Uppcheckad.

Ah.
Har fått veta att jag inte har HIV av typ 1 eller 2, syphilis, hepatit B, C, eller röda hund. Inte heller diabetes, toxoplasmos eller några som helst irreguljära agglutininer, att mitt blodserum är klart och att frånvaron av hemolys är total. Att polynukleära basofiler och lymfocyter ligger inom normala värden.
Jag har inga tecken på urinvägsinfektion och min blodplättsvolym (av typen 0, Rh-POS) är helt och hållet normal.

Puh. Att vara gravid i Frankrike är att bli medveten om sin kropp intill minsta beståndsdel. Bokstavligt talat.
Även om jag måste säga att alla dessa tester stressar mig. Man är aldrig så stressad över sina polynukleära basofiler som när man kollar upp dem.

Och hemoglobin, hemakriter och järnnivåer får jag ingen som helst ordning på, de bara sjunker. Men annars så, i toppform.

Counting blessings.

And still counting.

Je l'aime à mourir.

Jäkla skit. Del 4675.

Den där känslan. Inte den sjunkande, inte riktigt.

Men den där smärtan som börjar någonstans bakom ögonen där den bränner, bränner för att sedan sprida sig ned genom kinderna, gommen, halsen, ned i bröstet där den förgrenar sig och inte längre bränner, bara tynger.

Och du försöker att inte andas, att hålla emot, spjärna, med uppspärrade ögon för en fysisk mekanism existerar som gör att om du blinkar svämmar ögonen över. Du spjärnar.

Sedan bilen. Du kastar dig in. Och blinkar. Gråter. Nej. Inte gråter. Ylar. Ylar och snorar. Det passar dessutom så jävla bra att gråta i en bil på en parkering nästan i mitten av ingenting. Eller allt. Kanske är den centrum, den här parkeringen. Whatever.

Du kör för fort, gråter trafikljusen suddiga och kinderna stela. Och sedan kommer den här låten på radion, eftersom du alltid lyssnar på Cheri FM i bilen, för att kunna sjunga med. Och du kör in till vägkanten. För den låten, den är sista spiken i kistan. Fan Cabrel, vem kan spjärna?

Klar för beach 2011.

Den här magen börjar ju likna en riktig sexmånadersbula.

Hälsodrycken nummer 1.

Dagens dryck: Iste.
I Taiwan drack vi aldrig annat än grönt, isat te, och idag kom jag på att jag saknar den taiwanesiska standarddrycken.
Supergott, och när det är närmare 40° i skuggan behöver man kylas ned lite, i synnerhet om man är gravid upp över öronen.
Alltså, grönt iste (mot kolesterol, cancer, depressioner och huvudvärk) med citron (detoxeffekt och c-vitamin) och honung med bra kvalitet (hälsosammaste grejen någonsin, boostar immunförsvar, sårläkning, fertilitet, och bränner lagrade fettdepåer*) .

Slurp.

*Även om min kropps primärsyssla just nu är att lagra fett så räknar jag med de andra hälsobonusarna.

Kompenserar. (5 om dan)

Lilla flussan mår bättre (oh the magic of antibiotics).
Den kalkylerande mamman som stressat räknar på hur många minst fem frukter och grönsaker om dagen varje dag man har missat under konvalescensen tänker i termer som:

Rotmos. Gröna bönor. Ratatouille. Aprikoskompott.

Nota bene: Sist jag serverade min dotter kärleksfullt preparerade aprikoser började hon gråta och skrek efter något industriellt jox med färgämnen och socker.

Räknar med viss besvikelse vid middagsbordet.

Kvinnan som hatade blodprov.

Jag avskyr verkligen att ta blodprov.
Och att vara gravid i Frankrike är att utsätta sig för ett veritablet blodprovs-party.

Varje månad ska precis alla värden testas, och varje månad gör det lika ont och är lika hemskt. Och jag vet att jag har fött barn och allt sånt där, och kanske är det ändå lite lättsammare att bli stucken i armen än att förlösas? Men ändå. Ändå.

Man får i alla fall frukostbulle som belöning efteråt. För att man har varit duktig.

Flussan&Glassen.

Min lilla fluss-tuss tycker att det är helt okej att vara hemma sjuk.
Man blir extra gosad med och pussad på.
Man får kolla på Pippi & Emil mitt på dagen.
Man får äta glass till lunch. Och middag.
Och mamman sympatiäter glass och tjatar inte om grönsaker.

Man kastar pussel.

