Det här är bara en tanke.
Kanske inte ens en särskilt politiskt korrekt tanke.
Det är det här med kvinnligheten, och skönheten.
Jag har två döttrar. Och jag ser hur de badar i komplimanger. Från födseln har de fått höra hur vackra de är. Hur fina. Hur ovanligt vacker färgskala - den där honungstonade - de har i ett samhälle där de flesta är mörkhåriga med olivfärgad hy (så jäkla konstigt uttryck, olivfärgad, har ni någonsin träffat någon som har samma färg som en oliv?).
Hur fina de är. Jag och deras pappa har varit mer noga med att - politiskt och samtidsmässigt korrekt - betona hur duktiga och starka och smarta de är.
Men de solar sig i komplimangerna från omvärlden. Och de tycker att de är så fina. Min nästan 5-åring tycker att hon är supervacker. Det är så skönt, för mig som är så totalt komplexfylld.
Jag diskuterade det här med två väninnor, en är från Kina och en är från Holland. Bägge har döttrar. Vi hade alla tre lite samma uppfattning och tanke: Att fransyskorna får höra detta från barnsben, hur vackra de är, är det inte det som gör att de sedan blir kvinnor som är så bekväma i sin kvinnlighet, i sin skönhet på ett sätt man inte ser i norra Europa? De växer upp med tanken att de är vackra. De är vackra. De växer även upp i en kultur där maten och näringen är viktig, och ingenting man mixtrar med. Att man äter för att njuta och för att må bra, men där maten i mindre utsträckning används som belöning eller bestraffning. Matkulturen har ingen relation till vårt känsloliv, tröstätande eller belöningsätande har mindre plats här.
Min kinesiska väninna växte upp i en värld där skönhet var fult och där man inte kunde vara intelligent och vacker samtidigt. Kort hår, uniform. Aldrig smink. Hon tyckte att det var så skönt att flytta till Frankrike, där hon upptäckte att hon kunde vara vacker, och inte behövde skämmas för sina bröst, som var mer framträdande än det kinesiska idealet tidigt nittiotal.
Min holländska väninna vars döttrar är i tonåren är också förbryllad och glad över sina döttrars självklarhet i sin skönhet. Hon själv vågade varken vara vacker eller kvinnlig förrän hon fyllt 40.
Och jag tänker att jag hoppas att mina döttrar ska våga vara vackra. Våga ta plats. Att de aldrig ska behöva dras med komplex som ju faktiskt begränsar oss, begränsar vårt rörelseutrymme. Att deras kroppar ska vara en källa till glädje (och inte som för mig som förlorat många år eftersom min kropp aldrig var ett glädjeämne utan ett problem), att de är starka och vackra.
Jag har också börjat säga till mina döttrar att de är de vackraste jag sett. Någonsin.
Inte för att det är viktigt att vara vacker i andras ögon. Men för att det är viktigt att vara vacker i sina egna ögon.
33 kommentarer:
Jag håller med dig helt! Jag säger också till mina barn att de är vackra (också min son). Jag vill att de ska få lov att känna sig vackra. När jag var yngre brukade jag bli generad när någon sa att jag var vacker och så vill inte jag att mina barn ska känna det. Jag tycker att mina barn är världens vackraste förstås och då vill jag uttrycka det. Precis som jag vill uttrycka hur fantastiska jag även tycker att de är på andra sätt. Jag tror att det är bra att "boosta" deras självförtroenden på alla håll och kanter :-) Dessutom är skönhet något subjektivt, något som ligger i betraktarens ögon och därför kan alla vara vackra för någon.
Men åh vilket bra inlägg! Jag håller MED! Att få känna sig vacker och bekväm med sin kropp - vilket gåva och lycka!
Jätteintressant. Jag tycker absolut att fransmännen har ett förhâllningssätt till mat som jag föredrar jämfört med det svenska.
