torsdagen den 31:e maj 2012

Peaches&cream.

Gjorde oförsvarligt mycket vispad grädde i går, för den här familjens gräddälskares skull. Véra och C älskar. Och för en gångs skull ska vi äta lunch hemma, hela familjen (fransk klassiker, steak haché & carottes vichy) och avsluta med persikor och grädde. Sedan packa. 

onsdagen den 30:e maj 2012

Syskon eller inte syskon.

Liten reflektion: En vän till mig som har ett litet barn berättade för mig att hon vill ha syskon till barnet, men det vill inte pappan, så de ska inte ha fler. Finito.
Och jag blev lite... fundersam. Jag och C är så totalt överens om att vi vill ha minst en till, om det går, om flera bitar faller på plats. 
Vad svårt det måste vara att inte ha den där gemensamma siffran (0, 1, 2, 3?), trots att man inte vet om det går, förstås. Känner ju även par där en velat/vill ha barn, men inte den andra. Där den ena valt bort barn till förmån för kärleksrelationen. Och andra par som gått isär just därför. 
Äsch, vet inte riktigt vart jag vill komma, bara tänkte på det.

Baby baby baby baby.

 
Äntligen, fler färska baby-pics! Ni får bebis ur 3 vinklar, vill inte göra någon besviken. Kan meddela att det är ett rent nöje att umgås med den här lilla damen, trots att hon var så kladdig efter lunchen att jag faktiskt slängde hennes body efter att ha bedömt att den inte längre var tvättbar. Bebisar är ju definitivt mysigast när de är nybadade och rena. Det där fläckiga hon ligger på förresten, är de obeskrivligt fula stenplattor som utgör vårt köksgolv. Det bra är att man inte ser puréfläckar så bra. Det dåliga är att man kan ägna timmar åt att försöka gnugga bort fläckar innan man inser att de utgör en del av charmen med de här gamla 1700-talsbyggnaderna på Korsika. Alla jag känner som bor inne i Ajaccio har likadana golv. Fast jag tycker ändå att de är fula. Over and out.

Baby Daily.

Jag hade tänkt att vi skulle go crazy och ha en fullkomlig översvämning av bebis-bilder här på bloggen idag. Men jag är lite busy och hinner inte, så ni får bara en (kollektivt suckande och heartbreak). 
Men det är inte vilken bebis som helst, det är min lilla Rominou, som fyllde 7 månader i går och som är stora damen. Härjar runt och river ner stekpannor, äter dammtussar, drar syrran i håret, säger blablablabla och som älskar ratatouille, yoghurt och mangopuré (allt som hon enligt franska bebisinstruktioner inte får äta än. Men äsch). 
Hur som helst, om ni tittar in till mig lite senare lovar jag veritabel bebis-bonanza med en outsinlig ström av nytagna bilder på detta underverk.

tisdagen den 29:e maj 2012

It's just me packing my bags.

Mon dieu, vad jag avskyr att packa.
Avskyr att packa.
Särskilt packa smart och praktiskt för 3 personer.
Vet aldrig vad jag ska packa, blir alltid på tok för mycket men inget väsentligt. 
Typ att jag tar med mig fem finklänningar som hängt i flera år i garderoben utan att användas. Som om jag helt plötsligt skulle börja använda dem bara för att jag ska ut och resa? 


Nu kör vi på detta: Damerna Thibault får ha 3 klänningar var med sig. Trosor. Skor. Tandborstar. Punkt.

Vad som kan vara det godaste någonsin. Alla kategorier.

Melon - närodlad - och lufttorkad skinka. Närodlad. Lyxen att bo vid Medelhavet... Oh, vindruvorna i vinet har också växt upp på kullarna några kilometer härifrån.

Les regates impériales à Ajaccio.





 
I helgen ägnade vi oss även åt lite segelbåtsspotting i hamnen, under Ajaccios årliga regatta. Snygga båtar, iskall öl, smattret av segel mot master, och barfota båtfolk i Gaultier-randiga tröjor. Mycket trevligt. Dessutom i trevligt sällskap av Nathalie, Bruno och Sockergrynets bästis Lily.

måndagen den 28:e maj 2012

Vardag.