Korrigerar mig.
Inte jonglerar man med ett livspussel?
Dömt att misslyckas. Ett livspussel ska byggas, läggas, letas bitar till, och alltid fattas det väl någon jäkla bit som gör att man får svårt att se helheten i bilden man bygger.

By the way. Min mormor Karin skulle nog ha fnyst ganska länge åt livspusselläggare. Hon hade nog ganska mycket annat att tänka på än att bygga pussel i sin vardag. The vardag måste gå on, liksom.

Sandwich crocodile.

På frågan om vad hon tycker att lillasyster ska heta säger Grynet utan att tveka:

Sandwich crocodile.

Sedan viker hon sig dubbel av skratt, trots halsfluss.

Eh... Vi lägger väl dit det på listan, då. Så får vi se.

Abricots.

Halsfluss.

Stumpan har halsfluss. Antibiotika en vecka, och ett jonglerande med det där de kallar livspusslet.
Person A rusar hem efter viktighet på morgonen för att befria person B som har möte som sedan kommer hem igen så att person A ska kunna rusa iväg...

Pust.

Sara&Högarna.

Jag kan eventuellt vara värdsmästare i dålig framförhållning.
Så jäkla sent ute.
Klev upp sex, stack iväg kvart över sju.
Men högarna. Högarna.

Suddiga söndags-Sara.

Mest för att visa min mage. Varken outfiten eller fotona i sig skulle knappast få några utmärkelser i bloggvärlden...
Helt otroligt att det för tre veckor sedan inte var alls särskilt mycket put. Nu säger C varje morgon att den tycks ha blivit större under natten, och jag kan inte annat än hålla med.
Wow, vilket äventyr det är att vara gravid egentligen. En verklig resa, och när vi väntade Véra var känslan lite att slänga sig ut i tomma intet. Nu känner jag mig mycket lugnare, tillfreds och bär inte på den där oron jag kände då.

Efterrätt.

Slank förbi bageriet på väg hem för att plocka upp lunchbaguetten... Och kunde inte motstå frestelsen att överraska familjen med mumsig efterrätt. Det är trevligt att sätta lite guldkant på söndagarna! Nu är vi inne bakom stängda fönsterluckor, det är för varm att ta ut Sockergrynet i solen. Och det gäller nog för den gravida mamman också.

It is that flower that you took the time to smell

Lavendel och hortensia. Överallt nu. När slog de ut? Jag missade det ögonblicket den här blå explosionen skedde, men hey, jag har missat större saker än så...
Vackert så det gör lite ont i hjärtat, och den underbara doften, doft av södra Frankrike, doft av lata söndagar, doft av sol och värme, längtan efter stråhatt och trädgård... Ni vet, allt det där.

Gravidkramper.

Argh, dör av dessa kramper!
Aldrig varit med om liknande.
Vaknar femtielva gånger varje natt av kramper i hela benen.
Har försökt simma ett par gånger men fått ge upp och bli uppdragen ur bassängen av livvakterna. Skammen. Men jag hade ont så jag grät.

Jag dricker mycket mineralvatten. Äter nötter och mandlar och allt med mineraler och grejer. Men doktorn säger att det är för att min bebis lagt sig bekvämt till rätta på mina nerver och vener och liksom kapar min blodcirkulation.

Och visst, jag kan ta det här för bebisen. Det gör man ju. Men jag måste få gnälla lite över smärtan. Och några jädra marseilletvålar i sängen hjälper föga.

Inte en chans.

C föreslår det i Frankrike på uppåtgående Maëlis, eller Maëlyss.

Jag: Maj-Lis? Nä, skulle inte tro det.

Vad gäller bebisnamn gäller veto-regeln. Om en av föräldrarna lägger sitt veto stryker man och hittar något annat.Alltså: Exit Maëlis och Melba. Jag har kämpat även för Elvira, och C för Magali. Bägge två har blivit veto-ade.

Men inget är vunnet. Ingenting.

Au temps des oliviers. (I Olivernas tid.)

Installerade på skuggig terrass. I väntan på vänner. I bitterljuv längtan efter ett glas välkylt rosé, men det är finito med sånt.

Men man kan alltid roa sig med att leka med askkoppen (liten) eller läsa pizzamenyn så länge (jag), eller ta kort och dricka pastis (C).

Här är min förrätt: Marinerade auberginer, pesto på grovt bröd, en hel mozzarellaboll, tjocka skivor parmesanost, kronärtskockor och ett berg med skinka.

