The body issue.

Och så den här personen igen. 
Som säger:
- Sara, du har gått ned i vikt. Det är inte bra.
Konstaterande.

Och jag, som aldrig har någon koll på min kropp, inser att det är sant. Och inför det där konstaterandet inser jag att jag har noll ursäkter för detta.

Har man en gång varit nära att svälta sig själv till döds har man inga ursäkter att inte hålla sin förbannade vikt över 50-kilosstrecket. Inte en enda ursäkt.

Att allt är jobbigt, att man är i någon sorts skilsmässa, att man har råkat ut för en psycho-bitch på jobbet, att man har det stressigt, att man tappat bort sig själv, att man är ledsen, att man gör misstag, att det regnar, att man missade tåget... So be it. Det är ingen ursäkt.

Och så hen. Som säger att hen inte vill se mig så. En person jag knappt känner - inte alls - men som ser bakom min välpolerade yta - jag polerar den noga så att inte sprickorna i fasaden ska synas - och konstaterar.

Drar undan min välpolerade yta som vore den ett draperi och kikar nyfiket bakom. Och jag som ville göra intryck. Avtryck. Och mina försök att vara söt och rolig och smart... funkar inte. Kan bara vara mig själv. 

Men hen fick mig att inse att jag aldrig har några ursäkter. Det är en enda person som lever mitt liv. Inga ursäkter eller omständigheter ändrar det. Mitt mantra, det japanska talesättet, får avsluta dagens funderingar. Fall down seven times, stand up eight. Det här var nog den sjunde gången.

Dessutom: Jag är värd det. Glömmer ofta det. 

*ler och lyssnar på vårregnet som faller faller faller*

Mandlar&mindfulness.

Vad jag funderar på idag: Närvaro. Mindfulness, ni vet?
I går satt jag och bläddrade i en tidning, men utan att egentligen läsa. Blicken flöt över orden, men utan att fastna. Vände blad, ganska ointresserat, som man gör. 
Samtidigt åt jag mandlar och nötter. En trehundragramspåse mandlar och nötter. Utan att fundera på det. Tugga tugga tugga. Svälja svälja svälja.
Det är alltså, ehum, cirka 1800 kilokalorier vi talar om. En hyfsad dagsranson, som jag satte i mig på en kvart. Utan att känna någon smak, utan att bli mätt, utan att ens vara medveten om att jag äter.
Och okej, nötter och mandlar är supernyttigt, men ändå, 1800 kilokalorier är inte ett okej mellanmål. 

Planen: Bli bättre på att äta med närvaro.


Samtidigt var det bra med detta att jag insåg att jag gjort framsteg. Den här händelsen är definitivt ingen katastrof. Äter man sunt och bra gör en sådan här händelse ingen skillnad, och den tystade anorektikern i mig hade överhuvudtaget ingen åsikt i frågan. För några år sedan hade jag fått tokigt mycket ångest av det här. Inte nu. Men att äta så här mycket energirik, näringstät mat, utan att känna några mättnadskänslor, och utan att det på minsta sätt påverkar aptiten till nästa mål, känns lite märkligt.

Jag frågar mig också om det är så att jag konstant ligger lite för lågt i mitt näringintag? En person som är helt mätt och belåten borde ha en automatisk spärr, men jag har ju inte det. Jag har ju överhuvudtaget svårt att känna mig "mätt", precis som många människor med ätstörningsproblematik. Hungrig, ja. Alltid hugnrig. En ambivalent känsla, ganska laddad. Mätt, nej. Omättlig. Man har gjort sin kropp så rädd för svält och näringsunderskott att den alltid vill ha mer. Rädd för svält. Och man har förmodligen satt sin ämnesomsättning helt ur spel. Och jag har ingen tröskel, det är lite allt eller inget. Antingen äter jag ingenting, eller så äter jag tills det är slut. Det där får jag nog jobba med, tror jag.


Oh well. Tänker att det i alla fall var nyttiga 1800 kalorier, men att det nog inte ska bli en vana.


 

Ätstörningar.

Och om vi ändå ska prata ätstörningar och anorexi, så har jag tagit fram lite böcker som jag tänkt läsa. 
Vi har nämligen en hög här, som Chris köpte förra vintern när han var orolig att jag skulle bli sjuk igen. 
Böcker i stil med: Anorexie, une étrange violence.

Min reaktion på detta (då): Himlande med ögonen, fnysningar. Irritation. Alltså, jag har väl bättre saker för mig än att läsa freudianskt trams om ätstörningar. Angår mig inte ett jota. *bläddrar i nya Elle*

Nu. Har jag tänkt att jag ska läsa dem. Eventuellt. Om jag har fem minuter över. Men det är säkert bara psykoanalytiskt gammalt tugg om problem med sin modersrelation, inacceptans av kvinnlighet och självet, jaget, mejet. *himlar med ögonen*

Anyway. Det angår mig inte ett jota, det här dravlet, men lägger böckerna bredvid sängen, så får vi se.

