Aubergine.

Ni märker ju att jag inte riktigt har tid med er. Nu måste jag utfordra mina gäster, ställa mig i köket och skiva aubergine, hacka basilika, tomat och vitlök och imponera med en äkta provencalsk tian. Legumer från marknaden i morse, så vackra.
Ostar ska vädras, korsikanska charkuterier läggas upp, meloner ska skäras och kanske måste man lufta en flaska vin?
Pust. En sydfransk husmor har det lite snärjigt.

Au Capo di Feno.

Lördagen blev en mulen dag på stranden. Det var fint, precis som det ska vara en mulen dag på stranden.
Och jag ser mig själv i bikini och omtänker galapagossköldpaddan. Ni vet, det sitter mest i huvudet. Ibland är foton bra, ibland inte.

Triptyk i 32.

Jaha. Så här såg jag ut på fölsedan. Och det intressantaste med de här bilderna är kanske att jag på sista bilden inte är speciellt lik mig och har exakt samma hudton som väggen bakom. Den uppmärksamme noterar även att sällskapet sympatidrack vatten med mig. Och den sympatigravide inser behovet av att vila närhelst någonting som inbjuder att sitta dyker upp. Till exempel trappan till kongresspalatset.

Min sex appeal.

Pappa doktorn tyckte att jag skulle ligga med huvudet mot vattenbrynet för att få fötterna högt och lätta på trycket i mina hårt ansträngda gravid-vener (åderbråck, vad som helst men inte åderbråck, och i synnerhet inte på onämnbara platser).

Så jag lade mig liksom åt fel håll, rent strandmässigt. Och fick panik eftersom jag trodde jag skulle få hjärnblödning istället. Alltså, ligga i nedåtlut: Obehagligt.

Oh la la, av två onda ting... verkar det som om jag måste köpa stödstrumpor. Men ni fattar ju, min sex appeal når ju oanade höjder under den här pregnansen.

Out of office: Capo di Feno.

Idag sticker vi hit. Med picknick, romaner, solkräm och ett parasoll att lägga morfar under!
Ciao, queridas&queridos!

Madame&Monsieur Thibault

I skorpionens tecken.

Att min trettioandra födelsedag även skulle bli dagen då jag möttes av en skorpion i trapphuset på väg hem från romantisk middag var lite otippat.

Nu ska jag genomsöka lägenheten efter eventuella familjemedlemmar till trapphus-sötingen innan jag vågar sussa gott.

Kan det även vara ett tecken på att lilla bebisen faktiskt tänker födas i skorpionens tecken? I så fall kommer jag ha 3 skorpioner i den närmaste familjen, och minst en i trapphuset. (So help me god.)

Preggosnack.

Det här är ett inlägg man kan skippa om man inte är überintresserad av graviditeter och sånt.
Min barnmorska Véronique kom hem till mig idag och det var supertrevligt. Jag låg på soffan en och en halv timme med elektroder och band kring magen och hon satt vid mina fötter och pratade och ställde frågor och jag fick berätta allt, i detalj om min första graviditet och förlossning (vi som fött barn älskar att berätta).
Nästa gång ska jag fixa kaffe och kakor, så himla trivsamt var det.

Fick veta att
a) bebis är väldigt aktiv
b) har fina, starka hjärtljud
c) jag har alldeles för mycket sammandragningar, ska få spasmolytika för att livmodern ska sluta jobba
d) jag genom att lägga händerna högt upp på magen kan försöka locka upp bebisen från den låga plats där den placerat sig men att jag inte ska hålla på fôr mycket med min mage eftersom det också kan stimulera sammandragningar
e) bebisen absolut inte kommer få några men och känna sig ignorerad, negligerad och inte sedd trots att jag upptäckte den så sent
f) vecka 28 är högst vagt, det är omöjligt att veta i vilken vecka jag är (och beräknat leveransdatum) eftersom jag inte hade mens och eftersom första ultraljudet gjordes långt efter vecka 12. Jag kan ligga före och ha en liten, nätt, bebis, eller efter och ha en bebis som är större än snittet. Blir svårplanerat, detta.

Ja, det här är väl anledningen till att ni ibland undrar varför ni läser den här bloggen? Lovar, ska försöka komma på lite mer rafflande stuff senare.

Beach 2011.

