High fat high carb.

Andas in, andas ut. En gång till, en gång till.

Det finns lösningar på allt, och allt ordnar sig. 

Men min koffein- och transfettsdiet måste eventuellt ses över. 

Plus sockret. När drack jag ett glas vatten sist? Herregud, vem dricker vatten?

Tänker lite längre fram, livet efter kaoset och the bubble wrap.

Promenad längs Seine, våren i Fontainebleauskogen. 

Eiffeltornet mot sommarhimmel. 

Hoppa utan skyddsnät.

Beau-papa: 
- Sara, ne vous inquiétez pas. Och om ni behöver någon att luta dig mot de första dagarna i Fontainebleau, då tar jag tåget upp. Fixar formalia och pappersexercis. 

Alltså. Grät lite till av bara omtanken. De har hört av sig från nya jobbet också, med hejarop och tips om internationella skolan. De har fått för sig att mina barn är engelskspråkiga och skulle kunna göra antagningsprovet. Hm. Véra kan räkna till 10 på engelska. Oh well.
Längtar efter alla dessa kollegor jag inte känner än. Och deras internationellt skolade kids.

Men stressen i detta: Vi har sagt upp lägenhet, jobb, skola, bokat biljetter och vet när flyttlasset går. 
Men. Vi har ingenstans att bo än. 

Detta är bungyjump utan lina och för er som känner mig så vet ni att jag tycker att folk som hoppar bungyjump har en skruv lös. 

Oh fuck.

Har ringt en madame på hyresagentur i Fontainebleau och gråtit en rejäl skvätt. 

Har ringt min svärfar i Montpellier och gråtit ändå mer. 

Har ringt Vanessa i Paris och gråtit ganska mycket mer. 

Evakuerat en del stress, över människor som kanske inte var beredda på det. Oh well. 

Mantrat: Allt blir bra, allt ordnar sig. Allt blir bra, allt ordnar sig.  

Analyze this.

Och i allt detta tumultet och känslan av att tappa fotfästet så har jag gjort en auto-psykanalys. 
Det är ju barnet inom mig som inte vill ryckas upp igen. 
Den vuxna kvinna som jag är, hon - tror att hon - vet vad hon gör. 
Men barnet, nej. 

När jag var lite äldre än Véra hände precis detta. Uppryckandet. Inte första flytten förvisso, men tiden på Tyresö minns jag ingenting av. Spädbarnstiden. 
När jag och min syster var drygt fem år, Axel ganska nyfödd, så lämnade vi Malmö för Falun. 

Jag kommer ihåg sorgen. Min sorg. Över att lämna mitt älskade dagis Pilevallen i Rosengård, vår lägenhet på Fricksgatan  (Hette gatan så? Osäker på denna.) Möllevångstorget, Ribbersborg, Ribban, där jag badade till långt in på hösten. Lärde mig cykla nere på gatan som kanske hette Fricksgatan.

Men pappa hade fått AT-läkartjänst i Falun, och vi flyttade in i ett radhus med pytteliten trädgård och barnen på gatan pratade konstigt och de tyckte att vi pratade konstigt och det var sommar och alla fick egna rum, och världen var alldeles ny. 

Jag vet nu att mamma och pappa gjorde detta för att de ville ge oss någonting annat. Mina föräldrar är ju norrlänningar, härjedalingar, klart att Malmö inte var deras grej! De ville ge oss skog och berg och dalar och årstider och närmare till släkten. Sedan var det kanske inte lätt för dem att komma till Falun heller, mamma började jobba på landstinget, tror jag, hon var 30 och hade 3 små barn.Och det gick jättebra för henne, med facit i hand. Alltså verkligen. Det kanske hon inte trodde alla gånger men det gjorde det. 

Rötterna. Jag har inga. Har aldrig rotat mig. Men sökt mina rötter har jag gjort, och de leder som tunna silvertrådar, löper över världen, England, Taiwan, Korsika, Malmö, ända tillbaka till norrlands inland där de knutit sig fast i snötyngda granar och monokroma landskap. De finns där någonstans, och det är en trygghet.

Uppbrotten. De bär jag med mig, det har varit några stycken. Och nu rycker jag upp mina döttrar med rötterna. Eftersom jag vill ge dem något annat, erbjuda dem någonting mer. 

Hoppsan, här fick ni lite personlig info om mig märker jag. Nu vet ni lite mer om mig.