Hungrig men borde kanske inte kunna äta?
Anyway, min aptit just nu är i princip omöjlig att hantera.
Tror att det är alla energier som är i omlopp, plus känslor och tankeverksamhet.
Detta uppbrott kan komma att vara det svåraste jag gjort i mitt liv.
Komma ut på andra sidan gör man nog, men i vilket skick? Till vilket pris?
Skrev ett långt mail till C igår. Med alla saker som sårat mig, alla gånger jag gråtit, varit arg, besviken. Allt. Alla dessa små taggar, alla små saker som gjort ont rann från ett vidöppet hjärta ner till tangentbordet.
Sedan: Delete.
Låt oss vara större än så. Låt oss vara tillräckliga för att släppa taget mjukt och fint.
8 kommentarer:
<3
Jag gjorde likadant, för att skriva av mig. Men nu har ju allt det där inte längre nån betydelse. Jag kände en stor befrielse när det väl var slut och bestämde mig för att inte älta allt längre. Inte fortsätta... Utan försöka gå vidare. Vara den där personer jag vill vara. Försöka samarbeta, nå den bästa möjliga lösning för barnen, för er. Behandla honom som mitt barn far. Aldrig prata illa.
En annan tanke är hur jag kommer se på den här perioden i framtiden, hur jag vill beskriva den för mitt barn. Hur jag inte vill att han ska behöva höra allt det där som inte kommer spela någon roll, alla löjliga gräl.
Kram på dig!
Låter klokt. Kanske att du behöver berätta för honom varför du kände dig sviken, men kanske är det bättre att vänta. Nu är era känslor så råa? Han behöver säkert förklaringar men kanske vänliga sådana hellre än beskyllningar. Du behöver säkert förklara. De där oförrätterna, taggarna brukar ju sitta kvar länge tyvärr, men det är säkert bättre att tänka nu och framåt istället för att fokusera på gammalt groll som ni båda blir ledsna av. Det är nog svårt att prata om det på ett konstruktivt sätt? Kanske du kan berätta om de känslorna för någon annan till att börja med? Har du någon att prata med? Ni överväger inte terapi? Usch! Är det en sådan situation där hur man än gör känns det fel? Jag tycker synd om dig. Men jag tycker att du skriver väldigt moget! Ett steg i taget! Och snälla glöm inte att äta! Ha inte dåligt samvete. Det är inte ditt fel. Du måste få vara lycklig!
Du får en massa kloka råd och tips, andra personers erfarenheter vilket kan vara skönt att läsa. Andra har gjort samma resa.
Men tänk på att, detta är er resa, vilket slutmålet än blir så har ni säkert tusentals roliga, varma och kärleksfulla minnen men också tråkiga, trista, sårande och mindre kärleksfulla sådana. Jag tror att livet och kärleken är så.
Det är när obalansen inte känns rätt som man måste göra något åt det och där kommer det svåra in.
Ni båda tänker nog samma tankar, men är kanske i olika fas, så du är en smart kvinan som släpper ut dom försiktigt, det är lite som att tassa på krossat glas just nu. Ibland kan man limma samman skärvorna, ibland inte.
Jag har följt er långa resa och "sett" hur ni parerat sprickor, bestigit toppar och hoppas att ni löser detta på ett bra sätt för hela er familj.
Så sunt! Och det gör ont överallt utanpå och in, men det lättar. Jag kommer ihåg att jag kände mig som en tom tunna och hela jag låg utspridd på marken bredvid. Det jag upptäckte var att jag då kunde strunta att lägga tillbaka sådant jag inte tyckte om. Det var ganska välgörande och idag tycker jag bra mycket bättre om mig själv än jag gjorde innan.
Vad ni är kloka! Vi är lite going through the motions nu, men vi känner bägge att det här är absolut rätt, och att vi vill göra det bästa av situationen. Gå så hela som möjligt ur detta, med två lyckliga, harminska barn som är värda att vi hanterar detta bra.
Jag är lite efter dig, vi har inte beslutat att det blir ett uppbrott men jag tror att jag tids nog kommer att landa i att det är den enda möjliga vägen för att inte själsligt dö. Hur fruktansvärt jobbigt en separation än är så är det en tröst, ett stöd eller på något sätt en hjälp att läsa om andra som går igenom samma sak. Du har klarat många saker i livet och kommer att klara det här också.
Jag beundrar dig så oerhört mycket, Sara!
Skicka en kommentar