Vardagsfrukost är så här: En halv liter mjölkigt kaffe - om har mjölk - på stående fot. Sedan något från bagerileveransen till jobbet när jag dör av hunger vid kvart över tio.
Helgfrukost tar jag på allvar, även när jag är ensam.
Sömnen och jag är inte på samma våglängd just nu, men mycket är åskans fel.
Den är så kraftfull, tar över där soliga klara dagar slutar. Rullar in över oss och river sönder hela himlen.
Så vaknar man nästa morgon av solen som letar sig in igen. Som om ingenting hänt.
Om kvällarna har jag fortfarande mycket att processa. En förändring. Att vara hemma med barn, som jag var, är ett fantastiskt privilegium. Att vara mitt i ett kaotiskt tumult av vardag och disk och personer som behöver en var tredje minut men som kastar hinkvis med villkorslös kärlek över en så fort de kommer åt.
Hur jäkla gratifying är inte det när allt kommer omkring?
Ständigt i rörelse, fjärilsfladder, solstrålar, tills de rufsiga och utmattade somnar mitt i en mening om kvällen.
Känner ni igen det? Och ni, som inte haft utrymme för att tänka ens en halv tanke under dagen, somnar på tre sekunder, lika utmattade. In i sömnen, fort, för återhämtning.
Nu. Sömnen kastar sig inte alls över mig när jag lägger mitt lilla huvud mot kudden. Det är timmar av kuddpuffande och vridande och vändande och tittande på klockan och funderande.
Oh well. Nu är det helg. Jag ska dammsuga. Och göra yoga.
Dessa båda bör sägas med samma tonfall eftersom jag känner ungefär lika inför bägge. Mitt motstånd inför att dammsuga är något mindre än inför att yoga. Har något med
the instant gratification att göra, tror jag.