Vad gäller utseendet var min svenska mamma väldigt bra pâ att tala om för mig att jag var vackrast, klokast, snällast o s v. Jag har riktigt bra självkänsla som jag tror att hon hjälpte mig bygga upp genom att tro pâ mig, även om jag alltid varit blyg. Jag kan bli förvânad om jag ser mig i spegeln eftersom jag enligt min inre bild är betydligt vackrare ;o)
Vad gäller Frankrike upplever jag det som att individuella skillnader är mer tillâtna i Frankrike än i Sverige. Här har vi en norm, mall, ett utseende som alla vill försöka efterlikna/leva upp till, man kan se "rätt" ut och vi "dömer" andra hela tiden mot mallen. I Frankrike upplever jag det inte som att samma imaginära ideal finns lika tydligt utan mer "man är som man är" och även stolt över att vara udda. För mig är det anledningen till att utseendet är mindre viktigt?
Sedan är man i Frankrike utât mycket mer självsäker än en svensk som inte vill förhäva sig. "Arrogant". Men om fransmännen/fransyskorna innerst inne har bättre självkänsla tycker jag är svârare att säga. Kanske är det sâ.
Det som sâklart kan kännas lite tvetydigt är ju att man inte vill att barnet ska lägga för stor vikt vid sina egenskaper. Barnet är älskat hur det än är?
Jag flyttade som tonäring frân svenskt högstadium i innerstan där utseendepressen, kläderna, var enorm till en internationell skola där individuella skillnader var accepterade till och med beundrade. Kanske är det därför jag upplever det som jag gör.
Vi får nog alla höra hur vackra vi är under vår uppväxt. Huruvida det sedan är "tillåtet" för oss att ta åt oss av detta och faktiskt våga tro på det, det ligger nog mera i samhällskulturen. Det är tråkigt att behöva säga så men samtidigt känns det som om det blir mer och mer tillåtet även här uppe i norr ;)Det kanske tar någon eller några generationer till, men sedan tror jag att vi, precis liksom fransmännen eller andra sydeuropéer och människor med annan härkomst också för den delen, kan växa upp med en bättre självkänsla. Känner vi oss vackra så BLIR vi vackra!
Jag håller med Ellinor om att vi nog alla (nästan) får hog höra att vi är vackra när vi växer upp.
Sen tror jag att det är bra om föräldrar väljer rätt tillfällen att ge komplimanger och beröm. Att inte bara säga att barnen är vackra när dom har borstat håret och satt på sig "fina" kläder. Att de är vackra oavsett vad dom har på sig eller hur fina och rena dom är.
Sen så vet jag inte om fransyskornas självfötroende och kvinnlighet ligger i att de får höra att de är vackra när de växer upp? Jag kan hålla med om att fransyskorna har större självförtroende än svenskor, men jag känner fler fransyskor med ätstörningar än vad jag känner svenskor t.ex.
Jag tror att deras självförtroende också kommer från att deras föräldrar tror på dom, att dom vet att dom alltid kan lita på sina föräldrar, att dom är lika mycket värda som sina kompisar m.m.
Jag känner att det finns en stor skillnad i mentalitet mellan mina franska vänner och mina svenska, något som är svårt att sätta ord vid. Men någon sorts självklarhet i sin kropp.
En sensualitet i sin approach till mat och kropp som vi inte har i sverige där maten ska vara hälsofrämjande och muskeluppbyggande? ;)
Gillar i övrigt vad JoHo skrev: Ja, vilken gåva att få det automatiskt? Vänligen en fd neurotisk komplexfylld anorektiker :D
Och anonym också, när jag kommer till Stockholm så har jag faktiskt också intrycket av att folk har klonats... Det är ETT ideal som gäller?
Det där med generaliseringar...mina döttrar, 23 & 25 år, är födda i Nice, vi bor i Stockholm sedan många år. Den ena är ingenjör den andra färdig läkare nästa år. Då de hälsar på sin Mamie är det bara den smala av dem som blir beundrad och får frågor om pojkvänner mm. Den knubbigare av dem blir tillsagd att inte ta om och nöja sig med en yoghurt istället för dessert. Lyckligtvis, är de båda starka och kloka kvinnor som kan och orkar skratta åt detta, som tur är ser man individen ner här hemma.
ALLA kvinnor är vackra, vissa behöver bara en bättre frisör och andra en bättre skuren klänning.
