Söndagslunch hos belle-maman kan få vem som helst att helt tackla av. Idag: Trerätters med ost. Dagens grönsak: Pommes frites. Och äppelpaj.
Sedan åkte vi till Palavas-les-Flots och åt gigantiska glassar, en famille.
Yours truly klarade inte indiansommarhettan utan lämnades i en klimatiserad tesalong.
Att umgås med mig är lite som att umgås med en liten gamling.
Varför kan jag inte bara ta en bit och sedan sluta? Det är något som är fel med mig.
Hörru bebisen. We need to talk.
Jag vet ärligt talat inte om det finns utrymme för dig att växa mer i min mage.
Det börjar kännas som att jag vill ha lite plats för till exempel magsäck och lungor.
Som att jag vill kunna knyta mina egna skor. Sova utan att du tränar roundhouse kicks mot mina revben eller hickar en timme under solar plexus.
Och du är ju i princip färdig nu, dessutom har vi allting nästan klart till dig. Förutom väskan till BB, din säng (Men i början antar jag att du tänker sova med oss? Vi blir väl oftast 4 i sängen, men hjärterum finns det.), och strumpor i storlek spädis som jag inte köpt än (Men strumporna kommer du ju ändâ bara tappa i början, det är ju typiskt bebisar, att bara tappa sina strumpor.).
Men vi har vagn nu och mjuka filtar och en pytteliten mössa som du ska ha pâ kliniken, och din storasyster har köpt en Sophie la Girafe till dig. Din farmor har stickat tröjor sâ du har stickade tröjor för en livstid. Du ser ju, det är ju bara dig vi väntar pâ.
Örthonung mot halsont.
Paracetamol mot huvudvärken.
(Jag är inte bara gravid, jag är sjuk också)
Det är den ändlösa sommarens fel.
Är inte gjord för 30° i oktober.
Och väntan... Jag bara tänkte att bebisen skulle komma helt oannonserad, som en verklig surprise 3 veckor före det där datumet man stirrar sig blind på. Men liten bebis verkar ha slutat att ha bråttom. Längtar efter henne men passar på att vara bara Véras ett tag. Je suis la princesse de maman, säger hon.
Je suis mammas ässklin, säger hon också.
Jag vet bara att jag är en tusen gånger bättre mamma nu än för tre år sedan. Den nya bebisen får en lugnare, tryggare mamma. En med helt andra förutsättningar och en annan tro på framtiden.
Nu längtar jag efter höst. Riktig, flammande, iskall höst.
Blodbristen gör mig andfådd, okoncentrerad och mitt hjärta slår alldeles för fort.
Dessutom har mina armar domnat bort. Säkert helt normalt och jättevanligt.
Söndagslunch hos belle-maman kan få vem som helst att helt tackla av. Idag: Trerätters med ost. Dagens grönsak: Pommes frites. Och äppelpaj. 