Har varit borta hela dagen.
Vilken grej att sedan hitta en mycket kompetent pappa i lekparken med 2 glada och belåtna ungar som inte saknat mig ett dugg. 
Så himla skönt på nåt vis.
Nu lockar soffan, med tevemiddag (hur gör folk som hinner få i sig middag före halvnio?) och bok.
Vackra, ljuvliga vardag.

söndagen den 27:e maj 2012

Lat dag vid havet.




Vi har mest ägnat oss åt sådant här idag. Lunch på stranden, i skuggan. Solhattar och faktor 50 på, det känns ju som första gången efter en lång vinter. Pytte upptäckte vad roligt det är att äta sand, och Sockergrynet tröttade ut sig så totalt i vattenbrynet att hon i princip såg i kors vid 15-tiden. Och det är därför jag inte haft så mycket tid för er idag, amici.

Oh. Också.

Oh, fick grattis-sms från franska vänner i natt (de som inte har småbarn och har kul på nätterna). Vann vi? Vi vann! Hurra! Om jag ska erkänna hur totalt fantastisk, rafflande och spännande min kväll var så sorterade jag strumpor (men alltså, vad händer med alla dessa strumpor som försvinner? Och varför försvinner de aldrig i par?) framför de första bidragen i Eurovision: Tröttnade vid Litauen, diskuterade med min man hur europeiskt Azerbaijdan egentligen är (Titeln på diskussionen: How modernity abandoned Europe and how Europeans still don't believe development is going on everywhere but on the old continent). 

Sedan somnade jag.
Sedan hämtade jag ledsen 3-åring. 
Sedan övergav min man familjesängen för soffan.
Sedan somnade jag om.
Sedan hämtade jag pigg 0-
åring. 
Sedan somnade jag inte om. 
Klockan 05.25 åt jag frulle. 

Starkt kaffe. Måste ha starkt kaffe.

Alltså. Jag är galen i min bebis. Men denna irriterande vana att vilja kliva upp kring fem på morgnarna för att ligga på köksgolvet och leka med plastlock
Jag och pytte har varit uppe i ett par timmar redan, snart kliver resten av familjen upp och då ska jag ut på härlig ensam-promenad (eller jogg?). 

Sedan hoppas jag på en liten siestamöjlighet. Annars dör jag eventuellt. 

lördagen den 26:e maj 2012

Oslagbara kombos.

Bästa ost/grönsakskombinationerna. Älskar samtliga, utan inbördes ordning: 

1) Broccoli-feta
2) Tomat-mozza
3) Päron-roquefort
4) Aubergine-parmesan
5) Färsk mynta-korsikansk brocciu

Miam. Har ni fler?

Place Abbatucci. Fredag, 19.36




Ibland är det skönt att inte skynda sig hem för att hinna bada, mata, natta ungar i tid. Och om det för en gångs skull är en vacker sommarkväll, varför inte sätta sig för en aperitif nere på vårt lilla torg? Bland doftande, nästan utblommade rosor, under platanerna, där man hör färjorna och kryssningsfartygen lägga ut mot öppet hav? Mysigt med en liten andningspaus. Sockergrynet surade, men 3-åringar har väl generellt inte "att sitta på café" som favorithobby. Men servitrisen sade ändå att "vous faites des beaux enfants messieurs-dames". Vi gick därifrån leende vid tanken på våra vackra barn. 

fredagen den 25:e maj 2012

Hide&seek

- Mamma, nu leker vi att jag gömmer mig under köksbordet, och så letar du efter mig!
- Mm.

Sjukt tråkig lek, har för övrigt aldrig fattat reglerna, och det slutar alltid med att Sockergrynet ilsknar till när jag leker fel. Men några regler för den som ska leka komplicerad kurragömma med en 3-åring:

a) Man får inte hitta för fort. Även om barnet (barn är sjukt dåliga på att gömma sig) syns jättebra under överkastet så ska man leta länge.
b) Man ska gärna fråga (sig själv eller någon annan): Men VAR är barnet?
c) Man ska låtsas att man tror att hon är borta, typ för alltid. 
d) Om barnet både vill räkna och gömma sig samtidigt, då får barnet det. Då är din roll lite oklar, men låtsas engagerad, och fråga (dig själv eller någon annan): Men VAR är... Ja, ni fattar.