Nä, alltså. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. Så här stor har jag aldrig varit. Och betänk, chères amies, att idag är det 3 månader kvar till beräknat leveransdatum av bebis. Hur ska det sluta? Scary.
Jag är stolt och glad över att vänta bebis. Men om jag känner mig bekväm och tillfreds i galapagossköldpaddelooken? Nix. Jag känner mig bara... stor. En hundrakilos heffaklump.
Over and out. Nu ska jag äta födelsedagscroissanter. (Förfallet, förfallet.)

Sista natten med 31.

Nä, om man skulle gå och lägga sig efter en maffig trerättersmiddag, och få lite skönhetssömn innan man måste möta dagen då man lägger ytterligare ett varv runt solen till sin meritförteckning (jordsnurr?). Förra årets önskelista gäller än. Med tilläggen: En frisk, glad bebis, en ny kamera och en romantisk date med snygg fransos. Så här såg vi ut förra året förresten, på min överraskningsfödelsedagspicknick på stranden.

En stor skål färska hallon
En ring med många diamanter
Längre hår längre naglar längre dagar
Ett syskon till Véra (ååååh, vad jag har önskat)
En flygbiljett
Fred på jorden och en juicy tube
Ett kärleksbrev
En sovmorgon
En skogspromenad
Champagnefrukost
Ett Véraskratt i en ask
Solvarm hud in i december
Inga ljus i tårtan. Ingen tårta heller förresten. Hatar tårta
En kram. Eller tusen
Ett citronträd

Sleepless in Ajaccio.

Hade så svårt att sova. Min eviga, ständiga förbannelse och problem.
C var ute på dåligheter med sina kollegor och jag låg och oroade mig.
Och det svåra i att ligga bekvämt med en sparkande bebbe i magen.
Och man går upp mitt i natten för att kissa.
Eller för att äta kakor direkt ur frysen och dricka mjölk för att man under ett ögonblick får ren panik över att man nu även diagnosticerats som kalk- och magnesiumbristig (Jag är inte bara anemisk, jag har även andra brister. Tjoho).
Well well. Ska njuta av julis sista dagar. I augusti har jag alldeles för mycket att göra. Nu ska vi till stranden, Sockergrynet, morfar, Maria&jag. Oh, by the way, finns det något underbarare än att slumra till på stranden?

Future maman.

Så här ska jag se ut till hösten (future maman från La redoute, lila leopard). Det går inte längre att klämma in mig i vanliga kläder, trots att jag alltid (läs: under första graviditeten) hävdat att det är onödigt att lägga pengar på saker man har så kort tid (det tycker jag väl fortfarande, men hey, jag kan inte gå naken). Nu letar jag desperat efter ett par svarta snygga byxor future maman.

Födelsedagspresent.

Annars är jag mest glad över att pappa&Maria hade släpat med sig 2 stycken dalatillverkade Pappelinamattor till köket. De hade försakat mycket bagage för den presenten.

Lunch. Italian style.

Vi har haft en mysig dag, med lite utflykt, lunch (antipasti&pizza) under markiserna vid hamnen (novembervädret håller i sig), och strosande inne på gatorna i Ajaccio.
Jag orkar inte så mycket, har aldrig varit så här trött i hela mitt liv, och det är ganska skönt att hålla ambitionsnivåerna låga.

Fredag.

Jag hade nästan glömt bort.
Min födelsedag.
Sedan kom jag ihåg. Men för ett ögonblick glömde jag exakt hur många år det är (fortfarande 25+?) och drabbades av paniksvindel när jag fick för mig att jag var 2 år äldre än vad jag är. Egentligen.

Och, amigas. Jag har inte kommit över min åldersnoja. Den får jag lära mig att leva med. Och ni.

Finfrämmande.

Idag får vi finfrämmande från Dalarna när pappa och Maria kommer inflygande Toftbyn-Ajaccio via Stockholm och Paris.

Längtar. Tyvärr verkar det som om vi får mera regn, men de är ändå här mest för att träffa lilla solstrålen. Eftersom mamma och pappa är omgifta så har hon dubbel uppsättning morföräldrar: Inte illa!

Raffset.

