onsdagen den 28:e november 2012

Middagsinspiration.


Middagsinspirationen: French fries på sötpotatis. Sötpotatisen går hem hos mina små, i form av frites, gratäng eller mos. 
Ska slänga grynen i säng så fort som möjligt, sedan läsa på om börsindex. Sånt man passar på att göra när man är solo. Berättar mer senare. 
Om ni missat diskussionen om familj versus jobb kolla inlägget nedan, så mycket intressanta kommentarer. Det är det jag älskar med er, ni är så insatta, engagerade och smarta.

Exchange.

I morgon firar man Saint Andrea på Korsika, och the local way of doing this är att skolbarnen klär ut sig och går i procession längs gatorna i Ajaccio, kastandes konfetti.
So far, so good. 
Men grejen är att alla pojkar ska ha flickkläder på sig, och flickorna pojkkläder.
Alla grabbarna i Véras klass tyckte att det skulle bli riktigt skoj.
Tjejerna: Gråt och förtvivlan. Man ska ha riktigt bra argument för att dessa 4-åringar ska vilja ha skjorta, hatt och slips. Va? När man kan klä ut sig till fé eller prinsessa?

tisdagen den 27:e november 2012

Paris mon amour.

En sådan där sällsam kväll när timmarna blir långa. Novemberregn och otänd julbelysning. Min signifikanta andra ringer från Paris. Julskyltning på Champs Elysées. 
Önskar mig dit. 
Men jag är hemma, med tjejjorna. Alla glödlampor verkar slockna och vi tänder ljus kring badkaret. De sitter där och blåser såpbubblor med skum i håret och ögonfransarna.  
Längtar efter lite vuxensällskap, det blir ensamt efter läggdags.  
Men någon ringer snart från Paris. Berättar om kylan och långa promenader genom staden. 
Så jäkla vackert ändå, Paris. 

Paris is always a good idea.

Grynet önskar sig en lila snurrande klänning i julklapp. 
Gud, vad jag vill hitta en lila snurrande klänning till henne. 
Jag önskar mig champagne under gnistrande julbelysning, doften av rostande kastanjer, tanken på en vit jul och glada skratt där i landet vid polcirkeln. Önskar mig en hallonfärgad juicytube, en stickad tröja med paljetter, vackra anteckningsblock, en ny lasagneform och Paris. 
Önskar mig Paris.  

måndagen den 26:e november 2012

Livspusslet.

Bilden har ingenting med texten att göra, det är bara det att jag är besatt av att ha bild till mina texter, som om orden inte räckte till.
En vän till mig har fått spännande jobberbjudande efter flera års föräldraledighet. Hon är superglad - som man ju blir, i synnerhet när man varit borta från arbetsmarknaden.
Men så sade hon:
- Jag försöker komma på ett enda exempel på par jag känner där bägge jobbar heltid och hela familjen mår bra, men det går inte.

Jag vet ju att man i Sverige funderar en del över det där så kallade livspusslet (i övriga Europa hinner man inte fundera över det, det ska bara lösas), som en av mina tweeps hävdar är en livets rubiks kub i Frankrike.

Det känns för en svensyska i exil som att det är superenkelt att jobba och ha barn i Skandinavien (med mamma- och pappaledighet, barnbidrag, tak i dagistaxa, dagisplats överhuvudtaget, VAB och etc etc), men så enkelt är det naturligtvis inte.

Hur löser ni detta? Springer som skottspolar dagarna i ända och bollar över barnen till varandra (vi är lite på den nivån) eller hur gör ni?

Sunday 17:57. Ajaccio.






Min familj på söndagspromenad. Medelhavet i november, ljudet av bouleklot som slår mot varandra. Solen som sänker sig vid horisonten med en förvånande hastighet, sedan den där blå timmen, när himlen är mörkt, mörkt blå, innan det blir alldeles novembermörkt.

söndagen den 25:e november 2012

Crêpes.