Varje andetag ett val, varje minut.

Då och då får jag mail och kommentarer från unga tjejer och kvinnor som berättar om sina ätstörningar. Varje gång hugger det till någonstans nedanför hjärtat, och det där trycket i halstrakten kommer tillbaka. 
När någon säger att jag inspirerar, en ung kvinna som säger att tack vare mig kan hon också hoppas att en dag äta mat, slappna av, leva i en relation. Få barn. Att hon är så glad för min skull, men allt det där är inte möjligt för henne. 
Men så tänker man ju. Så tänkte jag. Jag var 20 år när jag blev riktigt sjuk och nästan svälte ihjäl. Det var en lång väg tillbaka, längre än jag någonsin trott. Hade jag vetat vad tufft det skulle vara vet jag faktiskt inte om jag skulle gett mig in i hela den där läkningsprocessen som handlade om att riva upp och blottlägga gamla sår som aldrig fått läka ut. 
Jag var 20 år, vägde inte ens 40 kilo, och livslusten hade helt slocknat (Hur tänker jag inför det? Jag skäms, så klart. Skäms över att den där depressionen drabbade mig, skäms över anorexin, trodde jag var smartare än så, men det är nog bara så att jag har svårt att parera livets fallgropar. Ser dem inte. Symboliskt nog är jag den mest närsynta kvinna ni någonsin kommer att träffa). 
Jag har hela tiden tänkt att jag inte hade något val. När jag åkte hem från London, lämnade Sister's Avenue, lämnade lägenheten som i flykt. Glömde hälften av sakerna, och det gjorde inget. Jag tänkte att jag inte hade något val, jag var tvungen att åka hem. Sista tiden levde jag på ett päron om dagen. Som jag skar i pyttesmå bitar och åt med gaffel, sittandes med ryggen mot elementet som var uppskruvat till max. 

Det var en vacker julimånad, jag skulle snart fylla år. 

Men grejen är ju att jag hade ett val, man har alltid ett val. Jag hade kunnat välja att stanna. Att fortsätta svälta bort mig. Men jag åkte. Jag har frågat mig så många gånger varför jag åkte hem, jag har aldrig begripit det, varifrån jag fick kraften att boka biljetter, packa väskan, ringa taxi till flygplatsen, när jag inte ens hade ork att kliva upp på morgonen, när varje liten rörelse, varje tanke, krävde en så stor insats att jag inte kände mig kapabel till det. Var kom den ifrån, kraften? Varför valde jag att åka? 
Svaret slog mig igår, mitt på en soldränkt gata på en ö i Medelhavet. Livsgnistan, det var ju den. Livslusten. Som gnistrade till, som inte alls var släckt. 
Någonstans visste jag ju att när jag kom hem skulle jag få hjälp. Och redan dagen efter min hemkomst (mamma och pappa, förlåt mig, att utsätta er för det, reparabelt?) befann jag mig på Falu lasarett, omgiven av näringsgläkare, psykiater och psykologer. Då föll jag igenom. Eftersom jag kunde. 
Jag vet också att jag var otroligt priviligerad, men det var nog tack vare pappas kontaker. Kompetenta människor slöt upp kring mig, omedelbart, och det var vad som behövdes. 

Det där är länge sedan. Och sedan dess har jag vuxit, blivit vuxen på riktigt. Jag är mamma. Och jag tror att föräldraskapet tvingar oss att bli bättre människor, att växa. 
Men jag kan känna mig skuldmedveten när jag får de här mailen, och kommentarerna. Om att jag inspirerar därför att jag blivit frisk. 

Det här är en viktig tanke för mig: Är jag egentligen så frisk som jag skulle vilja vara? Eller är jag bara så frisk som jag vågar vara? 

Jag är ju en veritabel Fröken Livrädd. Rädd för allt, rädd för att kliva ur min trygghetszon. Och jäkligt paradoxal, rädda människor slänger sig inte ut i det okända, rädda människor har inte bott i fyra länder. Jo, det har de.

Ibland åker jag ju dit igen, varje kris i livet gör att jag med automatik halkar dit igen. Det händer då och då. Och jag frågar mig själv om jag en dag kommer att helt kunna kalla mig komplexfri, med ett totalt okomplicerat förhållande till min kropp och mitt näringsintag (men ärligt, alla som kan det räcker upp en hand). Men det handlar ändå om att jag faktiskt har - klyschavarning - lärt mig att leva med det här. Och att jag har ett ansvar gentemot mig själv att inte bli så sjuk igen. Därför måste man hitta saker som fungerar, sitt eget sätt att må bra. 