Jag och Diep och Nicolas. Två personer som jag uppskattar så himla mycket, vi försöker ses när vi hinner, för att käka gott, spela sällskapsspel, provsmaka kubansk rom, åka pulka eller gå till parken med de 3 små dvärgarna (läs: kidsen). Vi har lite lika bakgrund, samma intressen, tänker ganska lika och har dessutom barn i samma ålder. Perfekt.

Dagens outfit.

Liten: Ny klänning som morfar&maria har skickat. Kan vara världens vackraste klänning, med vidd, Hello Kitty och paljetter. Kan inte bli bättre. Mamman hade förmodligen älskat den i samma ålder. Stråväska med rosor med det viktigaste: Hårspännen, pappas avlagda mobiltelefon, kylskåpsmagneter och kritor.
Stor: Svart spetsklänning - som man fortfarande kommer i. Omöjligt hår. Lite ditten&datten.

Efter det här kodakmomentet gick vi till Le Temps des Oliviers (rekommenderar!) där vi mötte upp D&N och åt fantastiskt god mat och hade fantastiskt trevligt.

Helg?

Den här helgen blir inte mycket till helg.
Inte den här heller.
Men i kväll ska vi ut och äta med vänner, och det ska bli trevligt, sedan hoppas jag hinna med liiite sol och bad också.

Trevlig helg och trevlig midsommar, queridas!

Dagens ekvation.

Jag har ett paket kakor i bilen. Och sedan kvart över nio i morse har jag funderat över om det är värt 2-minuterspromenaden till parkeringen för att hämta det. Är den totala arbetsinsatsen värd tillfredsställelsen?
Förmodligen.
Fast risken att paketet är tomt är överhängande, och i det fallet är antiklimax enormt.
Att hämta eller inte hämta... Saker man frâgar sig.

Lycka är...

... att hitta en överbliven påskhare i mörk choklad ovanpå kylskåpet. Eh... the rabbit is no more, kan man väl säga.

... att ens man givetvis glömmer att köpa toapapper... men kommer hem med en stor bukett gula rosor. Vem behöver toapapper då, liksom?
Nä, förresten. Vid närmare eftertanke vill jag nog ha både toapapper och romantik i mitt liv, men ni fattar grejen.

Suck.

Det var love at first sight.
Men om ni såg mina svullna fötter skulle ni inse att ekvationen inte går ihop.
Anyway. Om ett par månader kommer jag inte längre att se mina fötter, så då spelar det väl ingen roll vad man har för skor?
Precis som att bikinilinjen blir ett minne blott... It all comes back to me now, hur det var, att få jättemage. Att man glömmer bort sin bikinilinje ända till den dagen då man måste åka in till kliniken för att föda barn, och att man då ångrar att man inte gjort någonting åt den eftersom det är typ 20 personer som kommer att kunna studera den på nära håll.
Well, well. Vad är väl en bal på slottet?

Välkommen till kärnfamiljen.

Man tror att man är originell och inte som andra, men det visar sig att vi är på god väg att konstruera oss en ärkefransk kärnfamilj.

Typfamiljen à la française: Mamma, pappa, och 2 barn med en åldersskillnad på 3 år.

Paff! Välkommen till kärnfamiljen.

Baby-gallup.

En liten gallup, bara:

Ni som har barn, eller som först hade ett enda och sedan fick flera, hur hanterade första Sockergrynet chocken av att inte längre vara ensam, och hur hanterade ni det?

Sockergrynet är för närvarande inte jätteintresserad av en lillasyrra, hon skulle hellre ha en ny cykel lagom till 3-ârsdagen (hon är född 26 oktober, Melba-Maud preliminärbokad till den 28e).

Melba-Maud

Tänkte gå och simma i min nya, stadiga preggobikini men hann inte mer än in i simhallen förrän jag fick så mycket kramp i fötterna att det inte gick.

Äsch.

Annars: The significant other vägrar Melba. Men föreslår Maud. Maud? I mean please.

Craving.

Jo förresten. Det här kanske är ett jättekonstigt matbegär och sug, men jag skyller väl på graviditeten: Ostkuber med kummin.
Alltså, det måste vara kuber. Och det måste vara kummin.

Det blir mycket ost.
Och frukt.
Och tonfisk (för att få intelligent bebis).
Och magnum mandel.
Och Pêche Melba.
Och flingor&gryner.
Och bröd med smör, sylt eller honung.

