Det här var så himla häftigt! Jag och Véra gick vår vanliga promenad längs havet, och vädret var helt underbart, så vi stannade till en stund på stranden, alldeles nere vid citadellet. Ajacciobukten var slående vacker, det jadefärgade vattnet alldeles kristallklart och bortom de gyllene stränderna i Porticcio på andra sidan bukten, de snötäckta bergstopparna.Och så är det som om någonting lösgör sig ur en våg. En mörk skugga mot den ljusa sandbotten, som glider fram, långsamt. Och när den höjer sig mot ytan ser jag den triangelformade ryggfenan som skär genom vattnet. Alldeles nära, ett tjugotal meter från vattenbrynet. Nä men... Kan det vara... Ser jag verkligen rätt? Mitt livs första haj!
Jag trodde först att det var en delfin, eftersom man kan ha turen att se sådana vid klipporna vid La tour Parata, men delfiner har ett helt annat sätt att röra sig, och är lite ljusare i färgen.
Det finns hajar i Medelhavet, bland annat den farliga stora vithajen, men de blir tyvärr färre och färre, och jag tror att de håller sig ifrån kusterna så det är ovanligt att se dem.
Min haj stannade nära en liten stund, sedan gled den iväg mot djupare vatten. Och jag känner mig så himla lycklig, det var en sådan fantastisk upplevelse, att komma alldeles nära någonting vilt och orört för ett ögonblick.
Givetvis hade jag inte kameran med mig, så ni får nöja er med er imagination... och en bild från flickr.
