Jag tittar på Véra när hon leker.När hon är fullt upptagen av någonting hon hittat, när hon pratar för sig själv, eller med föremålet för hennes totala fokusering.
Och jag kommer på mig själv med att hålla andan.
Hålla fast, hålla kvar. Fånga ögonblicket.
Så vrider hon på huvudet och ser att jag ser henne. Och fyrar av ett av sina tiotusendollarsleenden.
Och mitt hjärta svämmar över. Igen och igen och igen.
2 kommentarer:
Såå söt! =)
Du besrkiver det så bra. Den där totala hänförelsen som bor inom en när man fattar att en sån liten människa finns i ens liv. Även när barnen är större får man såna stunder som känns så ofattbara och för stora att ta in ibland
Skicka en kommentar