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här. Och vet inte om ni orkar läsa. Nästan säker på att jag med rodnande kinder kommer att gå in och radera det om ett par timmar. 
Min poäng är nog bara det där med valet. Att jag alltid har ett val, alla val får konsekvenser som vi sedan måste hantera. Alla val är mina. Jag har inte alltid sett det så, mer tänkt att jag levt som ett löv för vinden, istället för att ha begripit att valen var mina att göra, vägen var min att gå. Lite så. 

Choco mon amour.

Confession time. Jag har ätit upp min förstföddas chokladrån. 

Jag vet. Jag är en hemsk människa. 

Eftermiddagskaffet kändes liksom inte komplett utan en liten dos choklad. Men visst, jag skäms. 

Precis som när jag i någon sorts postpartum-depression och hetsbantningsiver stal nonstop

 från den då 2-månader gamla bebisens första pepparkakshus. I ren desperation.

Nu ska jag handla nya. Samt lite vuxen godis till mig själv, kanske. 

För ärligt talat: De där torra chokladrånen - även om det lite förbjudna i ett stulet ögonblick kanske gjorde de lite mer spännande - gör ingen riktig chokladnjutare lycklig. Minst 70% ska det vara. 

Det är ju faktiskt bevisat: Choklad är bra för hälsan.

Mat-delirium.

Jag vet att jag förmodligen låter helt besatt av mat ibland.
Och kanske är jag det.
I synnerhet nu, när jag är så där skamlöst komplexfri och gillar min bebisbärande kropp så himla mycket.
I natt drömde jag om tortellini med riven parmesanost och pesto. Vaknade i totalt delirium och väckte C.
Teaterviskade:
- Kan vi handla tortellini i morgon? Tre påsar? Och parmesan? Och pesto?

Misstänker att min matbesatthet grundar sig i flera saker:

1. Viktnedgång i början av graviditeten. I månad 3 vägde jag knappt 46 kilo, och har förmodligen lite undernäring att ta igen.
2. Oro över att bebis inte ska få i sig tillräckligt.
3. Den befriande komplexlösheten igen. Att unna mig, att kunna njuta, att våga göra det. Jag ska försöka spara det till senare, att inte låta det bli en härlig parentes, en villkorad frihet.

Nu har jag ätit rostat bröd med smör och sylt. I mängder. Och drömmer om riktig marmelad. Ni vet, jag kommer från en släkt med syltartraditioner, och ett hem där vi aldrig - aldrig - hade köpesylt, trots att vi barn ibland tjatade om industrisylt (och köpta köttbullar), ni vet sådan där god med syntetsmak som serverades i skolmatsalen och som jag åt hemma hos min kompis K i de bruna lägenhetshusen i Herrhagen. Lite coolare sylt, liksom.
Vi hade hemgjord vinbärsmarmelad, lingonsylt, blåbärssylt, krusbärsdito och rabarbersaft. Och den bästa: Mormors hallonsylt till gröten. Nu drömmer jag yrseldrömmar om hemsyltat. Och funderar på var man hittar en sådan där syltkastrull med nät som mormor har.

Eh, amigas, annars vet jag inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Bäst att jag slutar här, innan jag helt spårar ur.

Punkt.

Ätstörningar i arv.

Frågan handlade om vad jag gör för att förhindra att föra över mina ätstörningar till Sockergrynet.
En laddad fråga, som blir besvärligt konkret när jag försöker sätta - skrivna - ord på svaret.
Statistik visar tydligen att mödrar för över sådana här saker på sina döttrar, men jag är skeptisk till sådan statistik. Faktiskt.

Det här är ingenting jag tänker ständigt på. Bara ibland. Och vad kan jag göra? Och om hon en vacker dag drabbas av ätstörningar, kommer det då per automatik att vara mitt fel, eller kan det vara en konsekvens av andra saker som händer under vägen? Arv eller miljö?

Men det jag kan göra för min dotter är att hjälpa henne att bygga upp en självkänsla, en trygghet som ska finnas inuti, en stabil grund där hon bottnar. Där hon kan hämta kraft och styrka. En grund frân vilken hon kan ta avstamp när hon ska ut i livet.

Jag talar om för henne varje dag att hon är världens finaste, bästa. Jag försöker att inte kommentera hur hon ser ut (ni vet, oh vilken söt liten tjej, oh, vilka goa kinder), utan mer för vad hon är och vad hon gör: Att hon är smart, rolig, stark.