Bröst&bebis.


Nä, hörni, vi måste nog prata lite amning, medan vi sitter här och äter vår hemgjorda bovetemusli. Har ju begripit att det pågått lite debatt om amningens vara eller inte vara. Paradoxen i detta: I Sverige, där man ammar typ mest i hela världen, där dyker det upp åsikter om att amning är onaturligt eller konstigt och att det (sic!) är egoistiska mammor som ammar sina barn länge. 
I Frankrike, där  man ammar mycket mindre (pga kort mammaledighet och kulturella skillnader och ingen barnmorskelobbying av stilen bad mom/good mom) har jag aldrig behövt förklara eller rättfärdiga eventuellt ammande. Eller icke-ammande. 
Men. När man har en liten halvårsbebis får man ofta frågan: Ammade du? 
Varpå man (jag) svarar: Eh... Jag ammar fortfarande. 
Reaktionen (varje gång): Oh, det är jättebra! Fantastiskt!

Och varje gång jag försöker smygamma offentligt (jmf bild, offentligt ammande av liten Véra, på öppen gata) så kan man slå sig i backen på att någon (äldre dam, unga tjejer, tonårskillar, servitörer and what have you) ställer sig och tittar på en, med huvudet på sned och stjärnor i ögonen, och man känner sig lite som Mona-Lisa på Louvren. Så säger de alltid
- Är det inte det vackraste som finns?   

Men alltså, det är ingen diskussion. Inga åsikter om rätt och fel. Man gör som man vill.Vill man inte amma, fine. Vill man amma i två år. Fine. Leva och låta leva, liksom. 


 Nu ska jag promenera längs Ajaccio-golfens turkosa hav, och låta er begrunda detta. 

XOXO
Sara

torsdagen den 24:e maj 2012

Allrakäraste syster.

Dagens hyggligaste syster-kommentar:
- Mamma, Romy äter som en liten gris.
- Eh... Det gjorde du också när du var bebis, mitt hjärta. 
- Nä. Jag åt som en prinsessa. 
- Mm. 

Har vaga minnen av puré ända upp i taklampan, men det kanske är en efterkonstruktion? Oh, notera min yngsta dotters handleder. Gose. 

Bliss balls (Rawfood&LCHF-bollar)

Har gjort en ny variant, helt utan torkad frukt, men med extra mycket kokos och kakao, och lite extra kokosolja. Utan dadlar eller aprikoser finns ingen sötma kvar alls, bara ljuvligt mycket kakaosmak. Dessutom hade jag i linfrö och solrosfrö för extra mycket omega 3, och mycket hasselnöt och mandel. 
Är helt såld, det här är guilty pleasure without the guilt, en vitaminpiller förklätt till chokladboll. 
Men om man gillar sötsaker rekommenderar jag nog lite socker i ändå, det här helt sockerfria experimentet fick övriga familjemedlemmar att rynka på näsan... 
Vilket innebär att dessa bara är till mig och mitt efter lunchen-kaffe.  
 

Magnet.

En grej som skulle underlätta vardagen för den här familjen är om samtliga familjemedlemmar kunde låta kylskåpsmagneterna sitta på kylskåpet. 

onsdagen den 23:e maj 2012

Kärlek till paj.

 
Mat ska vara vacker, god, närande, nyttig... och enkel. 
Det här är dagens middag, en foolproof paj för lata sommarkvällar. 
Gott till kallskuret, eller bara som den är. Man kan använda vilka tomater som helst, men tomates cérises ger så oemotståndligt söt och god smak, en smaklökskick i kombo med den salta getosten.

Recept: 

La pâte brisée (men jag erkänner straight away, jag köper min pâte brisée på rulle, ni får använda er av vilken pajdeg ni vill, men här är recept): 

250 gram mjöl
1 ägg
150 gram kallt smör
2 nypor salt
6 msk kall mjölk

Blanda mjöl, smör & salt. Mixa. Tillsätt ägg och mjölk. Mixa mer. 
Mjöla degen och lägg i kylskåp 3 timmar. 

