luktar ljuvligt här hemma!) och en uttröttad snögubbsdebutant att slänga i säng!
Ciao bellas!

Man lagar gourmetmiddagar.

Kvällens förresten.

Pasta med krossade tomater från konservburk och en kvist timjan som snudd på torkat bort bakom brödrosten.

Tigerkaka.

Skivad banan med oboy-pulver.


Jag låter bli att kommentera det här. Det gör mig bara deprimerad.

Annan grej.

Nu ska den här damen gå och lägga sig.
Men först en skarpsinnig och intellektuell fråga: Har Eurovisionsschlagerfestivalen plötsligt blivit Mello med hela svenska folket?
Det kallade vi det inte på min tid* och det får mig bara att tänka på mellis.

* Eh... På min tid syftar mest till den era när jag bodde i Sverige. Men kan inte heller minnas denna masspsykos och kollektiva uppslutning till det här fenomenet? Well, well, I guess you have to be there?

Man kostcirklar.

Dagens lunch: Cheeseburgare med pommes frites och majo. En bit quiche lorraine (men bara för att Pascal gjort den till oss), ett päron (man ska inte överdriva) och kaffe.

Well, well. I morgon är den annan dag.

Val d'Ese. Korsika.

I morgon ska vi hit. Hoppas att snön ligger kvar, sâ att Sockergrynet och hennes bästis Lily fâr âka lite pulka!
Obs att jag inte har nâgra kläder som helst som passar sig i snö. Ingenting. Vi kommer att vara olämpligt klädda och se ut som veritabla amatörer.

Februarifredag!

God morgon, sleeping beauties!

Jag är skittrött och hängig. Att det är fredag är inte mindre än underbart.

Dagens chic: Lite av min ansiktsrengöring som fastnat i hârfästet. Ser lite ut som sâdant man lagar hâl i väggar med.

Cordon bleu

Escalope Cordon Bleu.

Till lunch.
Med pommes frites.
Jag svär, det är en maträtt jag inte önskar min värsta fiende.

Hatar escalope Cordon Bleu. Quel horreur.

Och till efterrätt: Tiramisu. Gillar inte tiramisu, tycker att det är sötsliskigt och kväljande.

Nu är ju inte jag ortorexisk - anymore - men ärligt... Inga grönsaker? Ingen frukt? Och blev snudd pâ osams med kocken när jag beklagade mig (över den kommande bikinisäsongen).

Oh. Älskar blomsteraffärer.

Dagens bästa.

Jag tog en joggingtur uppe på Ajaccios höjder: Vilken befrielse att ta sig upp på berget (och vilken rumpträning!) och skutta runt bland timjan, kaktusar, myrten, vild purjolök och en vidunderlig utsikt över det stora blå!

It's a lovestory. Une histoire d'amour.

Ibland fâr jag frâgor gällande engelsk grammatik.
Du genre: Använder man on-going present här?

Varpå jag tänker "What the f**k is on-going present?" och mumlar någonting undvikande, eller ber om mening och kontext för att kunna använda min språkliga intuition.

Vad gäller grammatik går jag på feeling. Totalt.

Vilket fransmännen inte tycks förstå. Grammatik är liksom en av humanismens grundpelare här i de latinska delarna av världen. It's a pure love thing.

Barnvagn.

Ni vet de där stora kundvagnarna de har pâ stormarknader? Som är sâ stora att man har svârt att plocka upp matvaror frân vagnens botten?
Jag har aldrig riktigt fattat vitsen med dem - jag är en inbiten korg-handlare - ända tills nu.

De fungerar utmärkt som mobil bur till en 2-âring.
Man hivar ned sin vilda lejonunge i buren, sâ kan man handla i lugn och ro sedan. Skitbra.

Vin: Rött, rosa eller vitt?

