Pannkaksfrossa.

Idag är det ju stora crêpes-dagen, le chandeleur. Får inte glömma bort att steka pannkakor ikväll. Traditioner är till för att följas, och Sockergrynet älskar konceptet med pannkakor. Även om hon tycker att det är roligare att se på när jag gör dem än att äta dem... Eventuellt gör vi lite vuxen-crêpes också, spetsade med rom. Eller flamberade med Grand Marnier? Så piffar man upp en pannkaka...

Platser i Paris.

Vi kom till Paris samtidigt som kylan slog till, och till och med de mest härdade parisiens hade övergett uteserveringarna... 

 ... så vi satt mest inne på varma restauranger och åt gott. Carpaccio är ju en oslagbar förrätt. 

 Vi hann med en lunch hos Christophes kusin, en sådan där femtimmarsmåltid med mycket champagne... 

Och till champagnen fick vi bland annat små söta, salta kakor med gruyère, en idé jag tänkte kopiera... 

  

 

  Eiffeltornet som tänds i skymningen, en syn jag älskar. 

Trött liten tjej efter dagar fyllda med nya intryck. Att dessutom ha en dubbelsäng för sig själv var skoj... 

 ... och yours truly var hjärtans glad över sin varma yllekappa. Paris var iskallt!

 Ingen Paris-tripp utan ostbricka och fylligt rödvin.

 Och givetvis en stund i latinkvarteren, med boulevarderna Saint Michel och Saint Germain....

... där vi njöt av Paris gatuliv från vår plats inomhus. Det var vinter i Paris och det var liksom snö, innan den faller.

På vift i Paris.

 

I taxin, på väg mot flygplatsen. Jag hade Romy tätt intill, som alltid, och Véra mitt emot. Trötta, halvsovande, ,rufsiga och ganska smutsiga efter fyra dagar i Paris. Tanken: Jag gör vad som helst för er. Hela världen utanför tonade bilrutor. Bright lights, big city. Vi, i taxin, som skyddade för världen. 

Sedan: Ankomsten till Ajaccio. Vårt Ajax. 

Oväder och hällregn. En flygresa som även utan turbulens är tröttsam när man är liten. Och när man är mamma. 

Landade. Disarm doors, crosscheck and report. Whatever.  Jag sprang över tarmacen som var svart och våt. Ljusen som speglar sig i svart asfalt, älskar det. Hur som helst, jag sprang mot ankomsthallen, så där som man alltid gör när man kommer till Ajaccio. Med Romy tätt tryckt mot bröstet - gallskrikande, hon uppskattade varken regn eller flygresa - och Véra, min stora lilla tjej, i handen. Hon sprang så fort benen bar, i tyllkjol och rosa joggingbyxor. Höll min hand, hårt, hårt.

Tanken: Jag gör vad som helst för er.  

Alltså. Egentligen skulle jag berättat om Paris. Så pratar jag om mina ungar istället. 

Vi tar Paris i morgon.  

Paris. Fragment.

 

 

Ärligt talat. 

Det var två saker som hindrade mig från att fotografera så mycket som jag skulle velat. 

1: Kylan, som gjorde att lusten att sticka ut fingrarna genom kappärmarna reducerades till noll. 

2: Bebis i bärsele på magen, som gör att man blir väldigt orörlig, man kan inte böja sig, och armarna känns ständigt för korta. 

Men jag tog några kort, givetvis. Och när jag ser dem drabbas jag av insikten att om Ajaccio är en stad i kraftig fyrfärg så är Paris en studie i grått. Vissa bilder ser svartvita ut, i denna iskalla vinter. 

 

Paris.

Det första jag gjorde när vi kom fram var att lägga undan solglasögonen. Jag hade glömt hur evigt grå den är, himlen över Paris.
Paris är iskallt, en frusen stad. Alla fryser, allt är fruset. Floden under oss, den gröngrå, som sprider kyla och får människorna som passerar broarna mellan rive gauche och rive droite att kura ihop sig innanför sina vinterkappor och skynda på stegen.
Men vackert är det, och det har sin charm att frysa så, när man har vant sig vid medelhavsklimat. Fast flanera? Inte mycket, inte med två små frusna som inte vet något annat än ljum medelhavsvinter. Men vi arbetar oss sakta men säkert igenom Paris caféer.