Blanda 2 msk stark senap med 2 msk crème fraiche. Bre ut i den naggade pajbottnen. Lägg i tomater i skivor, strö över 2 tsk socker (blir fantastico med tomaterna!) salta och peppra. In i ugn 20 minuter (150°). Ta ut, och lägg på körsbärstomater, hela eller halva. Lägg på getost i skivor (eller parmesan). Strö över timjan, gärna färsk. In i ugnen igen i 20 minuter. Klart. 
Servera med skinka, sallad och rosévin.


Och fertiliteten.

Fråga: Men hur har du kunnat bli gravid om du inte haft mens på 4 år?

Svar: Jag vet inte. Ingen aning. Min läkare tycker att det är ganska imponerande att ändå kunnat bli gravid 2 gånger. Hon menade att chanserna att bli gravid varje gång man fait l'amour om man har en regelbunden cykel och är fertil och alla parametrar är på plats är kring 25 procent, så att bli gravid när inget är som det ska... är en lyckträff. På riktigt.

Men det är klart att jag undrar vad det är som inte är som det ska, någon hormonell obalans måste det ju vara, och jag hoppas att allt ska komma igång nu. Eventuellt är det i och för sig bättre för min innersta krets om jag inte har pms var fjärde vecka, det räcker kanske med vart fjärde år?

Don't threaten me with love, baby. Let's just go walking in the rain.

Regnet drog bort. Jag kan andas igen. Korsikanskt regn är aldrig vackert och uppfriskande. Det är bara ihållande och klibbigt. 
Sorry, är lite dålig på att sälja in Skönhetens ö till er just nu. 
Funderar i övrigt på om mitt deppiga humör kan vara hormonellt betingat? 
Alltså, alltid när jag blir akutdeppig/folkilsken/skilsmässobenägen/outhärdlig/bulimisk måste jag stanna upp och ställa mig den här frågan. Är det hormonellt betingat?
(Avdelning: Därför vägrar jag andra hormoner i kroppen än de naturliga som räcker mer än väl.) 
Efter graviditet och amning (fast vi är inte riktigt klara med den biten, jag och Rominou, det är ju så jäkla mysigt) ska ju sådant där eventuellt komma igång igen, trots att jag inte har haft den tiden i månaden sedan januari 2008. Och redan då var det så exceptionellt att jag kommer ihåg datumet. 
Oh well.  

tisdagen den 22:e maj 2012

Mat-prozac.

Och sedan blev jag besatt av tanken på getost och honung på rostat bröd. Riktig comfy food, och det känns lite lättare nu. Livet, alltså. Tror att jag blir lite deprimerad när jag är hungrig. Kan eventuellt vara en anledning till att jag kom på mig själv stå och äta flingor direkt ur flingpaketet vid tiotiden. Chocopops.

Ca me manque, la Suède, tu sais.

...
Och idag är en sån dag när till och med regnet skär mig i bitar. 
Jag vill flytta hem. 
Till Sverige. 
Och det är inte för regnets skull.

måndagen den 21:e maj 2012

Vattnet.

Och turisterna. Som inte vet vad de ska ta sig till.
De står under någon markis, med genomskinliga regnponchos som de fått av sitt kryssningsbolag över färgglada shorts och bikiniöverdelar.
Regnet vräker ner, och de har något tomt i blicken.
Sörjer solbrännan de inte får med sig hem.
En veckas solsemester och strandliv, och så varken sol eller strand.
Bittert, kanske.
Jag och grynet springer fort mellan markiserna och tävlar om vem som blir minst blöt. Eller mest.
Jag är över 30 år och har aldrig med mig paraply eller vettiga skor.
Eller plastöverdrag till barnvagnen.
Antal gånger jag fått anmärkning för det idag (av vilt främmande bättre vetande): 7
Tur att Rominou bara viftar glatt med tårna i regnet.
Har ni inga strumpor till barnet? 
Eh, nej. Inte det heller.

MVH dåligmamma_79

Väderflickan.

Vädret idag:
Jag går ut, och det börjar hällregna. Lite åska, en meter vatten på trottoaren. Lite så. 
Jag går in. Det klarnar upp, fåglarna kvittrar. Solen lyser in. Jag slår upp fönsterluckorna. 
Jag går ut. Himlen blir svart. Det börjar hällregna. 


Lite som att vädret driver med mig. Och det gillar jag inte.

Montpellier. Champion de France.

