Baby daily.

Femton månader gammal och nyvaccinerad. 

Baby-nytt: 

80 centimeter.

12 kilo (inte ett gram sedan ettårskontrollen, men min tulta hade, eh, lite reserver så det var nog bara bra tyckte doktorn).

Går själv.

Och klättrar.
Och dansar.

Och springer.

Går baklänges.

Står på tå för att komma åt förbjudna saker.

Äter själv. Vill helst. 

Utan haklapp som sitter åt om halsen. 

Kan själv ta av sig haklappen.
Och smeta in resterna i håret.

Och ögonfransarna. 

Gillar äpple och spenat och grekisk yoghurt och banan och glass men absolut inte ost.

Skriker och stampar fötterna av glädje när vi tar upp henne ur spjälsängen på morgnarna.

I rörelse.

Missen: Att i någon av alla flyttkartonger (med varv på varv med tejp runt) lagt ned en batteridriven nyckelknippa i plast som spelar Für Elise i hemskt besvärande elektroversion när man trycker på en knapp. Och som med regelbundna mellanrum börjat spela hela natten, av outgrundlig anledning. 
Annars kör vi på som om allt vore klart. Att ingenting fallit på plats nödgas vi se som en detalj. 
 Pratade med min vän Aurélie igår och sade att vi är helt galna som bränner broar och packar kartonger, trots att vi inte vet. 
Och hon sade det jag behövde höra: 
- Ni gör alldeles rätt! Det är genom att ni kör på som hjulen sätts i rullning, och jag tror att det är så universum kommer att begripa att det måste fixa sig. Stannar ni upp händer förmodligen ingenting.
Precis min tanke. 

High fat high carb.

Andas in, andas ut. En gång till, en gång till.

Det finns lösningar på allt, och allt ordnar sig. 

Men min koffein- och transfettsdiet måste eventuellt ses över. 

Plus sockret. När drack jag ett glas vatten sist? Herregud, vem dricker vatten?

Tänker lite längre fram, livet efter kaoset och the bubble wrap.

Promenad längs Seine, våren i Fontainebleauskogen. 

Eiffeltornet mot sommarhimmel. 

Hoppa utan skyddsnät.

Beau-papa: 
- Sara, ne vous inquiétez pas. Och om ni behöver någon att luta dig mot de första dagarna i Fontainebleau, då tar jag tåget upp. Fixar formalia och pappersexercis. 

Alltså. Grät lite till av bara omtanken. De har hört av sig från nya jobbet också, med hejarop och tips om internationella skolan. De har fått för sig att mina barn är engelskspråkiga och skulle kunna göra antagningsprovet. Hm. Véra kan räkna till 10 på engelska. Oh well.
Längtar efter alla dessa kollegor jag inte känner än. Och deras internationellt skolade kids.

Men stressen i detta: Vi har sagt upp lägenhet, jobb, skola, bokat biljetter och vet när flyttlasset går. 
Men. Vi har ingenstans att bo än. 

Detta är bungyjump utan lina och för er som känner mig så vet ni att jag tycker att folk som hoppar bungyjump har en skruv lös. 

Oh fuck.

Har ringt en madame på hyresagentur i Fontainebleau och gråtit en rejäl skvätt. 

Har ringt min svärfar i Montpellier och gråtit ändå mer. 

Har ringt Vanessa i Paris och gråtit ganska mycket mer. 

Evakuerat en del stress, över människor som kanske inte var beredda på det. Oh well. 

Mantrat: Allt blir bra, allt ordnar sig. Allt blir bra, allt ordnar sig.