En grej till vad gäller the perfect pie: Jag var sâ förbryllad och embêtée, inte pâ grund av pajen, men pâ grund av vinet som skulle serveras till.
Med paj serverar jag vanligen rött vin (Jag vet, jag är reaktionär och konventionell). Men kombinationen feta/spenat fick mig att tvivla. Fetaost framhävs bäst och underbarast med ett vitt, krispigt vin (frân Medelhavsregionen), men spenat... Det känns mer som att man vill matcha med ett ungt, rött vin, kanske en Côtes-du-Rhône (fast definitivt inte om man slänger rökt lax i pajen ocksâ). En riktigt krânglig paj, alltsâ.

Argh, alla dessa beslut som mâste tas!

Sâ jag gjorde det enda rätta i den situationen: Jag valde ett korsikanskt rosévin. En domaine d'Alzipratu, FiumeSecco, Calvi.

Kanonbra, blev det. Obs att vinet pâ bilden inte var vinet vi drack i söndags. Det där vinet njöt vi av pâ balkongen i saint florent i somras.

Längt.

Längtar efter att fâ logga ut.
Har möte med Smulan och hennes pappa (aka mannen i mitt liv) framför bokaffären.
Det är en underbar stund. Alla fâr välja varsin bok (minst en) sedan gâr vi hem, lagar mat och läser.
Längtar.

By the way, jag behöver easy reading, lätt, trevlig, underhâllande, skitbra, intelligent, rolig, sorglig litteratur just nu. Böcker man slukas upp av men med minsta möjliga intellektuella effort. Jag har inte ork till annat just nu... Tips? Dussindeckare och svensk chicklit göre sig icke besvär. Annars är jag allätare.

Pâ begäran: Paj med spenat&feta

Planen: Att göra absurda mängder paj, sâ att vi skulle kunna äta pajrester i flera dagar efter middagen.

Resultatet: Inte en smula var kvar (och dâ hade jag ändâ varit noga med att servera massor med mättande grejer till aperitifen, typ jordnötter, och pain de campagne med paté).

Slutsats: Pajen var en succé. (Enligt ekvationen input x tid x/tillfredställelse(output) x antal gäster/antal överblivna smulor i kvadrat = Den perfekta pajen.)

Och här är hemligheten och receptet som dessutom är barnsligt enkelt.

En stycke pajdeg (om ni gör själva: Bravo!. Jag köpte färdig smördeg, men den kan även göras med filodeg, för en knaprigare, krispigare version.)

400 gram fryst bladspenat.

Rödlök, vitlök, olivolja, salt och peppar.

200- 300 gram fetaost

Äggstanning: 3 ägg+2,5dl mjölk+salt

Pinjenötter

Tina spenaten. Krama ur vätska. Fräs rödlök och vitlök (efter smak, jag är kapabel till att slänga i fem, sex klyftor) och lägg i spenaten. Häll bort vätska ett par gânger medan du fräser. Häll i durkslag och lât rinna av (fryst spenat är sâ besvärligt full av vätska). Förgrädda pajskalet (penslat med ägg) i tio minuter. Lägg i fyllning, pinjenötter och häll över äggstanning. Grädda i en knapp timme. Ät och njut. Oh: Nu började jag fantisera om att lägga rökt lax i pajen ocksâ. Hjälp.

*hungrig*

Eating women.

Jag - i egenskap av obotlig glossy-läsare - har länge funderat pâ alla dessa intervjuer med skâdespelerskor i exempelvis Elle, Vogue, Grazia, Cosmo...

En grej som alltid tycks finnas i intervjun är ögonblicket där kvinnan - som givetvis inte väger mer än en fjäder - beställer in en hamburgare med extra stripes, berättar att hon älskar chokladmuffins, eller häver i sig en pint öl utan att hämta andan. Ni vet, Drew Barrymore lever pâ makaroner och ost, Cameron Diaz äter sin egen vikt i junk food, och Angelina Jolie beställer in en trippel club-sandwich under intervjun.

