Med doft av jasmin.

Utanför Musée Fesch doftar det av jasmin och någonting som jag spontant ville kalla för lavendel även om blommorna bara var lavendelblå. Fint är det i alla fall.

Bisarrt.

Allt är konstigt, märkligt.
Vi skrattar och pratar.
Men inte om oss.

Vi är försiktiga, så försiktiga.
Och jag kan inte ens tala om det för jag vet inte vad som händer.

Men vad jag kan säga är att vi har ätit middag: Ârets första melon, italiensk skinka, korsikansk ost och färskt bröd.
Supergott.

THE gift.

Till sist sitter det kring min hals, världens vackraste halsband. Ett stort hjärta i någon sorts lera, handmålat i rosa och blått och med massa glitter klistrat på.
Är superglad.
Sedan ville C uppmärksamma sin talangfulla dotters mor på alla mammors dag, och jag fick fler presenter, middag, och en låda macarons som jag är i färd med att sätta i mig i detta nu.
*tugga tugga tugga*

Och annars... Så är det väl läggdags snart? Så skönt att äntligen kunna sova.
*gäsp gäsp gäsp*

Får idé: Kanske ta med sig resterande macarons till sängen med bok och kopp te? Ibland kommer jag med alldeles ypperliga förslag!

*tugg tugg snark*

Sockergrynet&jag.

Den här ordentligt firade mamman har inte gjort många knyck idag. Med C&V åkte vi till stranden där jag... sov. Hela tiden. Kanske trötthet, kanske mediciner. Idag bejakar jag i alla fall min brist på energi. Skönt att inte kämpa emot.
Hur som helst känns det som om jag svarar bra på medicinerna, trots utslagenheten. Jag är lugn och fin. Inga panikångestattacker, ingen gnagande oro. Jag vaknar inte längre i vargtimmen i ren och skär panik, jag rör mig långsammare, vilar mer, sover bättre. Gråter inte längre hjälplöst och ohejdbart.
Lite som att vara inlindad i någonting varmt och skyddande, om än avtrubbande. Det är skönt.
Och med ens... Det här innebär att den minsta och viktigaste människan i mitt liv, hon med vem jag lever i fusion och symbios, är lugnare och gladare, att hon sover bättre och skrattar mer.
Det är lycka.

Partykiller, del II

Pyret inleder dagen med att berätta precis var hon och C gömt mitt paket, och vad det är för någonting, trots protester och hyssjanden från sin far.

Sedan låter hon mig öppna paketet, innan hon blixtsnabbt rycker åt sig halsbandet hon gjort på dagis och vägrar lämna ifrån sig det till mig.

Hon vill ha det själv. Och jag kapitulerar för stunden och tänker att jag får komma på något listigt sätt att komma över det där åtråvärda, ovärderliga halsbandet. Typ norpa det när hon sover, eller muta henne med ett kinderägg eller 4 varv i karusellen.

Mors dag.

I morgon är det morsdag och jag ser fram emot det supermycket.
Planen är att bara vara mamma hela dagen, och ingenting annat.
Samt inkassera massa kramar av knubbiga armar.

Obs att bilden är nostalgibild och sockergrynet typ en vecka.
Nu är hon ju stor nog att haja det där med mors dag och presenter.

Sockerchock.

Och efter uträttat dagsverke blev det rosévin och rester från dessertbuffén.
Jag har gjort en 50-timmarsvecka och det passar mig inte alls. Är dödstrött.
Men alltså dödstrött.

Surprise.

Grynet är en riktig partykiller och har liksom inte fattat det där med överraskningar.
När vi gav mamie en present för att tacka för all hjälp häromsistens så räcker hon fram paketet och säger:
- Det är ett halsband!
Sedan studsar hon upp och ned ända tills paketet är öppnat.

I morse väckte hon mig genom att hoppa upp i sängen och berätta att hon köpt present till morsdag på söndag. I en röd påse. Med pappa.

Fast hon är så jädra gullig att det gör inget att hon berättar.

On my radar.

C ringer och utövar utpressning.

- Du är skyldig att bjuda ut mig i helgen.
- Oh?
- Jag har betalat dina fortkörningsböter.
- Ah... (Jäklar. Hade hoppats att de skulle komma bort i posten eller så.) Blir det dyrt?
- Jo. Och betalar man inte omgående blir det 375 euro.