Joanna
Vet inte riktigt om jag haller med dig om det här med fransyskor som har bättre självkänsla pga att de har fatt inpräntat att de är vackra. Jag fick ocksa det, hela tiden, jämt och ständigt, av bade mamma och pappa, men jag blev ända en komplexfylld anorektiker, sa jag tror inte det har sa mycket med det att göra. Däremot haller jag med dig om att gud, vilken gava att kunna acceptera alla dessa komplimanger som nagot givet och sjâlvklart. Det hoppas jag ocksa att mina döttrar kommer att göra.
Oj, oväntad analys..
Efter mitt nästan-decennie i Paris måste jag säga att jag aldrig träffat så många så komplexfyllda som just där, så många som inte alls är 'bien dans leur corps'.. Kanske inte direkt kopplat till matintag eller utseende som sådant, har inte tänkt på just det - men självkänsla not so much (även om vissa överkompenserar..)..
Har du tänkt på antalet hyll(kilo)meter med självhjälpslitteratur på valfri Fnac - med tillhörande antal smygläsare av diverse 'så blir du zen'-varianter?
Kanske finns det en skillnad mellan Paris och södra Frankrike (jag känner ju egentligen bara till SydFrankrike)?
Och jag tänker på denna HÄLSOKULT som råder i Sverige. I Frankrike är det befriande hedonistiskt? I alla fall i min umgängeskrets, och det är väl den jag utgår ifrån?
Min tanke cirkulerade kring detta i Sverige att man stigmatiserat kvinnlighet och "det rosa" för barn. Att man biter sig i tungan när man sagt "vad fin du är!" till en liten tjej, eftersom man läst vetenskapliga studier om att man inte bör göra det?
Din sista mening: fantastisk.
Jag växte ju upp där. Grönögd och rågblond (fick en markant annan hårfärg när jag var 12). Och jo. Jag visste att jag var vackrast. Samtidigt var ingen sen att påpeka mina skandinaviska lår redan som barn - och när jag ser bilder av mig själv som barn var jag verkligen inte tjock.
Hur som helst - tron på att jag är vacker har suttit kvar. Genom år och storlekar.
Tycker att det just nu finns en fixering vid hälsa i Sverige jämfört med i Frankrike. Det var bland det första vi lade märke till när vi flyttade hit. Alla var ute och sprang, cyklade, gick med stavar, âkte skidor, klädda i supertajta träningskläder i funktionsmaterial och neonfärger. Inga av mina franska vänner lägger lika stor vikt vid att träna "synligt" som här där man pratar mycket mer om gymmedlemskap, yogapass, längdskidâkning, tjejmilen o s v och gärna köper märkestillbehör. Och man ser inte folk klädda i träningskläder pâ gatorna i Paris i samma utsträckning? I Sverige är det bra att träna. Och det kanske pâverkar kroppsidealet? I Frankrike ska man vara mager. Här ska man vara vältränad, men det är mer okej att vara lite kurvigare här? Männen är ju mer muskulösa/vältränade?? här.
Sedan vet jag inte hur mânga föräldrar som lyckas med att undvika att använda ord som fin och duktig. Jag tycker det är jättesvârt. Och det finns väldigt mânga rosa/blâklädda bebisar här med...
Men smâkillar fâr gärna ha rosa tröjor och mjuka leggings. Det är riktigt ovanligt i Paris eller? Börjar snart fransk förskola. Ska bli spännande att jämföra genustänket. Blir tokig pâ alla leksaksannonser "pour filles" o s v...
Franska flickor får nog ofta höra att de är vackra och duktiga medan pojkarna får höra att de är starka, modiga och tuffa...
Visst ska barns kroppar vara en källa till glädje, men i det här landet har barn tyvärr ingen rätt över sina egna kroppar, 80% av franska föräldrar slår ju sina barn.
Jag har inte erfarenheten att jämföra med hur det är just i Frankrike, men är däremot uppvuxen med föräldrar som alltid betonat vikten av mitt utseende. På gott och ont.