Nu har detta fâtt ett namn: Documented instance of public eating, DIPE. Och New York Times har en roande och belysande artikel i ämnet här.

Varför ligger fokus pâ vad stjärnor och kändisar stoppar i sig? Skribenten spekulerar i allt frân förmänskligande till male fantasies. Och ställer fâr även bekräftat att "These images of women, whether they're in ads or magazines, are all saying the same thing: Traditional consumption of women's bodies and animal's bodies is OK."

Min chans.

Ibland när det känns tungt mâste jag pâminna mig om vad jag fâtt berättat för mig.

Ni vet, jag har bestämt mig för att tro pâ det här.

Kanske är det bara ren visualisering, tankens kraft, än nâgonting som kallas öde.
Men när jag tvivlar, och kämpar emot, dâ tänker jag pâ de där orden.

Sara, laisse-toi faire. Tout se passera bien.

Go with the flow. Don't fight what's happening. Let it happen.

Annars: Undrar om nâgon vill komma och besöka mig pâ min ö - ingen människa en ö, en ö ingen slutdestination - när bougainvillean slagit ut?

Death by chocolate

Typiskt i Frankrike - enligt min egna empiriska bjudnings-studier - är att gästerna alltid vill ta med sig mat. Och vin.

I gâr ledde detta till en veritabel death by chocolate. Natasha, Aude och Yoann hade med sig varsin dessert, och vi ât efterrätt fram till midnatt.

Mycket trevligt. Och botade mig frân sockersug hela veckan, förmodligen...

Annars: Gäspar jag käkarna ur led. Sorry. Oproffsigt.

Samtidigt i AJaccio.

Läggning av liten.
Inväntan av gästerna, som kommer för att avsluta den här veckan med paj (favorit i repris: Spenat, feta och pinjenötter på mördegsbotten), vin och poires Belle Hélène.
Så: Man tuggar grissini och funderar på om man ska plocka ur kontaktlinserna före eller efter gästanländandet.

Ugly is a feeling

Och: Ful&Tjock känner jag mig också.
Och hobbypsykologen viskar i mitt öra: Ful&tjock är ingen känsla.
Och jag morrar tillbaka och ger amatörpsykologen en ilsken backhand.
Det är det visst det. Feelings if ever there were any.

Over&Out.

Min rafflande blogg.

Dagens känsla: Urless.
Den affektiva andraplatsen går till: Skitarg.
Och tredje: Trött och besviken.

Jaha. Då vet ni det.

Och ibland önskar jag att jag vore rosa och bakade cupcakes. Eller vit och med doftljus överallt. Att jag vore en slät, vacker yta.

Ni känner ju till dem, de där välstädade bloggerskorna som har välvårdade naglar och typ tid att vaxa bikinlinjen och som är så glossy att jag bara vill gråta.

Men hey: Det verkar som om avundsjukan just tog täten i dagens känslorace. Grattis.

Mistral. Citronpaj.Väntan.

Solljus.
Panini med mozza, kyckling, kronärtskockor och basilikapesto.
Äppelpaj som i solljus antar en citronpajs skepnad.
De varma siroccovindarna som i ett slag vänder, för att lämna plats åt den iskalla nordanvinden: Alperna och Rivierans mistral. Mistral, le vent maître.
Då håller man sig bara inne resten av dagen. Tänker att man ska städa, laga mat, sortera allt som borde sorteras - men till vilken nytta? Vilken glädje? - och man gör inte så mycket mer än att väntar på någon som borde komma hem igen.
Kanske är det mistralen. Kanske är det vintern som känns lång nu.
Kanske.

Et entendre ton rire s'envoler aussi haut
Que s'envolent les cris des oiseaux
Te raconter enfin qu'il faut aimer la vie
Et l'aimer même si
Le temps est assassin et emporte avec lui
les rires des enfants
Et les Mistral gagnant
(Renaud)

Äntligen.

