onsdagen den 29:e februari 2012

Drömmen om den platta magen.

Äter "frukostlunch" och funderar på livets väsentligheter. Passar på att slänga ut en gallup: Hörni, mamas, hur länge ska man egentligen gå runt och se ut som om man fortfarande är lite gravid? Misstänker att det kommer att ta lite längre tid andra gången, men börjar tycka att min putiga mage är ganska ocharmig. Ärligt, alltså.

tisdagen den 28:e februari 2012

Choco mon amour.

Confession time. Jag har ätit upp min förstföddas chokladrån. 
Jag vet. Jag är en hemsk människa. 
Eftermiddagskaffet kändes liksom inte komplett utan en liten dos choklad. Men visst, jag skäms. 
Precis som när jag i någon sorts postpartum-depression och hetsbantningsiver stal nonstop
 från den då 2-månader gamla bebisens första pepparkakshus. I ren desperation.
Nu ska jag handla nya. Samt lite vuxen godis till mig själv, kanske. 
För ärligt talat: De där torra chokladrånen - även om det lite förbjudna i ett stulet ögonblick kanske gjorde de lite mer spännande - gör ingen riktig chokladnjutare lycklig. Minst 70% ska det vara. 
Det är ju faktiskt bevisat: Choklad är bra för hälsan.

Baby bootcamp.


 På morgnarna ägnar vi oss åt rygg- och nackträning. Romy tränar sig svettig och är alldeles utmattad efter typ tre minuter, men det är ju återigen det där besvärliga med att ha ett huvud som väger mer än resten av bebisen. Men hon kämpar för allt hon är värd, hon vill ju gärna imponera med några nya tricks när hon ska träffa släkten i Sverige i påsk!

Lantliv.

I Februarinumret av snygga inredningstidningen Lantliv tipsas man om Looking for Sara. 
"Svenska Sara bor med man och två små barn på Korsika och berättar i bild och text om livet på Medelhavets kanske vackraste ö - även de sidor som inte glittrar i solen."
Det är givetvis jätteroligt att bli omnämnd som inspirerande, och den här bloggen rodnar av förtjusning.

Sleeping whats her name?

Man får skylla sig själv om man insisterar på att se hela Masterchef, och sitta uppe till midnatt.
Känner att jag drog några timmar till från det dyrbara sömnkontot, men som sagt, får skylla mig själv. 
Bebisen sover fortfarande hela nätterna, med bara något undantag.
Det är 3-åringen som har tagit över de extremtidiga morgnarna, och det får mig att ifrågasätta det franska skolsystemet med siesta. Hon vilar så mycket på dagen att sömnen blir överflödig, eftersom jag på svenskt vis hävdar att 3-åringar ska i säng före åtta. 
Gäsp.   

måndagen den 27:e februari 2012

Sara's kitchen: Klassisk lasagne.

På begäran, receptet på min lasagne. 
Lasagne är ju en sådan där rätt som alla har sin egen version, som man gärna krampaktigt håller fast vid, och det här är min. Alla har sitt familjerecept på köttfärssås, precis som alla har sina hemligheter för att göra en god bechamel, eller hur? 
Dessutom är lasagne lite tidskrävande, med flera moment, men det är värt det, när man tar ut en riktigt het lasagne ur ugnen på fredagkvällen. Och ändå mer värt det när man kan ta fram den igen till söndagsmiddagen, då den är ändå godare.


Sauce bolognaise:
2 stora gula lökar
Vitlök efter behag, jag snålar aldrig på vitlök
Olivolja 
400 gram köttfärssås
1 deciliter vitt vin, eller sherry, eller annat sött vin, korsikanskt Cap Corse går utmärkt
2 burkar krossade tomater
2 stycken finhackade morötter
2 stycken köttbuljongtärningar
Några matskedar tomatpuré
En rejäl klick ketchup (för sockrets skull, en matsked socker går också bra)
Salt, peppar, örtkryddor efter smak, jag gillar timjan och basilika

Fräs vitlök, lök och grönsaker i rejält med olja. Tag upp. Bryn köttfärs i olja och smör. Häll på vinet, låt koka in. Tillsätt resten av ingredienserna, krydda... och låt puttra. Länge. Två timmar är inte för mycket, bolognese är slow food. 

