Bebislycka

Vi har fått en underbar bebis. Jag och Romy blir kvar på kliniken några dagar till.
Chris sover hos oss men ägnar sig mest åt storasyster på dagarna. Och jag och lillan, ja, vi bebisgosar.

Hon är här nu

Romy.
50cm.
3800g.
Som vi har längtat.
Välkommen.

Sånt som känns totalt livsviktigt.

Nä. Ja. Jo. 
Jag hade till och med målat tånaglarna fuschiafärgade utifall att jag skulle föda barn idag. 
För att ha fina fötter, även om det kanske inte just är fötterna som de som är involverade i förlossningen är fokuserade på. 
Och alla som varit 40 veckors gravid vet att måla tånaglarna är liksom ingenting man gör, bara så där. Det krävs jävligt mycket självkontroll och en förmåga att helt spränga sina egna gränser och utvidga definitionen av vad som egentligen är fysiskt möjligt. 
Så. Var det helt i onödan.

I väntan på Pumpkin.

Det var ju beräknad baby-relase och dagen D idag. 

Det magiska BF. 

Och som jag stirrat mig blind på det datumet, 28e oktober. 

Det fanns liksom ingenting efter 28e, det var mållinjen. 
Det är 40 fulla veckor idag. 

Och så går jag över tiden. 

Hade inte räknat med det och känner mig lite vilsen.

Mer gravid än någonsin.

Well, well. Vi tror på en halloween-baby och har därför bytt arbetsnamn på lilla Smulan. 

Nu får hon heta Pumpkin.

Statusuppdatering.

Unge 1: Febrig, jobbig natt. Mamman och pappan uppe i skift. Nu däremot sover hon som en ängel.
Unge 2: Fortfarande inte född. Beräknat leveransdatum idag.
Yours truly: Sovit så lite att hon känner sig total-bakis och ur funktion. 
Vädret: Regn. Vackert oktoberregn med åska. 

Dagens date: Med min obstretiker.
Dagens dryck: Kaffe. What else?

Gâteau.

Ingen bebis. 

Febrigt, tovigt Sockergryn.

Fika bakom igenregnade fönsterrutor.

Sömnbrist & sockersug. 

Jag, grynet&Manu.

Amigas, det här är ponnyhästen Manu. Véra hade the time of her life, för mig var det en nära döden-upplevelse. 
Mellan mig och Manu brast det direkt i personkemin. Han tog varje tillfälle till att försöka preja in mig i buskar och rabatter, han gav mig onda ögat, och försökte hela tiden gå en kortare väg än den vi betalat för. Ni fattar ju. Och varje gång jag försökte ta upp det med honom så visade han ögonvitorna, strök öronen bakåt och fladdrade med överläppen. Gulp.
Jag var skiträdd. Han ser liten och harmlös ut på bilden, men skenet bedrar. Hur som helst överlevde vi.  Och det här är ju sådana saker man måste utsätta sig för som förälder. Ponnyridning.

 

A baby in the making.

Dagen D - 2. 
9 månader. 11 kilo. Säkert 16 kilo ost, 50 magnumglassar och många liter mjölk, drucken med huvudet inne i  kylskåpet nattetid.
Min akupunkturdebut: Smärtan att få nålar instuckna i lilltårna var obeskrivlig (nu överdriver jag, jag ska föda barn om några dagar), men med en handfull nålar instuckna på strategiska ställen somnade jag sött som en liten vodoo-docka där hos läkaren. 
Resultat: Jag kan inte längre gå. Har så ont i höfter, bäcken, ljumskar och nedre delen av ryggen att jag inte kan röra mig. På ställen där jag hade 0 nålar. Märkligt. Hoppas det är ett gott tecken. Lite som elchocker i bäckentrakten, om ni fattar?
Nu: Sängliggande en stund, sedan ska jag ta med min honungshumla på ponnyridning i parken. 

Akupunktur&förlossning.

Och nu sticker jag till akupunktören för att se om man inte medelst nålstick kan få lilla bebisen att vilja födas. 
C misstänker att min stickrädsla är tillräckligt för att få i gång en förlossning. 
Ciao!

Hipp hipp hurra.

Den 26e oktober är en mycket viktig dag, det är nämligen Véras födelsedag, den tredje i ordningen, och denna ljuvliga tös vinner även Best 3-âring of the Year-award. Grattis min kloka, fina. Du är det finaste jag vet.

Not my cup of tea.

- Eh... Vad sa du nu, hjärtat?
- Att min snigel har bajsat igen!

Okej. Min lilla honungshumla har tydligen nya husdjur: Fyra sniglar i en skokartong. Gud förbjude att de sover inomhus.