Och sällan har en helg varit så efterlängtad. Det känns lite som om den räddade livet på mig.

Långfrulle.
Lördagslunch i solen.
Teve. Soffa. Bok. Glossies.
Sådant man drömmer om i veckorna.
Jag tänker vara lite resistante den här helgen.
Strunta i måsten.
Bara göra vad jag känner för.
Känns galet förbjudet.
Så.

Nu måste jag försöka ta bort resterna av sylt och smör ur håret. Konsekvens av att få en megakram av 2-åring som äter syltcroissant. Hon är skitsöt, hon säger Ällkling med gullig röst (eftersom jag alltid kallar henne min älskling), brer ut armarna och piper av lycka när man kramar lika stort tillbaka. Fan, vad fint det är att ha en sådan ljuvlig unge.
Ciao, ällklingar.

Frågestunden. Svaren.

Nu. En ensam kväll, mol allena (hur underbart är inte det ibland) och nu ska jag svara på frågorna som jag inte hunnit med än. Here goes:

Fråga: VIlken månad ska man åka till Korsika:
Svar: Mina favoritmånader är maj och september... Inte för varmt, har man tur är stränderna övergivna, men vattnet nästan 30°, solen värmer och den riktiga sommargästinvasionen är ett minne blott/framtidsutsikt... Och dessutom är det billigare. Skrev om september i Saint FLorent här.

Fråga: Favoritparfym?
Svar: Jag har använt Gaultiers Fragile i flera år. Den är underbar, precis som hudlotionen i samma serie, med guldskimmer. Festlig och ljuvlig.

Fråga: Tre bästa/sämsta med Korsika?
Svar: Bästa: Människorna. Klimatet. Maten&Vinet. Sämsta: Långsamheten. Nepotismen. Oviljan (okunskapen?) att bevara milö&kulturarv.

Fråga: Visst har du haft en depression? Hur kom du över den? Medicin? Är rädd för antidepressiva mediciner.
Svar: Jag har haft flera depressioner. En riktigt grav, som de kallade det. Och jag hade aldrig tagit mig ur den utan antidepressiva mediciner och professionnel terapi. Det hade inte gått. Jag åt mediciner i ett par år, tills jag en dag upptäckte att jag inte behövde dem, slängde alla stanniolkartorna och svor att aldrig mer äta antidepressiva piller. Man får inte vara rädd för prozac, ibland är man sjuk och då behöver man medicin, som antibiotika för själen. Men jag är övertygad om att man måste kombinera med samtalsterapi, för att kunna trassla upp allt trassligt. Och (viktigt för mig): Jag har haft återfall (om man kan säga det om depression?) men jag har aldrig mer behövt mediciner. Den tuffa perioden jag gick igenom då gjorde att jag skapade ett skyddsnät, som gör att jag aldrig faller till botten igen.

RitZCaRltoN. NY.

Dear Mr Thibault,

Aspects of managment of Hydrogen coupled with advanced state-of-the-art photovoltaic energy bla bla bla discuss about synergies bla bla bla Of course, you are our guests at the Ritz Carlton Hotel, 50, Central Park South, NY 10019.

Euh... Oh. Oh. I maj. Ritz Carlton, NY.

Mâste komma pâ en lösning för att kunna ackompanjera Mr T. Han kanske blir uttrâkad om inte jag är med?

*grubbla grubbla grubbla*

Fragile.

FYI.
Idag känner jag mig inte lika levande (Ah, la fatigue!).
Klev upp klockan 06.23. Välling - till liten - och kaffe. Typ: En hel pressbryggare.

Nu tänker jag att helgen kommer att bestâ av, jag vet inte, örtté och tidiga kvällar?

Red red wine. Stay close to me.

