fredagen den 31:e augusti 2012

Nattens bränder.

Bränderna. Skogsbränderna.
Efter sommarens hetta och torka började det brinna idag, precis som i Spanien.
Vattenbombarna cirklar över golfen, men det är som till ingen nytta.
Det brinner runt omkring, vi ser brandröken från staden.
De har lovat regn till helgen. Låt det komma. Låt det regna.

Inte det, nej.

Jag till Chris:
- Men kan du inte skriva en till avhandling, fast på ett svenskt universitet?

Han tittar på mig som vore jag fullständigt galen. Sedan säger han det: 
- Är du galen?

Oh well. Ett förslag bara. Vad vet jag, kanske är det skoj att skriva avhandling? 

I natt är du min.

Kan inte mina ungar bara sova på nätterna? Så att dessa nattliga zombie-walks kan upphöra någon gång? Semestern fick hela vår sovorganisation att gå om intet.
Sedan klockan 03.23 hade jag en bebis i sängen som försökte ställa sig upp genom att ta ett stadigt tag i mitt hår med bägge nävarna. Svårt att sova då.
Gav upp vid sex, gick upp, och hittade the significant other som fått lite ostörd sömn på yogamattan inne i barnkammaren. Smart, där är det ju ingen annan som vill sova. I natt är yogamattan min.

torsdagen den 30:e augusti 2012

Dalablått. Stora torget, Falun.




Eh... Va?

Hittade min bebis belåtet jollrande. 
Med små fjädrar runt munnen och i knytnävarna. 
Jag föredrar att inte utreda det här vidare. 

På stranden i morse kröp hon för övrigt fram till damen på handduken bredvid och bet henne lite prövande i hälen, innan hon helt sonika klättrade upp i famnen på henne. Icebreaker överflödigt, liksom.

Zorngården.





Ett hett Dala-tips är att besöka Zornmuséet och Zorngården i Mora. Om man måste välja mellan Carl Larsson i Sundborn och Anders Zorn i Mora så bör man välja den senare. Där Larsson är pittoresk, pastellfärgad, namnsdagsfirande och detaljerade barnkammare, så är Zorn sensualism, hetta, latinska färger och dramatik. Muséet har alltid bra utställningar och Zorngården och bostadshuset är fantastiskt: 17 rum och en fantastisk trädgård. Fantastisk.

Gråten.

Överhuvudtaget gråter jag mycket mer nu, när jag mår bra, än när jag mår riktigt dåligt. 
Kontakt med känslorna på något vis? Mindre avstängd i något sorts egenproducerat valium, mer närvarande och känslig. Gråter ofta, av rörelse, lycka eller sorg. 
Kanske barna? Jo, säkert på grund av de små. Inget skakar oss så som att bli föräldrar.

onsdagen den 29:e augusti 2012

Barna.




Lillan, hon med de mörka ögonen och den olivfärgade hyn, fyller 10 månader idag. Men medelhavsutseendet bedrar, vår Rominou verkar ha ganska mycket norrländskt blod i ådrorna: Hon är lugn, eftertänksam och glad. Gör inget väsen av sig, utan sitter mest och ler och trivs med livet.
Den förstfödda, den ljusare, hon med honungsögonen, hon som blir fyra år i höst, hon har nog ärvt det latinska temperamentet... Hon är så mycket starka känslor, passion, utagerande glädje och ilska.
Mina barn. Oktoberbarn och skorpioner. Samma mamma och pappa. Men helt olika individer. Märkligt, det där. 

Body talk.

C tog tjejerna i morse, och ägnade sig åt någon sorts flextid, men ärligt, han har gett tillräckligt och offrat tillräckligt mycket värdefull tid på den arbetsplatsen. Utan någonting tillbaks. Det är själsdödande. 
Tid med barna är tvärtom, det ger ger ger energi. Barn bara ger utan förbehåll. Och tar, utan att reflektera över det. De förväntar sig att vi ska göra samma sak. Ge tills vi somnar av utmattning mitt i en mening, och ta emot den enorma kärlek och energi som en treåring är förmögen att ge, och en liten, som inte ens är ett år.
Jag gick upp på berget, såg ut över Ajacciogolfens vippande segelbåtar långt därnere på det turkosa. 
Andades och ägnade mig åt att centrera och fokusera. Klockan var halvåtta på morgonen, och solen ännu uthärdlig. Sedan kommer hettan.
Energi.
Det är mitt problem, jag har hur mycket energi som helst, men den splittras och blir tusen vassa skärvor och det blir destruktivt. Den energin ska centreras och användas till viktiga saker.
Nu: Projekt fokus. Och må bra. Utan fokus på vikt och träning, utan mer på själ och psyke, liksom. Mindre jogga, mera yoga. 
Jag ska ta hand om mig. Jag har varit min egen värsta fiende alltför länge. Herregud, den här kroppen som jag har, som är stark, uthållig. Som har tagit mig igenom långa perioder av självsvält och späkning utan att vackla. Utan att släppa taget. Den här kroppen, som har burit och fött två perfekta, vackra, underbara individer. Som återhämtade sig på ett ögonblick. Den här kroppen som gett liv och närt två välnärda barn.
Kanske dags att börja respektera den nu? 

tisdagen den 28:e augusti 2012

Paris mon amour.