Basilikabechamel: 
5 dl mjölk
5 matskedar maizena
hackad basilika 

Blanda mjölk och maizena. Koka upp och rör tills såsen är tjock. Rör ned basilikan. 

Montage: Varva lasagneplattor, köttfärssås och bechamel. Jag tycker att det är supergott att ha ett lager tunna skivor grillad aubergine och tunt skivad tomat också, men det gör man som man tycker. Avsluta med osten, även den efter tycke och smak. Vi brukar köra mozzarella, eller lyxigare med parmesan. Men emmental går precis lika bra. In i ugnen i cirka 40 minuter, tills den bubblar och är riktigt, riktigt het. Servera med sallad och ett glas vin. Voila.
 

Oauh, putain, génial, merci.

Det var ju en lågoddsare att The Artist med Jean Dujardin skulle bli Oscargalans stora vinnare, men roligt ändå. 
Jag har ju en långvarig crush på Dujardin, trots att han har en förkärlek för fjantiga, lite vulgära komedier. Och hans tacktal - Oauh, putain, génial, merci - kanske går till historien? Mycket mindre pinsamt än Marion Cotillards hejdlösa snyftande för huvudrollen i filmen om Piaf.

Pink.

Just det.
Om min könsneutralt - inte alls - klädda unge.
Véra vill bara ha lila och rosa. Allt annat är fult.
Och ska jag då hindra henne, och motarbeta hennes val och vilja som hon är beredd att kämpa ganska hårt för, genom att klä henne i en färg hon inte gillar? 
Nä. Jag gör inte det. 
Och vill ungen ha en tuggummirosa Hello Kitty-cykelhjälm, då får hon det. 
Herregud, jag hade en neongul Jofa. Har traumatiserat mig för livet.

söndagen den 26:e februari 2012

The weekend. Rays of light. All kinds.






Vintern är över.
På flera plan, kanske. Men den meterologiska, konkreta vintern är definitivt över och kylan kommer inte mer igen. 
Helgen har varit lite trött dimmig. Även om jag gillar söndagsmorgnar så gör jag det inte så mycket att jag tycker att 04.16 är en kul tid att gå upp. 
Well, well. Vad gör det om hundra år? Jag är blekt trött, på det där sättet som gör att man känner sig skör och tunn som japanskt rispapper, och har njutit av att få massa vila. Jag somnade på en mjuk sandstrand, i februarisolen, med den minsta tätt intill, också hon sovandes, och de andra två spelandes fotboll en bit bort. 
Vågorna och skratten som det enda jag förnimmer, och den förlåtande, varma, förföriska solen. Som om vi aldrig sett den förr. Låter mig vila i stunden och fokuserar på vad jag har. Det är mycket i livet jag tycker mig sakna, men det jag har när jag brer ut armarna och sluter dem om dem jag älskar... är värt allt.


Söndagsbikten.

Okej, jag gjorde det.
Jag bytte kläder på bebisen sedan C klätt på henne. 
Jag var tvungen att väga min egen skam över detta tilltag mot skammen som bebisen skulle känna genom att visa upp sig i totalt omöjliga färg- och mönsterkombinationer. 
Och bebisens (host host) skam vägde över. 

lördagen den 25:e februari 2012

Rutabaga.

Okej, det här är lite värdelöst vetande. 
Men kålrot heter rutabaga på franska. 
Och nu har jag blivit upplyst om att det kommer från svenskans rotabagge
Hade jag ingen aning om. 
Och  jag var givetvis tvungen - tvungen - att dela med mig av detta rafflande scoop. 
Och säg nu bara inte att ni redan visste det.  

Another day in paradise.


 
 Äsch, hörni. När man bara har en mulen lördag med gnälliga kids - ni vet, av den typen som funkar som avskräckande exempel på personer som inte har barn, och som säger till sig själva att de nog är lyckligt lottade - mulen himmel, en ömmande fot som jag har svårt att gå på, och allmänt missnöje, så slänger jag in lite bilder på ett somrigt Korsika. Vågor och mjuk sand, som bomull för själen. 
Så. Nu ska jag städa hallen. Glamouren. 
Kidsen har jag sagt att jag inte vill se mer, så de sitter i soffan, äter äppelskivor, och kollar Pettson med C.

fredagen den 24:e februari 2012

Ljusblå.