Idag fick jag min lilla flocks ögon att glittra medelst pannkaksgräddning. Ingenting är som pannkakor, om ni frågar en 4-åring jag känner (och en som är 36). 
Annars har jag läst så mycket anglosaxisk facktext att jag vindar med ögonen, och tänker därför ta med flocken ut i solskenet och 20°. Vi åker till stranden!, säger jag, entusiastiskt och auktoritärt.
Min 4-åring börjar gråta. 
- Jag vill gå till skolan, snyftar hon. 
Oh well, det går nog över.

Mindfulness (of a full mind).


Confession time: Jag körde in i en annan bil igår. Mjukt och försiktigt, vid ett rödljus, ingen skada skedd etc, men alltså, hur pinsamt? 
Jag sade fjorton gånger till snubben i andra bilen hur oändligt ledsen jag var. Jätteledsen. Hyperledsen. 
Han:
- Jaja, Madame, ingen fara. Släpp mig nu! 
- Men jag är verkligen ledsen! Vraiment hyper-désolée, vraiment, vraiment navrée... Ultra-désolée!
- Det gör inget säger jag! Låt mig gå!

Lite så. 
Obs att det verkar som om något försöker säga mig någonting. Typ att vara medveten om vad jag gör just nu, istället för att trassla in mig i tankar om då och sen. Det är då man kör in i folk.


Breath in. 
Hello moment.
Breath out.
I'm here.
 

lördagen den 24:e november 2012

Ägnar mig åt formalia.

Sådana här bilder tar ju alltid fram det västa hos en. Verkligen. I synnerhet när ens unge trycker på knappen redan innan man är redo. Oh well, man ska ju bara dras med dem ett årtioende eller så.

fredagen den 23:e november 2012

Kvällen.

Med en intensiv vecka i ryggen inleder jag helgen med en soirée entre filles. Vi ska hålla kvar sommaren lite till med hjälp av mojitos och en, faktiskt, ljum kväll. Så ska vi lösa världsproblemen, äta guacamole och skratta en hel del, jag och 3 snygga ragazze jag tycker hemskt mycket om. 
Önskar er en härlig kväll, oavsett om den ska tillbringas uppkrypen i soffhörnet eller på höga klackar i dimman. Jag kör en kombo: Uppkrupen i soffhörnet hos Tiphaine, iklädd höga klackar, omringad av Aurélie och Fabienne.

Klassiska bloggknep.




Ni vet det klassiska bloggknepet: Man har egentligen ingenting att säga, så man slänger upp bilder på 

a) fotogenique liten kaka, till exempel macaron, mais attention, le macaron har blivit detroniserad av le chou à la crème. The Parisian chic people skulle hellre dö än bli sedda med en macaron i handen.
b) sin frukost. 
c) dagens outfit

Men funkar inget av ovanstående - om vare sig frukost eller outfit lämpar sig för publikt outande - så kan man alltid posta bilder på sin egen vackra ö. Samma plats, annan årstid. Egentligen har jag massor att säga, men även massor att göra och framför allt många tankar att sortera, men ingenting som flödar ner på tangentbordet.

Man häpnar.

- Véra hjärtat, kan du komma och borsta tänderna?
(När ska jag lära mig att det är korkat att ge en 4-åring utrymme för att säga nej?)
- Nej.
- Varför inte?
(Jag har nog inte lärt mig det där med 4-åringar än, men jag debuterar ju som mamma till 4-
åring.)
- Men mamma (4-åringen suckar uppgivet), jag leker för närvarande. Och jag föredrar det. 

Fair enough.  Jaja, om du har en lucka lite senare där du kan klämma in lite grooming så kan du väl signalera det?

torsdagen den 22:e november 2012

Längtar löpning.

Hoppas att jag kan få till en löptur inom snar framtid. Fokusera, rensa tankarna. Samla tankarna och fokusera, springa fram idéer och lösningar på problem... Universalmedel. Och visst är det som de säger, det svåraste är att sätta på sig skorna och gå ut genom dörren?

onsdagen den 21:e november 2012

Ginger.