Jag försöker överföra matglädjen (som ju jag har upptäckt helt och fullt) till henne. Vi lagar mat, vi dukar fint på helgen, vi bakar kakor och handlar goda saker på bageriet. Och jag försöker (men det är lite svårt, ibland får jag bita mig i tungan) att avdramatisera maten. Att inte säga: Nu räcker det, du har ätit fyra kakor. Nej, ingen choklad nu. Sâdana grejer. Att inte kalla mat för onyttig eller nyttig. Mat är mat, och den kan vara ett nöje, en njutning, en hobby, men framför allt är den livsviktig och nödvändig och aldrig en belöning eller ett straff. Avdramatisera. Äta. Vi hâller fasta mattider, jag tror att det är viktigt: Frukost, lunch, goûter, middag.

Jag mâste försöka vara den sortens kvinna jag vill att min dotter en dag ska vara. Det är svârt. Kanske har ni andra tips pâ hur man ska agera?

Ätstörda mÄnniSkor.

Precis hemkommen från Taiwan och Japan. Sund, glad och lite mjukare i formerna.

Fem månader senare: Gravid i sjätte månaden och ett par kilo lättare. Förstår ni, jag ryser när jag ser den här bilden. Jag ryser för jag minns hur jag mådde.

Jag har fått några frågor här på bloggen som rör min anorexi, och jag ska försöka svara på några av dem. Inte för att jag på något vis vill tynga bloggen med prat om ätstörningar och självömkan, utan mest för att jag tycker att det är viktigt, och kanske för att jag hoppas att jag kan - hoppas - vara ett exempel på att det går att ta sig ur det där. Även om det är svårt.

Frequently asked question no 1: Har du några men efter din anorexi?
Svar: Nja. Kroppen har en enastående förmåga att återhämta sig, även efter lång svält. När man svälter sig går kroppen på sparlåga, och när energin tar slut så prioriterar kroppen de viktigaste organen: Hjärta och hjärna (även om bägge går på sparlåga när de inte får vad de behöver). Mitt hjärta var dåligt när jag lades in, precis som njurarna och andra organ. Men allt återhämtar sig. Allt. Man blir frisk. Man blir bra.
Men men, visst. Till exempel att jag har mens kanske fyra gånger om året. Iskalla händer och fötter. Urdåliga blodvärden.
Men man blir bra.

Ett annat men är väl eventuellt min totala besatthet av mat. Och - och det här är ett problem - att jag saknar mätthetskänslor. Jag kan inte bli mätt. Jag kan äta tills jag får ont i magen, tills det står mig upp i halsen, ändå känner jag mig aldrig mätt. Något som givetvis är hyfsat stressande, och det gör ju att jag fortfarande "kontrollerar" mitt ätande, eftersom jag på ett ögonblick kan gå överstyr och tappa kontrollen. Andra kan ta en chokladbit, eller två. Jag äter hela asken. I smyg, efter att först ha tackat nej. Lite så.
Men. Nu har jag en dotter och jag måste vara en sund och levande mamma till henne. Livsviktigt.

FAQ no 2: Hur blev du gravid? På naturligt vis eller inte?
Svar: Jag hade svårt att bli gravid, säkerligen delvis relaterat till min störda menscykel, och förmodligen eftersom jag länge hållit mig på en låg matchvikt. När jag blev gravid - precis när vi tänkte söka hjälp och kolla upp varför vi inte blev med barn - så var det nog så enkelt som att jag vägde lite mer än vad jag gjort på länge. Det var efter att vi kom tillbaka efter året i Taiwan, och från några veckors resa i Japan. Jag hade ätit massor av god mat, inte tränat på hur länge som helst, och utan att riktigt ha märkt det hade jag nog gått upp några kilo. Och kroppen började känna sig så säker på att svälten var ett minne blott att den satte i gång sitt fortplantningssystem. Och nu, just nu, väger jag mer igen. Och har mens igen, och så. Men jag känner mig alltid mycket mer self-concious när jag väger mer. Jag kommer inte riktigt ifrån det.

Så. Det var väl ganska outtömliga svar på frågorna, men ändå.

Dag 3: Mina föräldrar.

Kära mamma och pappa.

Ni trodde - och tror - att jag kan bli vad som helst. Göra vad jag vill. Jag antar att det kanske inte riktigt blev som ni tänkt er.

Efter många om och men, efter allt som hänt och allt som blev sagt och gjort, så sitter hon där på sin medelhavsö, er dotter. Dricker café crèmes i skuggan av en palm, sörplar rosévin och låtsas skriva på en roman. Eller om hon tänker blir hotelldirektör. Eller om hon strular runt kring Kensington Gardens i London eller om hon nästan kommer bort i en tyfon någonstans mellan Taipei och Hong Kong? Inte lätt att veta.
Kanske inte vad ni hade tänkt er.