Jag har ett jättestort matsug, inte direkt hunger, men en glupande aptit, som jag för närvarande bejakar.
Fikabröd, muffins, cupcakes och sånt ligger inte för mig, lösgodis älskar jag ju, men a) det finns inte här och b) vill inte sockerchocka bebis så jag håller mig till mat. Och glass.

Preggonytt.

Mamma&bebis har träffat sin obstetriker för första gången den här graviditeten.
Det finns ingenting som gravida kvinnor behöver höra lika mycket som orden:
- Ni mår jättebra och bebisen mår jättebra. Allt ser fint ut.

Det är så lugnande. Nu: Preggo-nytt:

Vecka: 23 (äsch, jag tycker det där är så svårt, vet aldrig riktigt hur gravid jag är)
Viktuppgång: 4,5 kilo enligt uppdelningen 4 till mamman och ett halvt till bebis
Cravings: Nä. Eventuellt körsbär, jag köpte precis 2 kilo.

Min personlighet.

E tipsade om ett personlighetstest som verkade stämma finfint, och i analysen av min personlighetstyp var det nog inte heller lângt ifrân. Och i listan över passande karriärer fanns alla mina drömyrken: Skådespelare, skribent, psykolog, politiker och direktör.

Din personlighetstyp:

Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.

En blå eller rosa? (Om att köna sin bebis)

Äsch då. Hon, han, den, bebisen, h*n...

Jag kan bara säga att jag alltid sagt att tvåan också blir en tjej, allt annat kändes otänkbart, på något sätt.
Och det är lika bra att yppa: Ultraljudsläkaren försade sig trots att vi egentligen hade velat bli överraskade. It's a girl. Probably. Visst kan de missta sig?

Well, well. Svärmor stickar rosa och bebisen kan se fram emot att ärva rosa cykel, rosa sparkcykel och tusen Hello Kitty-linnen och kjolar i rosa och turkost, hårspännen och allt annat könsneutralt som vi av princip bestämde oss för att ha fôr att inte tvinga in vår dotter under det rosa täcket så där omedelbums. (Obs att Véra älskar bilar, flygplan, helikoptrar och svärd också. )

Men eftersom alla då var övertygade om att jag bar en pojke så fick ju Véra börja sitt liv i blått, med kommentarer om hur stor och stark hon var.

Jag, en ostbåge.

Här är bilder som C tog av oss med mobilen i morse. Kan vara vinkeln, eller så är det så att jag förvandlats till en bakvänd ostbåge? I morgon ska jag på läkarkontroll, alltid nervöst, men samtidigt betryggande.
Och så alla dessa månatliga blod- och kiss-prov, här i Frankrike är det heltidsjobb att vara gravid...
Nu ska jag äta superrejäl middag, huvudet snurrar och energinivåerna är nere på rött... Hann knappt med lunchen, som blev macka på stående fot, och en coca-cola, skäms för Melbas skull, nu ska hon få riktigt med bra mat!

Söndagen i technicolor.

Oroa er inte, så här har jag inte haft det idag. Men igår. Och det gällde jobb...
Idag har det varit jobb av annat slag: Tio timmar framför datorn, all work no play, och det är inte slut än. Melba missnöjd, och jag med. Jag är egentligen bara helt nöjd om jag får ligga still på rygg.
Är fascinerad av nedre delen av mina ben (kallas det inte smalben?) som svullnat upp till rolig storlek. Är det det här som kallas att samla vatten i kroppen? Och ska det inte ske typ dagen innan man föder barn, och inte 2 veckor efter att man insett vidden av sin pregnans?

Peach Melba.

För närvarande är arbetsnamnet på bebisen Melba. Efter min förmåga att sluka enorma coupes med gräddiga, sirapssöta, fyratusenkaloriers Pêche Melbas på nolltid. Jag börjar tycka att Melba är ett skitsött namn, och jag tror inte att jag tyckt detsamma om Banana Split.

Melba, va? Hur gulligt?

Söndag kväll. Saint Roch, Rue Fesch, Ajaccio.

Man sväller.

Jag spräckte mina byxor idag. Två gånger.

Första gången: Knappen flög ur och sömmen på vänsterlåret sprack. Synkront.

Jag stod vid tillfället upp och utförde inga bryska rörelser, vilket får mig att tro att min mage faktiskt växer så att man kan se det om man tittar på mig en stund.

Andra gången: Säkerhetsnålarna (två) sprätte ut och flög iväg.

Känner att allt det här är lite out of my control och hoppas att byxor med resår i midjan, eller dragsko, blir sommarens hetaste plagg.

Hej, vecka 22!

