Sommar.

Nä, bilden har ingenting med verkligheten strax söder om Paris att göra egentligen.
Bara det att jag kom på att Mon Dieu, vi skriver juli i almanackan och i morgon är sista skoldagen före ett långt sommarlov, och jag sprang iväg på lunchen för att handla choklad till la maitresse och hennes assistent.
Bättre sent än aldrig för att göra ett gott intryck?
Verisen har fina betyg och går vidare - yes! - till grande section maternelle till hösten. Haha.

Och sommarlovet. Vissa i den här familjen ska tillbringa det vid Medelhavet och olivlundarna, och andra - yours truly - ska hänga på kontoret. Leva singelliv och njuta av Paris? Hallå, parisiskor, när ska vi ses och dricka vin och vingla runt på sommarvarma trottoarer i världens vackraste stad? Give me a call.

This program will now close to prevent loss of data.

Har lite bad dator-karma idag, får mest olycksbådande felmeddelanden.
This program will now close to prevent loss of data.
Doing this will affect numerous points in the system. Do you still wish to continue?

Eh... Ej längre säker?

Fiffigt att ha dessa meddelanden i verkliga livet också?

Annars status quo. 
Trött. Nöjd på jobbet, som blir mer och mer utmanande och stimulerande dag för dag.
Redo att börja läsa igen. Har haft bok-celibat sedan februari.
Jag vet, helt galet, jag som brukar läsa flera böcker i veckan, varje ledig stund.

Vad ska man läsa i sommar? Obs svenska dussindeckare och nöjesvåld är en min tekopp.
Jag tänker: Stora kärleksromaner som man får gråta av och insiktsfulla skildringar av femte vågens feminism.

Elisabeth George's nyaste. Förstås. Caitlin Moran? Tips?

Vägs ände.

Min kollega R frågade mig igår om jag aldrig ångrade flytten (flykten) från Korsika (Alcatraz).
Och jag sade nej. Je ne regrette rien. 

Jag tittade på Tour de France, när cyklisterna kom ner mot Ajaccio, sista delen av första etappen.
Såg mitt hus, såg mina gator. Vägen ut mot Parata och udden, den vägen som leder förbi mina stränder. Det turkosglittrande, smaragdgröna, bottenlösa stora blå nedanför klippkanterna.

Skönheten i det. Vägar som jag känner så väl. Utantill. Jag kan följa vägen med mitt finger på en karta, kan varje kurva, varje bristning i asfalten. Vet var den tar slut. Har följt den vägen tusentals gånger, ända dit den tar slut. Där ön tar slut och havet tar vid. Där man bara har horisont framför sig, och bottenlöst blå. Vänder man sig om har man bergen, de oöverstigliga i blickfånget.

Så vackert, så inspirerande, så märkvärdigt. Och inte för mig. Jag var tvungen att gå den där vägen tusentals gånger för att inse det. För att inse att vad man helst skulle vilja att man ville och det ens hjärta egentligen vill inte nödvändigtvis är samma sak.

Skönhetens ö. Jag kan se hur vackert det är. Och alla mina minnen. Korsika kommer alltid och för all evighet vara platsen där mina barn lärde sig sitta, krypa, gå. En sådan plats kan aldrig förknippas med att vara olycklig. Never ever.

Men jag kunde inte bo på en plats där vägen tar slut.

Och där kom sommaren.

Bliss.

Förresten. Nybakt, kanelkryddat bröd med smör som smälter eftersom brödet fortfarande är ugnsvarmt?
Ljuvligt. 
Det där med alldeles, alldeles färskt bröd, när man får första skivan med smördoftande bröd... Mina bästa barndomsminnen.
Min mamma har alltid bakat bröd, och vi otacksamma ungar ville typ ha Skogaholmslimpa med fjorton miljoner ingredienser och konserveringsmedel istället.
Men det var då.
Och doften, av ett kök det bakats bröd i?
Oslagbart.