Jäklar. Hursomhelst. I've got myself a date for the weekend.

35°

Det är så varmt. 35° och hettan ligger som en dimma över Ajaccio.
Var tvungen att sticka hem en snabbis och duscha av mig efter morgonens strapatser.

Det var bara det.

Gotta go.

Har avnjutit lunchmacka på stående fot.
Nu: Iväg igen.
Jag vet att ni känner att jag inte har tid med er längre, men ni är inte de enda som känner så.
Jag hinner inte riktigt med...
Häpp, måste kila.
Ciao, bellas!

Hej Schweiz

En trevande fråga. Men hoppfull.
C undrar om jag vill följa med till Schweiz i slutet av juni.
Miljöombyte, ny luft. Möjlighet - kanske - att prata.

Bläddrar i kalendern. Inte en chans. Inte då.

Nix.

Inget miljöombyte, ingen ny luft. Status Quo.

Marina Viva. Porticcio.

It's enough for this restless warrior just to be with you.

Mja.
Alltså, just nu håller jag lite på att dö av trötthet, även om jag har arbetat mig upp till ett ganska speedat tillstånd.
Kommer hem sent varje kväll, har knappt några lediga dagar, och frågar mig varför.
För vem, för vad?

Jag vet inte.
Nu ska jag och Grynet promenera till dagis, sedan ska jag luncha med C. Vi gjorde det i går, och det var... trevligt.

Skört och bräckligt, allt är trasigt, allt är sönderslitet, allt har vassa kanter. Vassa glasskärvor under hela bordet på uteserveringen, ett minfält på vilket vi inte får glömma att röra oss varsamt. Även om vi glömmer hela tiden, och så är vi där igen, skär varandra sönder.
Aj.

Hur som helst: Lycka är att ha en honungshumla i hockeytröja från Kanada som surrar runt i lägenheten med en glittrande studsboll. Min lilla Vancouver Canuck som är bäst i världen. Att få vara hennes mamma är en gåva.

Prozac nation.

Har börjat äta de där otrevliga små pillren.
Men först efter att ha läst den lååånga listan med biverkningar, som ju verkligen får en att vilja svälja ner dem.
Argh.

Och jag känner så väl igen känslan: Den förlamande tröttheten, gäspningarna som aldrig tar slut, det konstiga illamåendet, den fladdrande känslan i bröstet, yrseln. Allt det där obehagliga som gjorde att jag inte ville börja om. Hej prozac.

Men idén är att det ska hjälpa mig, som det väl gjort förr, även om jag inte ville gå det här varvet en gång till. Även om man kan fråga sig om tanken är att man ska sättas ur spel så till den milda grad att man inte orkar fundera, inte orkar analysera. Kanske.

Well, well. No going back. Häpp!

Körsbär. Före och efter clafoutis.

Engelsk frukost. TIll middag.

Idag blir det English breakfast till middag. Skramlade ägg, bacon och bröd. Hur gott är det inte med bacon? Och ägg? Kanske toppar det hela med en kopp riktigt starkt te. Jo, det gör jag nog.

This house is full of emptyness. My closet's full of dresses that I never wear.

Annars har jag förälskat mig i en blå helsidenklänning med bar rygg som jag sett i skyltfönstret hos Kookaï.
Obs att jag inte har provat den, om den passade skulle det kännas lite meant to be och jag skulle vara tvungen att köpa den och sedan skulle den hänga som ett dåligt samvete på en galge och aldrig bli använd.
För så är det ofta, med fina klänningar.

Marinella Plage.

Ingen ledig söndag men en sväng till Marinella hanns med. Och där gjorde jag det ödesdigra misstaget att dricka två kaffe på Palm Beach. Fem euro för en ljummen kopp kaffe. Jag påpekade vänligt att inte ens på Champs Elysées betalar man fem euro för en kaffe, le garcon rev min nota och jag beundrade Bernard Tapies vackra fyrmastare några hundra meter ut. En drömbåt till salu.
Nu ska jag och grynet träffa Nathalie och Diep och alla småtjejerna ska få gå på tivoli. Och de stora ska förhoppningsvis kunna prata en stund. Den här stora behöver det.