Sockergrynet pekar ut alla olika färger på bilarna vi går förbi. 
Så ser hon lite förvirrad ut och säger att en bil är bleu de lumière.
Det tar mig ett par sekunder att förstå att hon gör en - på något vis helt korrekt - direktöversättning från svenskans ljusblå, istället för att använda det franska bleu clair. 
Hon är så smart, och även om hon inte pratar särskilt mycket svenska så översätter hon det mesta utan problem.

Fredagens lasagne och långpromenad.

Multi-tasking Friday afternoon. Jag dricker kaffe, läser nya numret av Vi, gör lasagne (fredagsmiddagar är väl underbara? God mat, ett glas vin, och en hel, solig helg framför oss?), kollar flygbiljetter till Sverige och bebisgosar. Lasagnen (med extra allt inklusive ett berg av mozzarella) verkar bli den godaste jag någonsin gjort, och utsikterna att fira påsk i Sverige gör mig varm i själ och hjärta. 
Dessutom kommer Chris hem tidigt, och ska ägna sig åt sina prinsessor (de två små) och jag ska ut på rask promenad uppför berget, utan vagn, utan bärsele. Ensam. Sedan ska vi njuta fredag, och har jag gått uppför uppför uppför en timme, och sedan nedför nedför nedför något kortare så kommer lasagne och vin att kännas extra underbart... Vet inte vilket som är jobbigast, uppför eller nedför?

Baby Daily. Nytt trick.


Den här nästan 4-månaders vet man inte rktigt var man har längre. Hennes nya trick: Från att ha börjat flytta sig som en liten klockvisare som snurrar runt sitt eget huvud med hjälp av bensparkar så har hon kommit på att hon kan vända sig över till mage. Men väl i magläge tycker hon att det blir lite jobbigt, så då får man vända tillbaka. 
Det är inte helt praktiskt med ett så oproportionerligt tungt huvud.

torsdagen den 23:e februari 2012

Baby Love.

Man böjer sig ned över sin supersöta unge, pussar henne på de där tjocka kinderna och säger att hon är världens vackraste bebis. 

Varp
å bebisen: 
Nyser mig tre gånger rakt i ansiktet
Skrattar så mycket att hon kräks upp massa mjölk
Tar ett stadigt tag i min underläpp och drar allt vad hon orkar

Charmtrollet.  

Vem blir inte tårögd?

Också stackars Daniel, som var tvungen att ta på sig kostym, kamma håret och ställa till med presskonferens efter att ha varit uppe hela natten och fött barn. Stilpoäng för slätrakningen. Bra där. Min egen prins hade tredagarsstubb de första veckorna efter lillornas födelser.

Status.

Torsdag. Sol. Jag har öppnat fönstren på vid gavel och låter ljus och ljud komma in, vilket inte verkar bekomma lilla damen som sover sin förmiddagslur. 
C kom hem sent i går, jag sov sedan ganska länge, men slet upp honom för att göra kaffe i morse. 
En katastrofal morgon börjar med inget kaffe. Slut. 
Mer: Slut på blöjor. Ordet katastrof räcker inte. 
Slut på toapapper. Well, värre saker har hänt. 
Men ändå. 
Dagens planer: Lång promenad med lillan. 
Ett par timmar vid Place Miot med Nathalie, prat och några kaffe medan Véra och Lily lever rövare i parken. 
Middag med C, när tjejjorna sover. Mysigt. 
Och så dagens grej, en ny prinsessa! En alldeles ny, rufsig, skrynklig liten individ som andas, blinkar, gäspar... En pytteliten, livskraftig individ, säkert världens finaste. 
Jag vet hur stort det är, jag har fått två prinsessor. Nu håller jag på att det blir en Désirée, ett av de finaste, finaste flicknamnen. Efterlängtad, desired. Passande på en efterlängtad dotter och prinsessa. 

onsdagen den 22:e februari 2012

Mademoiselle (Finito).

Nu ska Mademoiselle bort ur den franska byråkratin, på grund av rättvise- och jämlikhetsskäl.
Finns bara Madame och Monsieur att kryssa i alltså.
Hoppas att man fortfarande har chansen att kallas Mademoiselle i icke-administrativa sammanhang. Jag blir så glad och känner mig så ung då. Lite mer som en jolie demoiselle än den hedervärda, gifta kvinna jag faktiskt är.

Moi&mes bambines.




tisdagen den 21:e februari 2012

Retoxing.

