torsdagen den 31:e januari 2013

Analyze this.

Och i allt detta tumultet och känslan av att tappa fotfästet så har jag gjort en auto-psykanalys. 
Det är ju barnet inom mig som inte vill ryckas upp igen. 
Den vuxna kvinna som jag är, hon - tror att hon - vet vad hon gör. 
Men barnet, nej. 

När jag var lite äldre än Véra hände precis detta. Uppryckandet. Inte första flytten förvisso, men tiden på Tyresö minns jag ingenting av. Spädbarnstiden. 
När jag och min syster var drygt fem år, Axel ganska nyfödd, så lämnade vi Malmö för Falun. 

Jag kommer ihåg sorgen. Min sorg. Över att lämna mitt älskade dagis Pilevallen i Rosengård, vår lägenhet på Fricksgatan  (Hette gatan så? Osäker på denna.) Möllevångstorget, Ribbersborg, Ribban, där jag badade till långt in på hösten. Lärde mig cykla nere på gatan som kanske hette Fricksgatan.

Men pappa hade fått AT-läkartjänst i Falun, och vi flyttade in i ett radhus med pytteliten trädgård och barnen på gatan pratade konstigt och de tyckte att vi pratade konstigt och det var sommar och alla fick egna rum, och världen var alldeles ny. 

Jag vet nu att mamma och pappa gjorde detta för att de ville ge oss någonting annat. Mina föräldrar är ju norrlänningar, härjedalingar, klart att Malmö inte var deras grej! De ville ge oss skog och berg och dalar och årstider och närmare till släkten. Sedan var det kanske inte lätt för dem att komma till Falun heller, mamma började jobba på landstinget, tror jag, hon var 30 och hade 3 små barn.Och det gick jättebra för henne, med facit i hand. Alltså verkligen. Det kanske hon inte trodde alla gånger men det gjorde det. 

Rötterna. Jag har inga. Har aldrig rotat mig. Men sökt mina rötter har jag gjort, och de leder som tunna silvertrådar, löper över världen, England, Taiwan, Korsika, Malmö, ända tillbaka till norrlands inland där de knutit sig fast i snötyngda granar och monokroma landskap. De finns där någonstans, och det är en trygghet.

Uppbrotten. De bär jag med mig, det har varit några stycken. Och nu rycker jag upp mina döttrar med rötterna. Eftersom jag vill ge dem något annat, erbjuda dem någonting mer. 

Hoppsan, här fick ni lite personlig info om mig märker jag. Nu vet ni lite mer om mig. 

Rays of light.

Plus att man blir rätt slut efter att ha låtit tre fyraåringar i prinsessklänningar äta pannkakor och härja fritt i barnkammaren. Ljudnivån, imponerande. Energin. Svårt att hålla samma tempo, dessa är energiknippen utan dess like.

Wreck.

Sockerknarkar för att lugna mina nerver. 
Det kör ihop sig jävligt mycket nu, och sanden i timglaset verkar alldeles slut. 
Thus: Äter socker. 
Och faller inte alla bitar på plats strax kommer jag att väga hundra kilo och vara ett mentalt vrak i slutet av februari.

onsdagen den 30:e januari 2013

Not just opening doors, also closing them behind you.















Hejdå havet.
Hejdå olivträden.
Hejdå doftande marknad.
Hejdå iskalla bergsflod när sommaren är för het.
Hejdå bougainvillean om våren. 
Hejdå stranden. 
Hejdå platsen där mina barn var riktigt små. 
Där de lärde sig sitta, krypa, gå, springa, prata.
Hejdå.
Jag tittar på kort och tar farväl.
Det gör ont.
Sv
årt att definiera ontet. Det sitter i bröstet, halstrakten.
Tårarna tar jag med mig, det andra lämnar jag. 
Hejdå.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...