Jag tittar på Véra när hon leker.
När hon är fullt upptagen av någonting hon hittat, när hon pratar för sig själv, eller med föremålet för hennes totala fokusering.
Och jag kommer på mig själv med att hålla andan.
Hålla fast, hålla kvar. Fånga ögonblicket.
Så vrider hon på huvudet och ser att jag ser henne. Och fyrar av ett av sina tiotusendollarsleenden.
Och mitt hjärta svämmar över. Igen och igen och igen.
Vi kom för övrigt till lunchen 13.27. Prick. Och möttes med stor tacksamhet, eftersom de äntligen kunde sluta beställa in mer pastis och gå in på allvarligheterna.
Mat är religion i Frankrike. Det är bara att gilla läget.
Annan grej: M behöll solbrillorna på hela lunchen. Och hävdade att en blodig tournedos är kanon mot trop de vin dagen innan. Nota Bene: Blodig.
M har bokat bord -för sju - på ett gaffelbeprytt Michelinbenämnt auberge uppe i bergen. Vi räknas med att vara där 12.00 prick.
Och förutom det frustrerande i att många verkar tro att ett litet barn är något man kan plocka med sig som man tar handväskan på väg ut, och inte förstår att det krävs organisation, planering och tur med logistiken om sådana här happenings ska funka med mat-tider och siestor, och att man med niomånaders sockergryn på restaurang (fråga efter en BARNSTOL på en krog i Frankrike och du möts med fullkomligt oförstående blickar, fråga efter skötrum och du möts av gapskratt) antingen sitter med ett hoppande sockergryn i knät som gör sitt bästa för att dra ned duk, vinglas, bestick och tallrikar (i bästa fall), eller så står man utanför restaurangen med en vilt ylande bebis i famnen ( i värsta fall).
Förutom det. Så handlar det om att en solig söndag packa in sig i bilen, åka en timme till det gaffelbeprydda, guidebenämnda auberget och kasta sig in i en traditionell söndagslunch:
Apéritif. Förrätt. Huvudrätt. Ost. Efterrätt. Kaffe. Digestif.
Tre timmar senare reser man sig från bordet, packar in sig i bilen och åker en timme för att komma hem där man undrar vad som hände med den soliga söndagen. Ja, just det, jag åt lunch.
Och försök förklara för en fransman att "en kaffe och macka blir väl bra?".
Nu äntligen - apéro med C:s kollegor, diner med svärföräldrarna snabbt avklarade - går jag och lägger mig med en kopp te och Sista boken från Finistère. Bästa Bodil. Bodil Malmsten, en av de främsta poetissorna på att skriva prosa.
Extra rolig förstås om man själv bor i Frankrike och alltid undrat varför i all världen walkie-talkie på franska heter talkie-walkie. Och spaghetti western western spaghetti. Va savoir.
I går: Mycket rosa champagne. Och rosa vin. Och två efterrätter.
Nu: Kaffe, mail och huvudvärk.
Om 3 minuter: Kaffe, huvudvärk och svärföräldrar som trillar in på frukost.
Ute: 17° 07.28
Babynytt: Tredje tanden framme! Höger uppe.
Jag tittar på Véra när hon leker.