Jag tror inte att det finns några enkla recept för det där med självkänsla och positiv självbild. Jag skulle inte påstå att mina föräldrar har boostat min (inbillade eller verkliga) skönhet, snarare har jag nog ofta uppfattat det som att jag inte varit vacker nog i deras ögon. Antingen pga fysiska tillkortakommanden ("du är söt men du är ingen klassisk skönhet") eller pga att jag inte klätt mig/klippt mig/sminkat mig exakt enligt föräldrarnas smak.
Trots detta vågar jag nog säga att jag idag, vid närmare 34 års ålder, är nöjd med hur jag ser ut. Jag tycker inte att jag är det skönaste gud har skådat, men att jag är tillräckligt vacker, kvinnlig, livsbejakande, whatever. Jag mår bra i mitt eget skinn helt enkelt. Och nej, jag lever inte ens speciellt hurtigt för att tillåta mig själv att känna så. En schysst klänning döljer ändå eventuella skavanker. ;)
Men denna HÄLSOKULT behöver inte nödvändigtvis vara riktad mot vältränad och superkropp eller supersmal!
Själv började jag träna och tänka på kosten efter 40+ bara för att jag inte vill åldras som mina föräldrar med livsstilssjukdomar som diabetes typ2, artros och stroke!!
En som gärna klär sig i löparkläder för att det är skönare att jogga i än jeans ;)
/Ella
Intressant, jag trodde nog att du kanske skulle få en större diskussion om det är bra att säga till flickor att de är vackra eller inte men fokus verkar mer vara på skillnaden Frankrike - Sverige och om din analys där är korrekt. (Som alltid med generaliseringar så finns det undantag så jag lämnar nog den debatten därhän - men jag tycker också att det finns skillnader).
Jag tror att det är något djupt rotat inom oss att vilja uppfattas som attraktiva - och det är viktigt. (Typ artens fortlevnad etc). Att inte ge sina barn komplimanger för deras utseende blir därför väldigt konstlat i mina ögon (men jo,jag har följt och läst diskussionerna på andra bloggar där det förespråkas), för visst uppfattar vi dem som fina, vackra och söta ganska ofta? Däremot tror jag att det INTE är bra att lära barn att det ENDA som ger dem värde är att de är söta och vackra (och det tror jag att det också är väldigt få föräldrar som gör både i Frankrike och Sverige som tur är)
För övrigt, den svenska befolkningen är väldigt bra på att träna etc och har en bild av sig själva som väldigt hälsomedvetna men är också den befolknngen som stoppar i sig mest godis i Europa...
Tror inte att jag håller med dig här...Har tre barn som jag tycker är väldigt vackra, men varje gång jag berömmer dem för sitt utseende så hugger det till lite i mig. Tänker att jag önskar dem något annat än att de ska känna att det är viktigt. Nu, när de fortfarande är barn lyssnar dem på mig, vad jag säger är deras sanning typ, men vad händer när de blir tonåringar? de har fått med sig att de blir bedömda och uppskattade efter deras utseende, men tänk om de inte tycker att de ser fina ut? Har för stor näsa, för tjocka lår osv. Jag faller i berömma deras utseende fällan jätte ofta, men jobbar på det. Tror på att lyfta fram vilka dom är istället - att de är kloka, modiga, omtänksamma osv.
Jag tänker helt krasst att vi lever, vare sig vi vill det el inte, i en värld där utseendet är superviktigt. Inte minst för tjejer. Då vill jag att min ska växa upp i tron att hon är fin. Om jag säger det tills hon tror det kanske hon slipper något av det tvivel och den framförspegelångesten som jag levt/lever med. (Sen tycker jag ju naturligtvis också att hon är finast i hela världen, rent objektivt :))
Sen vad gäller skillnaden mellan det franska och svenska så håller jag med om att fransyskor, och föralldel fransmän också, framstår som mer avslappnade och bekväma i sina kroppar - men samtidigt så är det stor skillnad på vad mina svenska vänninor och mina sydeuropeiska tillåter sig vad gäller mat. Visst äter man för att njuta, men man får inte njuta för mkt.