Strax efter takeoff, sen augustikväll.
Paris är så vackert sett från luften. Bara guld och ljus och glitter. Eiffeltornet som markerar floden, triumfbågen och l'étoile.
Trafiken som lavaströmmar.
Guld och ljus.
Paris, ville de la lumière.

Take me home countryroads.

Hettan. Fukten. Smutsen. Ljuden av en liten Medelhavsstad som tror hon är New York.
Men hettan. 28° vid midnatt när vi landade.
Bra där, med fleecetröjor och ylle till hela familjen.
Nu: Sömnbristen som helt satt mig ur funktion.
Ska få kaffe och färskt från bageriet.
Sedan kanske marknaden, stranden, turkosglittrande hav och alldeles för många varmgrader. 
Business as usual.
Sverige, längtar du efter mig som jag längtar efter dig?

söndagen den 26:e augusti 2012

Hejdå sjön.

Hejdå änderna på sjön. Och så gråter jag igen. Som att trycka på en knapp. Typiskt mig att bli så där. Typiskt mig att sitta och gråta i en sanslöst stor kaffekopp på Wayne's. Hur som helst: Irriterad över att det tycks vara omöjligt att luncha korrekt i en svensk, mellanstor stad om söndagarna. Hejdå mellanstora svenska stad. Hejdå Wayne's. Hejdå absurt stora koppar kaffe. Nu blir det sedvanlig post-sverigeresa-koffeindetox.

Status.

Och idag gråter jag bara. 
Och himlen gråter.
Vill inte vill inte vill inte.
Ni vet, jag har försökt så länge.
Försökt älska henne, Skönhetens ö. Trott att jag älskat henne.
Vandrat hela varvet runt och tillbaka igen.
Jag har försökt allt vad jag kunnat. Ville älska den här platsen på jorden.
Det gick inte.
Och att återvända - ännu en gång - skär mig sönder och samman.
Där, på Banken, på vår romantiska middag satt vi över pralinfatet och försökte komma på anledningar till att fortsätta på Korsika.
Kammade noll.
Och lik förbannat, imorgon återvänder vi.
Gråter massor, men det är länge sedan sist, så det fanns en del att ösa ur.
L'île de beauté, än är vi inte klara med varandra: Tydligen.

lördagen den 25:e augusti 2012

Kaffe&Avec.

Kaffe och cognac efter maten. 
Så gott.
Nu: Helt omöjligt att ta sig från punkt A (soffan) till B (sängen).
Winnerbäck (älskar Winnerbäck) och laptopen.
Vet att timmarna är räknade, bebis vaknar ofta och tidigt, men skönt att nattsudda lite.
Eh... får man säga nattsudda före 23?
Yeah well whatever.
Sådana här crazy kvällar är ju inte vanliga i småbarnsföräldrars liv.
I morgon ska vi besöka Falu Gruva och packa ihop en månads utspriddheter i två resväskor.
Mission impossible. 

Ljus och värme. Doft av höst.









Och den där känslan, den där som skimrar till ibland, det där som kallas lycka.

Sjön om kvällen.




fredagen den 24:e augusti 2012

Ciao bella.

Queridas, det drar ihop sig för hemresa. Bitterljuv sensommar, och en trött, glad och nöjd familj. En ögonblickskort helg kvar, och sedan flyget ner till vår lilla ö i Medelhavet. En annan planet, känns det som ibland.

Psykosen.

Alltså. Det är ju det här med gräsmattorna. 
En fransos i min omedelbara närhet talar om gräsmattepsykos.
Eller neuros.
Gud, vad folk håller på med sina gräsmattor! Klipper, ansar, krattar, fixar och donar.
Pysslar i sina rabatter och gör så jäkla fint.
Överkursen: Skaffa en gammal eka/hästkärra/skrinda för att fylla med egensådda blommor. Dekorationsmåla brevlådan. Åh, stort i Dalarna: Boulebana bakom huset: Och skönhetsfläckarna: De blå studsmattorna med skyddsnät bakom carporten som ingen någonsin verkar hoppa på.
Drömmer lite om trädgård, äppelträd och gräsmatta men tänker: Skulle jag orka? Ha tid?
Vad skulle hända om man som enda person i grannskapet inte hänger med i dekorationstempot? Om ens gård är den enda negligerade, där ibland soignerade gröna fält med väl utstakade tomtgränser?
Hm. Lägenhet kanske är min grej? Eller japansk trädgård med krattad grusgång och en handfull stenpartier?

torsdagen den 23:e augusti 2012

Älvros. Bits and pieces.