Dagens fundering: Går ett att posta pepparkaksdeg? 
Gjorde egen förra året, men 2012 är året då jag väljer mina strider och väljer minsta motståndets väg. 
Liten vill ha pepparkakshus, och då ställer man ju upp.  

tisdagen den 20:e november 2012

Sockergrynet superhjälten.


 Så här ser hon ut när hon är "Disney-princesse". Det lär de sig tydligen på skolan. Personligen är jag ganska dålig på att imitera disney-prinsessor. 

 Annars leker hon "super-heroes" med sina polare. Vilket innebär att de hoppar från så höga saker de kan. 

Och ungefär så här ser hon ut när jag ber henne att le och titta in i kameran. Har eventuellt uttömt hennes vilja till detta efter prick 4 år av idogt fotograferande.

The road that you've travelled.


Ett gammalt kinesiskt talesätt är : Look at the road that you've travelled, as least as much as you look at the distance that is left.
Jag kom att tänka på det igår. 
Alltså: Inte bara gräma sig över att man inte nått målet än, utan lyckönska sig för att man faktiskt tagit sig framåt. Ni vet, lite Boyeskt så där, att det är vägen som är mödan värd. Resan. 
Varsågoda, dagens visdomsord. Bara så där. 

Oh annan grej: Det underbara i att ha vänner som man kan skämta hejdlöst med utan att behöva sätta små smileys efteråt för att visa att man skämtar. De där små smileysarna är ett otyg. Kan vi inte sluta idiotförklara varandra med dem?
 

måndagen den 19:e november 2012

Önskan.

Ägnat mig åt lite kitchen therapy. Hänger mig ofta åt bakning när jag drabbas av den där sjunkande känslan. Vispar, pudrar, sockrar, gör hemmet doftande och hemtrevligt.
Bekände mina innersta ganska crazy drömmar för Désirée. Att jag drömmer lite om att flytta ut på landet och... typ, ODLA grejer. Kanske ha en höna. Eller kanske inte en höna, men ni fattar. Odla purjolök. Eller hallon. Skriva den där boken. 
Och hon ba: 
- Men Sara, det är ju en UNDERBAR önskan. En JÄTTEVACKER dröm. 

Men ärligt, allt detta pajbakande kanske är mysigt för själen och stunden. Men någon måste ju alltid offras, och i det här fallet är det väl midjan.


Nämnde jag bordsdekorationerna?



Pastellfärgade sedlar.Oh well. En smakfråga?

Dear all.

Ibland blir jag så less på det här samhället, den här världen, jag blir rädd och ångestfylld. 
Var på barnkalas igår, och fick skämmas lite (om jag varit lagd åt det hållet, nu tyckte jag att jag statuerade gott exempel) över att ha tagit med billigaste presenten. Ni vet, folk räknar.
De andra gick i snitt på 60 euro, typ monster high-batmobilen och mickey mouse-huset.   

Stängde datorn igår kväll, eftersom allt handlar om konsumtion. Handla kläder till rabatt, grejer till huset, dyra ekologiska gryn till sin redan priviligerade kropp, till sitt priviligerade liv, till sitt hus. 

Och så dör barn runt omkring oss. Jag tappar tron på mänskligheten, jag gör det. Barn svälter, och vi äter kaloristinn högproteinkost med fosfatbehandlad skinka. Barn far illa, men i medierna talas det mer om äktenskap för alla. Som att äktenskap ska vara en viktig jävla mänsklig rättighet för oss i väst, när barn varken har mat, undervisning eller trygga platser att vara på. När barn far illa. 

Kan inte riktigt hantera det här. Men det kryper under skinnet på mig, kan inte skaka av mig det. Kan ni känna så? 

Ja just det, Lily - stackars - fick inte den sista monster high-dockan för att komplettera samlingen. Lily's mamma: 
- Men då får du beställa den av tomten. 

Okej. Jag beställer fred på jorden och att inga barn ska vara rädda eller fara illa. Plus kanske att bortskämda kids ska inse hur priviligerade de är. 

Over and out. 
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...