Jepp. Montpellier blev Champion de France i franska ligan igår. Roligt! Och hur roligt hade det inte varit att stå framför storbildsskärmen på Place de la Comédie? Lite trångt, bara, kanske?

söndagen den 20:e maj 2012

Sjöstjärnan.

Chris är lite spänd.
Hans älskade Montpellier kan bli franska mästare i kväll (fotboll).
Vi har inte canal plus.
Det är tortyr.
Han låtsas kolla på Capital, men sliter inte blicken från sin smartphone en sekund. 
Jag går och lägger mig i sjöstjärneposition i sängen.
Lika bra att passa på när man är ensam, man vet inte riktigt hur många vi kommer vara där i morgon bitti. 
# en rafflande kväll i en småbarnsmammas liv

Strandliv (Drömmen om Grekland).


Det märkligaste väder... Det har regnat i två månader, på riktigt. Slutet av maj, och vi har inte varit på stranden än, det är extraordinärt. Igår, mellan två regnskurar (ni vet, man skyndar sig allt man kan) åkte vi till Marinella, byggde sandslott, spelade fotboll och försökte ta bilder där horisonten inte lutar.  
Nu regnar det igen, men vi äter grekisk yoghurt och dricker kaffe. Den minsta ligger på köksgolvet och glädjeskriker, hon låter ganska exakt som en sådan där kedjad papagoja som de har ibland utanför restaurangerna på grekiska turistorter. Fast hon är glad. Plus att vi är hålögda efter sömnlös natt (inte pga bebis, pga 3-åring), och ser ut som vi partajat fram till småtimmarna. 
 Så ni ser, det känns nästan som semester.

lördagen den 19:e maj 2012

Ätstörningar.

Och om vi ändå ska prata ätstörningar och anorexi, så har jag tagit fram lite böcker som jag tänkt läsa. 
Vi har nämligen en hög här, som Chris köpte förra vintern när han var orolig att jag skulle bli sjuk igen. 
Böcker i stil med: Anorexie, une étrange violence.

Min reaktion på detta (då): Himlande med ögonen, fnysningar. Irritation. Alltså, jag har väl bättre saker för mig än att läsa freudianskt trams om ätstörningar. Angår mig inte ett jota. *bläddrar i nya Elle*

Nu. Har jag tänkt att jag ska läsa dem. Eventuellt. Om jag har fem minuter över. Men det är säkert bara psykoanalytiskt gammalt tugg om problem med sin modersrelation, inacceptans av kvinnlighet och självet, jaget, mejet. *himlar med ögonen*

Anyway. Det angår mig inte ett jota, det här dravlet, men lägger böckerna bredvid sängen, så får vi se.

Baby Daily. Scoop.

Jag fattar. Ni sitter där framför datorerna och väntar på nya aktuella bilder och inlägg om min bebis, eller hur? Ni kan inte sova om nätterna eftersom ni frågar er hur många gram puré hon äter nu, om hon haft någon barnsjukdom, eller om hon fått några tänder. Och nu kan jag avslöja att bebisen, sex och en halv månad, har fått sin första tand. 
Ni suckar lättat och applåderar. Kanske noterar ni det med intresse i en liten anteckningsbok, vad vet jag. Lördagen den 18 maj är en dag ni alltid kommer minnas, eftersom ni tycker att det intressantaste som finns är rafflande fakta om andras bebisar. Och ni behöver inte tacka mig, jag är här för er. Ständigt med nya anekdoter.

fredagen den 18:e maj 2012

Före var ett ingenting.

Hur har jag någonsin kunnat leva utan: 


1. Stektermometer. Jepp, 74 grader i låret för perfekt kyckling.
2. Boots number seven serum. Det där är lite min neverending 30-årskris.
3. Majonnäs. Bra kombinationer: Majo & tonfisk, majo & kyckling, majo & räkor, majo & kål, majo & majs, majo & gurka, majo & majo. Ja, ni fattar.
4. Min familj. Chris, barnen. 
5. Internet. Alltså. Det är lite dimmigt, att försöka tänka sig tillbaka till det tillståndet, det vakuum där vi inte var uppkopplade. Vad var det, nittiotalet? Den här verkligheten har ju aldrig jag levt i, men folk jobbade utan Internet.