Piller&Prozac.

I morse gick jag till mitt apotek.
- Ge mig allt ni har, sa jag.
(Men drömmer egentligen bara om hederlig nezeril nässpray, omöjlig att få tag på här i tredje världen.)
Och fick en hel kasse med tabletter, örter och antibiotika att inhalera, brustabletter, nässdukar, hostmedicin och stanniolkartor med piller i festliga färger.

Så. Nu ska jag nog bli bra.

Plus att jag passade på att hämta ut månadsransonen av järn och b12 för att komma till rätta med hängigheten.

Plus att jag nu har en kartong prozac som står på köksbänken och stirrar ilsket på mig. Som jag inte har öppnat eftersom det bär mig emot.

Well, well. En sak i taget.

Vad är väl en bal pâ slottet?

Jag slängde den där jävla cheesecaken som inte gjorde nâgon lycklig.
Sedan grät jag en halvdag och nu ska jag iväg och jobba.

Ciao och puss.

Fredag.

Äsch, vi hängde på Place des Palmiers en stund på morgonen, sedan gick vi på marknaden och sedan ruinerade vi oss på 2 par sommarskor till Grynet. Helt otroligt vad så små fötter är dyra i drift: 80 euro paret.
Senaste nytt: C landat i Nice, och jag väntar på farmor/babysitter sedan ska jag sticka iväg.
Ciao.

Softar och smörjer.

Jag var egentligen inbjuden till en happening på kongresspalatset, med efterföljande buffé och mingel, men jag fabulerade ihop någon halvt trovärdig ursäkt och gick istället tre trappor upp, Rue Bacciochi, där jag jagade en sjövild honungshumla ett par timmar tills det var sängdags för vissa.

Och istället för att mingla på Palais des Congres har jag istället gjort saker jag inte har gjort på 400 år:

1. Bakat cheesecake. Blev inte jättebra, men jag är snudd på debutant.
2. Lagt mig i badet med nya Gala (Tidningar i badet läser jag aldrig, de ligger bara bredvid och liksom lockar sig i fukten, men själva lyxgrejen med att ha en glossy med sig i skumbadet... Ja, ni fattar).
3. Smörjt in fötterna med fotkräm.
4. Smörjt in zonen kring ögonen med en speciell ögonkräm, efter att ha tagit bort mascaran. Vanligtvis är min avsminkningsrutin att gnugga ganska hårt med frottéhandduken. Det man inte får bort på kvällen brukar ha halkat bort lagom till morgonokaffet.
5. Smörjt in benen med autobronzant.
6. Det var snudd på att jag gjorde hårinpackning också, men orkade inte. Någon måtta får det vara.

Och nu... Ja, nu blir det väl soffan?

Solljus.

Min kamera har blivit minst sagt ljuskänslig, den klarar inte längre solljus som det verkar...
Anyway, så här såg vi ut i går morse när vi var på språng. Jag jobbar lite mycket just nu, och tar på mig lite mycket och är helt slut. Idag har jag i alla fall eftermiddagen ledig, och nu ska jag och Sockergrynet bara softa i det vackra vädret.
Ciao!

Hotellbuffé.

Också: For the record.

Så går man i snitt upp ett kilo om dagen på den här arbetsplatsen (verifierat och checkat med övriga anställda som skriver under på det).

Att varje dag äta skitgod jäkla hotellbuffé med massa smaskiga rätter och efterrätter verkar bli förödande.

Just for the record.

Hey ho.

Pascal fick syn på bilbarnstolen i min bil och lutade sig intresserat in genom fönstret.
- Ursäkta om jag frågar, men... INTE HAR DU EN BEBIS?
Jag (stolt, grävandes i plånboken efter foto):
- Ja, hon är 2 och ett halvt.

Och nu kommer det, dagens komplimang som jag i mitt ålderskrisande, rynkfobiska tiden rinner ifrån mig-tillstånd bara slickade i mig:
- Men du måste ha varit jätteung när du fick henne! Kring 20? (Och snubben såg ut att mena det).

Jag ba:

- Nä, men du vet jag är faktiskt 30.
(Okej, jag vet, snart 32, men säg det inte till någon.)

