onsdagen den 31:e oktober 2012

Promenad.

Dagens höjdpunkt: Snigelpromenad med smulorna. Vi smög på sniglar, och promenerade flera hundra meter på ett par timmar. Men, alltså, vill man powerwalka ska man helst inte ha vare sig 1- eller 4-åringar med sig. 
Men bortsett från eventuell frustration, som man faktiskt har rätt att känna när man gått i snigeltakt ett tag, så är det ren lycka att ägna tid åt sina barn. 
Jag tänker allt oftare att det finaste man kan ge sina barn, det är just tid. Tid för superlångsamma snigelsafaristunder i duggregnet. 

Ur familjealbumet.

 Marion med Romy. Vet ni, det är så ljuvligt att vara hos släkt - min eller hans - och personer som slåss om att bära runt på och leka med mina barn. Ca donne un sens à tout ça, la famille. 
 
 Sara Thibault gånger två. Den yngre, min nièce, och så yours truly. 

 Marion och Thibault. Hm, olyckligt att ha förälskat sig i en Thibault när man är medlem av en Thibault-släkt. Oh well. 

 Ett litet hörn av släkten. 

 Clémence och Chris.

 Miam. Charles Lafitte grande cuvée. Samma som vi hade när vi gifte oss. Snustorr och perfekt gyllene. 

En liten födelsedagsdonna, som blev förvirrad över allt firande, flera gånger, flera tårtor.

tisdagen den 30:e oktober 2012

Jo.

Äsch, ska ta mitt inflammerade tandkött och gå och lägga mig snart. 
Status: Trött, men glad. 
De senaste dagarna har jag fått flera gulliga, varma, omtänksamma mail och meddelanden - elsewhere, inte på bloggen, men tack vare den - och kanske är det den mellanmänskligheten och värmen och klokskapen som är vitsen med blogg. 
Jag tror det. 
Identifikation och cyber love. 
Sedan kan man ju alltid fota sin frulle från och till, och försöka intressera någon för sina senaste inköp från någon glassig high street-butik, men det är inte vitsen. 
Absolut inte.

Godsaker.





Tårtor är väl egentligen det enda ätbara där utseendet är viktigare än smaken? Och kanske är det därför jag alltid känner mindervärdeskomplex när jag
åstadkommit något i tårtväg? Nåja, här är två av smulornas fina bakverk till dubbel-kalaset vi hade. Behöver jag precisera att jag inte varit delaktig i någon av dem? 
Haha. Men, ärligt, jag föredrar min mosiga mandelpaj any day. Det där är bara gelé, socker och massa glansig yta. Gör sig fina på bild, men till eftermiddagskaffet vill man ha något mer rejält och inspirerande, eller hur?

Lunar effect.

Vet inte om det är fullmånen, men jag känner mig stingslig och orolig. 
Minsta har inte sovit, och liten vaknade med rynkade ögonbryn.
Jag har inflammerat tandkött och känner mig lite hormonell, minst sagt.
Kanske bara en effekt av de senaste dagarnas tårt- och champagnediet, inte helt lyckat för en sån som jag, med undertryckt sockerberoende och gamla ätstörningar i bagaget. 
Men det är okej. Hela familjen är ledig och ska gå ut och sparka höstlöv i solen. 
Det är en helt oslagbar må bra-kur.      
 
 Läste till morgonkaffet att vi blir mer och mer bildstyrda, med sociala medier och instagram och facebook och bloggar. Att vi inte längre vet hur vi ska finna orden för att kommunicera. 
Att vi - kvinnor - fotograferar oss själva, lite snett uppifrån, i ett förminskande perspektiv, som vore vi ständigt barn, fotograferade av våra föräldrar. Vi förkrymper oss och lever genom att kabla ut bilder på Internet. Att världen blir mindre skrämmande och mer hanterbar på det viset. Vi kvinnor fotograferar oss själva, och män - som definierar sig genom action och handling, inte genom utseende - fotograferar graffiti i tunnelbanan. 
Jag försökte med det där ett tag, att fotografera mig själv, på klassiskt bloggvis. Ville passa in, kanske. Men lyckades aldrig. Trivdes inte med den bilden av mig själv. 
Dessutom slutade det alltid med ganska osmickrande close-ups av mina näsborrar. 
Glamouröst.  
Kanske trivs jag bättre som betraktare av annat än mig själv. 
Storknar ibland av alla självtagna bilder på bloggar. I synnerhet bilder av kvinnors skrev när de ska visa upp nya skärp. Men det är bara min reaktion på all konsumtion, tror jag.

Oh well. Nu blir det solig promenad, och doft av höstlöv och mogna persimoner, och doften av min lilla tribus hår. De doftar lika, alla tre. Som nygräddade croissanter bakom öronen. 
Mer än att vara bildstyrd och visuell är jag styrd av mitt doftsinne. Ingenting får mig ur balans som doftminnen. Och där har Internet och sociala medier strikt ingenting att sätta emot.

måndagen den 29:e oktober 2012

Lyon.