Dricker en kopp detox-te. Som jag sedan följer upp med en kanna kaffe med ganska mycket komjölk.
Äter en halv chokladkaka, mörk, samtidigt som jag intresserat läser en artikel om makrobiotisk kost.
Finn fem fel? 
Well, well. Antar att det är balansen som räknas?

Annars: En stumpa med öroninflammation för tusende gången, en alltmer snorig bebis (förkylning galore, som inte går av för hackor) och en snubbe på antibiotika. Jag överväger vitlök och C-vitamintillskott, men hänger mig mest åt kaffe och choklad. Because I'm worth it. 

Jag grät en stund i morse. Känner mig ensam och oduglig som är hemma med bebis. Kanske är lättare i lattemamma-landet (Läs: Sverige) där man kan köra runt bebben i snygg barnvagn och gå och fika tills barnet är 14 månader, men om jag hade varit en "vanlig" arbetande fransyska skulle Romy ha varit på dagis i en och en halv månad redan. Men jag skulle inte kunna lämna en 12-veckor bebis ifrån mig. Skulle inte. Icke desto mindre... Det är lite ensamt, faktiskt. Och kanske lite intellektuellt otillfredsställande också. Fast så jäkla underbart och mysigt och det är så försvinnande kort tid som hon är så där pytteliten och gosemjuk och som hon behöver mig så mycket. 
Jag grät lite över allt det där, vilket gjorde att C fick jordens sämsta samvete och kom hem från jobbet tidigt för att jag inte skulle sitta och vara depressiv på soffan. Suck. 

Nu, mina vänner, ska jag kanske dricka dagens andra detox-te, läsa Le Monde och inte gråta mer. 

Perspektiv. Franska pappor.

I en rapport som nu studeras av regeringen, har l'observatoire de parentalité presenterat några förslag för att det ska bli lättare att få ihop yrkesliv och familjeliv för män, och, i förlängningen, uppnå ett mer jämställt samhälle. 

1. En av punkterna är en lagstadgad "pappa-torsdag", Jeudi des papas. Det är en dag i månaden (till att börja med, sedan varje vecka) som pappor får lämna sin arbetsplats före klockan 18 (tjoho!) för att hämta barn. Idén är att man ska komma över den företagskultur som "straffar" föräldrar som går tidigt för att hämta sina barn på dagis eller skola, något som givetvis drabbar mest kvinnor. När mammorna lämnar arbetsplatsen för hämtning, så networkar papporna, och kan sedan kliva upp lättare på den hierarkiska stegen. 
2. Annat förslag: Öka pappaledigheten från 15 dagar till en månad. 
3. Lansera en kampanj för att utbilda arbetsgivare, drilla dem i empati och förståelse för att deras anställda har ett privatliv, också.


Jag följer detta med spänning. Hur ser det ut hos er? Sverige, Spanien, USA? Är företagen "familjevänliga" eller inte? Jag tycker att det här är superintressant.

Natten. Och morgonen. Och sconesen.


En vanlig natt i en småbarnsförälders liv, antar jag. 
Bebis sov till halvsex, och 3-åringen tog över jobbet att hålla de stora vakna under natten.
Mardrömmar, ont i öronen. Törstig. Lite stressad över det här att sova utan blöja också, men det har gått bra.
Och jag menar, jag kan relatera till att inte kunna sova. Totally.
Men i natt var jag så trött att jag var helt oförmögen att röra mig. 
C tog hand om 3-åringen. Sedan var jag den som klev upp halvsex med den snoriga bebisen.
Så trött, och frusen. 
Lade ifrån mig bebis i soffan en stund. Fixade kaffe och bakade scones, som vi åt varma, med smör och sylt. Tända ljus och varm, vispad mjölk.
Och grejen var att vi inte ens hade mjöl hemma, jag gjorde de enbart p
å havregryn, och det blev supergott.
Så. The end of det här spännande referatet. 

För C:s del var det första gången han ställdes öga mot öga med en scone. Det var lite Vad hette det? Är det engelskt? Men han tog med sig de överblivna till jobbet för att äta som efterrätt.

måndagen den 20:e februari 2012

Say cheese.