Okej. Jag inser att jag har nått botten vad gäller raffighet i trosväg. Men efter att ha kastat allt mer desperata blickar i underklädeslådan där allting är så yttigt pyttigt och smått och ostadigt så kom lösningen idag som en skänk från ovan.
Mamma skickade gravidtrosor.
Stadiga, når upp till revbenen, täcker överallt - I tell you, överallt - och för några månader sedan skulle jag eventuellt ha hävdat att allt detta tyget skulle vara tillräckligt för att tillverka en liten kjol, eller en topp... Men nu... Jag älskar. Jag har trosor upp till armhålorna, och de är superbekväma. Hela magen får plats.
Bliss.

Om kärlek, vittvätt&bebisar.

Och så ringer jag och säger att jag har längtat så länge - en konstant önskan som slitit i hjärtat - efter ännu ett litet barn med honom och sedan var jag tvungen att gråta en timme bland kaksmet och vittvätt och oro och ovisshet och lycka över vårt barn som växer. Och lyckan över det första barnet som är så fin och perfekt och underbar att har man rätt till mer än så?

*torkar tårar från tangentbordet*

Och tacksamhet över att vara här, fortfarande. Vid C:s sida, vi ska bli starka tillsammans igen. Tänkte på att han vägrade ge upp oss, han släppte inte taget, och aldrig ska jag gå igen.

*Skärmen suddig. Ser inte*

Och sedan ringde möbelaffären och sade att de levererar garderober på måndag och då grät jag igen. På måndag! Här på Korsika har vi aldrig lyckats få någonting levererat inom en tidsrymd av 4 månader.
Sedan fick min bebis hicka och det är en sådan märklig sensation, att ha någon som ligger i ens mage och hickar, och så tänkte jag på ett dunigt, varmt, sidenmjukt bebishuvud... och grät igen.

Okej, stumpan, skärpning. Färdigsnyftat för idag.

Ljuvlig pesto.

Massor med färsk basilika från marknaden. Kallpressad olivolja. Oförsvarligt mycket vitlök. Ljuvligt doftande parmesanost. Pinjenötter om man vill. En skvätt vitvinsvinäger.
Det krävs inte mer än så för att uppnå perfektion ibland.

Välsignat tillstånd.

Trist med rea när man ser ut som en galapagossköldpadda (med samma grace, eleganta rörelsemönster och slanka ben). Jepp, från knubbsäl till galapagos, och än har vi ett par månader kvar.

Det var bara det. Såg mig själv i provrumsspegeln och blev lite... chockad. Hjälp, var kom den där megamagen ifrån? Den där bredare rumpan som inga bikinitrosor passar på? Och så är jag liksom större runtom. Till och med på ryggen, och där sitter det vad jag vet ingen bebis?

Söndag.

Skriver inte mer om Norge.
Finns inget att säga.
Bara många föräldrar som förlorat sina barn på ett så grymt sätt.
Sôker information, läser allt, kollar nyhetssändningarna.
Begriper inte.
Hur kom det sig att han kunde stanna flera timmar där på ön? Flera timmar?
Och hur kan poliser gå in i förhörsrummet, hålla sig lugna och ställa frågor när de står öga mot öga med den här människan? Personligen skulle jag tycka att det vore svårt.
Begriper inte.

Bootcamp.

Medans mamman låg på soffan och smuttade pencillin och knaprade dajmkakor drillades den lilla ganska hårt i klättring.
Och det fanns ingen anledning för hönsmamman att oroa sig, småttingarna var väl fastspända...

Pappor&döttrar.

Chris och Nico ska iväg till skogs med tjejerna och göra sånt som fäder och döttrar gör: Klättra i träd, svinga sig i lianer och utföra olika gerillaövningar.
Jag ska ligga platt på rygg och vila. Kanske baka någonting. Eller städa. Eller putsa fönster och rensa garderober?
Hm, svårt för en som är snudd på hyperaktiv att ta det lugnt. Chris får i princip använda sig av våld och hot för att hålla mig kvar i soffan. Men jag övar.

Norge.

Vaknar upp till nyheterna om Norge.
Kan inte sluta gråta, kan inte.
Véra undrar varför jag gråter
- Pourquoi tu pleures maman?

Att förklara att man gråter för att det finns så mycket ondska i världen, det går inte. Véras värld måste vara vacker, skyddad.

Testad.

Men alltså... bakterier? Streptokocker? Dör av oro. Det är tydligen därför jag har så mycket kraftiga sammandragningar.
Hoppas lite antibiotika kan fixa?
Jag är jätteorolig och vill bara gråta.
Lägg till detta ödem, svampinfektion (men VAD har jag gjort för att förtjäna DETTA? Måste ha betalat av alla mina synder nu), högt ventryck och ont i bäckenet.
Youpi.