Hm. Har varit ute med finaste Shani och Tash och pratat engelska och hävt i mig cabernet sauvignon som om jag hade betalt för det. Och korsikanska charcuterier och - Tash som är från Australien var i chock över allt detta överdådiga, onyttiga, feta - vitt bröd med smör, ost och, eh, bechamelsås.
Sedan flirtade Shani med en snubbe som jag tyckte att jag kände igen, och jag ba: Men går inte din unge på Laetizia? Och han ba, jo, och ja ba, min med, vad heter din?
Världen är liten.
Sedan gick jag hem. Men lord, did I need this girls night out? I just felt so alive, for a tiny, fluttering moment. Alive. And then there was just me, and the pouring neverending rain and I've neverever even owned an umbrella, like never, and then I went home and the rain didn't cut me up. It didn't. But the rain always had the ability to cut me into pieces, it didn't take that many drops... And now? Rock steady. Rock. Steady.

So French So Good.

Här är den splitternya franska loggan som ska spridas världen över för att förföra mänskligheten med fransk mat&dryck.

Eftersom den franska gastronomin nyligen unesco-klassades som världsarv vill man rida pâ den vâgen, och Frankrike ska precis inleda en kampanj (man börjar med 12 länder, däribland La Suède) för att "donner envie de France".

Och kring nationaldagen den 14e juli ska det firas med internationell festival för den franska gastronomin.

Bon appetit...

Korkad&Ful

Min vän D som med sin hökblick pâ en gâng ser hur det är fatt:
- Det är galet som du hela tiden underskattar dig! SLuta med det.
Jag: Mummelmummelmummeldâligdâligdâlig.
Hon: Sara, tänk pâ att du inte bara är korkad, du är ful ocksâ.

Det fick mig att gapskratta befriande. Vill man strykas medhârs fâr man göra det själv, liksom.
Sedan ât vi apelsiner och var spirituella i kaffepausen.
D är underbar. Hyperintressant, vacker, rolig och klok som en pudel. Önskar att jag känt henne längre. Hon fyller snart 50 och det är underbart att ha en vän med sâ mycket, jag vet inte, perspektiv?

Auto-mutning.

Började dagen med ett par personliga misslyckanden. Jävla skit.
Och idag är en skör dag, en sâdan där dag när jag inte har nâgra försvarsmurar utât, när minsta kommentar kan fâ mig ur balans.
Och efter lunch ska jag hâlla föredrag. Men pâ engelska, vilket är skönt. Jag kommer alltid att tala bättre engelska än franska. Alltid.
Nu stryker jag humöret medhârs med koffein och choklad.
Ciao queridas.

Technology made to be broken. Not a very green apple.

Okej, storyn om Apple (men inte bara Apple, även om de får statuera - dåligt - exempel för den här företeelsen som på engelska kallas planned obsolescence, eller built-in obsolescence, alltså "inbyggt upphörande"). *
Miljöaktivister har länge retat sig på -i synnerhet - Apple's taktik att programmera sina produkter till att efter ett visst antal timmar sluta fungera. Och företaget upphör även med att producera just det batteriet, eller just den delen, så prylen blir helt oanvändbar, måste slängas och bytas ut...
I USA pågår fall där tusentals Erin Brockovich-inspirerade människor kollektivt stämmer multinationella jätten Apple.

Apple halkar även allt längre ned på Greenpeace's lista över miljövänliga företag, och har en policy som är ljusår från att kallas ekologisk, ansvarstagande och etisk.

Och sopdumpningen i Ghana, var kommer den in i bilden? Jo, när vi i västvärlden slänger grejerna som programmerats att sluta fungera, så skickas sopbergen till andra delar av världen, där alla gifter och toxiner i -i synnerhet - Apples produkter**hamnar bokstavligt talat i händerna på barn som försöker samla ihop metaller.
Planeten svämmar alltså över av teknikprodukter som slängs bort. Det är sista ledet i kedjan. En kedja som börjar i andra fattiga delar av världen, i Kina, där delar till i-pods och i-pads tillverkas. I fabrikerna förgiftas arbetare (och barn), blir handikappade och skadade för livet, hela kvarter förorenas och självmordsfrekvensen är hög, på grund av arbetsmiljön; hot och våld och noll respekt för mänskliga rättigheter.