Jag har precis okynnesätit 200 gram grönmögelost. 
På tal om att äta med moderation och behärskning, liksom. 
Men en stor bit bleu d'Auvergne, ett par perfekt mogna päron, och jag kunde inte hejda mig. 
Min osttopplista: 

Grönmögelost
Parmeggiano Reggiano
Sardinisk tomme

I sällskap av dessa har jag ingen som helst disciplin. 

Over and out.

La Suède.

 Sitter och är hypernostalgisk och det är ett hål i mitt bröst som behöver fyllas med lite Sverige nu. Det är faktiskt snart 2 år sedan jag var hemma nu, och det är lite för länge. Så här såg det ut i påskas för 2 år sedan. Sockergrynet (här utklädd till Buzz Lightyear och jättelik min syrra) var vilda bebin och glad, fast inte helt övertygad om tjusningen med...
... vinter och tjocka, många kläder. Stumpan! 


Här är min favvo-vovve som jag drog med mig på milslånga promenader i dalaskogarna...


Och lilla, lilla Véra som upptäckte en likadan trähäst som hon har flera stycken av hemma på Korsika! Mystiskt. Nu kollar jag biljetter för att kunna åka snart, med bägge tjejerna. Längtar!

THe high fat High Carb-diet (Why French people don't get fat).

När jag skrev om min skepticism till LCHF-dieten häromdagen så väckte det mycket reaktioner, det verkade vara en het potatis, och det dök upp kommentarer om ohälsosamma fransmän och fransyskor som är smala enbart för att de röker.
Mja. Jag vet inte.
Sedan fick jag tips på en länk, och det var ganska intressant faktiskt. När man tittar lite närmare på fransmäns matvanor och denna kulturella institution som det franska köket utgör (ni vet väl att La Cuisine Francaise nu är klassat som del av Unescos världsarv?) så ser man att det finns gemensamma nämnare mellan franska matvanor och LCHF. Baguetter och pommes frites? Oui, bien sûr, men det finns anledningar till att fransmännen är smala och sunda.

1. Fransmän äter mycket fett. Mestadels animaliska fetter (och alltid riktigt smör, inget margarin). Vegetabiliska fetter är ett relativt nytt påfund i större delen av Frankrike. Alltid smörklickar på de gröna bönorna, alltid dressing på salladen. Alltid ost efter maten.
2. Fransmän tycks hålla insulinnivåerna under kontroll genom att aldrig, aldrig småäta. Inga mellanmål, och fika vet de inte vad det är för någonting. I Frankrike kommer du aldrig att bli påtrugad en vetebulle, om du inte vill, förstås.
3. Fransmän och fransyskor föraktar halvfabrikat och färdiglagat. Man går fortfarande till marknaden för att välja ut fina produkter, som man sedan tillagar enligt konstens alla regler.
4. Fransmän äter pasta, bröd, potatisgratänger och pommes frites... men i begränsade mängder. De äter oftast tre rätter plus ost, så små portioner av allting.
5. Huvuddelen i ett mål är sällan kolhydraterna. Målet byggs upp kring fisk eller kött. Det andra är tillbehör.
6. Principer fransmän får lära sig i tidig ålder: Man tar aldrig mer än en portion, och man ska helst lämna bordet en ayant un peu faim, utan att vara helt mätt och belåten.
7. Fransmän och fransyskor skulle aldrig äta i bilen/framför nyheterna/vid datorn. Måltiderna är heliga, och när man äter... så äter man.
8. Forskning har visat att man kan reglera blodsocker med traditionella, mättade fetter, som dessutom är rika på vitaminer. Detta gör att man kan äta kolhydrater och hålla blodsockernivåer på en bra nivå. Mättade fetter i smör, fläsk och ägg hjälper kroppen att använda adekvata mängder insulin. Detta gör fransmän utan att tänka på det. Transfetter däremot, kan ställa till det för kroppens insulinbalans.
9. Fransmän bantar inte. Men de kompenserar tunga luncher med en lätt middag, och så vidare.
10. Fransmän och fransyskor är experter på att njuta av maten. Måltiderna får ta tid, och man delar upp dem i flera rätter. Det här är en av de viktigaste principerna i den uppmärksammade diet-boken French Women don't get fat.