Men jag ville berätta en sak för er. Ett minne, en händelse, som för er kanske var insignifikant, men som grundlade någonting för mig. Ett möte: En dubbeldate med min psykolog. Ni var där, bägge två. För första gången. Ni var ju liksom tvungna att mötas där någonstans, när jag blev så sjuk. Och hon, psykologen, gjorde en 180-gradersvändning från det ena till det andra och bad er berätta om när jag föddes.
Och det hände någonting. Ni lyste upp. Hela rummet lyste upp. Molnen lättade, solen sken in. Det blev lätt att andas.
Jag var älskad från första stund.
Oavsett vad som hände sedan var jag ett älskat barn.

Jag bär det med mig. Det var vad jag behövde veta för att gå vidare, för att samla ihop bitarna och resa mig.
Den vissheten bär jag med mig, nära, nära. Jag knyter handen runt den, vårdar den. Den är min självkänsla.
Och den är en gåva jag vill ge min dotter. Hon ska veta det, att vad som än händer, och gudarna vet att mycket kan hända, så var hon älskad från första stund.
Hon kan vila tryggt i den vissheten.

Jag älskar er, förresten.

Hälsningar er dotter.

Min första kärlek (I was just whistling Dixie 'til you struck up the band And they started to play )

Andra. Okej. Djupt andetag.

Men jag minns inget före dig.
Inget som kunde kallas kärlek.

Det var bara andra saker: Självbekräftelse, osäkerhet, förälskelse, attraktion, enkelhet och behov.
Kärlek? Inte.
Jag trodde kanske det. Att det var kärlekar det handlade om, men jag aktade mig väldigt, väldigt noga för kärleken.
Pojkvänner hade jag aldrig särskilt många. Jag var inte snygg. Söt på sin höjd. Eller, det blev jag när jag fick min första pojkvän som var en av de snygga. Jag fattade inte vad han såg hos mig överhuvudtaget och därför var jag tvungen att hångla med hans bästa kompis. Han slog knytnäven blodig genom en ladugårdsvägg (inget alarmerande, bara sånt vi gör i Dalarna) och ville ha mig tillbaka. Jag fattade ingenting och låtsades att jag var kär i en annans av hans polare.
Sedan ville jag inte ha någon kille. Trots att "Men varför har du ingen kille du som är så söt?" Är det något fel på dig?
Fast forward några år. London. De säger att den som är trött på London är trött på livet. Jag var jävligt trött på London. Jag var svårt sjuk i anorexi, ville inte leva och tyckte att livets alla sekunder var för långa och meningslösa. Hade jag pojkvän? Klart jag hade. E som hade ganska mycket issues med sin mamma och med sin kvinnobild. Han tyckte jag var feminin och kvinnlig, i all min suicidala magerhet. Fint.
Sedan min chef. (The boss? Get a grip.) Jag var så nervös i närheten av honom att jag darrade. Han var gift, men han var rolig. Kärlek? Nej. Inte alls. Men början till ett mönster kan möjligtvis skönjas. Gifta män har ett gott öga till mig.
Sedan var jag i behandling för anorexi. Och alla som har varit svårt ätstörda vet vad det gör för ens libido. Anyway, man får vara i fred. Inga uppragganden. Inga "Varför har inte du någon kille du som är så söt är det något fel på dig?".
Klargörande: Man är inte söt. Det är något fel på en.
Hopp framåt igen. Uppsala. Det var kanske i Uppsala jag blev söt. Sedd. Uppskattad.
Det skrämde mig. Så jag gjorde det enda rätta: Kärade ner mig i den kursare som var mest oåtkomlig. Han hette R, var tio år äldre, hade precis gett ut sin första demo med sitt band och extraknäckte som modell i någon Kappahl-reklam. Det var någon julgrej, med honom i smoking och brudar i jul-underkläder som satt på hans axlar. Han hade två barn och försökte få det att funka med mamman. Han försökte få det att funka så jävla mycket.
Han hade en bild från den där julkampanjen uppsatt på sitt kylskåp. Det var det första jag såg den där morgonen när jag skulle ta fram juicen. Eller om det var mjölk jag skulle ha.
Kärlek? Nej. Attraktion? Eventuellt. Självbekräftelse? Förmodligen.

Sedan. 23 november 2002.
C.
Jag blev förälskad. Och förstod vad det innebar att glömma sig själv. Det var ett äventyr, det var underbart, det var en saga. C flyttade in till mig efter en månad. Och flyttade liksom aldrig riktigt ut igen.

Det är nog så. Om frågan är kärlek finns svaret här: I den famn där jag hittade min styrka, i ringen på mitt finger, i skuggan av min dotters långa ögonfransar mot hennes kind. Hon har ärvt dina ögonfransar.