Och så här ser man ut då, när man är fem och en halv månad gravid. På bilden står jag även upp, vilket inte varit normalläge för mig de här veckorna. *håller krampaktigt tag om staketet*

Fête des pères. Fars dag.

Idag firar vi Chris på franska fars dag. Han är världens bästa pappa och Véra är så pappig så det är inte klokt. Hon har gjort present på dagis, som vi har gömt (med ett Sockergryn är allt stort och spännande och viktigt, och livet kan aldrig mer sakna mening) och sedan ska vi gå ut och äta glass och fira den här soon-to-be 2-barnspappan.

Lördag. Vad vi gjorde.

På vår strand vid citadellet. Obs att jag inte hann öppna böckerna. Och obs att jag vet att alla i Sverige har den där bikinin, men obs att här har ingen den, så det är okej. Observera även att C blir brun snabbare än vad jag blir. Hjälp, slutet av juni och vi har knappt varit i solen än!
Nu ska vi sova middag för att orka med rajraj ikväll. Ciao!

Lördag.

Dagens planer

Marknad
Stranden med lunchmackor, deckare*, hink och spade
Siesta
Kaffe i solen
Shopping (skor till C, rymlig topp till mig, flip-flops till lillan)
Barbecue hos Aude&Yoann

*Vem försöker jag lura? Ska dit med en 2-âring. Lik förbannat tar jag med mig bok. Varje gâng.

Du&Jag, Carla. Du&Jag.

Det är numer officiellt att Frankrikes första dam, Carla Bruni, 43 år, väntar barn med President Sarkozy, 56 år. Och mini-Sarko förväntas födas... i oktober. Förstås. Så jag och Carla är preggo-polare nu, kan man säga.
En skillnad är eventuellt att jag inte bär Chanel från topp till tå. Visste inte ens att de gjorde mammakläder.

Preggo-åkommor.

De här veckorna jag har varit sjukskriven och strikt följt ordinationer om vila, horisontellt läge och näringstät mat har gjort underverk. Jag är tip-top. Nästan.

Anledningarna till sjukskrivning:

a) Världens sämsta blodvärden och en anemi som slagit undan fötterna för mig. Det är hemskt med riktig järnbrist.
b) Världens lägsta blodtryck. Lågt i vanliga fall, och nu i fotledshöjd. Tre trappsteg och jag svimmar. Typ.
c) Den där känslan av att kunna föda barn när som helst om jag står upp länge.
d) Ganska kraftiga sammandragningar, men det hade jag med Véra också. Obehagligt, men ingen fara.
e) Och, som doktorn sade, det kan vara bra med lite tid att smälta nyheten att man är gravid i femte månaden.

Men annars mår jag bra. Jag njuter av allt det här mysiga i att vänta barn. Det är ju underbart.

Lunch.

En tjej jag känner som brukar vara jättenoga med grönsaker och sånt var bara sugen på en enda grej till lunch (Kvart i elva, visst får man äta lunch då? Eller räknas det som förmiddagsfika? Och har jag fortfarande lunchkvoten kvar att fylla då?) och det var följande:

Kallt ris med curry och majonnäs.
Bröd med smör och honung.
Magnum mandel.
Alla russinen ur mueslipaketet. Det är lite jobb att hitta dem, but well worth it.

Lavabukten (Capo di Feno).

På ovansidan Ajacciogolfen finns Lavabukten, beryktad som skattsökarplats eftersom några unga män, Félix Biancamaria och hans bästa vänner, blev miljardärer i mitten på 80-talet när de hittade mynt, smycken, tallrikar och dyrbarheter som daterades till romarriket här i bukten.
Deras saga blev kort, dock, eftersom franska staten fick nys om den handel med värdefullt gods som Biancamaria ägnade sig åt, och de ansåg att skatten var en statlig ägodel... Men det mesta var borta och sålt sedan länge (lokalbefolkningen pratar fortfarande om rika amerikaner som flög in i privatflygplan, men attachéväskor som de fäst med handklovar kring handlederna.
Det var, i korthet, historien om skatten i Lavabukten, och det är vad som gör att man ser många dykare på den här sidan golfen... och de letar inte efter sjöborrar, vad de än säger.

Hur som helst, i Lavabukten hittar man stranden Capo di Feno, och där är det vackert så det förslår. Vad sägs om turkost vatten, babypudersand som färgas rosa av den röda graniten i berggrunden, mjuka sanddyner och hjärtekrossande vacker natur runt i kring?

Låter det lockande? I så fall, välkomna till Lavabukten.