Det här är en lite holistisk syn på mat och hälsa, och vissa av dragen kan man känna igen från ett annat land med djupt rotad matkultur, Japan. Sedan finns det givetvis undantag, det gör det alltid. Det finns feta fransmän, och fransyskor som äter på Mac Donalds flera gånger i veckan. Men rent generellt så har Frankrike mycket mindre problem med övervikt än andra länder i västvärlden, 8 % jämfört med amerikanernas 33%. Jag tänkte skriva lite mer om vad man kallar The French Paradox, också, men tills vidare kan man titta här.

söndagen den 19:e februari 2012

Pommes&Oranges.

Fikar och vitaminfrossar. Känner mig trött och hängig, men det är upphackad sömn / förkylning / mycket tankar och grubblerier som gör det. Ibland tar grubblandet rent fysiskt energi, och då får man skämma bort sig lite. Hur som helst, dagens fika bär jag ingen skuld/ära för. Apelsiner och clementiner är från vår grönsakshandlare Charlie, och äppelpajen från vårt bageri. Inte ens grädden har jag vispat själv. Skamligt lat.

Sweet Sunday.

Lite high-lights från en tidig söndagsmorgon.

03.30: Jag trycker bebis och nappflaska i famnen på the significant other, och går och lägger mig på soffan för att få lite av det som inte längre kallas skönhetssömn, mer överlevnadssömn. 

06.30: Jag lyfter kaffekoppen mot läpparna för den där första, dyrbara klunken. I samma ögonblick rusar Sockergrynet in i köket meddelar att bebis kräkts på soffan. Oh joy.
08.30: Lämnar hus och hem för en timme i simhallen. En ovärderlig timme. Och är det någon som skriker, gnäller eller ser sur ut när jag kommer tillbaka så vänder jag i dörren. Basta.

Franskbryggt.

När 3 minuter känns som en evighet.
Bebis sovit sött till midnatt, sedan inte alls. 
Klockan sex ger man upp och börjar dagen.
Man gör the zombie-walk ut i köket.
Man fixar kaffe i sin French press-bryggare. 
För att återfå någon sorts livsvilja, någon sorts personlighet.
Tre minuter ska man vänta på att kaffearomerna ska spridas ut i det heta vattnet. 
Tre minuter, en evighet. 
Men man kan alltid kolla facebook.  För lite mello-reaktioner.

lördagen den 18:e februari 2012

Mysterium.

Jag kommer aldrig att begripa mina landsmäns fascination för Melodifestivalen. Aldrig. 
Nio miljoner personer som klistrade framför Sveriges Television, i hur många lördagar som helst. 
Mysterium. 
Well, well. Var och en blir lycklig på sin fason, var det inte så?

Saint Valentin& köksguden.



Till Saint Valentin fick jag kokboken Toute La Cuisine Chinoise av köksguden Ken Hom. Nu har jag redan hunnit med några recept, men gårdagens fyllda pannkakor gav upphov till njutningsfyllda suckar både från mig och mannen, och gick direkt upp i topp 3 på våran middagshitlista. 
Det rör sig om små pannkakor, eller omeletter om man så vill, som är fyllda med en ljuvlig fläskfärsröra, sedan tillagade i en lika ljuvlig sås, och dofterna av vårlök, sesamolja, vitlök och ingefära tog oss faktiskt tillbaka till en av våra favoritrestauranger i Taipei. Den regnvåta asfalten i vilken tusentals neonskyltar reflekterades, mångfärgade paraplyer som blommor i allt det grå, ljusen från Taipei 101 som kastade ljusreflexer över hela miljonstaden... Ljuden, smakerna, dofterna. 
Och Ken Hom har utnämnts till min husguru och jag tänker mig att laga mig igenom hela boken, recept för recept.

fredagen den 17:e februari 2012

Mm, visst.

Bebisen har blivit ritad på, med lila tuschpenna. 
3-åringen vill hävda att hon inte bär skulden. 

- Nä, vem var det då? Pappa?
- Oui!  
  Mamman, lugnt och pedagosiskt: 
- Véra, du får inte rita på Romy med tuschpennorna! Inte med kritor eller, för den delen. Och inte målarfärg. Och inte nagellack (Jag har lärt mig att det alltid är bra att precisera och vara extremt tydlig). 
- Mais elle aime! 

Färje.

- Maman? C'est quoi Färje? 
Säger min förstfödda (la corsico-suédoise) när jag berättar att vi ska åka till Sverige.
Och jag tänker att det nog är hög tid att hon får åka på intensiv språkkurs. 
Jag drömmer om att hon ska springa emot mig och ropa någonting på svenska, utan brytning.
Drömmer och längtar. 