Och, kära ni, oroa er inte. Bara jag har ordnat upp mitt liv och funnits sinnesfrid så kommer jag att släppa åldersnojan. Den är bara tillfällig.

Totalt integrerad.

Annan grej. Undrar om jag har blivit helt frankofierad?
Kom hem från marknaden med en getost och en hel, rund, stor fårost. Tryckte in härligheten i kylen och insåg att jag har åtminstone sex sorters ost. Bara sådär. När jag bodde i Sverige hade jag på sin höjd en bit hushåll och ett paket mjukost.

Plus 2 flaskor champagne, ett par rosé, och riktigt smör istället för fuskmargarin.

Ni ser. Totalt integrerad.

Fika på franska.

I en av kartongerna vi bar hem från bageriet: En éclair au café, en éclair à la vanille och en tartelette aux fruits... Tänkte skämma bort farmor och farfar lite, och lyxa med god efterrätt till lunchen.

Marina Viva. Skymning.

Magiska Kitty.

Det är helt klart något sagolikt magiskt med Hello Kitty-plåster.
Det onda går över på en gång.
Fyra stycken på ett litet skrubbsår, på en liten tjej som varit gnällig och kinkig hela dagen. Och det dåliga mammasamvetet tränger sig på.
Pappan på kongress over there.
Mamman som jobbar sent, sent, sent. Kommer hem låååångt efter läggdags och skuttar inte alls upp ur sängen med ett leende klockan sex dagen därpå.

Och lilla stumpan som är världens duktigaste finaste bästa fast ibland blir man helt galen kanske särskilt när man är trött och ledsen, som trillade i parken och slog knäet. Och vi kramades länge, länge utan att vilja släppa taget.

Så Hello Kitty-plåster som magiskt hjälper. Mot allt.

Exit: DSK

Dricker morgonkaffet och följer l'affaire DSK med spänning och lite resignation.
Dominique Strauss-Kahn, direktör för IMF och socialisternas starka kort till presidentvalet 2012 sitter i häkte i Harlem och hotas av upp till 70 års fängelse: DSK out. Socialisterna skriker honey-trap och konspiration, Marine Le Pen säger att hon hela tiden anat DSK:s egentliga jag och Sarko ska charma väljarna med bebis och dramaturgin i det hela är bättre än vilken hollywoodfilm som helst.
Valet blir en rysare. Igen.

Burrito-dieten.

Kvällens middag var mexikansk buffé: Burritos, enchiladas, tacos och quesadillas à gogo...
Ärligt talat är det inte ofta man käkar mexicano på de här breddgraderna, men hjälp, vad mätt jag är.
Det var bara det.

Vancouver calling.

Är förvirrad över tidskillnaderna. Jag och C kommunicerar via sms men vi befinner oss ibland inte ens i samma dygn.
Igår landade han i Vancouver, och när jag fick syn på honom på facebook i morse var klockan nästan natt där, och han kom tillbaka från något galej, och här hos mig stod solen redan ganska högt.

Hur som helst. Jag unnar honom den här resan så mycket. Hälften nöje, hälften viktig forskarkongress. I morgon ska han hålla föredrag inför hundratals forskare från hela världen. Även om allt just nu är konstigt och ovisst, så är enda känslan: Stolthet.

Mysiga måndag morgon.

Jag och Grynet gick upp tidigt, sedan bakade vi en chokladkaka, innan vi gick ut i solen. Snabbt stopp vid bageriet för några croissanter, så tidningen hos tidningsförsäljaren på Place de Palmiers, sedan gick vi till stranden som morgonpigga får ha för sig själva. Så borde alla måndagmorgnar se ut, egentligen.

Villa Simongiovanni.

Men skulle det inte vara underbart att bo här? I ett hus som har ett namn och en explosion av blommor vid porten? Jag blev lite förälskad i det här trädet.

Bougainvillean har slagit ut.

Mina trosor.

En glad och överraskande nyhet:

I går kväll såg jag botten på min tvättkorg. Eller rättare sagt: Jag såg min tvättkorg. Jag minns inte när det hände senast, den har varit så överfull.

Och högvis med perfekt struken tvätt. Merci belle-maman...