Så. En Ipad, Ipod eller Iphone är definitivt inte grön. Och är dessutom programmerad till att sluta fungera. För att slängas.

Men det kanske inte spelar någon roll? Jag vet inte om ni bryr er? Jag gör det.

*Från Cosima Dannoritzers dokumentär Pret à Jéter.
**De använder fortfarande tungmetaller och kemikalier som flertalet andra företag har slutat använda.

Galen.

Blir galen på korsikanerna. Och deras ständiga skjutande på saker och ting. I morgon, nästa vecka, sen...
En manana-mentalitet som gör mig utom mig.
Precis som folks oförmåga att passa tider. Att leverera. Att passa deadlines. Utom mig.

Fuck apple.

Påminn mig om att jag måste skriva om sopdumpningen i Ghana, om nylonstrumpbyxfabrikanters universella lögner och viktigast: Om varför vi alla måste bojkotta Apple och deras produkter. Nu genast.
Påminn.

Jambon-beurre.

Business as usual.

Vi brände vid ett gäng Croques Monsieurs (egen variant med mozza och senap), men det gjorde inget. Det var så ofattbart hög mys- och nostalgifaktor ändå. (Dessutom gillar jag bränd mat, men det är så dietmässigt inkorrekt att det vågar man knappt säga.)

Sedan tog jag fram en bunt papper med ofattbart hög prioritetsfaktor, och en blus som borde strykas till imorgon, men fastnade i en dokumentär om sopdumpning i Ghana, och sedan smörjde jag in min panna med antirynkkräm, drack ett glas Sylvaner som var kvar från igår, beundrade mitt sovande sockergryn och sedan var klockan liksom 23. Business as usual, alltså.

Jäkla skit.

Chris ska till New York i maj.

Det ska inte yours truly.

Det var bara det.

Krack i hjärtat.

Dagens hjärtknip: Brevet med meddelandet att det är dags att skriva in Sockergrynet i skolan.
Say what? Hon kommer ju inte ens att vara tre när höstterminen börjar? En skola? En dum, dum, skola med dumma fröknar och fula bänkar och dumma scheman...
Funderar pâ att fly till Sverige omdelebart där hon fâr en frist pâ fyra âr innan det är dags.

De fâr gâ kvar pâ dagis tills de fyller 4, och det är lockande, men:

Dagis kostar mucho dineros. Avgiftstaket här ligger pâ 650 euro. Skolan är gratis (förutom maten, som kostar en hel del per mânad).
Skolan är stängd onsdagar (och hur ordnar man det med barnvakt dâ, om man inte kan ta ledigt varje onsdag?). Och om man inte kan stâ utanför skolan prick klockan 17 varje dag? Dagis är ju lite friare sâ, med tider.

Hörreni, kära svensyskor i Frankrike, hur har ni gjort? Hur har ni valt? Hur funkar det?

MVH Hönsmamman

Stenkoll

- Kolla, erbjudande om att resa till Kilimandjaro en vecka!
- Häftigt, ska vi boka?
- Tänk att âka till... eh... i vilket land ligger Kilimandjaro?
- Eh... Det ligger väl i... Afrika?

Alla HjÄrtaNs Dag

Idag tänker jag inte skriva det snudd pâ obligatoriska inlägget om att jag minsann aldrig fick nâgra rosor av elevrâdet pâ Alla Hjärtans Dag när jag gick i skolan.

Av alla inlägg pâ samma tema som florerar i bloggvärlden kan man dra slutsatsen att ingen fick rosor. Alla som fick räcker upp en hand.

Och i övrigt kan jag informera om att jag inte sett skymten av vare sig rosor, underkläder, choklad eller kärleksbrev idag.