Men vi är inte där ännu.

torsdagen den 16:e februari 2012

Hur man lurar i sin unge grönsaker.

Solen strålar.
Jag och Vérisen (som är hemma, Frankrike verkar inte ha någon motsvarighet till den svenska, ständige, "lärarvikarien") har smarrat ris, räkor, broccoli och spenat till lunch.
Jag är supernoga med att min unge ska äta grönsaker, gärna fem om dagen, men man får vara lite grönsaks-smart och blanda ned spenat och finhackad broccoli i riset och så säger man att det är grönt ris.
Eller så har man rödbeta i riset, och så blir det rosa ris. Prinsessris.
Allt med rödbeta går ju hem. Och räkor. Och vitelottes-potatis som är lila.

Hennes favoritgrönsaker är annars:

Minimajs
Majs
Ärtor (och de går ju att peta ned i alla rätter, urpraktiskt)
Morötter (så länge de är finskivade och ångkokta, med smör)
Haricots verts (har hon älskat sedan hon upptäckte mat)
Tomatsås (men absolut inte ketchup)
Gräddstuvad spenat
Rivna morötter med mycket äpple (om hon är på gott, samarbetsvilligt humör)
Aubergine som är kokt och mosad. Gärna med smält ost.

Frukt är det sämre med, hon gillar inga vinterfrukter. I somras frossade hon melon, aprikoser, vita persikor, men nu är det enda hon äter bananer. I alla fall i färsk väg, men hon får ju i sig en del compotes på olika frukter, så länge som det inte är bitar i. Då riktigt obehagsryser hon.

Mitt Sockergryn äter nog varierat och bra men lite kan jag känna att vi har kanske ett tiotal rätter som liksom går runt. Inspirera mig! Vad gillar era ungar?

La belle Hélène.

I går kväll gjorde vi päron Belle Hélène, med andra ord vaniljinkokta päron med varm chokladsås. En fransk klassiker, och så gott. Jag är ju äppel- och päronfantast och på marknaden hittar man mängder till bra priser. Annars är det svårt överhuvudtaget nu här hos oss att hitta frukt som kostar under 3 euro kilot, så vi passar på.

Till 2:

Skala 2 mogna, fasta päron.
Koka upp 50 cl vatten med 70 gram socker, en urskrapad vanilsstång, saften från en pressad citron, eller lite ingefära, kanel, amaretto... Det är mycket som blir gott, och man kryddar efter behag. 
Pochera päronen tills de är mjuka (5-10 minuter), tag upp. 
Smält 80 gram mörk choklad (ju mörkare desto bättre), rör ut till önskad konsistens med en skvätt grädde. Häll över päronen och servera med vaniljglass. Hey presto!

Gunde. Nästan.

Nä, hörni. Efter en rejäl grötfrukost ska den här damen lämna 2 små donnor i pappans vård, och sticka ut på ensam-promme. Eller till och med powerwalk. Det ska bli underbart, även om det tar emot att kliva ur pyjamasen tidigt. Men man får ta de tillfällen som bjuds, så nu blir det joggingoverall på! Häpp!

onsdagen den 15:e februari 2012

Hoppsan.

Man hör sig själv säga: 
"Nu min lilla gumselumsa ska vi ta på oss strumpelumpor och gå ut på promme."
Och sedan var man ju helt säker på att man aldrig skulle prata bebisspråk med sin bebis. I failed. Twice.

Sara's kitchen. Asian mix.

 



