Jag och Nathalie tog med oss våra små människor på promenad längs havet, bort till stora lekparken som de älskar. Lily och Véra lekte och busade, Romy blickade upp mot en blå, blå himmel, och jag och Nathalie åt sockervadd och skrattade. Det var länge sedan jag skrattade så befriande, skrattade åt allt. Rosa sockervadd i Medelhavssolen, treåringar som gerillasoldater i klätterställningarna och att sitta där på en stenbänk och skratta var alldeles, alldeles, underbart.
Sedan gick vi hem. Véra åt en stor portion med quinoa, broccoli, morötter och korv, så jag behövde inte oroa mig över att hon skulle tappa aptiten efter att Nathalie gett henne massa godis, lite i smyg, och med en blinkning till mig teaterviskat: "Här Véra, men säg inget till mamma".
Véra älskar Nathalie, klart att hon älskar Nathalie. Nathalie har liksom noll principer om barnuppfostran, en gullig hund och alltid godis i handväskan. Vi pratade om vad underbart det är att våra små tjejer snart känt varandra i 3 år. Jag och Nathalies vägar korsade varandra just på den här boulevarden, när vi trötta, glåmiga och sömnlösa knuffade våra spädisar i vagnarna så att de skulle sova. Vi hade likadana parasoller till vagnarna, och nästan likadana bebisar med veck kring låren och långa ögonfransar. När vi gick hemåt igen sprang Lily och Véra hand i hand, och vi blev lite tårögda över att de har hårspännen och joggingskor och springer så fort och sedan grälade vi lite på dem när de tänkte sig att balansera på stenmuren där alldeles vid havet.
Hjälp, vad prosaisk jag är, och förmodligen helt ointressant. Kanske borde börja skriva dagbok istället?
12 commentaires:
Du skriver fantastiskt. För två år sedan flyttade vi till ett liv och en plats som är bättre för oss, men bort från vår förstföddas bästa vän. Aj, vad ont det gjorde, och gör. Hon har fortfarande silverlänken på sig, den hon fick på sista middagen innan flytten. Hon längtar fortfarande. Aj.
Jag läser din blogg för att du kan skriva om vardagliga saker så att det är vackert och levande. Poetiskt om det prosaiska.
Så här på avstånd i Sverige är det svårt att förstå att man någonsin skulle kunna tröttna på att bo där du bor och vilja flytta någon annanstans. Klimatet, naturen, maten, språket, människorna, aaaaah! Det låter som paradiset.
Men hur som helst, jag vill fortsätta läsa om dig, C, Véra och Romy även om ni så flyttar till Düsseldorf. Våga inte sluta blogga! :-)
men dessa inläggen är ju dina bästa!!
Detta var ett av dom basta inlaggen! gud vad jag levde mig in och en fantastisk bild!
Man vill bara ha ... MER!!
Tack för en fin blogg, du skriver så vackert! Jag tänkter mig hur det skulle vara om vi flyttade till makens hemland (fastän Korsika låter mycket mer exotiskt än Emilia Romagna).
Nej för sjutton gör inte det! Då skulle vi ju missa texter som dessa. Som således INTE är ointressanta. Det är ju därför vi läser din blogg. För texter som dessa. Och så alla fina bilder på paradiset, då. Kram och trevlig helg!
Instämmer med alla! Mer!
Du ar en talent Sara !
Darfor laser jag.
Nej men så hääääärligt... nu längtar jag till SOMMAREN och augustiresan till Franska Rivieran!
Nej, sluta inte. Det du skriver är poesi, som får oss andra att öppna ögonen och se vår egen vardag i ett annat ljus!
Oj, vad fina kommentarer! Tusen tack... Jag blir alltid sâ osäker och självcensurerande när jag är vardaglig. Som om allt borde vara mer spännande, liksom.
Skicka en kommentar