Ajaccio mon amour.

By the way. Flygfoto eller fågelvy över Route des Sanguinaires, som leder från Ajaccios centrum ut till nordligaste spetsen på Ajacciogolfen, 2 mil ungefär. Mitt i ser ni favoritstranden Marinella, bakom andra eller tredje kröken ligger C:s labb, och vi bor sex kilometer åt andra hållet.

Chokladiga cupcakes.

Jag och Grynet har bakat muffins.
Egentligen efter ett cupcakerecept, men vi kallar dom muffins (Let's face it, är inte cupcakes egentligen bara muffins med jox på?).
De här var extra krämiga och chokladiga med både kakao och mängder av mörk choklad.
Och lila och rosa glasyr och strössel. Less är inte more vad gäller muffins, resonerade Grynet och vräkte på.

Kalorier&kaffe.

Frulle: 100 gram ren glukos (400 kilokalorier i en mugg, botten upp*).

Så 3 stycken blodprov på det. Blev av med en handfull provrör blod, ersatte med socker. Bra?

Sedan var jag så snurrig att raringarna på analyslabbet tvingade mig att sitta ned, dricka en kaffe och äta 2 croissanter (2 X 200 = 400 kilokalorier i form av smör, mest).

Mmm, vilken hälsosam morgon! Hur ska jag toppa det här till lunchen? Bre margarin på sockerbitar och knapra i mig?

*Var tvungen att kolla upp energiinnehåll. Så neurotisk är jag.

Efter stormen.

Ovädret drar bort. Förbi. Sommaren är där någonstans. Egentligen var den där hela tiden trots att känslan av oktober var på riktigt.
Och att se de mörka molen lyfta från bergen, när solens strålar når ner till staden igen, det är ingenting annat än magnifikt. Doften av het, våt asfalt, nyregnad natur och frisk fuktighet... Fint.
Andas in, andas ut. Andas.

Nougat.

Jag känner en man som tillverkar korsikansk nougat. Det är bra. Eller dåligt, jag kan inte riktigt bestämma mig (pendlar mellan ljuv sockerchock och dåligt samvete över onyttigheten).

Snyft.

Den upphackade sömnen gör mig så ömtålig, gör huden tunnare än papper.

Regnet. Mardrömmarna om att föda barn själv på färjan Ajaccio-Marseille. Näsblod 2 gånger. Sockergrynet som kommer tassande och limmar sig fast utefter min rygg. Nära, nära.

Ontet. En bebis som övar kickboxning, stretching, famehopp. Sammandragningarna.

Så trött att jag var tvungen att gråta en skvätt när det visade sig att jag inte kunde knäppa skorna i morse.

Men nu kör vi i gång. Ciao!

Besatt.

Häromdagen bakade jag småkakor.
Till lunchen persikopaj.
Nu ska jag göra chokladmuffins. Och ikväll en chokladkaka, kanske.
Googlar recept på kanelbullar och cupcakes med olika glasyrer och fyllningar.
Får lite panik om vi inte har mjöl, socker, ägg och smör hemma. Har man det kommer man långt.
- Lugna dig, säger C. Ta det lugnt.
Men jag vet inte. Jag har ett behov av att baka. Har utvecklat en besatthet.

26e veckan. Preggo-nytt.

Jag var på kontroll hos min läkare idag, det var skönt, jag har haft så ont ett tag och jag nästan grät när jag berättade att ibland kan jag varken sitta eller gå på grund av svullenhet i vissa, nedre, regioner. Ni fattar.
Hon konstaterade ödem och väldigt hårt tryck på venerna, och jag fick medicin, som jag hoppas ska hjälpa.