Vi njöt av asiatiskt pot-purri igår kväll. Ärligt, efter att ha bott i Taiwan och ätit världens godaste mat i ett år så kommer man att längta efter riktigt kina-käk resten av sitt liv. Inget europeiskt ful-kina, utan riktigt, riktigt, god asiatisk mat. Taiwan är ju en mis-match av alla asiatiska kök: Vietnamskt, japanskt, kantoneniskt, filippinskt, kinesiskt, thailändsk, koreanskt... Herregud, jag blir tårögd när jag tänker på det.
Men vi lyckades uppb
åda en helt okej middag, med massor av goda grejer som jag aldrig kan komma ihåg namnen på. Vi kallar allt för vårrullar och dumplings. 
C hade - på min önskan - letat i hela Ajaccio efter en flaska Pinot Gris Tokay, ett gyllene Alsace-vin (ni vet att jag är ett stort Alsace-fan) som är sublimt tillsammans med asiatisk mat, men det fanns inte att uppbringa. Vi höll tillgodo med en Sylvaner (stackars, stackars oss) istället. 
Oh, förresten. Kineserna är ju inte så hemma på efterrätter, har man tur kan man få peta i sig en lychée-frukt efter maten, så där gjorde jag avsteg från Asien-temat och bjöd på hjärtformad (bien évidemment) chokladfondant med bitter, cognacsdoftande chokladsås och exotisk fruktsallad (allt man har ananas i kan man kalla exotiskt). Lychéefrukterna fick vara med på ett hörn, men jag tycker egentligen att de ser så läskiga ut, lite som ögonvitor, så jag är tveksam till den biten. 
Annars: Tiopoängare, om jag får säga det själv.   

Tar tillbaka allt...

Hm. Jag ångrar mig och tar tillbaka allt jag sagt. Skulle aldrig skrivit sova hela natten-inlägget.
Rominou somnade precis efter att ha varit upp sedan 04.15. Lovely.
Kan ha varit vaccinet, snuva, ont i magen...?
Hoppas det är en engångsgrej.

Nu: Mer kaffe. 

tisdagen den 14:e februari 2012

Chocolate love (chocolate for love.)

Okej, mina chokladpraliner får nog inte pris för vackraste godbitarna, men de var goda ändå... De innehöll ingefära, kanel, lite chilipeppar, och 80-procentig bitter choklad. How's that for aphrodisiac, liksom? Annars har jag ringt mormor Karin i Sveg för lite skvaller, ätit en ljuvlig middag med ätpinnar (och min man), nu läser jag bloggar och era kommentarer med en kopp te och lite mer choklad. 
Så trevlig kväll. Bloggar är bättre än krogen! 
Nu ska jag pussa på 2 små rufsiga sömntroll, sedan gå och lägga mig med en alla hjärtans dag-present (en kokbok jag önskat mig, och ska bläddra i, få inte för er massa konstigheter). 
Bonne nuit, amigas!  

Baby Daily.

Dagens baby-nytt: Var till barnläkaren på 3-månaderskoll med Rominette. 
Bäbis mått: 60 centimeter lång, och 5,8 kilo tung. Vilket innebär en decimeter och 2 kilo i tillväxt på 3 månader. 
Hon pratar massor, säger öh, ah, oh, öh-öh, areuh, oh-öh, äh, äh-oh, etc. 
Hon brister ut i gapskratt.
Rullar över till sidan. 
Älskar att hållas i sittande ställning.
Ler mot alla, till och med mot doktorn, men det var före vaccinet.  
I övrigt börjar tandköttet dela på sig, enligt Madame le Docteur. Ajdå. Tänder på gång, redan? Fruktar det värsta.  Tandsprickning är nog baksidan med sådana här små sötisar. 

LCHF.

Alltså, har det inte gått lite långt när man sätter småbarn på speciella dieter? Barn behöver ju inte det, de behöver fett, kolhydrater och proteiner samt massor med möjlighet att göra av med allt spring i benen.
Ibland när jag ägnar mig åt svenska medier får jag för mig att svenskarna är helt LCHF-frälsta och att inte en kolhydrat tillåts släppas över gränsen. Här i södra, kolhydratvänliga, smala Europa ställer jag mig lite frågande. 
Kolhydrater, bra sådana, ger energi, innehåller mängder med vitaminer och mineraler, och reglerar aptiten. Enligt min barnläkare ska barn däremot inte äta för mycket proteiner, eftersom det lägger grund för övervikt senare i livet. Många franska barn föds upp med proteinrik mat endast till lunch, aldrig till middag, men uppmuntras äta pasta, ris, potatis och bröd enligt aptit. Inga restriktioner alltså.Och fransmän är fortfarande smalast i Europa. Utan LCHF.


Skrev om det här förresten.
Och retade upp mig här.

Helgen som gick.

Lördagsmorgonens färska croissanter. De där kommer jag minnas för att de var så kalla, århundradets kallaste helg hade inletts...
... och vi höll oss inne med en förkyld bäbis...
... och en pizzabakande 3-åring.
Så vi satt mest på soffan med tända ljus och lite godsaker.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...