Nu ska jag ta på mig ett par av mina nystrukna stärkta trosor - alltså, de ligger uppradade i perfekta små platta trianglar, jag tror inte att ni fattar perfektionen i allt detta.

Allt är kaos och katastrof, men mina trosor är oklanderliga. Inte en skrynkla.

Mea Culpa.

Eh... Det är möjligt att jag underlät att precisera i sms:et till C ("råkade eventuellt köra lite över hastighetsgränsen") att jag körde 78 km/h på femtio-väg.
Jag är osäker. Men tänkte att det är bäst att berätta eftersom räkningen adresseras till honom.

Gloomy sunday.

Lediga söndag:

Hur förkyld som helst. Vaknade i gryningen av att jag blödde näsblod (näsblod galore, I tell you), det var glamouröst och effektfullt. Det här är dessutom så typiskt, jag är en kraftigt somatiserande människa. När jag försöker tränga undan jobba tankar eller känner mig deppig men inte vill låtsas om det så säger min kropp: Nä, vänta nu, nu jäklar ska vi få henne att fatta.

Regntung himmel (som öppnar sig vilken sekund som helst).

På schemat: Hitta jourhavande apoteket* (olika varje söndag). Lekparken. Och sedan... vet jag inte riktigt.

*Ni vet, lite så där, man kommer därifrån med en kasse kemikalier mot huvudvärk, halsont, virus och allmän trötthet och det enda man behöver är att någon tar en i famnen och säger att allt blir bra? Well, well.

Sara Daily.

Den bra nyheten är att eftersom jag inte har franskt körkort så får jag inga poängavdrag (franska körkort börjar på 12 poäng, sedan jobbar man sig nedåt via försyndelser och vid noll blir man av med körkortet).

Den dåliga nyheten är att personen som bilen är skriven på kommer att få en överraskning vid hemkomsten från New York bestående av förlorade poäng på sitt körkort.

Jäkla skit.

Thank god for coffee.

Hela grejen med rödljus och fortkörning fick mig ur balans. Det var det där med känslan av total kontrollförlust, och att till sist komma till medvetande om förlusten och bristen på kontroll.
Omskakande.
Idag är det lördag men det spelar mindre roll, jag dubbeljobbar (note to self: kanske säga nej ibland?) och räknar med en fjortontimmarsdag. Pussar massor på Grynet, jag är omodern och har alltid dåligt samvete när jag är borta så länge från henne.

Laddar med kaffe och drömmer ljuva drömmar om imorgon: Ingenting på schemat.

Nämen...

Och dessutom verkar den här bloggen leva sitt eget liv. Inlägg försvinner, jag har inte access, blir utslängd gång på gång... Tecken på...?

Fredagen den trettonde.

Så åkte jag dit för fortkörning.
Herregud, jag har aldrig fått böter i hela mitt liv. Förrän nu ikväll.
Men okej. Mea culpa.

Och en halvminut senare kör jag mot rött. Alltså, jag ser ljuset precis som jag kör förbi. Noterar liksom färgen men funderar på fyrtiosex andra grejer som gnager och gnager i mitt huvud.

Trehundra meter senare: Stannar bilen. Huvudet mot ratten. Blundar. Försöker fokusera. Ställer mig frågan: Hur är det fatt?

Jag är inte mig själv.

Mellis.

Döm om min förvåning när jag i mejeridisken sprang på en burk keso. Jag älskar keso, det är en av alla dessa saker som jag i egenskap av nostalgisk svensyska saknar här.
Nästa chock: Philadelphiaost. Det har inte gått att få tag på i Frankrike före maj 2011.
Nu ska det göras cheesecake utan substitut av fromage frais och fromage à tartiner!
Andra nyheter: Mc Vities Digestives (en gammal barndomsfavorit), och i bröddisken hittade jag bagels och - håll i er - grovt bröd med linfrön.
Man börjar ju undra hur det står till med Frankrike? Håller de helt på att släppa sin charmiga protektionistiska sida? Vad är nästa grej, liksom?
Att man ska kunna beställa kaffe med mjölk efter maten utan att folk tycker att man är från vettet?
Well, well. Nu dricker jag kaffe med mjölk och käkar kesomackor.
Sedan blir det jobb till framemot 23.
Ciao.

La caresse d'une rose.