Annars:
- Har jag gått upp 7 kilo vilka jag och bebis delar på: 6 till mig och 1 till henne
- Fick jag mer järn och c-vitamin för att fixera järnet
- Remisser på fyra triljarder olika test att ta, bland annat toxoplasmos och glukostest för att kolla havandeskapsdiabetes: Man får dricka nästan 100 gram ren glukos för att sedan bli stucken i armen efter 1, 2 och 3 timmar. Låter ju också som ett sätt att tillbringa en eftermiddag på: Sockerchockad och sönderstucken
- Tid för tredje ultraljudet i vecka 32
- Tid för date med narkosläkare
- Så fick jag veta att från och med nu kommer en barnmorska hem till mig två gånger i veckan för monitoring, kontroll och allmänt övervakande av mig och bebis

Det känns lite oroande att den här graviditeten i vilken jag känner mig så lugn och harmonisk plötsligt klassas som riskgraviditet, men jag antar att det är skönt att bli uppkollad.

Som i Venedig.

I går vräkte regnet ner och förvandlade gatorna till små kanaler i vilka de pastellfärgade husen speglade sig.
Det kändes lite venetianskt, nästan, i allt detta våta, pastellfärgade och gråa.

Och jag hade så ont i bäckenet att jag blev liggande på sängen under eftermiddagen, med regnet utanför läste jag ut senaste Donna Leon och drömde mig bort till vackra Venezia.

Sedan ägnade jag två timmar åt att göra en magnifik risotto, med färsk basilika från marknaden, en flaska chardonnay och en stor bit oemotståndlig parmeggiano reggiano. Och när C kom hem öppnade jag en flaska rött också (för att göra allt som Guido och Paola Brunetti), och sedan lyssnade vi på regnet som föll och föll och föll.

Preggo-hormoner&Skilsmässa?

Céline (en av alla dessa kloka kvinnor jag omger mig med) frågade:
- Alltså... Hur mycket av all den här turbulensen i våras hängde ihop med graviditetshormoner? Trots att du inte visste om det?

Mja. Ja. Jo. Det var säkert så. Delvis. Jag är ju slav under mina hormoner (i.e suicidal med pms, förälskad i alla jag ser vid ägglossning, serotoninkänslig, sockerkänslig och en tvättäkta endorfinjunkie. Med klinisk depression, babyblues och mycket nedstämdhet i bagaget, som ju ofta hänger ihop med hormoner. Det är bara kemi, alltihop.

Nu däremot. När de värsta hormonstormarna är över (tills strax efter förlossning, då hormonnivåerna kraschar, och jag med dem) är jag harmonisk och fin. Gråter inte, känner mig nöjd och lugn och lycklig. From som ett lamm och mjuk som bomull.

L'orage.

Oh, nu drar åskvädret in över oss.
Det är inte åsksäsong, men 2011 går till historien som året det åskade mer än vad jag någonsin upplevt i hela mitt liv.
Jag säkrar fönsterluckorna, öppnar dokumentet med mitt hemliga projekt, fixar te och... skriver.

Nyponrosolja: Mot rynkor, bristningar och ärr.

Av en aromaterapeut fick jag rådet att genast börja smörja mig med nyponrosolja (rose hip seed på engelska och rose musquée på franska), för att förhindra bristningar och hudförändringar under graviditeten. I synnerhet som min mage är enorm, och det ställer höga krav på hud och kropp.
Jag har smörjt flitigt med organisk mandelolja, men hon sade att det har ingen annan verkan än att göra huden mer elastisk, nyponrosen har däremot kvaliteter som gör att de använts länge mot bristningar, rynkor, ärrbildning, solskadad hud...
Och jag som har en orubblig tro till krämer och oljor smörjer flitigt. Om det hjälper mot allt ovanstående får vi se (vad gäller rynkor får man vänta tre månader på resultat, och om den hjälper mot bristningar vet vi först i november), men jag har i alla fall babymjukt skinn och doftar som en... nyponros.

Rånet.

Nu har jag ätit upp hela påsen med rån.
Skönt. Nu slipper jag fundera mer på den.
Annars låg den liksom bara där, där jag hade gömt den för mig själv uppe på kylskåpet (aha, en gravid kvinna släpar väl inte fram en stol upprepade gånger om dagen för att klättra upp på kylskåpet?*) och liksom ropade mitt namn.
Jo, jag svär, den gjorde det. Hur skulle jag ha kunnat stå emot?

*Svar: Jo, det gör hon. En gravid kvinna är nog beredd till mer än så. Med andra ord: Underskatta henne aldrig.

Träning för gravida.

Jag kan, med lite ansträngning, se mina egna fötter.

Ansträngningen består av att luta mig framåt så mycket jag orkar och att försöka hålla in magen.

Där floden flyter fram. Gravona, Corsica.