Amen åh!

Till vänster ser ni Chris. Alltså, riktiga huvudfotingar, amen åh! Till höger står det Véra, Thibault, Aaron. Aaron, Aaron och Frida. Dvs viktiga personer i Sockergrynets liv. 

Les Milelli, Corse-du-Sud.




Vi åker till olivlundarna vid Bonapartes tidigare sommarhus, les Milelli, när vi behöver vila sinnena från Ajaccios ständiga oväsen. 
Milelli är ljus och skugga, tystnad och vila. Att slumra till under ett olivträd är nog ett av mina favoritnöjen, tror jag.
Det är som att pulsen går ner, tankarna klarnar och energin kommer tillbaka. Jag märker det på Véra också, denna superenergiska varelse som alltid är på vippen att explodera, hur hon går ner i varv, plockar blommor i timmar, och bara njuter.

torsdagen den 17:e maj 2012

En vanlig torsdag.

Anklevertoast i soffan.
 Ljuv tystnad när kidsen somnat, en som en liten pandaunge med tassarna under hakan, den andra som en utslagen boxare med knytnävarna ovanför huvudet. 
Finingarna. 
Så. Trevlig kväll.

Varje andetag ett val, varje minut.

Då och då får jag mail och kommentarer från unga tjejer och kvinnor som berättar om sina ätstörningar. Varje gång hugger det till någonstans nedanför hjärtat, och det där trycket i halstrakten kommer tillbaka. 
När någon säger att jag inspirerar, en ung kvinna som säger att tack vare mig kan hon också hoppas att en dag äta mat, slappna av, leva i en relation. Få barn. Att hon är så glad för min skull, men allt det där är inte möjligt för henne. 
Men så tänker man ju. Så tänkte jag. Jag var 20 år när jag blev riktigt sjuk och nästan svälte ihjäl. Det var en lång väg tillbaka, längre än jag någonsin trott. Hade jag vetat vad tufft det skulle vara vet jag faktiskt inte om jag skulle gett mig in i hela den där läkningsprocessen som handlade om att riva upp och blottlägga gamla sår som aldrig fått läka ut. 
Jag var 20 år, vägde inte ens 40 kilo, och livslusten hade helt slocknat (Hur tänker jag inför det? Jag skäms, så klart. Skäms över att den där depressionen drabbade mig, skäms över anorexin, trodde jag var smartare än så, men det är nog bara så att jag har svårt att parera livets fallgropar. Ser dem inte. Symboliskt nog är jag den mest närsynta kvinna ni någonsin kommer att träffa). 
Jag har hela tiden tänkt att jag inte hade något val. När jag åkte hem från London, lämnade Sister's Avenue, lämnade lägenheten som i flykt. Glömde hälften av sakerna, och det gjorde inget. Jag tänkte att jag inte hade något val, jag var tvungen att åka hem. Sista tiden levde jag på ett päron om dagen. Som jag skar i pyttesmå bitar och åt med gaffel, sittandes med ryggen mot elementet som var uppskruvat till max. 

Det var en vacker julimånad, jag skulle snart fylla år. 

Men grejen är ju att jag hade ett val, man har alltid ett val. Jag hade kunnat välja att stanna. Att fortsätta svälta bort mig. Men jag åkte. Jag har frågat mig så många gånger varför jag åkte hem, jag har aldrig begripit det, varifrån jag fick kraften att boka biljetter, packa väskan, ringa taxi till flygplatsen, när jag inte ens hade ork att kliva upp på morgonen, när varje liten rörelse, varje tanke, krävde en så stor insats att jag inte kände mig kapabel till det. Var kom den ifrån, kraften? Varför valde jag att åka? 
Svaret slog mig igår, mitt på en soldränkt gata på en ö i Medelhavet. Livsgnistan, det var ju den. Livslusten. Som gnistrade till, som inte alls var släckt. 
Någonstans visste jag ju att när jag kom hem skulle jag få hjälp. Och redan dagen efter min hemkomst (mamma och pappa, förlåt mig, att utsätta er för det, reparabelt?) befann jag mig på Falu lasarett, omgiven av näringsgläkare, psykiater och psykologer. Då föll jag igenom. Eftersom jag kunde. 
Jag vet också att jag var otroligt priviligerad, men det var nog tack vare pappas kontaker. Kompetenta människor slöt upp kring mig, omedelbart, och det var vad som behövdes. 

