Urgent

Kära posten i Taiwan,

För snart tre månader sedan lämnade jag två kartonger i Era (inbillade jag mig) kompetenta händer. Dessa dyrgripar skulle sändas från Ert postkontor i Zhong-Li, Taiwan (ROC) till Montpellier, Frankrike.
Inga problem, sade Ni (så uppfattade jag det i alla fall, men ni kan säkert ha sagt precis vad som helst) och fick mig att betala många tusen taiwandollar.

Nu undrar jag stillsamt: Vad farao har hänt med mina kartonger?

Kartongerna innehöll bland annat min grönvita femiotalsklänning med korsettliv, min blå papegojmönstrade sidenklänning som passar utmärkt att gå på junibröllop i, skorna jag gifte mig i, min broderade tunika med paljetter från Filippa K, min röda klänning med guldskärp utan vilken mina guldsandaler inte kan känna sig kompletta, och min nästan nya sommarklänning i engelsk brodyr. Plus tjugo kilo osorterade klädesplagg.
Dessutom en bunt fina underkläder från Dim, Chantelle och Kookai. Mitt trick på slutet av min sejour var nämligen att använda mina äldsta och mest trådslitna trosor som jag sedan slängde efter hand. Allt för att spara plats i resväskan. Det var där Ni kom in i bilden.
Nu hoppas jag att Ni förstår min förvirring och hopplöshet. Vilket Ni på taiwanvis leende säkert gör?

Okej? Sogetthoseboxesoverhereorelse. Pronto. Annars skickar jag Peking på er. Are we clear on that?

Vänligen, Sara Thibault

Önskas

Vi har sett ut en soffa på Habitat. Nu måste vi bara hitta en bra lägenhet att ställa den i.

Place Sainte Anne

Det är någonting som har hänt med mimosaträden och som gör att de ser gröna ut. Ljuset kanske? Mimosan brukar ju vara lika gyllene som ginkoträden i Osaka - och på mina foton ser dem liksom... neongröna ut. Ni får försöka föreställa er hur det ser ut med gula träd tills jag har lärt mig photoshop.

Mannen som kunde tala med bloggar

D hävdar att han tycker att min blogg är smart och vacker.
Min blogg rodnar av förtjusning.

En blogg behöver höra det ibland. Att den är smart och vacker.

Oväntat

Mina fötter har hittat tillbaka till sina gamla stråk och turer; från gränderna i gamla Ecusson, från byggnaderna i Haussmanstil, och kaféerna med olikfärgade markiser kring la grande place, genom Antigone, förbi marknadsstånden - där jag med ögonen äter allt jag ser ; marinerade oliver, bihonung med rosenblad, färsk getost och pain de campagne - och längs med floden Lez.
Som förr. Och ändå inte.
Jag kan inte säga annat än att min blick har förändrats. Ett år i Asien gör saker med människor. Det är så tyst och stilla. Jag har svårt att vänja mig vid det. Till en början kändes det som att befinna sig i en spökstad. Dumt, när man tänker på att Montpellier har 400.000 invånare. Byggnaderna har krympt, åldrats. Den gamla kontinenten -som de säger over there - känns gammal.
Det är märkligt, och mycket befriande, att se något med nya ögon. Jag hade inte riktigt förväntat mig det. Jag hade inte heller förväntat mig att sakna Taiwan. Eller att mina fötter konstant skulle leda mig till de kinesiska kvarteren bakom järnvägsstationen, till de asiatiska restaurangerna och mataffärerna. Eller att jag skulle säga Ni Hao till den häpna kvinnan bakom kassan på Quick (Quick var en one-off, det ska inte upprepas).
Asien gör märkliga saker med människor.