Att vänta barn är en av de märkligaste och mest omvälvande processer man kan gå igenom. För mig har det varit oerhört konstruktivt, och de här månaderna har tvingat, och hjälpt, mig framåt.
När det här nya lilla livet började spira och växa, så väcktes mängder av gamla känslor till liv, och saker som jag trodde att jag gjort mig av för för länge sedan kom över mig med en sådan kraft att allt blev svart.
Nu, efter snart 9 månader, kan jag se att det var nödvändigt. För att göra plats för någonting nytt - ett litet barn, mitt barn - var jag tvungen att göra mig av med det är gamla, jobbiga, föraktfulla, som paradoxalt nog ändå varit en trygghet för mig. Att släppa det var att tumla rakt ner i ett mörkt tomrum, utan att veta när marken möter upp. Men i början av sommaren, om ni minns, slog jag i klippbotten, och sedan har jag fått hjälp av professionella, kompetenta människor som såg hur dåligt jag mådde långt innan jag själv insåg det.
För att ta sig förbi någonting måste man rakt igenom, och möta det tunga. Att blunda eller försöka ta en annan väg fungerar bara temporärt. Och det är jobbigt, men absolut nödvändigt. Och det är först nu som jag på allvar kan njuta av att vara gravid, och jag skulle vilja stanna tiden ett slag. Stanna upp och vila i det här underbara som hänt mig.
Jag älskar min runda mage, jag älskar att känna mig tyngre, mer rotad. Älskar bebisens sparkar, hickanden och rörelser. Den här lilla varelsen som jag längtar så mycket efter, som alltid har fattats.
Och som snart är här.
Undvik att lägga skärbräda i plast på het spisplatta.
Jag saknar min gamla gasspis! Sådant här händer aldrig med gasplattor!
Jag och A fikade på Montpelliers svenskaste kafé, espressobaren Hemma. Det är en svensk tjej som driver det, hon öppnade för ett år sedan (utan att kunna ett ord franska, snacka om coolt), och om ni kommer till Montpellier och undrar var farao ni ska kunna få tag på en latte och en kanelbulle så är det här the place to go. Det ligger fint, inne i Montpelliers gamla stadsdelar, på Rue du Puits du Temple, och för en svenska i exil finns även svenska tidningar och lite böcker.
Idag har jag fikadate med en svenska, som är i Montpellier för att läsa franska på Paul Valéry - och det vet vi ju alla hur det kan sluta - och det ska bli hemskt trevligt.
Ah, att få prata svenska! Jag gör det så sällan att jag insett att jag glömmer ord. Och prepositioner. Jag trodde inte att det kunde hända, men det gör det.
Kan någon skicka mig en SAOL, fort!
Finanskris, en arbetslöshet som rakar i höjden, hejdlöst stigande matpriser och en allmän känsla av att rien ne va... Och den franska regeringen ägnar sig åt vilt petitesslagstiftande.
En av de nya lagarna: 135 euros böter om man inte har en fluo-färgad säkerhetsväst i bilen. (Man behöver inte ha den på sig, även om det underlättar kontroller, men den ska finnas i bilen. Och därmed basta.) Le grand fashion maestro, monsieur Lagerfeldt himself ställde i alla fall upp på kampanjen.
En annan omdebatterad lag - som nu är på remiss igen - var picknickskatten. Tanken är kanske god, eftersom det var i miljösyfte, men nu verkar den ersättas med smörgåsskatten: Höjd skatt på alla onyttiga snacks och småätande. Fast smörgåsar som är nyttiga då? Beskattas eller inte?
Och i en tid när baguettpriset ökat med tiotalsprocent (i Sverige är det mellanmjölksindexet, här kör vi på baguette) och folk svettas allt mer i kassaköerna i ängslan över vad matkassen kommer att kosta kanske man skulle tycka att det vore bättre att införa momslättnader på nyttig mat. Eller?
Att vänta barn är en av de märkligaste och mest omvälvande processer man kan gå igenom. För mig har det varit oerhört konstruktivt, och de här månaderna har tvingat, och hjälpt, mig framåt.