Det där är länge sedan. Och sedan dess har jag vuxit, blivit vuxen på riktigt. Jag är mamma. Och jag tror att föräldraskapet tvingar oss att bli bättre människor, att växa. 
Men jag kan känna mig skuldmedveten när jag får de här mailen, och kommentarerna. Om att jag inspirerar därför att jag blivit frisk. 

Det här är en viktig tanke för mig: Är jag egentligen så frisk som jag skulle vilja vara? Eller är jag bara så frisk som jag vågar vara? 

Jag är ju en veritabel Fröken Livrädd. Rädd för allt, rädd för att kliva ur min trygghetszon. Och jäkligt paradoxal, rädda människor slänger sig inte ut i det okända, rädda människor har inte bott i fyra länder. Jo, det har de.

Ibland åker jag ju dit igen, varje kris i livet gör att jag med automatik halkar dit igen. Det händer då och då. Och jag frågar mig själv om jag en dag kommer att helt kunna kalla mig komplexfri, med ett totalt okomplicerat förhållande till min kropp och mitt näringsintag (men ärligt, alla som kan det räcker upp en hand). Men det handlar ändå om att jag faktiskt har - klyschavarning - lärt mig att leva med det här. Och att jag har ett ansvar gentemot mig själv att inte bli så sjuk igen. Därför måste man hitta saker som fungerar, sitt eget sätt att må bra. 

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här. Och vet inte om ni orkar läsa. Nästan säker på att jag med rodnande kinder kommer att gå in och radera det om ett par timmar. 
Min poäng är nog bara det där med valet. Att jag alltid har ett val, alla val får konsekvenser som vi sedan måste hantera. Alla val är mina. Jag har inte alltid sett det så, mer tänkt att jag levt som ett löv för vinden, istället för att ha begripit att valen var mina att göra, vägen var min att gå. Lite så. 

onsdagen den 16:e maj 2012

Raw food-bollar (Kokos&kakao).

De här bollarna blev jag helt såld på när jag var i Sverige. Receptet är allra käraste systers, men det är inga exakta mått. Man gör som man vill, och provar sig fram. 
Detta är riktig raw food-energi, med mycket nyttigheter som tillåter kroppen att fylla på vitamin- och mineraldepåer, dessutom massor med protein och nyttigt fett. Utesluter man dadlarna skulle man kunna döpa om dem till LCHF-bollar, men dadlarna ger så god kolasmak, och håller ihop delikatesserna lite bättre.
Maria, som varit testperson för godsakerna hävdar att en enda sådan liten boll håller henne mätt från frukost fram till lunch, och jag kan nog skriva under på det. Densiteten, mina vänner, densiteten

Recept:
 1 dl av vardera mandlar, hasselnötter, valnötter, pumpafrön, cashewnötter eller andra nötter.
Mixa till ett grovt mjöl. Tillsätt några matskedar starkt kaffe, kakaopulver och hackade dadlar (som man gillar), och avsluta med att hälla i 4 matskedar virgin coconut oil. Rulla till bollar, rulla i kokos (om man gillar) och ställ i kylen ett par timmar. 

Avnjuts lämpligast med starkt kaffe någon gång på eftermiddagen när blodsockret sjunker. Helt magiskt bra energi.

Clotted dream.

05:30: Stiger upp med bebis. Konstaterar förvånat att vi är minst en person för många i sängen. Stort barn sover vidare med pappan.
Mamman och bebis gör scones. With love and affection and clotted cream. Så att stora barnet ska få en ordentlig, närande, mättande frukost innan tröttande, energikrävande dag. Sedan kommer hon att minnas de där ljuvliga, tidiga morgnarna då hennes mor ställde sig och bakade scones. 
Barnets reaktion på detta: Underläppen börjar darra, ögonen tåras. Stor sorg och förtvivlan. Samma sak händer om hon hittar en liten bit dåligt kamouflerad broccoli i sin mat. Hur kunde du, mamma?