Ätstörningar i arv.

Frågan handlade om vad jag gör för att förhindra att föra över mina ätstörningar till Sockergrynet.
En laddad fråga, som blir besvärligt konkret när jag försöker sätta - skrivna - ord på svaret.
Statistik visar tydligen att mödrar för över sådana här saker på sina döttrar, men jag är skeptisk till sådan statistik. Faktiskt.

Det här är ingenting jag tänker ständigt på. Bara ibland. Och vad kan jag göra? Och om hon en vacker dag drabbas av ätstörningar, kommer det då per automatik att vara mitt fel, eller kan det vara en konsekvens av andra saker som händer under vägen? Arv eller miljö?

Men det jag kan göra för min dotter är att hjälpa henne att bygga upp en självkänsla, en trygghet som ska finnas inuti, en stabil grund där hon bottnar. Där hon kan hämta kraft och styrka. En grund frân vilken hon kan ta avstamp när hon ska ut i livet.

Jag talar om för henne varje dag att hon är världens finaste, bästa. Jag försöker att inte kommentera hur hon ser ut (ni vet, oh vilken söt liten tjej, oh, vilka goa kinder), utan mer för vad hon är och vad hon gör: Att hon är smart, rolig, stark.

Jag försöker överföra matglädjen (som ju jag har upptäckt helt och fullt) till henne. Vi lagar mat, vi dukar fint på helgen, vi bakar kakor och handlar goda saker på bageriet. Och jag försöker (men det är lite svårt, ibland får jag bita mig i tungan) att avdramatisera maten. Att inte säga: Nu räcker det, du har ätit fyra kakor. Nej, ingen choklad nu. Sâdana grejer. Att inte kalla mat för onyttig eller nyttig. Mat är mat, och den kan vara ett nöje, en njutning, en hobby, men framför allt är den livsviktig och nödvändig och aldrig en belöning eller ett straff. Avdramatisera. Äta. Vi hâller fasta mattider, jag tror att det är viktigt: Frukost, lunch, goûter, middag.

Jag mâste försöka vara den sortens kvinna jag vill att min dotter en dag ska vara. Det är svârt. Kanske har ni andra tips pâ hur man ska agera?

Triptyk.

Vi gick ut i kall, grå medelhavsvinter och promenerade. Det är eventuellt också mina lutheranska tendenser: Man ska fan ut och promenera på söndagarna, regn eller inte, det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder et cætera.
Annars lever jag med en man som alltid är söndagsblå. Så blå, så ovanligt fjärmad, skör och frånvarande. Men det är bättre nu, med prozac. Stabilare. Jag skriver inte mer om det för det är inte mig det handlar om. Men stabiliteten är En. Enorm. Befrielse.

Man är väl lite halv-hedonistisk, eventuellt?

Så här är det lite hos oss före middagen:

Han: Vad ska vi öppna för vin?
Hon: Ska vi dricka vin? Igen? Varför då?
Han: Va?
Hon: Vi drack ju i torsdags. Och fredags. Och så kommer vi att dricka vin på måndag...
Han: Du är så ärke-lutheransk! Det är bara ni skandinaver som tycker att det är syndigt att dricka vin till maten. Acceptera att du lever i Frankrike och här dricker man vin till maten varje dag, utan att behöva ha en anledning, och utan att göra någon stor grej av det. Och utan att vare sig dricka sig full eller gå och bikta sig sedan. Acceptera.

Ja. Jo. Fast lite syndigt känns det ju. Att dricka vin varje dag. Eller till lunchen. Jag är inte riktigt acklimatiserad än.

åh.

Äsch, det regnar. Jag lyssnar på Gainsbourg, äter tigerkaka och försöker skriva en grej. Resultat so far: Tre paragrafer skrivna, två sidor raderade. Ligger således på minus. En söndag som inte gör någon lycklig, så därför får ni bilder från Mare e Sole (på andra sidan bukten, andra sidan året) istället.
Jag hör till den del av mänskligheten vars liv blir lättare när det inte är kallt, grått och ruggigt. Sommaren klär mig bättre än vintern.