And remember no matter where you go there you are. (Confucius)

Innan mamma åkte härifrån tittade hon på mig uppifrån och ner och sade Du ser ut att må bra nu. Du gör det.

Min mamma kommer kanske alltid att vara lite nervös innan hon åker för att träffa mig. Rädd för vad hon ska hitta, allt sedan den dagen då hon fick skrapa upp mig från golvet inne på Arlandas ankomsthall, när jag kommit med planet från Heathrow.

Men nu alltså. Jag ser ut att må bra. Och det hänger nog rent fysiskt på de där fem kilona som är så viktiga för mitt fysiska och psykiska välbefinnande. Vet ni, jag hade en psykolog som ville få mig att skriva under ett kontrakt med mig själv. Om att aldrig väga under 50 kilo. De där kilona plus är livsviktiga.

Det är så här: Väger du så lite som 48,9 snurrar det igång igen, det är någonting som triggas igång, mekanismer du inte rår på, och innan du vet ordet av så väger du 32 kilo och sitter på en brits på ett sjukhus med ekg-kablar på bröstkorgen och läkare som säger att njurfunktionen är satt ur spel, att viktnedgången måste bromsas nu, för att rädda ditt hjärta, att du är mycket dålig, att du kanske aldrig kommer kunna få barn och att dina blodvärden inte är värda vatten. Du lyssnar med ett halvt öra. De där elektroderna är kalla, du skäms för att du inte tycker att du är värd ett läkarteams tid och du är nästan naken och får syn på dig själv i en spegel. Det, men bara det, får dig att gråta.

Du har hår i ansiktet på samma sätt som foster, för att hålla värmen. Dina armbågar ser abnormt stora ut. Du är så kall. Du vill inte vara nästan naken, du vill inte vara där.

Alltså håller du dig på rätt sida 50. Eftersom du inte vill hamna där igen.
Eftersom vägen tillbaka var alldeles för lång och alldeles för penibel för att du ska orka gå den mer än en gång. (Den vägen går man bara en gång.)
Eftersom du längs den vägen var tvungen att möta en person som du ganska länge försökt springa ifrån.
Den personen, hon är du.

Du var tvungen att lära dig att älska henne, stötta henne, ta hand om henne. Svårt.

Men inte svårare än så. Mamma har rätt. Jag mår bra nu. Jag är stabil, jag är på andra sidan. Men jag kom att tänka på den där surrealistiska dagen när mamma hämtade mig på Arlanda. Min resväska hade gått sönder på bagagebandet, och alla mina trosor, linnen, kläder, saker spreds över hela ankomsthallen. Jag var handfallen. Orkade inte samla ihop sakerna. Jag tror att jag bara gick.
Jag höll ihop tills jag nästan dog, så sprängs min resväska med allt det där tunga bagaget. Hm.
Symboliken, mina vänner, symboliken.

En ätande anorektikers bekännelser II

Man ljuger. Alla anorektiker ljuger.
Man väger 42 kilo och säger jag lever på cheeseburgare och pommes frites jag har hyfsat bra ämnesomsättning, ni vet.
Man säger Nej, vänta inte med maten, jag åt precis en hel flintastek, jag tar bara något litet sedan.

Något litet? Tja, man kanske suger på en isbit, tuggar tuggummi tills käkarna värker eller festar till det med ett äpple.

Man är övertygad om det själv. Nej tack, jag åt nyss.

Of course you did, sweetie. Of course you did. Som min vän A brukade säga, innan han beställde in en jumbo-milkshake eller gräddglass till mig. Som han sedan stannade kvar tills jag fått i mig. Intuitivt insåg han att flytande föda var - något - lättare för mig att äta.

Ibland tror jag att han räddade mitt liv. Of course he did. När jag inte var kapabel till det själv.