En kväll.

Igår kväll var jag och the significant other på Faluns bästa brasserie (tips, tips!) Banken och åt middag.
Det har inte hänt på flera hundra år. Vi funderade över när bara vi två kunnat sitta vid ett dukat bord i flera timmar, njuta av mat och vin alldeles ostört och prata.
Men vi kunde verkligen inte minnas när.
Förra seklet? Ett annat liv?
Barna, våra små, är ju det finaste vi har, och det underbaraste, men att ostört kunna tala med den andre vuxne... Lovely.
Kycklingrullader med dragoncrème färskpotatis och sparris. Miam. Han: Bankens klassiska hamburgare medium rare. En plommondoftande cabernet sauvignon. Argentinskt, tror jag. Kaffe och pralinfat.
Sedan tog vi en lång promenad hem i den sena kvällen som inte längre var sommar utan höst.
Karlavagnen nära och rakt framför oss mot en himmel som inte var sommarljus. Doften av regn och den krispiga doften av äpplen som faller ner i vått gräs.
Hösten kom nog i går kväll, och regnet började falla när jag njöt av det där röda vinet. Vilsam och vacker är den, den svenska hösten.
Hemma hos oss är det upp emot 40 grader fortfarande, det blir en termisk chock att återvända.

onsdagen den 22:e augusti 2012

Okej, okej, mamma, ett till då...




Efterrätt.

Det här är min absoluta, ultimata favoritefterrätt, en norrländsk klassiker: Halvfrysta tranbär med varm kolasås.
Tranbären samlas på myrarna i frostbiten höst och såsen görs av grädde, socker, lite sirap och en klick smör. Vill man - och det vill man ju - kan man hotta upp den med ingefära eller lite chili. Sedan äter man. Och njuter. Det kalla, det varma, det söta och det starkare... Fullträff.

tisdagen den 21:e augusti 2012

Kulturkrock.

Kassörskan på systemet ba: Nämen, korkar, det finns ju inte längre. Folk vill ha skruvkork!
Va? Okej, här har vi en kulturell skillnad av rang. Ta ifrån fransmännen korkekskorkarna och de skriker.
Det har någonting med ljudet att göra, tror jag. Det vackra ljudet av en kork som oåterkalleligen dras ur sin flaska. Eller doften. Den där betydelselösa, helt onödiga gesten att lukta på korken innan man smakar på vinet.
Skruvkork... Det ska vara pragmatiska skandinaver till detta. Men alltså, när hände detta?

Dössberget, Bjursås. Dalarna.









Bjursås, som ligger strax utanför Falun, kallas för Dalarnas Schweiz. Alltså. Det är så pittoreskt och gulligt att man nästan inte orkar med. God mat dessutom, och silkesmjuka små kaniner att klappa.
Man dör lite, och tänker att man nog borde skaffa sig en folkdräkt.

Landskapet.

Härjedalen. Det ser ofta ut så här. Trolskt, kargt och, vid första anblicken, ogästvänligt.
Det är Sveriges högsta landskap, en platå som överblickar Dalarna och Hälsingland, dessa natursköna, kulliga, välkomnande och lummiga regioner. Härjedalen är 12000 kvadratkilometer stort, och här bor 11000 människor.
Space. Rymd. Yta.
Det är det som är magin.
I västra delarna av landskapet finns de snygga, populära, snödjupa skidorterna: Funäsdalen, Tänndalen, Vemdalen, Lofsdalen. I östra Härjedalen finns byarna längs landsvägarna. Härifrån kommer mina föräldrar, ganska typiska härjedalingar.
Här finns min släkt, mina rötter. Men jag har aldrig bott här, och ibland känner jag mig vilsen. Begriper inte alltid de sociala koderna, måltidsordning, när det är okej att knacka på, ringer man innan? kan inga jaktperioder, räds björnarna i skogen, lär mig aldrig namnen på alla träd, och får panik när skogarna tystnar och jag förnimmer närvaron av vad som förmodligen är stora, tysta, vilda djur som betraktar främlingen i skogen.
Och ändå. Längtar jag hit.
Utrymmet. Rymden. Syre och tystnad. Rötterna.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...