Just det där är svårt tycker jag, med att ge komplimanger & beröm till sitt barn. Inte att ge komplimanger & beröm för det öser jag över henne mest hela tiden men min önskan är att hon ska ha både ett gott självförtroende och god självkänsla.Jag har en ganska kass självkänsla emellanåt (men den har blivit bättre i takt med åren ;) men oftast haft ett gott självförtroende sedan liten. Mitt självförtroende är ofta prestationsbaserat dvs jag har som bäst självförtroende då jag gjort ett bra jobb, är extra snygg, har fått en löneförhöjning osv. Det vill jag helst att min dotter ska slippa. Jag vill ge henne en genuin & konstant känsla av välmående och tro på sig själv.
Så jag försöker tänka på att variera min mina komplimanger och uppskattning, inte bara säga att hon är världens sötaste när hon har på sig en rosa klänning eller att hon är duktig och bra när hon gjort ett armband/ritat en teckning. Det känns litet fjantigt men jag kan säga att "Matilda, du gillar verkligen att rita,va?" istf ovan nämnda. Jag vill verkligen inte att hon ska sukta efter andras bekräftelse hela tiden för att må bra utan veta att "Jag är jag, jag gillar att göra detta & detta, jag är fin och duger som jag är" och verkligen känna det inifrån och ut.
Det värmer mitt modershjärta när hon säger saker som att hon är superstark på ett självklart vis. :o)
..finns ju tusen ingångar till diskussion här..
Men, flera här i kommentarerna tycker att i en utseendefixerad värld så ska barnen få veta att de är vackra.. Jag tänker väl nästan tvärtom, jag vill vara en motpol som poängterar andra saker (jag är helt övertygad om att de vet att de är det vackraste och finaste jag vet). Tänker att de ska veta att i de allra närmsta relationerna är utseendet totalt oviktigt, att kärlek aldrig aldrig hänger på det - att detta är viktigt att ha med sig när man ska ut i världen och skapa nya, nära relationer - att de aldrig är byggda på den sortens bekräftelse, eller sökandet efter den.
Och Sara, vet inte helt vad du egentligen menar med 'stigmatiserat kvinnlighet' - i Skandinavien..?..
Har aldrig känt mig så fastlåst i det att vara kvinna, vad som är tillåtet och förväntat att säga, vara, göra - och en viss bild av 'kvinnligheten' som under mina år i Frankrike, till viss del en anledning till att jag inte orkar bo där, ej heller uppfostra mina barn där (tillsammans med en del andra ganska individnedbrytande mekanismer). Upplever att det finns hundra fler accepterade sätt att vara kvinna (eller ska vi till och med säga människa..?) i Skandinavien (bor inte i Sverige) - som inte bygger på klichébilden av 'kvinnlighet' (men som man ju är helt fri att uppfylla om man har lust med det, också - även om det verkar som om många försöker skapa en slags konstlad konflikt här. Jag har i vart fall aldrig upplevt att jag själv eller någon annan blivit kritiserad eller censurerad när man utseende- eller beteendemässigt faller in i 'kvinnonormen' - tvärtom..)
Det är fortfarande alltidalltid svårare, tuffare att röra sig utanför förväntningarna och normen, men som sagt - tusen gånger lättare i Skandinavien än i Frankrike!
Jag har två linblonda, turkosblåögda 'franska' barn (pappans gener fick helt stryka på foten av nagon anledning) och ja, man får alltid höra hur vackra och ovanliga barnen är. Och visst, för mig är mina barn de allra vackraste som finns. Men rent objektivt kanske det inte helt är så. Jag hoppas jag kan finna en balans mellan "duktig" och "vacker", livet handlar ju lite om båda. Men mest tycker jag att ödmjukt självförtroende, vänlighet och respektfull personlighet är det vackraste. I Sverige är ju barnen inte fullt så ovanliga, och komplimangerna inte lika vanliga heller.