Otacksamma unge. Det är eventuellt nu man ska dra fram en gammal goding om att barnen i Etiopien minsann skulle vara glada om de fick scones.

tisdagen den 15:e maj 2012

Träningen.

Var supermotiverad att ge mig ut och springa.
Sprang superbra och sportigt i cirka 3 minuter, sedan klack det till i en muskel (förutsätter jag), och jag fick ont.
Sedan blev jag hungrig, fick akutont i magen och lommade hem. Borde ha ätit mellis innan, jag vet.

Känns lite antiklimax, liksom, på det som skulle vara en atletisk löparrunda.

Terroristen.

Här är hon, damen som hindrar mig från att överhuvudtaget göra någonting alls idag. 
Hon har kräkts tusen gånger, sovit noll minuter, haft ont i magen och velat gosa och snutta och sjunga. Varje gång yours truly har föreslagit att vi ska ta en liten paus från varandra, en si så där 5 minuter, då vi är på varsitt håll har hon gråtit stora tårar. Eller illvrålat. 
Så vi sitter mest och hjärta mot hjärta, hon gnager på min axel, och jag snusar henne i håret. 
Annan grej: Den där vanan att kräkas upp bröstmjölk varje gång jag tar kort på henne, går den att arbeta bort?

Montpellier.

Det har ju lugnat sig en del med C:s alla resor, men i juni sticker han till Kanada i ett par veckor igen.
Men istället för att sitta här och känna mig ensamstående, drunkna i pureade haricots verts och plastgiraffer i fruktsalladen så tar yours truly, Thibault Sara, MS, med sig demoisellerna Thibault Véra, Miss, och Thibault Romy, INF, och sticker till kontinenten (biljetterna bokade) och Montpellier för att njuta stadsliv och bli totalt bortskämda av belle-maman och beau-papa, samt få dygnet runt-babysitters och hinna träffa släkt, vänner, och gamla bekanta.

Sweet. Dessutom ser jag fram emot att umgås med min svärfamilj på egen hand, utan att C är med. Det blir första gången.

måndagen den 14:e maj 2012

Nina.

Nina med sina sockergryn... 

... och med min minsta smula (som i och för sig var lite sumobrotterska jämfört med söta lilla Liv, hälften så gammal. .

Det är inte varje dag som jag blir hejdad på gatan, i synnerhet inte av en blondin med bebis i famnen, och som dessutom pratar svenska. Och det var tack vare bloggen jag träffade på Nina, som arbetar som forskare i Bryssel, och som var på semester i Ajaccio med man och barn. Vi träffades i Porticcio, och hade jättetrevligt en eftermiddag med solsken, strandleksaker och lördagsgodis. Jag älskar att möta intressanta, trevliga människor, och så lustigt att vi har barn i samma åldrar (en trotsig och en spädis), och Nina, jag mailar mina bästa bebissovtips så snart jag kan. Promise.

Mellow yellow in Ajaccio.



söndagen den 13:e maj 2012

Sötsug.

Eh... Att knapra på rå sparris när man är sugen på någonting är ganska... otillfredsställande. 
Men det var det, eller frysta kanelbullar. Förråden med feta, söta saker tycks tömda, det verkar som om Anna Skipper städat min kyl.

*suckar djupt och tuggar mig igenom en sparris till*

Helgens highlights.


Älskar frukt. Kvällens efterrätt, i sällskap av Sockergrynets plastdjur som hon strösslar med i hela lägenheten, man vet aldrig var de dyker upp, men en noshörning i fotvalvet när man kliver upp halvsex en söndagsmorgon livar ju upp. Anyway, idag har största behållningen varit: 

a) joggingtur bland kaktusar, fasaner och små ödlor
b) premiärmelonen
c) telefonerat med mormor Karin (som fyllde 86 idag), min fina, kloka vän J (längtar tills vi ses igen) och mamma (men då blev det fnurror på tråden, rent bokstavligt, och telefonen laddade ur, vi provar i morgon istället) 
d) familjepromme, helmysigt, men regnmolnen tornade upp sig vid horisonten så vi gick hem

Alltså, dagarna går så fort med 2 små, och allt det där som skulle hinnas... hanns inte. Nu ska smulorna sövas, och vi ska kirra vuxenkäk och kraschlanda i soffan. Har inhandlat glansiga magasin.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...