En ätande anorektikers bekännelser

Nä. Låt oss prata allvar.
Jag vet att jag ältar, att jag har svårt att släppa det här, trots att det från och till har gjort mitt liv så mycket sorgligare än vad det borde ha varit.
Under veckorna i Sverige blev jag så bortskämd. Underbara trerättersmiddagar, fika, kanelbullar, oh my god punchrullarna, efterrätter, goda viner, likörer, kvällsfikor.
Och tro mig, jag njöt av varenda tugga.
Men ändå. Så var jag tvungen att säga till folk - till er - som för att ursäkta mig att när jag är i Sverige går jag upp ett kilo i veckan. Säga det så mycket att jag tror på det själv. Och givetvis fanns tankarna på överkompensation där efteråt, för att få bukt med de där extrakilona.
Men så gick jag förbi en helfigursspegel i går. Och fick syn på en smal tjej, som dessutom såg ganska glad ut.
Det var jag. Men bilden stämde inte med bilden jag har av mig själv.
Förvåningen: Men... Kan man äta så, njuta så, fika så, och... det händer ingenting?
Man kan tydligen det.
Det är svårt att förklara, men efter så lång tid av svält, självspäkning, hetsträning, vägran att ge min kropp vad den behöver så har man lärt sin hjärna att tänka på ett särskilt sätt.
Det är det som är förrädiskt. Förra våren gick jag runt och bar på ganska många mentala extrakilon. Men nu, när jag ser bilden, så tycker jag mest att jag ser otäckt smal ut. Men jag inser inte det när karusellen börjar snurra och den nedåtgående spiralen tar med mig nedåt. Insåg inte det då.
Jag måste bara bli bättre på att byta ut alla dessa tankar mot positiva tankar, bli min egen bästa vän istället för att vara min egen värsta fiende.
Because I'm worth it, liksom.

Förbjud smalisarna

Jaha, men jättebra med en myndighet som förbjuder folk att se smala ut. Verkligen.
Förbjud naturligt magra människor (som modellen säkert är) i media, eller varför inte i samhället i stort, eftersom smala människor är skadliga för sin omgivning och sprider sjuka ideal.

Ibland tänker jag att det gått för långt med hysterin kring dessa så kallade sjuka ideal. Det finns naturligt smala människor som är helt friska.
Däremot finns det människor som har fallenhet för att hamna i beroenden och ätstörningar av olika slag. Men det är inte den här reklamens fel. Icke. Det handlar om neurologi och känslor, inte om larger than life-bilder i fyrfärg.

Däremot pratas det väldigt sällan om hur skadligt det är med övervikt och fetma. Om hur mycket sjukdomar det genererar. Om vad det kostar samhället. Det är lite tabu att vidröra det.

Men smalisarna får man klanka på. Man får säga att de är fula, abnorma, sprider sjuka ideal. Det går bra. Nu får man inte ens visa dem i reklam.

Kan man få be om lite nyansering?

Ful, tjock och äcklig. Ätstörningar, del 1654

Jag läste det här.
Om ätstörningar. Bulimi och anorexi. En till bok på det här temat.
Kvinnors komplicerade förhållande till mat, och till sina kroppar.
Det är så banalt. Så vanligt. Så oerhört o-exceptionellt.
Mitt eget förhållande till mat. Till min kropp.
All bortkastad tid. För det är det. Slöseri med tid.
Men varje gång jag känner att jag är på väg tillbaka i något självdestruktivt beteende där jag bestraffar mig själv med att inte vara värd. Varje gång jag hamnar i den där onda spiralen när jag tror att jag har kontroll, trots att kontrollen tappade jag för länge sedan. Varje gång det händer så tar jag fram orden som världens bästa psykolog fräste åt mig: Vill du bli ett offer, Sara? Vill du vara ett offer? Jag tänker inte sitta här med dig om tio år och älta samma saker!
Och jag fräser åt mig själv ibland. Samma sak. Jag vill inte vara ett offer. Inte för några som helst sorts omständigheter. Inte för skilda föräldrar eller för ett patriarkalt samhälle eller för en strulig uppväxt eller för modeindustrins sjuka ideal.
Och jag vill inte heller längre vara min egen värsta fiende. Vill inte slösa bort mer tid.
Vill inte ens läsa böcker om skiten. Faktiskt.

I morgon lovar DN: Karins ätstörning blossade upp på nytt när hon blev gravid.
Yes, been there, done that.
Bilden är på yours truly. Höggravid och anorektisk. Osnygg och hålögd.
Jag kan inte döma någon. Ätstörningsproblematik är jävligt knepig. Jag trodde ju alltid att jag var smartare än så. Fick tänka om när jag skrevs in på behandling, 32 kilo tung och med döda ögon.
Jag är förmodligen inte smartare nu. Men starkare. Och med aptit på livet.

A och vikten

Min vän A har inlett en bantningskur. Igen. High protein, low carb. Diet coke och morotsstavar.
Hon har varit deppig, orolig, angoissée. Och gått upp lite i vikt. A är en ganska ny bekantskap, men vi fann varandra ganska fort. Och hon säger att hon aldrig varit smal, men att hon nu ska gå ner tio kilo. Femton, kanske.
Och visst, hon har några kilo hon skulle kunna tappa.
Vad mer?
Jo, A är skitsnygg. Hon är en riktig babe, en pingla. Otroligt photogenique och med väldigt vackra drag. Det var det första som slog mig när jag träffade henne första gången.