För övrigt så tycker jag att, iallafall det urbana Frankrike (och nu känner jag ju självklart inte till hela landet) är väldigt uteseendefixerat. Det finns starka ideal för den franska kvinnan och den flesta är ju helt klart kopplade till kroppen. Det är 'fint' att vara smal helt enkelt. Ja, mina franska vänninor äter och njuter av mat, men det hela är ända väldigt kontrollerat. Man äter av allt, men i små portioner. Aldrig fika, aldrig mellan måltiderna, och det är inte helt accepterat att verka 'glupsk'. Det tycker jag kommer både från män och kvinnor, men är oftast riktat mot kvinnor. Sen håller jag med om att det verkar finnas ett självförtoende hos många som inte är lika dominant i Sverige. Kanske ett självförtroende i sin kvinnlighet, men jag tror snarare i sin person än sitt kön. Säga vad man vill om det franska skolsystemet men de lägger ju mycket vikt vid att utveckla intellektuella styrkor hos eleverna (sen kan man ha en annan debatt om metoderna och varesig de är bra eller inte) och jag tror det inger självförtroende att kunna uttrycka sig väl, argumentera, resonera och finna sin plats i samhället man tillhör. Som någon sa, det finns nog tusen ingångar till den här diskussionen.
Personligen känner jag mig kanske mer uppskattad på det traditionellt kvinnliga sättet här i Frankrike (dvs för mitt utseende och specifikt traditionellt kvinnliga sidor som mamma, hemmafru etc) men mina lite mer 'maskulina' drag uppskattas inte lika ofta (viljestark, välutbildad, ambitiös, dvs icke-utseendesrelaterade saker)...
De franska pedagogerna pâ barnets förskola säger om barnet (pojke) att han âr söt, gullig, har fina kläder, äter duktigt och är snäll. Om de säger det till alla barn vet jag inte. Jag kan tänka mig att de berömmer olika egenskaper hos olika barn. Och han avgudar sina pedagoger sâ han formas säkert av det.
Hemma blir han gladast om vi säger att han är "rolig". Men han blir glad av alla slags beröm och kärlek. Om han nu inte tycker att mamma är jobbig och vill kramas för mycket...
Min franska svärmor kan säga att han kladdar som en liten gris när han äter. Att han är smutsig, dum, en idiot. Det irriterade mig en hel del tidigare. Men jag undrar om det inte lâter värre än det är menat med mina svenska öron. Men hon har mycket högre krav pâ ett gott uppförande en vad mina egna föräldrar har. Mina egna svenska föräldrar kan jag tycka är för tillâtande och skämmer bort honom för mycket istället utan att sätta nâgra gränser. Jag hoppas det jämnar ut sig...
Jag tycker det ar jattesvart att vara "kvinnlig" i Sverige (da menar jag utseendemassigt). Jag ar jatte-tjejig i min stil och alskar lappstift, hoga klackar, klanning etc. Nar jag bodde i Sverige forsokte jag tona ner det for ett rott lappstift mottes alltid av: "Varfor ar du sa fixad?" etc pa jobbet. Och grundtonen (som jag upplevde det) var att jag var utseendefixerad/ytlig ja nastan fanig som hade tid for sant trams till vardags typ.
Jag tror sakert att det ar lattare att vara obrydd om sitt utseende eller vara "alternativ" i Sverige, vilket ju ar valdigt bra pa sitt satt. Sverige ar definitivt mindre utseendefixerat an t.e.x Spanien. Men for mig som gillar att kla upp mig (och inte pa ett udda/alternativt satt) sa kanner jag mig mycket mer hemma och fri utomlands.
Tycker alla kvinnor runt om i världen borde läsa denna text. Genialiskt! Blev själv enormt peppad. Tack Sara!
Jag har också bara upplevt Sydfrankrike och det var absolut en stor skillnad på studentstaden Montpellier och Antibes med sin mestadels arbetarklass-befolkning som jobbar på de stora hotellen och kör bussarna med de feta amerikanerna. Tjejerna där var helt tokiga i sitt utseende. Det var det enda man fick komplimanger för och det enda som förtjänade någon form av uppmärksamhet, men franska tjejer som föds i de små byarna utmed den här vackra remsan går nästan aldrig någon högre utbildning statistiskt sett. De flesta går make upp-kurser i Nice som någon fåne har mage att kalla "collège" och gifter sig tidigt. Jag har alltid undrat om det är därför utseendet är så viktigt för det är det man har att handla med, det som kommer trygga framtiden med en man som kommer kunna försörja en. Fy sjutton vilken intressant dokumentär det skulle bli. Det har jag tänkt både en och två gånger.