 En liten bildkavalkad från Lyon. Här är vi på väg upp till La Fourvière, med helt hänförande utsikt över staden, men den är inte gratis, om man väljer trapporna. Är man lite mindre motiverad till trappgång finns bergbanan, med ett gulligt litet tåg.

Lyon är sagolikt vacker på hösten, när naturens färger skiftar över till en varm färgskala i rött och guld. I förgrunden mon homme, som har en gammal love story med Lyon, eftersom han som barn tillbringade nästan alla semestrar och lov i staden där hans långpendlande pappa jobbade. 

Yours truly på Rue Mercière, Lyons turist- och restaurangtätaste gata. Trevlig stämning på kvällen, men det är inte här man hittar den allra bästa maten, tyvärr. 

Utsikt över sjön i den vackra, vackra parken Tête d'Or. Sagolikt att tillbringa några timmar där och njuta av natur och vackra vyer. Bitvis påminde parken mig om Bokskogen, i mitt barndoms Malmö. 

 Och detta är en jättestor macaron med fyllning av äppelkompott, kaneldoftande grädde, och mandelmassa. Den var en ljuvlig fortsättning på... 

... den här huvudrätten: Baconrullade kalvrullader med potatisgratäng och parmesankräm. Mums. Tips: Le Cosy på Rue de Mail. 

Uppe på höjderna kring La Fourvière. Jag blev så förvånad när jag såg en japansk Torii-portal, som rörde det sig om ett Shintotempel, och inte en ärkekatolsk basilika... Fick mig att minnas vår underbara japanresa. 

 Och de här rosorna i parken, som tedde sig nästan självlysande, mina blickar drogs ohjälpligt dit...

... och Chris upplyste mig om att det var Romy-rosor. Givetvis.

Sorry...



Kan inte låta bli att hänge mig åt en liten tripp down memory lane: Första gången Sockergrynet fick se bebisen, denna mytiska lilla varelse som befunnit sig i mammas tjocka mage en hel sommar. 
Hon var, eh, måttligt imponerad. Det där knytet bara sov ju. Och inte hade man bytesrätt heller. 
Men nu, idag, älskar hon sin syster. Och älskar att hon är den större, snabbare och smartare.  
Haha. Mina fina tjejer.  

Champagne! Igen.


Och för ett år sedan - ganska prick, halvnio en solig höstmorgon - föddes Romy. Kanske minns ni?
Fantastisk förlossning, underbar bebis, så lik sin storasyster. Lyckan över att en andra gång ha blivit välsignad - finns det något bättre ord? - med en perfekt, rund, frisk och livlig bebis är totalt obeskrivlig. Och jag behöver bara närma mig minnet i tanken för att börja gråta. Typiskt mammor.
Ett år redan. Hon tultar runt, trillar, leker, skrattar, säger mamma, papa, titta och au revoir. Vinkar och applåderar. Kastar slängkyssar. Älskar gröna bönor och pumpa, men vägrar makaroner.
Att bli tvåbarnsmamma är det bästa som hänt mig, det är så obeskrivligt roligt med två. 

Jag skrev om den där underbara morgonen här: Förlossningen, the story.

söndagen den 28:e oktober 2012

Sov gott.

Det här med vintertid + släktkalas + tårta på tårta + champagne två dagar i rad + iskyla + barnkalas... Det tar en del energi. 
Det känns inte klokt att lägga sig klockan halvtio, men det är precis vad vi tänker göra. Med roman som alibi och ursäkt, men ärligt talat, många sidor blir det inte. 
Mistralvindarna sliter i fönsterluckorna och jag är lite lagom sömnigt salongsberusad. Hej, Morfeus, det blir nog bra det här. 

Kalas.

Vi fixar kalas här, för mina små. Det blir tårta och champagne. Föreslog försiktigt "saft" men beau-papa ville inte höra på det örat. I övrigt blåser mistralvindarna hundra kilometer i timmen. Det snöar på Korsika, och Napoléon Bonaparte gick på grund utanför Marseille i natt. Oh well. Nu: Lunch.



Lyon by night.

Så jäkla fint att gå över Lyons två floder i sen höstkväll. Lyon är oförtjänt anonym, som Frankrikes andra (eller tredje, beroende på hur man räknar) största stad. Här föddes filmindustrin, med les frères Lumière, här levde man under ett par århundraden av sidenproduktion, och här är man stolt över att bo i gastronomins världshuvudstad, med ett par tusen restauranger att välja mellan. 
Annars: Broar, trappor och stenlejon. Arkitekturen: Haussman's Paris meets Firenze.  
Och ljusen som speglas i floderna. Staden där floderna möts. Urban poesi.

Haha.

"Sova en timme längre".
Min bebis klockan 05.25:
- Mamamamamama!

Lite trött idag. Att dricka champagne och sockerchocka kroppen med tårta tidig eftermiddag får mig lite ur balans. Och så kom kylan igår, och vi vaknade upp till nio grader. Brr.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...