Det har flyttat in ett nytt toapapper hos oss.
Det är violett och doftar milt av blomsteräng.
På förpackningen står det: En liten bit av paradiset, och på själva toapappret är det tryckt i relief: La caresse d'une rose. En smekning av en ros.

Jag bara noterar detta.
Och tänker att man antingen på produktutvecklingssidan, eller på marknadsavdelningen har överskott på poetisk kreativitet.

Filmfestivalen i Cannes.

Idag drog filmfestivalen i Cannes i gång, och årets snackis är givetvis filmen som öppnade galan: Woody Allens Midnight in Paris med bland andra Frankrikes första dam, Carla Bruni-Sarkozy i rollistan.

Andra snackisen: La conquête, filmen om Nicolas Sarkozys väg till toppen... Presidenten har annonserat att han inte tänker se den, eftersom han vill bevara sin mentala hälsa. Jorå.

Annars: Stjärnglans och glitter, strass och paljetter. Ren och skär glamour på croisettens röda matta. Passar mig utmärkt en kväll som denna, när jag tänker installera mig i soffan och inte lyfta ett finger.

Au temps des Oliviers. Maten.

Det här är en saffransrisotto med parmesan och proscuttio.

Det här är kyckling i currykräm med parmesansallad och äkta franska pommes frites i korg bredvid.

Det här är yours truly med gaffeln i högsta hugg, överskuggad av en flaska chiliolja.

Barbie&Bikini.

Mamie hade givetvis med sig presenter till Grynet, varav 2 fick mig lite ur balans.

1. En Barbie. (Alltså, det vet man ju hur det går för barn som leker med Barbie, nej, skojar bara, men till en 2-åring? Trodde man var typ tio när man lekte med Barbie?)
2. En bikini. Trekantsmodell. Alltså, vem köper en bikini till en 2-åring? (Retorisk fråga, svar: Min svärmor.)

Men jag rynkade ögonbrynen lite i smyg bara, får ta itu med det där sedan. Det blir nog en del strider ändå, och nu tänker jag lite på saker som kinder-ägg en kvart innan middagen. Till exempel.

Pust.

En rosa gitarr.

- Vad vill du att pappa tar med sig till dig från New York? En nalle? En keps?
- En gitarr!

Den häpna pappan:
- En gitarr?
- OUI! En rosa gitarr!

Ibland undrar jag var hon får saker ifrån, den lilla.

Hur vi såg ut.

Ungefär så här såg vi ut, när vi dinerade under olivträden, i en gränd strax bakom hamnen. Restaurangen heter Au temps des Oliviers och till efterrätt kan man till exempel få trio i panna cotta. Ni kan ju tänka er.

Skål&Godnatt.

Har superat alldeles utomordenligt gott med les Thibaults. Så god mat, trevlig lättsam konversation (tacksam över att inga relationsrelaterade trubbel nämndes), och en flaska vin.
Sedan gick jag hem, satte i mig två påsar djungelvrål och en macka. Bara för att jag aldrig kan sluta äta när jag väl börjat.
Nu: Sova. Yours truly har nämligen - i ett svagt ögonblick - erbjudit sig att köra C till flygplatsen i morgon halvsex. Gäsp.

Lägesrapport:

Exit: C. Han sticker till New York och Vancouver.

Enter: C:s föräldrar. Les beaux-parents. Och i allt detta kaos är de välkomna, på något sätt. Jag har ingen möjlighet att fixa hämtningar och lämningar just nu, på egen hand. Det går bara inte. Farmor&Farfar flyger in från kontinenten för att ägna sig åt denna hedervärda uppgift ett par veckor. *tacksam*

Ray of light.

Jag ljuger så bra.

Någon bara:

Men gud, får du inte ont i fötterna av att gå i de där skorna hela dagen?

Jag bara:

Neeeeeej, de är hur bekväma som helst, det ser bara inte så ut. Hur bekväma som helst!

Men dagens bästa ögonblick var att få kliva ur de där dojorna vid dagens slut. Har knappt hunnit sitta ned en enda gång, och fötterna skriker efter nåd. Obra idé att ta splitternya skor med hög klack en dag som denna. Men snygga var dom.

Måndag morgon.

