Så.
När saker och ting bara faller på plats.
När december är här och du längtar. Efter jul, efter glitter under gatlyktor, efter glimmande dekorationer över mörka gator, efter synlig andedräkt och förvänansfulla barn.
Efter att hålla vantklädda händer och beundra eiffeltornet in party-mode.
Efter att dricka glögg på soffan tillsammans när barnen sover.
Efter att se fram emot nyår, det nya, väntande.
Att allt är bara början.
Längtar efter musik och glitter och baka pepparkakor och öppna adventskalendrar varje morgon, efter att slå in paket och kyla champagne och köpa en ny klänning för kanske bara en persons skull och att också vilja stanna tiden.
Lite.
torsdag 4 december 2014
onsdag 3 december 2014
Pyjamas-party.
Hade ett extra barn igår kväll, plockade upp tre lyckliga från skolan vid 18, sedan ägnade jag min kväll åt att serva dessa fina.
Klockan 20.00 sov de sött i sina sängar efter att ha ätit sina gröna bönor.
Obs: Joke.
(Ingen åt middag, bara efterrätt och bröd. Klockan 22 var det fortfarande raj-raj i våningssängen.)
Oh well.
Detta med co-parenting för singelföräldrar är i alla fall ett utmärkt koncept.
tisdag 2 december 2014
En närsynts bekännelser.
Jag tror att vi väldigt närsynta har ett särskilt sätt att närma oss livet.
Vi måste komma nära, nära.
Vi säger hej till bekanta kanske en gång av fyra.
Vi kan nog ses som ganska oartiga.
Vi gissar hej vilt under synkontroller. Ett... A... E? G? C? Ja? Ja!
Vi vet aldrig riktigt hur vi själva ser ut.
Vi går runt med konstant plisserade pannor och näsor.
Vi fixerar människor med blicken, stirrar länge, eftersom det behövs för att de ska ta tydlig skepnad.
Kan skapa viss self consciousness hos den utstirrade.
Tar vi av oss linser och glasögon tror vi nästan att vi är osynliga.
Vi får tidigt i livet vänja oss vid att personer vill prova våra glasögon för att de typ får världens tripp av det.
Och så träffar jag en person som nog är min överman i synfel.
Som sade hej kanske en gång av fyra.
Tills vi kom nära. Nu fyra gånger av fyra.
En person som sa: Vi är mer än ansikten. Nu känner jag igen ditt sätt att röra dig, din silhuett.
Vi känner in personer mer än vi egentligen ser dem.
Och sedan missar vi dem aldrig igen.
Vi måste komma nära, nära.
Vi säger hej till bekanta kanske en gång av fyra.
Vi kan nog ses som ganska oartiga.
Vi gissar hej vilt under synkontroller. Ett... A... E? G? C? Ja? Ja!
Vi vet aldrig riktigt hur vi själva ser ut.
Vi går runt med konstant plisserade pannor och näsor.
Vi fixerar människor med blicken, stirrar länge, eftersom det behövs för att de ska ta tydlig skepnad.
Kan skapa viss self consciousness hos den utstirrade.
Tar vi av oss linser och glasögon tror vi nästan att vi är osynliga.
Vi får tidigt i livet vänja oss vid att personer vill prova våra glasögon för att de typ får världens tripp av det.
Och så träffar jag en person som nog är min överman i synfel.
Som sade hej kanske en gång av fyra.
Tills vi kom nära. Nu fyra gånger av fyra.
En person som sa: Vi är mer än ansikten. Nu känner jag igen ditt sätt att röra dig, din silhuett.
Vi känner in personer mer än vi egentligen ser dem.
Och sedan missar vi dem aldrig igen.
måndag 1 december 2014
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