Det är otroligt viktigt att vara vacker i sina egna ögon och Frankrike har en bättre inställning till mat, men de har en sämre inställning till jämlikhet och utseende. Kvinnan handlar fortfarande så mycket om yta där tycker jag.
Vi har en hälsokultur i Sverige, speciellt nu, men den upplever jag inte vara särskilt storleksfixerad. Man ska vara sin egen bästa version och jag tycker överlag att den är ganska positiv. À mon avis.
Jag håller med Ida lite, min ingång till det här inlägget var att jag fått intrycket av att man i sverige måste väga upp varje utseendemässig komplimang till flickor med 3 om att hon är stark, och att man till pojkar inte ska säga att de är starka, allt enligt "hen-kulturen". I övrigt har jag inte samma uppfattning alls som Mia om södra frankrike, men det handlar väl om vilka kretsar man umgås i. Jag vet inte, tycker att många fransyskor är så härligt komplexfria, oavsett ålder? Plus att det där med att de gifter sig tidigt? I Sverige är väl bröllop på väg tillbaka med buller och bång, men de flesta fransyskor jag känner har det där med giftermål ganska långt ner på sin priolista?
xxx
Sara
Intressant.
Idag är det nästan tabu tycker jag att få känna sig kvinnlig och vacker, man ska helst vara en HEN (sverige). Kvinnor ska vara starka och modiga (jättebra!) men man kan faktiskt oxå få vara vacker och kvinnligt sensuell!
Sen bor jag i en liten lanthåla i norrland där man tittar lite snett och tror att jag är "fin i kanten" som bär klackar och kavaj när jag lämnar kids på dagis eller handlar skithuspapper på ica.
suck
Barnen ska inte växa upp med tron att utseende är viktigt och avgörande, men ännu viktigare är att trivas i sin kropp, KÄNNA sig vacker och tycka att att man är fin och bra oavsett hur andra ser ut.
Hur man får barnen att tippa över på rätt sida vågen vet jag inte...
Mina barn får alltid bestämma kläder själva, det kan bli de mest gräsliga kombinationer men jag njuter när min sexåring går in på fritids med högt huvud och jag ser att hon tycker att hon är finast i världen i sin utstyrsel <3
Jag tror att mycket hänger på självkänslan. Att vara trygg i sig själv, är man det så tycker man om sig själv både på insidan och utsidan och blir inte lika beroende av de andra.
Självkänsla byggs inte bara med komplimanger, det byggs mycket på tid med vuxna förebilder och uppmärksamhet, att bli sedd, lyssnad på och respekterad fast man är liten.
Att Sverige är träningsfreakat ser jag bara som positivt. Vi bor i ett land med vinterkyla 8 av 12 månader vilket innebär att kropparna går på sparlåga men vi har idag fri tillgång på mat. Vi måste helt enkelt röra oss!
sen går det ju till överdrift för vissa men det är väl så i början av "trender" innan de blir vanor .
Jag var själv hyper ett tag och tränade massor och åt muskelbyggande mat men man inser efter ett tag att det inte är hållbart ;)
Men jag tror att inställningen till mat i norr blir annorlunda pga klimatet.
Jag märker jättetråkiga tendenser i att det nu börjar bli tabu att samlas runt god mat och dryck, man vill inte längre att mat och fika ska stå i centrum för umgänge för det blir för stort fokus på matintaget! Hemskt! Jag älskar god mat och dryck och bjuder hem gäster för att just få njuta lite extra vid den där middagen. Att bjuda hem dem över en slät kopp kaffe blir inte alls samma sak.
/angelica
Då jag väl tar mig tid att kommentera är det mesta redan sagt, men jag tycker du är klok i dina iakttagelser.
Jag skulle gärna gå runt i klackar, tycker det är skitsnyggt, men det är ju sjukt obekvämt! Emma
Löjligt sen på bollen, men - gillade verkligen detta inlägg. Önskar verkligen att mina döttrar (och söner) får känna sig fina. Vackra. Det har tagit mig nästan 35 år att hitta mig själv i min kropp; skönhet, sensualitet och kvinnlighet. Önskar ingen annan detsamma.
Skicka en kommentar