Äsch, måndag morgon igen. Redan? Vad hände? Vem stal min helg?
Äsch.
Trevlig vecka önskas, hur som helst...

The only way out is through.

Han säger att han söker lösningar, hon bara problem.
Han säger att hon inte vet, att hon gör fel.
De trasslar in sig i en diskussion om sanningar. Vems sanning? Vems bild?
Han vill kalkylera, mäta, konkretisera. Rationalisera och relativisera. Hon säger att han är vetenskaplig, kontrollerande och inte lyssnar.

Hon är bara känslor och fler tårar än hon trodde fanns, han kontrollerar sina. Det ser hon på ryckningarna i hans panna.

Hon kan honom utantill, som han känner henne.

Han säger att allt handlar ju bara om dig nu.
Hon säger att hon inte kan låtsas. Och hon kan definitivt inte backa.
Han känner sig sviken. Han är så arg. Så arg. För att löftena hon gav inte är värda vatten? För att drömmarna gick i kras? För att livet inte gick att planera? För att de miste någonting.

Att först vara superärlig mot sig själv, att säga till sig själv att jag vill inte det här längre, och sedan backa... Skulle inte det vara det allra största sveket, och den största garantin för att bli bitter?

Hon har inte många val. Tillsammans kommer de ingenstans. Han vill gå bakåt, tillbaka. Det är inget alternativ för henne. Hon har börjat gå framåt (och ska hon vara riktigt ärlig mot sig själv började hon gå för ganska länge sedan) och kan inte backa.

Enda vägen ut är igenom, rakt igenom. Sedan vet man inte riktigt i vilket skick man kommer ut på andra sidan. Men dit måste man.

Det dilemmat.

Nu är det dags.
För det där dilemmat, det ständigt återkommande. Moment 22, cirkelgångens absurditet.

Here goes: Ingen exponering av bleka ben (just därför att de är skimrande som snö) leder till ingen sol på benen som för alltid förblir vita.
Alltså. Exponera eller inte exponera?

Planen: Smygsola i morgon. På strand där yours truly inte riskerar att träffa någon hon känner. Bara bleka ben, bikini, bok (vem försöker jag lura, grynet ska med), Sockergryn och hink och spade. Blir prima. Dessutom har jag just nu horreur för käcka personer som kommer för att lägga sin handduk kant i kant med din och för att prata bort ett par timmar när du bara vill vara ifred. Just nu.

By the way klev den här damen upp kvart över fem i morse, så nu: Säng. Oh god, jag har en lovestory med min säng för närvarande. *längtar*

Lammkött.

Jag älskar lammkött.
Alltså verkligen.
Och för er vridna hjärnor (men jag känner ju er) som läser in annat än bara världens underbaraste animaliska matvara i det här så: Not at all på det viset. Bara maten.

Lammkotletter, klyftpotatis, tzatziki och ett glas rött... *suckar belåtet*

Dessutom är det korsikansk lammsäsong, så jag passar på.

Dessertbloggen: Torta Sbrisolona & Amarettodoftande mascarponegrädde.

Nu, mina vänner, ska jag dela med mig av receptet på den italienska klassikern Torta sbrisolona di Mantova, eller helt enkelt Mantuansk sandkaka. Superenkel, men sofistikerad och framförallt så god. Gärna med något gott kaffe till, marocchini eller cappuccini!

Torta Sbrisolona
100 gram grovt hackad sötmandel
100 gram socker
100 gram kallt smör
150 gram mjöl
1 vaniljstång
1 ägg + 2 gulor

Skär smöret i bitar.
Blanda mandel, socker, mjöl, en nypa salt och vaniljkornen (eller vaniljsocker). Tillsätt smöret och blanda med fingrarna tills allting känns "sandigt". Tillsätt ägget och gulorna, blanda.
Tryck ned blandningen i en smörad pajform. Ställ kallt minst en timme.
Grädda i 170° cirka 20 minuter. Strö över socker på den varma pajen.

Amarettodoftande mascarponegrädde
125 gram kylskåpskall mascarpone
1,25 dl kall vispgrädde (ställ gärna i frysen en stund innan vispning)
2 msk Amaretto

Vispa ihop allt, sockra eventuellt. Servera till pajen. Ät och njut.