Resorna.

Resorna. 
Det har inte blivit så mycket av med det, egentligen inte alls sedan Toscana förrförra våren. Livorno, Florens, Sienna, Monteriosa. Det var så ljuvligt. Ljuvligt. 

Älskar att resa. Älskar att omges av språk jag inte förstår, nya intryck, nya dofter. Flygplatser som har bultande puls, nära under huden, utrop i ankomsthallar, att somna om kvällen i spikraka lakan och främmande ljus utanför fönstren.
Sedan har C rest så mycket i jobbet under ett par år att om man lägger ihop alla dagar och veckor så blir det flera, flera månader borta.
Och jag då? Förutom Montpellier, Paris, Marseille och lite övrigt Korsika - och det räknas inte - så har jag inte varit utanför den här gudsförgätna - och rent allmänt förgätna - ön på snart 2 år. Känner mig som en hamster i en bur. Vägarna tar så fort slut när man bor på en ö. Horisonten är vacker, men den är långt borta. Kanske är det det eviga, öppna, havet som stressar?

Och sedan jag bokat biljetter till min och tjejernas påskresa, så är jag fylld av ett lugn. Inte en längtan, bara ett varmt, ljust lugn. 
Ingen resa skulle få mig att se fram mer emot den än den här. Ingen. 
Resplanen: Ajaccio-Nice-Arlanda. 
Sedan Härjedalen. Jämtland. Dalarna. 

Mina döttrars andra land, som de egentligen inte känner till. Deras hem är på den här ön, omgivet av ett evigt hav. Palmernas vajande och havsglittret är långt ifrån de tallskogar och åkrar jag känner till. Mina barn har lekt med champagnekorkar på uteserveringar i oktober, de kommer att komma ihåg en barndom av snäcksamlande och simmande i Medelhavet, men nämn ordet myrstack och de kommer att se ut som frågetecken. Véra äter musslor och oliver - une vraie petite méditerranéenne- men ser skräckslagen ut om jag närmar mig med en tub Kalles Kaviar.
April ska vara en enda lång exkursion i den svenska våren och kulturen. 
Ljuvligt.