Originalet. Och kopian.

Lördagens födointag bestod mest av varm, nygräddad Tigerkaka (som imponerade sjukt mycket på C, eftersom den var som en köpekaka som han åt som barn, men hell, hemgjort är ju bättre än köpe).
Men nu ska vi jämna ut det här med potatisgratäng. Jag gör strängt taget aldrig potatisgratäng (eller gratin dauphinois som man kan säga om man vill briljera) så jag imponerade även mig själv lite grann.

Dåså. Det var det. (Kommer ni ihåg när man sade "Intresseklubben noterar" eller när man viftade med en fiktiv intresseflagga? Om inte det vore så nördigt skulle ju det eventuellt passa bra här. )

Jump jump.

Nya hobbyn: Hoppa ned. Från vad som helst. Hur många gånger som helst.

Om det inte är för högt... Fast liten är handlöst orädd och det enda som rubbar koncentrationen...

... är när det kommer tanter ivägen. I synnerhet tanten av typen "l'archi-ajaccienne".

Svårt att avgöra om det är de utsvängda skinnbyxorna eller det faktum att damerna överhuvudtaget inte märkte lillan som gör henne konsternerad. Svårt.

Äntligen.

Förra helgen var så intensiv med sociala begivenheter att vi ikväll ursäktade oss med någonting genomskinligt för att inte gå på fest.

Nu:
Natta Sockergryn.
Smaska pizza.
Ligga soffa.
Smutta vin.
Bläddra bok.
Titta teve.
Mysa fredag.

Och som min vän J sade en gång: Att läsa Max-böcker gör underverk med min språkhantering.

Be my valentine.

För alla män som fortfarande undrar vad de ska överraska sin hjärtas dam med pâ Saint Valentin kan jag nu berätta att ni inte behöver leta längre.

Det här söta halsbandet blir perfekt: Classy, klassiskt, tidlöst, elegant. Très Coco.

Okej? Ni behöver inte tacka mig för tipset. Jag finns här för er.

Sockergrynet&Scratch.

Det började med konflikt. Men att ha en 2 och nästan halvt-âring är att vara i ständig motstândsrörelse, att vara den ständigt sägande nej. Ett Sockergryn som lägger sig pâ marken och ylar av ilska är en inte sällsynt företeelse.
Men den här gângen var det ovanligt mycket ilska.
Hon: Vill ha gummistövlarna till dagis.
Jag: Säger att hon inte fâr. Att gummistövlarna är besvärliga inomhus, att det inte regnar, att stövlarna är leriga, att nej. (Okej, det här var en pyttekonflikt, och jag tyckte att hon överdrev. Dessutom ville jag inte ändra mig bara för att hon skrek sig blodröd, eftersom jag inte vill att hon ska lära sig att det lönar sig att skrika sig blodröd.)
Dumma mamma.
Men det var sâ oproportionerligt mycket raseri i hennes târar just den här dagen, och jag satte mig pâ huk, försökte ta henne i famnen och förstâ vad hon ville säga mig med sitt begränsade vokabulär.
Tre sekunder. Och utan att hon sade nâgonting sâ slog förklaringen ned i mig som en blixt.

Hon vill bara ha gummistövlarna för att de är de enda skor hon kan ta pâ och av själv.
Och efter siestan när hennes dagis-kollegor tar pâ sig skorna och springer ut pâ gârden sâ mâste hon ha hjälp frân fröken med att knyta. Och kommer sist ut. Och är inte självständig.

Nu har vi köpt skor med kardborreband. Skor med scratch, som det heter pâ Grynets fadersmâl. Sâ nu är hon supersnabb, scratchar oavbrutet och vill helst sova med skorna.