Fråga.

Öroninflammation är något som bara händer individer under 10 år, va?
Så att jag definitivt kan stryka det från listan över eventuella beskrivningar av det som drabbat mig?
Eller, va?

Shocking pink.

Försöker parera mitt hälsotillstånd (virus, säkert, så jäkla svag och krasslig) med att ej klä mig i svart eller marinblått. För en gångs skull.
Kofta i shocking pink.

Känner mig mycket weird och self conscious, och kommer att göra det för resten av dagen.

L hade dagen till ära, eller på grund av vårkänslor, tagit på sig en tenniströja i klatschigt turkost.
- Vi ser ju ut som... vi jobbar på Club Med?

Oh well. Tänkte att min färgfint skulle lura alla. Det lurade inte någon. Kommentar från kollega:
- You look really awful. What's up?

Längtar efter att den här dagen ska ta slut så att jag kan få gå hem och lägga mig.

And I just wanna tell you I am (and darling I)

Total eclipse of.

Enligt wiki så började månens skugga sin väg framför solen strax över Atlanten, på morgonen den 11e augusti 1999. Under förmiddagen blev den totala solförmörkelsen synlig i södra Storbritannien, norra Frankrike, Tyskland, och vidare österut mot Svarta Havet, södra Pakistan och Srikakulam i Indien och den slutade sedan i Bengaliska viken.

Och jag, jag befann mig på en filt i Green Park, City of Westminster, Central London. 
Jag var 20 år, levde på rött vin och inte mycket mer, handlade byxor på h&m:s barnavdelning, (några månader till och jag sydde in jeansen jag köpt på h&m:s barnavdelning. Sydde för hand, de där nätterna då jag ändå slutat sova) och minns bara att det blev så kallt när solen försvann och allt blev mörkt, mitt på dagen. 

Jag frös hela tiden på den tiden. Jag var mager och deprimerad, bodde i Southwest London och framtiden kändes så himla ovärd, ni vet? Hade en pojkvän från Cape Town som jag inte var ett dugg kär i, som tyckte att jag var så feminin och ömtålig (läs: anorektisk). Kunde knappt stå rak, vill jag minnas, och fick ångest på Starbucks eftersom jag inte kunde vara säker på att mjölken i mitt kaffe faktiskt var skimmed. The horror. 

Fast forward till nästa totala solförmörkelse (i alla fall om du befinner dig på Färöarna). Den infinner sig förmiddagen den 20 mars 2015. Femton år senare, och jag kommer att befinna mig på terrassen utanför kontoret där jag jobbar, strax söder om Paris. Jag är nyskild och superkär, jag har bott i flera länder, har universitetsutbildning och flera jobb bakom mig, har två vackra döttrar, pratar flytande franska, är full av hopp och tillit och kärlek. 

Tänk om hon vetat det, den där magra, söta och truliga tjejen i Green Park som tappat lusten till allt? Tänk om hon vetat.

Balansen.

Jaha. 

Annars så kämpar vi på, jag och mina små.
Eller, kämpar och kämpar.
Vi har det fint. I vårt feminina lilla universum, med våra rutiner kring grönsaker till mat och färgat badsalt och läxor och svensk bok.
Ibland kan jag inte andas och drömmer om en kväll för mig själv, förstås.
Och min L som ger mig det när han kan.

Ikväll är det jag som plockar upp alla 3 döttrar. Hämtar från skolan, går hem i ljuvlig vårkväll.
Försöker att tränga undan alla negativa tankar, svårigheterna i allt detta.

Det där att ibland bara vilja rymma, känna att man skulle kunna mörda för en kvällspromenad när tjejerna är i säng, känna sig så ägd. Men det är okej.

Och så säger ni, barnvakt. Och jag säger vem i helskotta betalar en barnvakt för att gå ut en kvällspromenad när barnen är i säng? Lite weird ju?

Men planterar oaser av saker att se fram emot i detta inrutade landskap av timmar och dagar som ligger framför mig.

Behöver bryta mig ur det där galet inrutade med grönsakerna och badsaltet från och till. Och jag och L som rutar in och uppfostrar och tar hand om, vi behöver de där oaserna då vi får vara galna och fria också. Oägda. För att kunna hälla upp badsalt med ett leende på läpparna, läsa samma bok för sjuhundrade gången och skära blommor av rädisorna.

Tror jag. Balansen.