Fredag.

Är uttröttad men kan inte sova. 
Hungrig men borde kanske inte kunna äta?
Anyway, min aptit just nu är i princip omöjlig att hantera.
Tror att det är alla energier som är i omlopp, plus känslor och tankeverksamhet.
Detta uppbrott kan komma att vara det svåraste jag gjort i mitt liv.
Komma ut på andra sidan gör man nog, men i vilket skick? Till vilket pris?

Skrev ett långt mail till C igår. Med alla saker som sårat mig, alla gånger jag gråtit, varit arg, besviken. Allt. Alla dessa små taggar, alla små saker som gjort ont rann från ett vidöppet hjärta ner till tangentbordet.

Sedan: Delete.

Låt oss vara större än så. Låt oss vara tillräckliga för att släppa taget mjukt och fint.

Förstummad.

Herregud, i tisdags började hon franska trean. Kom hem och skällde på mig för att jag ej lärt henne att skriva skrivstil ("oroa dig inte, mamma skriver inte heller skrivstil") och hade helst velat sova på skolan. 

Oh well. Snart skriver vi in henne på the Business School Insead i Fontainebleau. 

Och angående dunvästen hade vi kanske inte samma uppfattning om huruvida det är ett bra plagg i den heta sensommaren, men, ni vet, den är ny. 

Surfacing.

Vi är väl överens om att man med heltidsjobb och småbarn ej har någon tid att typ ligga och snyfta på soffan?

Här är det pragmatism som gäller. Och smärtsamma diskussioner i pyttesmå doser.

Det enda vi har sagt nu är att vi inte behöver ha bråttom. Det här är ingenting man kirrar på en helg.
Och vi har tid.

Sen är vi väl inte riktigt pâ samma våglängd. En vill lämna mer än den andra, en vill stanna en vill bort. En har sörjt färdigt det här, en har inte riktigt börjat.

Nu ska jag ägna mig åt krishantering, det vill säga söva övertrötta småsmulor och röja upp i efter middagen-förödelsen.

Att hoppa.

Du kommer aldrig att veta varför det blev just den där måndagkvällen.
En av tusen måndagskvällar.

När du säger till den du älskat sâ länge att du inte vill längre. Inte kan längre.
Och precis när orden kommer vet du hur sanna de är.

Och att du trott att världen skulle rämna, rasa, vittra sönder. Och det gör den ju. Allt rasar samman.


Och du säger det igen. Vansinne, givetvis. Galenskap. Du har ingen aning om hur man gör nu, vad är nästa steg? Du är överhuvudtaget osäker på om du fortfarande andas, om det fortfarande finns en morgondag. Du har ingen aning om du klarar dig själv.

Kanske. Eventuellt.

Du vet bara att du ville - behövde - vara sann mot dig själv. Och mot honom.
Det var det viktiga.

Sen är det väl bara att blunda och hoppa. Det har du ju gjort förr, det kan du.

*blundar och hoppar*

My girls (my first my last my everything)

Ägnade hela lördagen odelat ât the usual suspects. Chris hade "ledigt" (läs andningspaus), och jag var helt slut efter en intensiv dag med de mest intensiva jag vet.

Inte en sekund dödtid. Inte en sekund utan skratt, skrik, rörelse, ilska, glädje, kullerbyttor, nya ord. Spaghetti i taklampan och nâgon som friserat blommorna pâ balkongen.

Plus att man fâr rollen som allvetande i sin nästan 5-ârings ögon. En hel dag att svara pâ frâgor som:

- Vad äter skalbaggar?
- Existerar det, farmödrar med lângt hâr?
- Vad är det där för bil? (Peugeot)
- Hur säger man Peugeot pâ svenska?
- Varför har du sâ smâ bröst? (Eh...pass.)
- Mamma, fâr Romy  mâla nagellack pâ väggen?
- Varför finns inget hav här?

Etc etc etc. Ad Infinitum.

Hann ej tänka en oavslutad tanke pâ hela dagen. Lika bra, kanske.