Det tänker inte A på. A tänker på sin rumpa och sina lår. Så mycket att hon knappt vågar gå ut utan långa tröjor och kappor. Hon sitter hellre och svettas. Och då spelar det ingen roll att jag, eller hennes kille för den delen, tycker att hon är kanon.

Och som vi alla vet, så handlar det oftast inte om vikten. Tyvärr.

Men är det inte lustigt det där, att vi kvinnor hos andra kvinnor alltid fokuserar på det som vi är mest missnöjda med hos oss själva, eller det som vi inte har? A har hängt upp sig på mina taniga lår och tunna vader, som jag skulle byta mot hennes tjusiga urringning anyday.

Jag borde inte...

C har köpt mitt favoritgodis. Och jag har skällt lite på honom, samtidigt som jag är överförtjust vid tanken på att krypa upp i soffan med godis och bok. Men jag måste liksom säga det:

Jag borde inte.

Och så säger C att jag borde gå upp i vikt, inte mycket, bara tio, femton kilo sisådär så att han kan köpa ringar som inte halkar av mina tunna fingrar.

Och på något märkligt sätt så vet han vad jag behöver höra. Min bräckliga självkänsla och förvridna kroppsuppfattning klarar inte sådant själv.

Jag borde inte, säger jag. Och menar det inte mer än halvhjärtat.
Du borde, säger han. Och menar det helt och fullt.

Because I'm worth it

Jag har bakat sockerkaka. Inget ovanligt. Jag har alltid älskat att baka. Men åt andra.
Nu har jag ätit ganska mycket sockerkaka. Och njutit av doften av smält smör, och duktigt slickat skålen med fluffigt vispat ägg och socker.
Utan att kompensera med absurt långa promenader, tre dagars diet på gröna äpplen och lättyoghurt och utan att den där hatiska rösten i mitt huvud säger att jag inte borde, att jag är ganska tjock och äcklig och att jag inte är värd det. Och givetvis handlar det inte om sockerkaka. Det har aldrig handlat om sockerkaka.
En vän till mig som jag inte sett på länge frågade häromdagen om jag var frisk nu. Friskförklarad och normalviktig.
På foton såg hon en ung kvinna som gör sitt bästa för att se ut som en söt, lycklig och lyckad mamma och hustru. Men hon misstänkte att om man skrapade lite, bara lite, på en selektivt vald fasad, så skulle man hitta lite annat. Och hon frågade om man någonsin blir riktigt frisk?
Jag vet inte. Friskförklarad och normalviktig har jag varit länge, i omgångar. Att gå upp tjugo kilo, eller tre eller femton är det första steget. Det är det som inte syns som är vanskligare. Självkänslan. Att inte vara värd sockerkaka, eller relationer eller att vara älskad, eller att gå på fest. Att straffa sig själv med vansinniga, farliga dieter, nattliga joggingturer, hetsätning eller kräkningar är sjukt. Men inte ovanligt. Jag känner många.
Säkert fler än jag vet om.
Men att säga att anorexi är en kronisk sjukdom är att göra det lätt för sig. Jag har haft min anorexi som tillflykt, som skydd, som metod för ganska mycket, men jag vill inte längre. Och att säga att jag är kronisk anorektiker skulle vara lika bedrövligt som att vara ex-anorektiker (men det kommer jag väl inte undan?).
Eleonora skrev om mig häromdagen. Och om sig. Och jag undrar hur många vi är egentligen som går och nyper oss i hullet, kritiserar skoningslöst våra spegelbilder och inte tycker att vi är värda särskilt mycket alls. Och hur få det är som anar hur vi egentligen mår?
Till och med smarta, vackra, roliga, begåvade, underbara kvinnor som definitivt inte borde må dåligt alls.

Pimp my CV

François-Joseph vill ha ett ex av mitt CV, för att lämna den till sin chef.

Nu måste jag pimpa min meritförteckning. Att glamorifiera senaste året kan bli svårt: Ett kaos av barnafödande, flyttande, sporadiskt frilansande, graviditet, återupptagna gamla ätstörningar, och en släng av depression.

Självutvecklande?

Men jag funderar på om jag ska trycka dit att jag pratar* mandarin.

*I princip flytande. Jag kan avkoda en restaurangmeny, beställa dumplings, fråga efter vägen och berätta att jag kommer från Sverige. Typ.

Bantning till kaffet

Jag bläddrade i nya Elle till kaffet, men det var en special maigrir som gör att man lätt sätter sin morgonmuffins i halsen. Dessutom är det lätt att bli schizofren av att, från en sida till en annan, mötas av budskap som "älska dig själv och dina kurvor" och "gå ned 4 kilo på en vecka - utan ansträngning". Samma sak varje år... Ett säkert vårtecken, eller?